Inlägg

Ansvaret som förebild

När jag frågar chefer jag möter om vem som är deras förebild i deras roll som chef så är det två saker som återkommer.

* Förebilden är inte bara en person utan det är ett hopplock av flera personer som fungerar som förebilder i olika situationer.

* Och i det kollaget är det nästan alltid någon från familjen; en farmor, mamma, farfar, ett syskon. Relativt ofta är det någon som också lyfter någon sorts ledare; en lärare, en chef, en tränare.

Det är med andra ord ganska sällsynt att de väljer historiska personer eller framstående ledare ute i världen. Det är nästan alltid närmare än så.

Som chef är du alltid en förebild, vare sig du vill eller inte. Det är en del av att leda. Chefsuppdraget är på många sätt relationellt eftersom du en stor del av din tid möter andra människor. Att bemöta och behandla andra människor med respekt blir därmed också centralt i din roll. I den delen av ditt arbete kan du använda dig av dina förebilder. Varför har du valt just dem och hur kan de hjälpa dig bli en bättre chef? Hur skulle Pippi gjort? Vad är det mormor gör som får dig att utnämna henne till förebild?

Varje form av bemötande ger ett viktigt avtryck, positivt eller negativt, i den andre personens erfarenhet och självkänsla. Bemötandet från dem som har makt har stor betydelse för den som står i beroendeställning, till exempel de medarbetare som du har ansvar för. Men hur mycket vet du egentligen om dina egna beteenden?

Det pågår väldigt spännande forskning kring vad ledare gör när de har för avsikt att utöva ledarskap. Simon Elvnäs, som är forskare på Kungliga tekniska högskolan, har filmat hundratals ledare och kartlagt deras ledarbeteenden. Och i det här fallet definieras ledarskap som att interagera med medarbetare (det vill säga genom olika typer av möten och bemötande) och chefskap sorteras in som allt som inte innebär interaktion med medarbetare.

Tanken på att bli filmad i sin vardag väcker känslor hos många av cheferna som Elvnäs möter. Också jag reagerade nästan instinktivt på idén som något obehagligt och utelämnande. Men så ger forskaren ett annat perspektiv på den saken:

Om en ledare inte klarar av att se sig själv på film tycker jag att man ska ta sig en funderare på vad man utsätter sina medarbetare för, eftersom de tvingas se dig varje dag. Om de får se dig varje dag tycker jag att du också ibland borde få se vad de ser, för det är ju det som är ditt ledarskap, din påverkan och det är så de ser på dig som ledare. Om du inte är nöjd får du ett incitament att ändra på något som du troligtvis har skäl att ändra på, både för din egen och andras skull. När du är nöjd med det du ser är det också mer sannolikt att dina medarbetare också är nöjda.” (Simon Elvnäs, Effektfull, sid 18)

Och detta, kära läsare, har direkt bäring på vad det här blogginlägget handlar om – att du som chef alltid är en förebild och det ansvar som kommer med det.

Är ledarskapet bara copy-paste?

Som chef behöver du hitta ditt eget förhållningssätt och din egen ledarstil utifrån dina värderingar, så att du orkar och vågar stå stabilt i det som händer omkring dig. Men kanske är det inte så enkelt som det låter.

I Cecilia Åkerbloms avhandling “Ledarskap, makt och känsla” finns flera intressanta perspektiv på detta, både kring unga chefer, maktstrukturer och även hur och var morgondagens ledare och chefer formas. Cecilia Åkerblom har under en längre tid studerat yngre chefer och ledare i Sverige och jag önskar att jag hade kunnat vara med under alla intervjuer.

Det finns fler områden som intresserar mig när hon berättar om sin analys och erfarenhet från forskningen (jag får återkomma i fler inlägg kring detta). Ett område hon beskriver är “Imitationsprocessen” – “Där egna chefers förhållningssätt influerar utvecklingen av det egna agerandet och synen på relationer till andra i organisationen” – alltså att chefens chefs beteende påverkar det egna beteendet. På ordet imitation hittar vi följande förklaring:

Imitation är ett avancerat beteende som innebär att en person observerar och kopierar andras beteende. Imitation är också en form av social inlärning som leder till utveckling av traditioner, och i slutändan vår kultur. Det möjliggör överföring av information (beteenden, seder, etc.) mellan individer och ner i generationer utan behov av genetiskt arv. 

Förstå den direkta och omedvetna effekt av hur chefens chef agerar, beter sig och förhåller sig till olika situationer, människor och omvärlden. Vi har länge vetat att förebilder är viktiga inom ledarskap men medvetenheten om imitationprocessens möjliga effekt landar hos mig nu. Hur enkelt är det egentligen som chef att leva sina egna värderingar? Hur mycket av vardagens ledarskap är bara copy-paste? Om du har hittat din egna ledarstil, hur håller du i den över tid? Och vad är det som präglar dagens chefer och ledare egentligen, är det framför allt den interna kulturen och normen?

Min kollega Ellen berättade i förra veckan om en avhandling om en svensk storbank där forskaren fann att det interna ledarskapsprogrammet baserades på att de som gick det skulle formas enligt företagets chefsnorm och passa in i en redan färdigstöpt form. De som premierades var alltså de som hade förutsättningar att föra den rådande chefsnormen vidare. Med en sådan utgångspunkt blir det omöjligt, att med ett jämställdhetsperspektiv i ledarskapsutbildningen, göra skillnad eftersom själva meningen med jämställdhet är att utmana normen – det finns med andra ord en inbyggd motsättning här. Och precis som Ellen också skrev i sitt blogginlägg: “De normer som i så hög grad styr oss är ofta osynliga och omedvetna innan vi själva eller någon annan sätter ord på dem”.

Det är så viktigt att chefer har och är bra förebilder, om något beteende ska kopieras så ska gott beteende kopieras! Det är också avgörande att det finns olika typer av förebilder, olika ledarstilar som grundar sig på olika värderingar och erfarenheter. Hur ska vi annars kunna utveckla och bredda chefsnormen?

Vart tog ledarskapets moral vägen?

Korruption, kriminalitet, dödsfall, mutor, modernt slavarbete (obetalt hårt arbete), hot, brott mot de mänskliga rättigheterna…. vart har moralen tagit vägen? Har känslan för rätt och fel raderats helt? Har gränserna för hur man behandlar andra suddats ut? Eller har rubriken “etik och moral” tagits bort från ryska management och ledarskapsutbildningar?

Alltför många har fått offra livet i sitt arbete att bygga upp OS i Sotji, andra för att det har velat berätta sanningen eller ifrågasätta det som pågått (Uppdrag granskning tror att omkring 50 journalister har dödats). Och visst är det som Annika Elias skrev år 2012 i frågan om chefens etik  “Brott och oegentligheter begås alltid av individer, men en korrupt miljö skapas av många. Ansvaret för det grundläggande värderingsarbetet ligger på den högsta ledningen. Om det brister lämnar man fältet fritt för girighet och mänskliga svagheter” Rapporten vi tog fram då hette “Vart pekar chefens etiska kompass?” och statistiken i den visade bland annat att:

– 96 procent av cheferna anser att de har ett särskilt ansvar att vara en förebild

– Nio av tio chefer anser att de har ett särskilt ansvar när det gäller värderingar och normer om vad som är tillåtet och otillåtet

– Var tionde chef anger att det inte finns en medvetenhet eller diskussion kring bransch – och yrkesrelaterade etikfrågor.

– Ungefär var tionde chef känner till uppgifter om ledningen/ägarna som skulle kunna ge allvarliga konsekvenser om de kom ut.

– Fyra av tio chefer har kommit i kontakt med etiska tvivelaktigheter.Det mest frekvent förekommande är att chefer sett ansvariga blunda för pågående oegentligheter utan att ingripa eller att det upptäckts grava misstag men att ansvariga har valt att se på det genom fingrarna.

Som chef är du en förebild och du har ett ansvar vad det gäller normer och värderingar på företaget där du arbetar. Företagens ansvar är att skapa vinst men också att ta ett samhällsansvar. I början av veckan kom en ny rapport om korruption inom EU, en rapport som beskrivs som “hisnande”. Rapporten visar att inget land inom EU är förskonat, men att korruptionsläget ser olika ut i olika länder. Sverige är ett av de länder som har minst problem med korruption men Sverige är inte felfritt, något som inte minst förra årets härva kring Telias etablering i Uzbekistan har visat. Igen – det är individer som begår brott, inte organisationer därav vikten av eget personligt ansvar och ställningstagande.

Fråga dig själv: Vad är det du blundar för just nu som kan vara viktigt att medvetandegöra? Vad är det du ser genom fingrarna på som kanske borde tas på allvar? Lever du upp till den förebild du som chef faktisk är! Vilken typ av förebild vill du vara? Åt vilket håll pekar din etiska kompass?

Som chef och ledare ligger ett stor ansvar på dig och kom då ihåg citatet “With great power comes great responsibility”.