Taggarkiv: Hopp

“En ledares främsta uppgift är att hålla hoppet vid liv”

Citatet i rubriken kommer från den amerikanske politikern John W. Gardner. Jag kom att tänka på det när jag läste Tidöavtalet och lyssnade på regeringsförklaringen. Där sägs i princip ingenting om ledarskap eller chefers förutsättningar, vilket knappast är förvånande, det brukar det inte göra i den här typen av sammanhang tyvärr. Men för att hantera de samhällsproblem som målas upp kommer det att krävas ett ledarskap som håller hoppet vid liv.

I regeringsförklaringen finns en ambition att ingjuta hopp i konstaterandet att generationer av svenskar har ställts inför tuffa tider och bestått provet. Men bilden av Sverige som målas upp är så mörk och dyster att det budskapet tyvärr drunknar.

Betraktar man svensk politik från år 2014 till idag går det att konstatera att den bild som de sittande regeringarna målat upp av Sverige har gått från ljus hoppfullhet till nattsvart dysterhet. Inför valet 2014 gav den dåvarande alliansregeringen en ljus bild av Sverige. Det var budskap om att tro på alla människors inneboende kraft och lika värde. Det var öppna dörrar för de som flyr från krig och förtryck. Visionen i valmanifestet var att göra ett bra land ännu bättre.

Alliansen förlorade valet. Kanske var den ljusa bilden inte riktigt förankrad i människors upplevelse av verkligheten? Socialdemokraterna var betydligt dystrare i anslaget med sitt budskap om att Sverige håller på att gå sönder.  Den tillträdande statsministern, Stefan Löfven, inledde sin regeringsförklaring 2014 med att konstatera att Sverige var i ett allvarligt läge där arbetslösheten hade bitit sig fast på höga nivåer, där skolresultaten rasat, klyftorna växt och där välfärden drogs med stora brister. Men Sverige var ändå en ”ledande och inspirerande kraft i världen som förverkligar de löften om frihet som vi har ställt ut till våra barn”. Han konstaterade att vi var ett land som investerar i hopp om framtiden.  I januariavtalet, efter valet 2018, konstaterades kort att ”Sverige är ett fantastiskt land men vi står tillsammans inför stora utmaningar”.

I Tidöavtalet och regeringsförklaringen  får man leta med ljus, lykta och största möjliga välvilja för att hitta något som signalerar en ljus framtidsvision. Det konstateras krasst att regeringssamarbetet syftar till att lösa de stora samhällsproblem Sverige har. I regeringsförklaringen talar statsminister Kristersson klarspråk: ”Den regering som nu tillträder tar över ansvaret för ett land som befinner sig mitt i flera parallella kriser.” Det kommer bli svårt och tufft. Det är kriser och problem, inte utmaningar. Ordet ”problem”, i dess olika former och kombinationer, förekommer 28 gånger i Tidöavtalet. ”Utmaning” finns med på ett ställe, och då som ”utmaningarna för att minska utsläppen av växthusgaser”. Ordet ”framtid” finns med på ett ställe och då i kombinationen ”dystra framtidsutsikter”. När jag söker på ”hopp” får jag en träff i ”avhopparverksamhet”. ”Tolerans” nämns en gång i begreppet ”nolltolerans”. ”Tillit” finns inte med överhuvudtaget.

Jag är inte en förespråkare för förskönande och uppsminkade verklighetsbeskrivningar. Tvärtom, det är viktigt att beskriva sakernas tillstånd som de är. Men hopplöshet riskerar att bli förlamande. Och som Vaclav Havel skrev i sina brev, ”hopp inte samma sak som naiv optimism”. Det handlar mer om en övertygelse om att något är meningsfullt oavsett hur det går.

Ledare som vill driva förändring behöver kunna teckna en målbild som är begriplig, som upplevs meningsfull och önskvärd, som är möjlig att nå och som motiverar till handling. Ett ensidigt problemfokus som enbart syftar till att bekräfta och förstå oron inför samhällsutvecklingen riskerar att få en förlamande effekt.

Ledarskap var det än bedrivs måste hitta balanspunkten mellan problembild och den positiva visionen – den nya regeringen har inte hittat den. Det behövs en tydlig förskjutning från problembild till meningsfull målbild. Ingen vill vara på ett sjunkande skepp utan här behövs fokus på karta, kompass och riktning framåt.