Inlägg

Europadagen, EU-valet och den svenska modellen

Den 9 maj firas Europadagen i EU, till minne av deklarationen 1950 om att skapa ett enat Europa för att bevara freden efter andra världskriget och skapa välstånd. Och oavsett vilka brister som må finnas med EU-samarbetet så har de deltagande länderna lyckats med ambitionen om fred och välstånd.

Sverige och svenskarna har aldrig varit särskilt EU-entusiastiska. Ändå är EU-opinionen i Sverige rekordartat positiv. I den senaste partisympatiundersökningen från SCB svarade 59 procent av de tillfrågade att de i huvudsak var för medlemskapet. Endast knappt 16 procent var emot.

När det nu närmar sig val till Europaparlamentet står för första gången samtliga svenska partier som i dag är representerade i parlamentet bakom fortsatt svenskt EU-medlemskap, trots – eller kanske tack vare – den farsartade brittiska processen med att lämna samarbetet.

Som Sveriges chefsorganisation har Ledarna goda skäl att med intresse följa EU-valrörelsen och bevaka såväl vad svenska folkvalda i Bryssel, som regeringsföreträdare på toppmöten, säger och driver för frågor. EU-beslut kan nämligen få märkbara konsekvenser för svensk arbetsmarknad och den svenska partsmodellen.

Med goda intentioner om att skydda arbetare från att utnyttjas med låga löner och bristfälliga arbetsvillkor flyttar alltfler EU-politiker fram positionerna på arbetsmarknadsområdet. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker vill göra lag av de principer om bättre arbets- och levnadsvillkor som uttrycks i EU:s sociala pelare. Det kan låta positivt, men det finns en risk att det undergräver den svenska traditionen om att låta arbetsmarknadens parter göra upp om löner och arbetsvillkor.

Det är mot denna bakgrund som Ledarna är en aktiv medlem i den europeiska chefsorganisationen CEC, och via PTK tillsammans med Svenskt Näringsliv och LO bildat arbetsmarknadens EU-råd för att försvara den svenska modellens grundprinciper.

EU-samarbetet är värt att fira, och valet till Europaparlamentet den 26 maj är viktigt. Och vi kommer att hålla ett öga på hur svenska politiker agerar i Bryssel och andra sammanhang när det gäller arbetsmarknaden och dess spelregler.

Kvotering – för lite och för sent?

I dagens SvD upprepar jämställdhetsminister Åsa Regnér ett gammalt trick: Hon hotar med kvotering till börsbolagens styrelser om inte näringslivet levererar jämställdhet i slutet av 2016. Hörde jag en gäspning någonstans?

I många europeiska länder är kvotering redan en vedertagen metod att säkerställa att man rekryterar till företagens högsta ledning och styrning efter kompetens, och inte efter kön. I Norge som var ett föregångsland för tio år sedan är detta numera en ickefråga. Och i betydligt mer konservativa länder på genusområdet, som Italien, Spanien och Tyskland, har kvotering till bolagsstyrelser införts de senaste åren. I en europeisk jämförelse kan vi se att lagstiftning om kvotering är det enda som biter. Utan lagstiftning kommer de redan etablerade slå vakt om makt och privilegier och se till att status quo upprätthålls.

Men samma studie visar också att kvotering till bolagsstyrelser inte på långt när räcker för att öppna ögonen på företag och offentlig verksamhet och få dem att börja använda all tillgänglig kompetens när de rekryterar chefer och ledare. Den så kallade “trickle-down” effekten ( att fler kvinnor på styrelseplats automatiskt skulle ge fler kvinnor som chefer)   som man hoppades på, har inte visat sig vara tillräckligt stark, och det krävs därför att fler företag på allvar börjar fundera på sin chefsrekrytering.

Europa, och däribland Sverige, står inför stora utmaningar för att återta sin plats som  en stark ekonomi med en hållbar tillväxt. För att lyckas med det behöver vi ha de allra bästa cheferna. Är det då rimligt att man fortsätter att söka, rekrytera och befordra bara hälften av de tillgängliga kandidaterna? Redan nu är det fler kvinnor än män som har högskoleexamen och hur länge ska vi fortsätta slösa bort deras vilja och förmåga att delta i bygget av ett starkt Europa?

Kvotering till bolagsstyrelser är bra och viktigt för att skapa utveckling och konkurrenskraft bland Sveriges företag. Men det räcker inte på långa vägar – det krävs mer!

What’s good for mothers, is good for fathers and is good for companies

Med en lätt travesti på ett citat som jag glömt vad jag fått ifrån, kan man uttrycka vår tids stora dilemma när det gäller chefsförsörjning. Först när pappor och mammor blir föräldrar i samma omfattning i näringslivets och samhällets ögon kommer vi nå jämställdhet bland chefer och en bra chefsförsörning för framtiden.
Förra veckan deltog jag i en europeisk konferens om behovet av fler kvinnor som anställda och som chefer i kemi industrin. En smal sektor men med problem och behov som kan appliceras generellt på Europas arbetsmarknad. Alltför få högutbildade som finns till förfogande för att bygga och utveckla företagen. Så att vi kan ta upp konkurrensen med omvärlden och skapa fler jobb.
I många europeiska länder är problemet att de grundläggande förutsättningarna för kvinnors karriär saknas. De tvingas välja mellan arbete och familj med påföljd att födelsetalen går ner, och avacerad utbildning slösas bort.
I Sverige där all nödvändig samhällsservice finns på plats borde det funka. Övriga deltagare satt med gapande munnar när jag visade upp våra skämmiga siffror på kvinnors deltagande i högre chefspositioner.
Attityder, värderingar och förhållningssätt till chefsrollen! Chefens chef är fortfarande en man.

När kvinnor blir mammor börjar de jobba deltid, när män blir pappor ökar de timmarna på jobbet. 75% av all föräldraledighet tas ut av kvinnor, endast en av tio delar lika med sin partner. Och det är könet som avgör vem som ska vara hemma, inte lönenivån som vi tidigare trott enligt en rapport från försäkringskassan förra veckan.

Europa har förvisso en längre resa än oss att göra när det gäller praktiska förutsättningar. Men när det gäller chefsrollen och föräldraskap har vi en lång väg att gå även i Sverige!