Inlägg

LO och cheferna, del 2

En gång om året riktar LO strålkastaren mot inkomstskillnaderna i samhället genom att peka på inkomsterna  hos några av de som tjänar mest och en genomsnittlig industriarbetarlön. Intressant att notera är att man inte tar med välbetalda artister, fotbollsspelare eller kungahuset – de har fribrev i LOs undersökning.

Fjärran vore det mig att förneka LOs rätt att slåss för sina medlemmar. I själva verket är det deras uppdrag, och det som medlemmarna i LOs förbund betalar sin avgift för. Men genom den årliga maktelitrapporten bidrar LO till att späda på det chefsförakt som finns i många delar av samhället idag. Det förakt som inte bara drabbar de som kanske är värda det, enstaka chefer som ljuger, skor sig och är allmänt giriga och ohederliga. För sådana finns.

Nej det drabbar den stora massan av chefer, de 500.000 som går till jobbet för att göra ett gott dagsverke på sina företag eller offentliga förvaltningar. Jag vet själv hur det känns i magen att titta ut genom fönstret från spårvagnen på väg till mitt roliga men ganska dåliga avlönade chefsjobb i Göteborgs kommun och läsa kvällstidningarnas svarta rubriker om chefer som ohederliga girigbukar. När det man ägnar sin dag åt är att peppa och stödja medarbetare och kollegor till att tillsammans göra ett bra resultat för medborgarnas bästa.

I början av 2000-talet hade Kommunal en kampanj som hette ”Heja chefen”. Den handlade om det som alla egentligen vet: Att chefer och medarbetare tillsammans är de som gör skillnad. Att en närvarande, kompetent och engagerad chef kan vara skillnaden mellan en dålig och bra arbetsplats. Formellt var Kommunal min motpart på jobbet under många år, men i verkligheten var de lokala ombuden många gånger min samarbetspartner och mitt bollplank.

Motsättningar och konflikter finns, på samhällsnivå och på arbetsplatserna. Men genom att utmåla chefer som en del av det dåliga och inte tydligt göra klart att alla vinner på ett gott och effektivt ledarskap skadar LO den svenska modellen för samverkan på jobbet. Lyssna på Kommunal, som just nu framstår som LOs mest moderna förbund både i synen på lön och ledarskap och sluta upp med att lägga  sten på bördan hos många, många vanliga chefer som bara går till jobbet och inte alls känner sig som en del av makteliten!

Vi behöver inte mer chefsförakt!

På Moderaternas kommundagar i Göteborg passade Sveriges statsminister på att slänga lite skit på cheferna i offentlig sektor.
Han berättade om alla besök på arbetsplatser inom kommun och landsting som han och hans partikamrater gjort under åren. Det var arbetsplatser som kännetecknades av kvinnodominans så när som på cheferna.Och dom var ju oftast inte där…… Plats för skratt.

En struntsak kanske, om det inte var för att jag mött det så många gånger förr: Politikers populistiska chefsförakt. Men då oftast i det motsatta politiska lägret, som ett uttryck för solidaritet med ”folket på golvet”.

Chef i offentlig sektor

I mitt långa yrkesliv som chef i kommun och landsting har jag ytterst sällan träffat på politiker i styrelser och nämnder som sagt något uppskattande om alla de tiotusentals cheferna i verksamheten. Chefer som, ofta för låga löner och med genomgående sämre villkor än i näringslivet, gör sitt yttersta för att få en fungerande verksamhet för medborgarna och en dräglig arbetsplats för medarbetarna, eftersom man brinner för sitt jobb och sitt uppdrag.

Cheferna förtjänar respekt

Översätt förhållandet till näringslivet. Skulle ägarna eller styrelsen för en stor koncern prata illa om sina chefer offentligt? Nej där är man medveten om att chefer på alla nivåer är nyckelpersoner för företagens resultat som förtjänar respekt för sin insats.

Så tänk efter en gång till Fredrik Reinfeldt, när du vill plocka billiga poäng på chefers bekostnad. För det är cheferna som ska skapa resultat och verkställa dina strategiska beslut i välfärdssektorn!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna