Taggarkiv: kvinnor

Jämställdhetskrisen i chefsledet

Var vi än tittar ser vi att lön sätts efter kön. Till fördel för män.

Den oförklarade löneskillnaden mellan kvinnor och män är 6,1 % enligt Medlingsinstitutets rapport som kom förra veckan och Arbetsgivarverkets nya siffror visar att statsanställda män 10,3 % högre genomsnittslön än statsanställda kvinnor.

Även på chefsnivå sätts lön efter kön. Vår rapport ”Chefens chef är en man”  visar på att det finns ett lönegap på 2000 kronor i medianmånadslön mellan kvinnor och män som är chefer. Män tjänar 40 000 kronor i månaden, kvinnor 38 000 kronor.

Enligt vår rapport kommer det vara lika många kvinnor som män som är chefer om 18 år – samtidigt tyder ingenting på att vår könssegregerade arbetsmarknad är på väg att förändras. Chefens chef är i nio fall av tio en man och ju högre upp man kommer i hierarkin, ju färre kvinnor. På högsta nivå, VD för börsnoterade företag på Stockholmsbörsen, är 242 av 253 VD:ar män – 97,6 % är alltså män.

Vi har en jämställdhetskris i chefsledet – och den handlar om övertygelsen att detta ska lösa sig av sig själv. Att bara tiden går så kommer vi få en jämställd arbetsmarknad. Bara vi har meritokrati i fokus så rättar det till sig.

Samtidigt så letar vi fortfarande efter chefer som ska passa in i en förlegad roll som vit, heterosexuell, medelålders man, helst ska han också heta Johan. 94 % av männen med maktpositioner i näringslivstoppen är gifta, har flest barn men har tagit ut minst föräldraledighet, enligt Anita Göransson från Linköpings universitet. Mannen i näringslivstoppen hade i arbetet sällan kontakt med kvinnor på samma nivå utan mötte främst underställda kvinnor. Deras samlevnadsform var traditionell; en fjärdedel hade hemmafru och ytterligare nästan en tredjedel en deltidsarbetande fru.

Det är intressanta fakta – för vad säger det om normen av chefen? Om förväntningar på hur privatliv och arbetsliv (inte) ska kombineras? Vad säger det om möjligheten till attraktiva chefsuppdrag med rimliga villkor?

Vi på Ledarna jobbar för att vi ska ta tillvara all den kompetens som just nu går förlorad genom att halva befolkningen väljs bort enbart på grund av sitt kön. Vi behöver de bästa cheferna som också får betalt för sin kompetens – oavsett kön.

Välkommen att diskutera frågan vidare på vårt seminarium ”Jämställdhetskrisen i chefsledet” på #Ledarnashus i Almedalen

Hela Almedalsprogrammet för Ledarna hittar du här: http://www.ledarna.se/sv/Press-Opinion/Almedalsveckan/

 

Nu blev det väl ”tokigt”, Unionen?

Vi behöver fler kvinnliga förebilder i företagen styrelser. Unionens inlägg i debatten om kvotering till börsbolagens styrelser visar på en överaskande okunskap.

När svenska börsbolag rekryterar till sina styrelser så kommer de i åtta av tio fall fram till att en man är bäst lämpad. Rekryterar företagen en VD då föredrar man i 97,6 procent ( = typ, nästan alltid) av fallen en man. Det här har naturligtvis ingenting med kompetens att göra. Tvärt om väljer man bort kompetens för kön.

Sverige har inte råd med en rekrytering till toppositioner i samhället som konsekvent väljer bort vissa grupper. Vi har heller inte råd att låta ytterligare en generation pojkar och flickor växa upp med föreställningen att det måste vara så. Det går att ändra på! Vi behöver fler kvinnliga förebilder i företagsledningarna.

När Unionen har begripit detta kan vi gå vidare till nästa fråga. För som ett argument mot kvotering tar Unionen upp den snedvridna fördelningen av föräldraansvaret mellan kvinnor och män. Även detta går att ändra på. Om man vill!

Så ni som är emot kvotering till börsbolagens styrelser och emot en forsatt individualisering av föräldraförsäkringen – vad vill ni? Vad vill Unionen? Vad har ni för förslag? Hur löser vi problemen?

Tomas Oskarsson

Tomas på Twitter

Jag åt lunch idag…

För några timmar sedan lämnade jag en lunch med en grupp spännande män och kvinnor. Vi träffades för att fördjupa oss i frågan om VARFÖR

97,6% av VD i börsbolagen är män

Mammans löneutveckling avstannar när första barnet föds medan pappans ökar

Chefens chef i nio fall av tio är en man

 I Sverige, år 2013, med alla förutsättningar på plats för ett jämställt arbetsliv.

 Löste vi problemet på den dryga timmen som vårt samtal varade? Nej men vi var ganska eniga i våra funderingar om hur Sveriges generösa familjelagstiftning, och det ojämställda uttaget av ledighet,  påverkar arbetsgivares attityd mot chefsaspiranter.

Jag har själv varit chef i många år. De flesta av mina anställda var kvinnor och jag har många gånger irriterat mig på att det alltid var de som var hemma när barnen var sjuka och tog ut maximalt med föräldraledighet trots att de levde tillsammans med barnens pappa. När jag någon gång vågade ifrågasätta det blev jag anmäld till facket för intrång i privatlivet. (sant)

Men faktum är att alla förlorar på dagens tillstånd.

Kvinnor förlorar eftersom de inte är aktuella för chefspositioner och befodringar. Män förlorar för att det finns ett motstånd från arbetsgivaren mot att de tar ut mer än minimal ledighet för att vara med sina barn. Och näringsliv och samhälle förlorar eftersom många av de som är mest lämpade som chefer aldrig kommer bli tillfrågade.

Av de skälen bör föräldraledigheten individualiseras mer och VABdagar fördelas lika mellan föräldrarna.

Ledarskap är enkelt.

Om man vet vad man gör, förstås. Det gör Susanne Holmström, vinnare av årets utmärkelse Framtidens Kvinnliga Ledare. I en intervju inför galan igår om skälet till sin framgång konstaterar hon enkelt

-Jag får människor att prestera bra.

Genom att arbeta med tydliga mål och försäkra sig om att alla förstår dem ser hon till att verksamheten går åt rätt håll.

Trots att hon är så ung, har hennes resa till det goda ledarskapet hunnit passera ett par ändhållplatser. På sitt första chefsuppdrag trodde hon att det handlar om att peka med hela handen och rya på medarbetarna så att de skulle göra som hon ville.

Som bara något äldre inser hon om det handlar om att få alla att vilja samma sak.

 ”Jag är inte en ledare som pekar med hela handen. Kraften i ett beslut kommer när alla förstår tanken och levererar tillsammans, säger hon.”

Susanne har gjort sin resa på ovanligt kort tid. Hon är en klok människa som arbetar för ett företag som uppmuntrar och stödjer unga chefer och hon har haft turen att haft bra kollegor som bollplank och stöd.

Men de flesta som blir bra och uthålliga chefer kommer så småningom fram till samma insikt: Ledarskap handlar om att få människor att förstå verksamhetens mål och vilja gå i den riktningen.

Grattis Susanne, det ska bli spännande att följa dig. The sky is the limit!

 

Chefens chef är en man

För en liten stund sedan avslutades ett frukostseminarium på Ledarna där rapporten ”Chefens chef är en man” diskuterades. I rapporten belyser vi ur olika vinklar det faktum att svenska chefer tjänar mindre, jobbar på lägre nivå och tar större ansvar för familjelivet – om de är kvinnor. När man läser rapporten skapas en dyster bild med fakta och siffror som belyser att” världens mest jämställda land” har fått sig en ordentlig repa i lacken.

–  2000kr i månaden mindre för samma jobb blir jättemycket under en livstid.

– 2,4 % av stockholmsbörsens bolags VD är kvinnor.

– 9 av 10 chefer svarar att deras chef är en man.

– 10% av chefer som är kvinnor säger att de delar lika på föräldraledigheten.

Listan skulle kunna göras jättelång, men ändå är det inte det som fick mig att däcka en kort stund. Nej , det var när Lovisa Sterner från Nova Agentum berättade att unga kvinnor under universitetsstudier har lägre förväntningar på sin framtida lön än unga män i samma utbildning! Där befinner vi oss alltså efter snart 100 år av aktivt jämställdhetsarbete (med utgångspunkt i rösträttsreformen). Unga kvinnor i Sverige vet, redan vid inträdet på arbetsmarknaden, att man kommer värderas lägre och ha sämre förutsättningar att göra karriär.

I en debattartikel i SvD belyser Ledarna situationen och lyfter de förändringar som måste göras om vi inte ska fortsätta kasta välutbildade kvinnors kompetens och engagemang på sophögen.

– Lönen måste sättas helt individuellt baserat på kompetens och prestation. Såväl vid nylönesättning som vid lönerevision.

– Bolagstyrelserna måste kvoteras för att fler kvinnor ska rekryteras till toppositioner.

– Vi måste inse att förmågan ledarskap inte sitter i kroppen utan i knoppen

– Föräldraförsäkring och VAB dagar måste individualiseras i högre utsträckning.

Sverige är ett litet land och utsatt för hård konkurrens. Men vi har en naturtillgång vid sidan av skog, energi och järnmalm som vi inte ens har börjat exploatera . Det är tillgången till välutbildade och kunniga kvinnor som är beredda att bidra till utvecklingen av näringsliv och offentlig sektor i svåra och krävande positioner.

 

 

 

Ägarna tar dåligt ansvar för jämställdheten

Orden är Anders Borgs, som tar bladet från munnen i en intervju i  DI. Intervjun återges  i dagens SvD. Han har tröttnat på företagens bortförklaringar och tror inte längre att det kommer gå på frivillig väg.

Kanske har han, som så många av oss andra, insett att det handlar om makt och privilegier, och de ger man inte upp utan motstånd. Det faktum att kompetens, och sedan lång tid även utbildning och erfarenhet, fördelas jämnt mellan könen är inte tillräckligt skäl för bolagens valberedningar att rekrytera  de för uppdragen mest lämpade. Nej, inför valet att sätta samman en vass styrelse med Sveriges bästa förmågor, eller leta i sitt gamla trötta old boys network, faller man platt varje gång.

Jag har länge väntat på att unga smarta män som lever i jämställda förhållanden och kanske också vuxit upp i ett jämställt hem ska inse det absurda i att näringslivet enbart styrs av en massa mörka kostymer och vita skjortor – i ett samhälle som ser helt annorlunda ut. Nu verkar den insikten har landat hos Anders Borg.

Jämställda  styrelser är bara en liten, men viktig del. Nästa steg är att man också ska inse att chefsuppdragen bör gå till de som levererar bäst, oavsett kön eller andra yttre faktorer.

Det är inte lönen som är mödan värd….

..åtminstone inte för alla de chefer som sliter i restauranger, städverksamhet, vård och omsorg . Nej, man får hoppas att det är annat som driver dem att gå till jobbet varje morgon. Ett roligt uppdrag kanske, eller lojalitet med medarbetare eller t.o.m kunder, för man får ofta dåligt betalt för sitt arbete .

Det visar Ledarnas cheflönestatistik, som släpps idag. Hur ”stort” ledarskap du har i ditt uppdrag påverkar lönen iliten utsträckning. Många chefer – oftast kvinnor – i dessa branscher kan ha personalgrupper på femtio medarbetare och mer. Deras ledarskap är helt avgörande för att driva och utveckla verksamheten och ändå ser man löner på runt 30.000 och ännu lägre! Det är skamligt!

Skamligt är det också att gapet mellan mäns och kvinnors chefslöner ökar för tredje året i rad. Idag får en kvinna med ett helt likvärdigt chefsuppdrag 2000 kronor mindre varje månad. Uträknat på en livslön blir det stora summor, men det är kanske ändå inte det värsta. För att vi som nation ska behålla vår konkurrenskraft i framtiden måste chefsuppdragen inom företag och offentlig förvaltning locka till sig de allra bästa av den nya generationen.  Att i ett sådant läge signalera att ledarskap värderas olika beroende på kön är inte bara orättvist, det är också dumt!

Dumt är det också att betala chefer i offentlig sektor lägre löner. Medianlönen är 2300 kronor lägre än i privat näringsliv, trots att några av de tuffaste och mest komplexa chefsuppdragen finns där. När man dessutom väger in att sveriges kommuner och landsting står mitt i sin största utmaning någonsin – att få tillräckligt många människor att vilja jobba där för att klara välfärdsuppdraget under kommande år, så tar man sig för pannan. Årets lönestatistik befäster tyvärr bilden av att  offentlig sektor värderar ledarskapet lägre.

Så vad är då en chef värd? Ja, självklart beror det på uppdrag och prestation. Men varje chef är värd att få ett bra lönesamtal som tydligt kopplar den egna prestationen till utfallet, där kompetensen och resultatet är det som styr, inte kön eller status på verksamheten.

Chefer är viktiga. Väldigt få tjänar några fantasilöner men väldigt många gör ett fantastiskt jobb!

Den nya begåvningsreserven?

För länge sedan talade man i Sverige om något som kallades begåvningsreserven. Det var ett lätt nedsättande uttryck som användes om människor ur arbetarklassen som inte hade möjlighet att skaffa sig utbildning, men som trots det gjorde karriär i kraft av sin egen begåvning och drivkraft. Oftast inom politiken eller organisationsvärlden, men även inom företag och offentlig förvaltning. Begreppet innebar att det fanns människor på arbetsmarknaden som inte presterade till sin fulla förmåga.

En modern variant av uttrycket har myntats, jag tror av Birgitta Olsson, när hon talar om att Europa har ” the world’s best educated housewifes”.

I båda fallen handlar det om människor som av fördomar eller formella hinder inte tillåts att utvecklas och bidra till samhället efter sin egen bästa förmåga.

Idag presenterar Ledarna en grupp människor som utgör ett levande bevis på att saker kan vara annorlunda. Det är kandidater till utmärkelsen Framtidens Kvinnliga Ledare som delas ut den 14 maj, unga kvinnor som i kraft av sin kompetens, drivkraft och begåvning gjort en lysande chefskarriär trots sin ungdom. Genom sitt exempel visar de på den kraft som finns att hämta om man en dag bestämmer sig för att börja rekrytera chefer enbart på kompetens.

Sverige är ett litet, uschligt land i utkanten av världen. Vi har inte mycket att konkurrera med. Men vi har unga, välutbildade människor med kompetens och vilja att leda och utveckla våra företag och förvaltningar.

Så vad väntar vi på? Hur länge ska vi fortsätta att välja bort halva befolkningen till toppjobben? När ska vi ta vår tids begåvningsreserv i anspråk?

Varför vågar inte Sverige?

Just hemkommen till Sverige efter möte med Confédération Européenne des Cadres -Europas chefsorganisation – läser jag ett helt uppslag i dagens SvD om kvinnors ställning på den svenska arbetsmarknaden. Huvudrubriken är ”Kvinnors kompetens syns inte”. Utgångspunkten är Allbrightrapporten som kom i veckan och som än en gång belyser det sorgliga tillståndet i Sverige att vi fortfarande slösar bort ofattbara mängder mänskliga resurser genom att tillåta att fördomar och vanföreställningar att styra rekrytering till chefspositioner och styrelser.

För mig känns det extra konstigt, efter att i flera dagar ha umgåtts med chefer från Italien, Spanien och Tyskland, länder som vi uppfattar som väsentligt mer konservativa i jämställdhetsfrågor. Men där finns antingen lagstiftning på plats, eller aktiva diskussioner om styrelsekvotering. Medan vi i Sverige duckar för frågan, eller som en av de intervjuade i SvD säger ” Det är en stor attitydförändring som måste till, inte kvotering”. Men man missar poängen. Kvotering är just en väg till att snabba på attitydförändringen, genom att  enkelt visa att kompetensen inte sitter i könet!

Uppenbarligen har många i Sverige mer tålamod än jag har. För jag tycker inte att det är ok att vi ska vänta i all evighet på att det ska gå upp en talgdank hos ägare, företagsledare och politiker, att välutbildade och meriterade kvinnor kanske skulle kunna göra nytta i näringsliv och offentlig sektor. Medan andra länder i Europa springer förbi oss och blir mer konkurrenskraftiga.

Det man diskuterar just nu i Europa är hur man kan öka tillgången på ”high skilled labour”, det vill säga personer som också kan tänkas ta chefsjobb. Det mest uppenbara är reserven av ”welleducated housewifes” som finns i de flesta europeeiska länder. I Sverige ser det annorlunda ut, men vi använder inte längre det försprång vi en gång haft genom att män och kvinnors förvärvsfrekvens blivit alltmer lika. Vi har tillåtit utvecklingen att stanna upp och accepterar att kompetenta och engagerade kvinnor ställs utanför ledningsgrupper och styrelserum.

Det var längesedan Sverige var Europas mest framgångsrika land, och tyvärr känns det som att vår egen inskränkthet och någras maktbegär kommer hindra oss från att återta den platsen på mycket lång tid.

Och den ljusnande framtid är vår?

Vågar man hoppas? Att regeringen nu kommer inse att jämställdhet i näringslivet inte kommer uppnås utan lagstiftning? Att unga kvinnor och unga män kan se fram emot en framtid där varje individ ges möjlighet att bidra utan hänsyn till kön?

I en mycket välskriven artikel i dagens DN beskriver Nyamko Sabuni den absurda situationen i Sverige, som anses vara världens mest jämställda land, men där näringslivet, och därmed den ekonomiska makten, helt domineras av män. Trots många goda ansträngningar händer i stort sett ingenting och jämställdhetsministern tycks nu ha insett att det behövs andra åtgärder.

Vi är många som gläds idag. Slaget är långtifrån vunnet, men insikten om att Sverige inte har råd att fortsätta med det vanvettiga slöseriet med välutbildade och kompetenta kvinnor tycks äntligen ha landat också hos Sabuni.En lång process återstår och vi kan förvänta oss motstånd från mörkermän av båda könen men förslaget som presenteras är ett stort steg framåt mot den dag när begreppet ” hög chef” inte längre är synonymt med ”man”.