Inlägg

Inte bara chefen har ansvar!

På en tillställning nyligen träffade jag en vän som stod mig nära i ungdomen, men som jag inte träffat på nästan fyrtio år. Vi gjorde det man gör i ett sådant läge, vi snabbspolade våra liv för varandra och gick igenom det viktigaste. Efter det att jag berättat om mitt långa yrkesliv som chef och mitt nuvarande uppdrag, var det hans tur:

-Ja, jag har i alla fall varit helt säker på en sak: Jag tänker aldrig bli chef! Jag vill inte ha ansvar för andra på jobbet.

Hans inställning både skrämde och förvånade mig, och ännu mer som man idag kan läsa i dagens DI att unga supertalanger anser att ledarskap ofta är lågt prioriterat i företagen och att en bra chef är en av de viktigaste faktorerna för att man ska vilja stanna och utvecklas.

Kampen om välutbildade och duktiga medarbetare är redan hård och kommer bli knivskarp längre fram. Utan ett stadigt inflöde av ny kunskap kan inte verksamheten utvecklas, man får tacka nej till affärer och jobben  i basen blir färre.

Att skapa en bra miljö för innovation och utveckling är ett av chefens viktigaste uppdrag. I det behöver man skapa förutsättningar för alla att ta ansvar för varandra i ett ständigt lärande.

Chefskap och medarbetarskap måste utvecklas parallellt. Att som min vän tro att man kan undkomma ansvar  helt och hållet fungerar inte i ett arbetsliv där unga medarbetare kräver en ständig känsla av utveckling  och inspiration för att vilja stanna.

 

Teamutveckling – hur vältränad är du?

Vi svenskar har under senare tid fått beröm från olika håll för att vi är så kreativa, vissa tycker till och med att vi är världens mest kreativa land. Tur för oss, eftersom vårt enda existensberättigande på den globala marknaden, nu och imorgon, beror på hur innovativa och spjutspetsiga vi är.

Det är dags att börja fundera över vad det är som skapat den här kreativiteten. Är det skolsystemet? Kommunala musikskolan? Eller är det kanske landets chefer som lockar fram det ur oss?

Jag röstar för att det är vår demokratisyn som ligger till grund för kreativiteten. Ett laget före jaget- tänk som vi får med oss från det att vi föds och som också har färgat det svenska ledarskapet.

Aktuell ledarskapsforskning visar på att både skola och arbetsliv behöver satsa på teamutveckling om vi även fortsättningsvis ska stå oss i konkurrensen. Det är när vi är intensivt närvarande tillsammans med andra och dessutom tvingas skärpa oss som vi är mest kreativa, enligt forskaren Maria Sandgren i en artikel i Dagens Nyheter nyligen.

Frågan är om vi tränar våra barn tillräckligt  i teamarbete och hur medvetet vi gör det? På arbetsplatserna läggs tyvärr ofta minimalt med tid och resurser  på att träna grupper. Chefer förutsätts klara det här helt på egen hand utan att ha fått förutsättningar i  till exempel kompetens. I vissa organisationer pågår teambuildingövningarna in absurdum utan att skapa resultat; det känns som om man inte gör annat än sitter i ring och reflekterar. Men oftast klaras teamutvecklingen av på en kick-off i början av arbetsåret och sen förväntas det där med samarbete  flyta på av sig självt.

Framtidens nyckelkompetenser handlar om att hantera och utveckla relationer för att kunna skapa resultat. Spana in den här studien från Insitute for the future som visar vilka kompetenser du behöver utveckla hos dina nuvarande (och leta efter hos dina kommande) medarbetare.

Bli inte förvånad när nästa 80-talist på rekryteringsintervjun frågar: ”Och hur använder ni varandra här då?”.  Kommande generationer vill arbeta i team. Att ingå i ett sammanhang med bra värderingar, få återkoppling och utvecklas ihop med andra är något som de förväntar sig av sin arbetsplats. Annars kan det lika gärna vara.

Hur ligger du själv till? Är du ensam och stark, eller är du som mest briljant när du får lösa uppgifter ihop med andra i skarpt läge? Och i så fall, får du den träning du behöver för att kvala in bland framtidens ledare?

Klara Adolphson

“Jag har som mål att vara med på er lista”

Igår kom en undersökning från Wiminvest och TNS Sifo som pekar på det som vi länge har befarat, att unga kvinnor inte vill bli chefer. I alla fall inte så som chefsrollen ser ut idag. Det är framförallt tre skäl som talar emot chefskarriären:

  1. Ökad arbetsbelastning
  2. Tvivel på den egna förmågan att klara kraven.
  3. Hierarkisk och trög organisation.

Sofia Falk, grundare och vd på Wiminvest säger i en intervju till Affärsvärlden:

– Det blir katastrof för svensk tillväxt om inte storföretagen lär sig att attrahera och behålla unga.

Ett företag som verkar börja fatta det här är Accenture. Jag och Christina Franzén från Näringslivets Ledarskapsakademi  föreläste på en rekryteringsträff för Nova Pro-talanger för ett par veckor sedan. Många av deltagarna var grymt skeptiska till chefsrollen. Som en ung kvinna sa:

– Du säger att chefers största drivkraft är att få vara med och påverka. Jag är specialist och har massor att säga till om. Jag sitter till och med i ledningsgruppen. Men jag slipper vara chef och hålla på och rådda med medarbetare hela dagarna, jag kan göra det jag tycker är kul.

Jag förstår dem. Inte ens dagens chefer tycker ju att chefsrollen känns optimalt utformad som den är idag. Vi måste pronto ta den här trenden på allvar och visa att ett ledarskap imorgon är något annat än ett ledarskap idag. Annars ligger vi pyrt till.

Fatta att jag därför blev lycklig när en ung kvinna kom fram till mig efter föreläsningen och berättade att hon just haft utvecklingssamtal med sin chef och satt upp som mål att 1. bli chef och 2. komma med på Ledarnas och Shortcuts lista över Framtidens kvinnliga ledare.

Skillnaden som gör skillnaden är att den här unga kvinnan upplevde sin organisation som nytänkande och flexibel med en modern syn på ledarskap. Dessutom hade hon en chef som såg hennes kompetens och helt var med på att stötta henne att nå sina mål och kanske till och med rucka på några unkna gamla strukturer och principer som ligger ivägen för henne.

Jag undrar bara, hur svårt kan det vara?

Klara Adolphson

Viktigaste innovationen från Google är ledarskapet

I min bok Chef kan du vara själv! skriver jag att när generationsväxlingen nu närmar sig med stormsteg måste vi skynda oss att få till en överlämning av den erfarenhet och den kunskap som 40-talisterna sitter på till dem som ska få förtroendet att ta över. Det kräver tillit och möten.

Frågan är om den här tilliten finns? Och vem som skapar mötena?

Just nu tycker jag mest att jag hör arbetsgivare efter arbetsgivare sucka över hur de nya generationerna sitter med armarna i kors på anställningsintervjun och bara vill veta ”what’s in it for me?”.

Men jag har svårt att förstå vad som är problemet. Är det att 80- och 90-talisterna som varit uppkopplade sedan dagis har kompetens som vi andra aldrig kommer att komma i närheten av? Är det provocerande att de värderar sin kompetens och inte vill in i det ekorrhjul som ingen av oss egentligen någonsin har trivts i? Eller är det den där befriande självklarheten med vilken de sätter gränser mot sin omgivning som vi har svårt för? Att de beter sig på ett sätt som vi själva konsumerat hundratals självhjälpsböcker för att lära oss?

Globalisering, teknikutveckling och stora pensionsavgångar. Vi vet att vi måste tänka nytt och att vårt existensberättigande i den globala ekonomin beror på hur pass spjutspetiga vi är.

Men hur ska vi lyckas locka till oss rätt kompetens för att ta oss an idésamhällets utmaningar när vi inte ens orkar greppa det som den nya generationen har att bidra med?

Bruce Nussbaum är inne på samma spår idag i en artikel från Fast Company. Han menar att världen har blivit för komplex för att låta företagen styras av 40-talist CEO’s och att vi måste sprida ledarskapet över generationsgränserna. För att lära oss hur man gör ska vi titta på ett företag som Google. De har använt de yngres flexibilitet och förmåga att fånga upp förändringar i omvärlden och kompletterat det med den äldre generationens erfarenhet och förmåga till strategiskt tänkande.

Nussbaum går så långt som att hävda att Googles största innovation är deras ledarskap.

När generation generös får bestämma

I finanskrisens kölvatten har Sverige genom HQ Bank fått uppleva ännu en het mediedebatt om chefers girighet. Diskussionen om etik och moral i näringslivet är fortsatt viktig. Läser därför Emma Stenströms krönika i Dagens Industri i torsdags med en känsla av framtidshopp. ”Årets kull av studenter på Handelshögskolan i Stockholm satte rekord direkt. På en timme lyckades de samla in närmare 50 000 kr till Röda Korsets ungdomsförbund i det årliga så kallade välgörenhetsracet som ingår i första veckans introduktion.” Så skriver ekonomie doktor Emma Stenström och summerar att snart tar generation generös över. Globalt sett för trenden går att hitta i hela världen.

80- och 90-talister är de nya stora generationerna som chefer redan idag leder och kommer att leda i allt högre utsträckning. Många chefer vittnar om att det är utmanande att leda de yngre. De har andra krav och förväntningar. De resonerar i andra banor.

Men va’ bra att vi som är födda före 80-talet får en kraft i rätt riktning! Vi vill ju åt samma håll! Unga människor har ofta en naturlig kraft och inspiration som det gäller för oss lite äldre och lite mer luttrade att ta vara på. Med ett bra ledarskap. Vi behöver släppa fram och låta oss påverkas. Utmana oss själva och klara av att ta hjälp av de yngre för att förändras. I takt med att världen förändras.

Morgondagens talanger ser lite annorlunda ut och tänker på ett annat sätt än vi som har varit med ett tag nu. Är du chef och ska rekrytera, så fundera på var de unga vill jobba. Vilka värderingar attraherar dem? Vilket ledarskap vill de se? Vilka arbetsgivare lockar generation generös?

Kanske är morgondagens vinnare de företag där etik och moral är grundmurade delar av affärsidén och som aldrig darrar på manschetten i de frågorna i alla fall.

Monica Berling

Chefsrekrytering à la Kling och Klang

Jag står i köket och stresslagar middag till barnen som sitter i vardagsrummet och kollar på Pippi Långstrump. Snart kommer de in och vill ha en macka, det gäller att ha maten på bordet innan det sker. Pladdret från Studio ett blandas med ljudet från teven:

”Få man ha hästar med sig på barnhemmet?”
”Nej, verkligen inte! Hö hö.”
”Får man ha apor med sig då?”
”Men snälla Pippi det går verkligen inte för sig!”
”Nämen då så!”

Som ni kanske minns försöker Kling och Klang på Prussiluskans uppmaning föga framgångsrikt att få med sig Pippi till barnhemmet. Och ”da da!” en parallell formar sig i mitt huvud. Det är ju såhär vi gör med 80- och 90-talisterna!

”Bli chef, det är jättekul!”
”Blir man sedd och bekräftad och får frihet under ansvar?”
”Nej, vad du är tokig, det har vi inte tid med!”
”Får man ta plats och vara sig själv?”
”Nej, hur skulle det se ut? En chef måste ju ha just den här kostymen!”
”Nämen då så!”

Lite mindre Kling och Klang –attityd i chefsrekryteringen kanske skulle vara framgångsrikt 2010? Eller vad tror ni?