En balansakt för chefen när samhället öppnar igen

Idag avskaffas de flesta pandemirestriktionerna, efter ett och halvt år, ett beslut som är efterlängtat av många men som kommer ställa chefer och ledare inför många nya frågor. Det är helt rimligt att den höga vaccinationsgraden i Sverige nu leder till att samhället öppnas upp. Ur ett samhälleligt helhetsperspektiv är det nödvändigt att ge företag och verksamheter frihet att fullt ut verka igen. Pandemin har varit ett stort ofrivilligt experiment där vi kommer att få leva med konsekvenser och erfarenheter för en lång tid framöver. Nu ska chefer leda en succesiv återgång till arbetsplatserna. Många medarbetare har upplevt stora fördelar med att jobba hemifrån och vill nu hitta en balans mellan att jobba hemma och att jobba på arbetsplatsen. Här gäller det att samla upp alla erfarenheter och tillsammans sätta upp gemensamma spelregler. Chefen behöver vara tydlig med att vi är till för verksamheten och inte tvärtom. Det som ska stå i fokus är vad är bäst för företaget och resultatet.

Tidningen Fokus publicerar i senaste numret en Novus-undersökning där 59 procent av svenskarna vill ha vaccinationspass på arbetet. Vi ser chefer och ledare som kräver att medarbetarna ska vara vaccinerade, exempelvis i Region Dalarna. Jag kan verkligen förstå de chefer inom vård och omsorg som vill att deras medarbetare ska vara vaccinerade – allt för att skydda utsatta patientgrupper. Samtidigt är det en fråga om den personliga integriteten som skyddas i grundlagen. Enligt paragraf 6 i regeringsformens andra kapitel är alla medborgare skyddade mot påtvingade kroppsliga ingrepp såsom vaccinering från det allmänna. Chefer kommer att ställas inför både medarbetarkrav på vaccinationspass och andra som menar att det är ett intrång i den personliga integriteten. Här gäller det både att lyssna och förstå olika bevekelsegrunder men samtidigt se till verksamhetens bästa.

I tidigare citerat nummer av tidningen Fokus uttalar sig Dan Holke tidigare VD för LO-TCO Rättsskydd. Han menar att det inte går att tvinga anställda att vaccinera sig. Det går heller inte att avkräva ett svar på om en anställd är vaccinerad eller inte. Men han påpekar att chefen ha rätt att leda och fördela arbetet och kan därför omplacera medarbetare som inte är vaccinerade, så länge omplaceringen inte får stora konsekvenser som till exempel lönesänkning. Chefen kan också hänvisa till de tydliga rekommendationer som folkhälsomyndigheten givit ovaccinerade

Själv tycker jag att det vore intressant att få kravet på fullt vaccinerad personal rättsligt prövat.

Återgången till en mer normal tillvaro kommer ske succesivt och landets chefer kommer behöva bedriva ett närvarande och lyssnande ledarskap som är berett att fatta obekväma beslut. Cheferna ska tillsammans med medarbetare skapa gemensamma hållbara förväntningar på det nya arbetslivet efter pandemin. Det blir en utmanande balansakt som kommer kräva ett gott ledarskap.

Dags att göra chefers förutsättningar till en valfråga!

Det är mindre än ett år kvar till de allmänna valen till riksdag, regioner och kommuner. De politiska partierna ligger nu i startgroparna, förbereder sig, utser toppkandidater, gör målgruppsanalyser, drar upp strategier, utvecklar politik och budskap. Det drar ihop sig till match och publiken börjar fylla läktarna. Tonläget skruvas upp.

Perspektiv, analys, eftertanke och långsiktighet är inte det som präglar en valrörelse. Det som präglar den är istället en stenhård konkurrens om uppmärksamhet. Då vinner i allmänhet effektsökeri över långsiktigt ansvarstagande. I det effektsökande narrativet ligger den negativa nyheten närmast till hands eftersom den väcker mest känslor.

Ett problem med den effektsökande politiska debatten är att centrala och viktiga frågor tenderar att falla bort och inte få den uppmärksamhet de förtjänar. En sådan fråga handlar chefernas förutsättningar att leda och utveckla våra gemensamt finansierade verksamheter, de verksamheter som i allmänhet står i centrum för den politiska debatten – vården, äldreomsorgen, skolan, polisen med flera.

Budskap om chefernas betydelse faller inte naturligt in i den politiska kampanjretoriken, men cheferna är helt avgörande för det realpolitiska resultatet. Det är chefer som leder och fördelar arbetet i vardagen. Det är chefer som prioriterar mellan olika mål när resurserna är begränsade. Kort sagt, det är cheferna som kan se till att politiska idéer, förslag och beslut kan realiseras i den verklighet som medborgarna möter.

Ledarnas studier visar att chefer i allmänhet upplever sina uppdrag som meningsfulla, de är nöjda med det jobb de gör. De är engagerade och gör sitt yttersta varje dag för att verksamheterna ska fungera. Men inte minst de kvinnodominerade arbetsområdena vård och omsorg präglas av mycket stora medarbetargrupper och bristande administrativt stöd. Den politiska ledningen och styrningen upplevs som splittrad och kortsiktig. Under de omständigheterna är det svårt att leda och driva ett långsiktigt utvecklingsarbete.

Så en uppmaning till alla politiker som vill göra verklig skillnad är: fokusera på ledarskap och chefernas organisatoriska förutsättningar. Vet ni inte hur ni ska göra det så har Ledarna en rik erfarenhets- och kunskapsbank att ösa ur. Vi står till tjänst och är en konstruktiv samtalspart i denna för Sverige helt avgörande fråga.

 

Reflektion och dialog i ledarskapet är nycklar för omställning!

Sveriges chefer står inför många komplexa utmaningar i sina verksamheter de närmaste åren. Ledarskap och organisationskulturer kommer att utmanas när de tvingas ta beslut kopplat till konsekvenserna av de globala kriserna så som klimatförändringar, covid- 19 mutationer och migrationsutmaningen. När samhället ska hitta lösningar på dessa kriser kommer det att påverka företag, organisationer och på så vis även chefer och medarbetare.

Varje dag möts vi av nyheter och händelser om allt från katastrofer till smärre meningsskiljaktigheter. Ofta är det en kort rapportering med svag analys och syftet är att maximera uppmärksamheten. Snabb och kort exponering, sen vidare till nästa händelse. Många händelser och personer blir bedömda och utvärderade på kort tid. Jag måste erkänna att det är lätt att dras in i tempot och via de elektroniska verktygen följa med i strömmen av ett ständigt pockande på uppmärksamhet. Ofta avkrävs det av mig att jag ska tycka att något är rätt eller fel. Mitt ställningstagande förväntas komma fort och antingen vara för eller emot, det finns inget där emellan. Personligen kan jag kanske leva med att befinna mig i detta tillstånd då och då. Men jag tror att om man stannar i det tillståndet för länge är det lätt att tro att alla våra stora utmaningar har alldeles för enkla lösningar.

Nu är det ju inte så, och vi har alla, såväl privatpersoner som företag och organisationer, ett stort ansvar att stanna upp och reflektera och kritiskt ifrågasätta ett allt för snabbt och kortsiktigt tänkande och agerande. Kör vi bara på så kan det få stora konsekvenser i de beslut som vi stressas till att ta. Även små beslut kan spela roll då de kan ange en riktning som på sikt kan vara svår att ändra eller korrigera. Vi måste orka ta oss tid till att tänka efter. Många dilemman kräver reflektion och dialog, enskilt men framför allt tillsammans, om vi ska kunna lösa allt mer komplexa uppgifter och utmaningar.

Om vi ska kunna möta detta ökade tryck på ett klokt sätt så behöver vi acceptera att många av utmaningarna är svårlösta. Det är inte lätt att som chef ta in alla aspekter av ett komplext problem.  Att agera långsiktigt, när kraven på kortsiktiga resultat är i fokus, är tufft. Reflektion och dialog skapar förutsättningar för ett insiktsfullt och modigt ledarskap, både lokalt och globalt. Att samverka på de arenor som redan finns och skapa nya där det behövs är en av våra viktigaste uppgifter, såväl för Ledarna som för de andra aktörerna inom den svenska arbetsmarknadsmodellen. Att försöka att hitta gemensamma ”sanningar”, utgångspunkter som vi är någorlunda överens om, är en nödvändig startpunkt för en gemensam dialog.

Det kommer att vara ett stort mått av fokus på reflektion och dialog på Ledarna under hösten och fortsatt framåt under år 2022. Rådgivning, förhandlingar, partsgemensamt arbete, seminarier, utbildningar, poddar och kongressförberedelser är bara ett axplock av allt som kommer att genomföras. Jag ser ödmjukt fram mot att vara en del av försöken till att lösa våra stora utmaningar. Jag hoppas att du hänger på!

Läs mer: Arbetsmarknadsdialog för framtiden

 

 

 

 

 

Politiskt kaos eller demokratins gilla gång? 

I den fortsatta händelseutvecklingen efter måndagens misstroendeomröstning mot statsminister Stefan Löfven kommer vi nog få höra åtminstone åtta olika berättelser om vad som har hänt och varför. Varje parti kommer att berätta sin historia, försöka sätta bilden utifrån sitt eget perspektiv.

Är det en ohelig allians av ytterkantspartier som störtat en väl fungerande regering som tar ansvar för Sverige i ett svårt läge? Eller är det en arrogant regering som har mött verkligheten, att dess politiska program saknar tillräckligt parlamentariskt stöd? Kastas landet ut i politiskt kaos eller är det bara demokratin som har sin gilla gång? Svaren beror på vem du frågar och det går att se korn av sanning i flera av dem.

Helt klart är dock att det inträffade är en påminnelse om att det är väljarna – inte partierna – som avgör styrkeförhållandena i Sveriges riksdag. De politiska partierna kan naturligtvis själva bestämma vilka andra partier de vill samtala, förhandla och samarbeta med, men mandatfördelningen bestäms i allmänna och fria val. En regering måste alltid säkerställa att dess politik tolereras av en majoritet i riksdagen. Det kan vara både frustrerande och påfrestande för regeringsföreträdarna, men det är en demokratisk realitet.

Kanske lyckas partierna i riksdagen nu hitta en lösning på regeringskrisen utan extraval, kanske inte. Men det finns inga garantier för att ett extraval innebär att det parlamentariska läget förändras så att det blir enklare att bilda regering. Svårigheterna kan det mycket väl bestå. Och de kan bestå även efter nästa ordinarie val 2022.

Vad krävs då av det politiska ledarskapet i detta läge? Det korta svaret är samarbetsförmåga. Sveriges statsminister behöver vara en lagspelare. Men det räcker inte, en statsminister behöver också vara omgiven av andra lagspelare om det ska bli något spel.

Fungerande samarbeten är ofta svårt, inte minst i politiken, men alla med erfarenhet av ledarskap i arbetslivet förstår betydelsen av professionalism – ansvar för helheten, saklighet, att fokusera på uppgiften, inte på de egna behoven, känslorna och impulserna.

Problemet är att de partiaktiva inte alltid väljer ledare som har dessa egenskaper som sina främsta kännetecken. De politiska partiernas ledande företrädare väljs i interna processer där engagemanget tenderar att vara starkare i ytterkanterna. Ju mer direkt inflytande gräsrötterna har i valet av partiledare, desto större är sannolikheten att valet faller på en ytterkantskandidat. Och personer i partiernas ytterkanter tenderar att drivas mer av ilska och fiendskap mot politiska motståndare än av egna idéer, realpolitiskt handlag och en vilja att förändra. De vill se en offensiv stjärna som sätter motståndarna på plats, inte en försiktig lagspelare.

Traditionen med starka valberedningar har balanserat dessa tendenser och i Sverige finns en stark samarbetstradition. Men i dessa sociala medier-tider finns en trend mot ökat genomslag för den direkta demokratin i partierna, vilket styr mot val av ledare som är karismatiska och kan vinna rubrikkriget efter TV-debatterna. En samarbetsorienterad, pragmatisk och realpolitisk företrädare står sig ofta slätt mot en mer konfliktorienterad politiker som inte drar sig för att skruva upp tonläget. Det mest uppenbara exemplet är republikanernas val av Donald Trump.

Jag skulle inte hävda att den regeringskris vi är mitt uppe i är en demokratisk kris. Tvärtom är möjligheten att fälla en regering som saknar parlamentariskt stöd ett tecken på att demokratin fungerar.

Där jag kan se skäl till oro är om partierna inte lyckas lyfta fram och välja ledare som förmår att hantera det nya politiska landskap som växer fram. Det råder ingen brist på stora och viktiga frågor som kräver ett handlingskraftigt politiskt ledarskap. Då behövs en politisk kultur där samarbetsförmåga uppskattas som en dygd, där fokus ligger på sakpolitiken, där tonläget hålls på en rimlig nivå och där de ideologiskt och politiskt laddade invektiven används lite mer sparsamt. Det kan därför vara värt för partierna att värna valberedningarnas roll och odla en sund skepsis mot allt för stort genomslag för direkt demokrati.

 

 

 

Viktiga reformer för trygghet och en konkurrenskraftig ekonomi 

I måndags presenterade regeringen och samarbetspartierna förslag på hur staten ska uppfylla villkoren i den partsöverenskommelse som Svenskt Näringsliv, PTK, Svenskt Näringsliv, IF Metall och Kommunal ingick i december förra året. Det handlar om förändringar i Lagen om anställningsskydd, LAS, om ett nytt offentligt studiestöd, och om att inrätta en omställningsorganisation för de löntagare som arbetar i verksamheter som inte har kollektivavtal.

Förändringarna i anställningsskyddet innebär bland annat att det ska bli enklare och billigare att säga upp medarbetare om det finns sakliga skäl samt att turordningsreglerna ska utökas till att omfatta tre arbetstagare och gälla alla företag oavsett storlek. Allmän visstidsanställning ska ersättas med så kallad särskild visstid, vilket innebär att anställningen snabbare än enligt dagens regelverk övergår till en tillsvidareanställning. Det nya offentliga studiestödet innebär kraftigt förbättrade ekonomiska och praktiska möjligheter till utbildning under arbetslivet, såväl för anställda som för personer som är mellan jobb. Det blir möjligt att studera och utveckla sin kompetens, utan att förlora väldigt mycket ekonomiskt.

Alternativet till denna överenskommelse var förslagen i Toijerutredningen som presenterades i juni förra året, alltså en försämring av arbetsrätten helt och hållet på politisk väg, utan medverkan av parterna. Det hade varit ett brott mot den svenska modellen.

Det bästa anställningsskyddet är den trygghet som bottnar i att ha en sådan kompetens att det är lätt att gå till ett annat, minst lika bra, jobb på en föränderlig arbetsmarknad. Sedan lång tid tillbaka har förhållandena på arbetsmarknaden skiftat i snabb takt. Den utvecklingen kommer med all säkerhet att accentueras under den tid då vi lämnar den nuvarande ekonomiska krisen bakom oss.

Kompetensbristen är stor på arbetsmarknaden, på sina håll till och med skriande. I början av februari förra året, strax innan pandemikrisen slog till på allvar, visade ManpowerGroups globala undersökning Talent Shortage att mer än sex av tio arbetsgivare i Sverige bedömde att det var problematiskt att hitta personal med rätt kompetens. Det var den högsta siffran i undersökningens historia. De reformer som nu föreslås kommer på sikt att underlätta för verksamheter i jakten att hitta personer med lämplig kompetens, och därmed också göra Sveriges ekonomi mer konkurrenskraftig.

Förslaget ska nu ut på remiss. Meningen är att förändringarna ska träda i kraft andra halvåret 2022 och finnas med i regeringens höstbudget som presenteras senare i år.

Redan nu har jag en personlig reflektion över åldersgränser… som förslagen nu är skrivna kommer människor som är strax under 65 år inte att kunna komma i fråga för de föreslagna möjligheterna till kompetensutveckling, och därmed förstås inte heller de som är 65 år och äldre. Jag tycker att det finns anledning att flytta dessa åldersgränser uppåt, i takt med att både LAS-åldern, alltså att den högsta ålder i LAS som anger rätt för arbetstagare att kvarstå i anställning, och gränserna i pensionssystemet höjs.

 

 

Sverige – så in i Norden sämst på jämställdhet?

Om två år kan Sverige vara sämst i Norden på jämställdhet. Vi har blivit vana vid att se på oss själva som ett föregångs- och framtidsland när det gäller jämställdhet. Både i Norden och i världen. Den föreställningen behöver vi nu omvärdera.

Den facklig centralorganisationen TCO visar att utvecklingen mot ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen bromsar in kraftigt. Stiftelsen Allbright konstaterar i sin tioårsrapport att Sverige riskerar att bli sämst i Norden på jämställdhet inom två år. Samtidigt får vi veta att endast en enda procent av riskkapitalet går till kvinnor.

Hur hamnade vi här? Dessutom under en regering som betecknar sig som feministisk?

Pandemin har naturligtvis påverkat den här situationen som den har påverkat allt annat. Men inbromsningen av jämställdhetsutvecklingen sammanfaller också väldigt tydligt med att två lagförslag under de senaste åren helt försvunnit från ritbordet. Det politiska ”hotet” om könskvotering till börsbolagens styrelser har effektivt blockerats och är idag närmast dött, trots att det är en verklighet i många andra länder. Likaså har frågan om en individualiserad föräldraförsäkring trollats bort från den politiska dagordningen trots många goda argument för att en individualisering leder till ett jämnare uttag av föräldraledigheten, och i förlängningen en utjämning av representation, villkor och löner mellan kvinnor och män. Vi vet att lagstiftade reformer är det som historiskt har flyttat jämställdheten framåt mest effektivt.

Även europeiska organisationer identifierar lagstiftning som ett nödvändigt inslag i jämställdhetsarbetet. Här ett stycke ur den europeiska chefsorganisationen CECs alldeles nya rapport ”Mainstreaming Gender Equality in European Leadership”.

“Indeed, self-regulation is a very effective tool to promote change from within companies – our study precisely demonstrates this position. However, when this strategy does not bring about change at the right pace, targeted legislative measures setting quotas to ensure a minimum presence of the underrepresented gender in company boards are needed.”

Ledarna har länge hävdat att vi likt det som redan finns i många andra europeiska länder behöver en kvotering till börsbolagens styrelser för att öka representationen av kvinnor och på det sättet skapa förebilder för andra kvinnor i arbetslivet.

Föräldraförsäkringen och dess utformning och tillämpning är en nyckelfråga för chefers villkor på arbetsmarknaden och hur Sverige ska klara den framtida chefsförsörjningen. Ledarnas kongress slog redan 2014 fast att en mer individualiserad föräldraförsäkring är ett viktigt steg för att öka kvinnors möjlighet till chefskarriär och jämställdheten i samhället i stort.

De här två reformerna är oerhört viktiga för att skapa en mer jämställd arbetsmarknad. När ”hotet” om dessa nu är borta ser vi hur Sverige tappar mark på jämställdhetsområdet

 

Ebba Öhlund, biträdande förbundssekreterare Ledarna
Tomas Oskarsson, förbundssekreterare Ledarna

EU – ett samarbete att värt att fira. Och hålla ögonen på.

På söndag, den 9 maj, är det Europadagen. En dag som uppmärksammar minnet av den så kallade Schumandeklarationen. Det är 71 år sedan den franske utrikesministern Robert Schuman presenterade sitt förslag till en europeisk kol- och stålgemenskap (EKSG) som sedermera blev grunden för dagens EU. Bakgrunden var återuppbyggnaden av ett Europa som låg i ruiner efter ett förödande krig.

Deklarationen är ett uttryck för ett visionärt ledarskap – visionen om en enad och fredlig gemenskap mellan Europas länder, byggd på solidaritet. Vi som lever idag kanske tar det för givet men har mycket att tacka de ledare som var med och la denna grund. 1950 var ett fredligt Europa långt ifrån en självklarhet.

EU är viktigt för Sverige, för vårt näringsliv och konkurrenskraft. EU är viktigt för Sveriges chefer. Vi behöver den fria rörligheten för människor, tjänster och varor för att klara den internationella konkurrensen. Sett i det perspektivet är det viktigt hur samarbetet kan utvecklas med bibehållet starkt stöd. De stora ödesfrågorna, inte minst klimatfrågan, behöver också lösas på global och inte nationell nivå.

Fortfarande finns det frågor som bäst löses på nationell, regional eller lokal nivå. Som lönebildningen. Under senare år har EU-kommissionen tagit initiativ och lagt fram förslag som på ett ingripande sätt kan påverka lönebildningen. Även om ambitionen är lovvärd – som att höja levnadsstandarden för de med lägst inkomster eller utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män – så löses inte dessa frågor bäst på EU-nivå.

En ödesfråga är hur EU:s demokratiska legitimitet kan stärkas. Att utmana fackföreningar och arbetsgivarorganisationer är minst sagt riskabelt om man vill upprätthålla ett brett folkligt stöd för EU-samarbetet. Hur kan den viktiga principen med det krångliga namnet – subsidiaritetsprincipen – värnas när samarbetet fördjupas och breddas. Det vill säga, hur får vi EU att ägna sig åt rätt frågor? Hur ser vi till att EU ägnar sig åt de uppgifter som inte bättre kan lösas på nationell, eller ännu lägre nivå? Det vore djupt olyckligt om det uppstod en debatt där det väcks krav på förnyade folkomröstningar om medlemskapet. De brittiska erfarenheterna förskräcker.

Mot denna bakgrund är Ledarna är en aktiv medlem i den europeiska chefsorganisationen CEC, och via PTK tillsammans med Svenskt Näringsliv och LO bildat arbetsmarknadens EU-råd för att försvara den svenska modellens grundprinciper.

EU-samarbetet är värt att fira, men vi behöver aktivt samtala med  politiker i Bryssel för att få dem att förstå den svenska modellen där vi värnar parternas autonomi, samtidigt som vi vill ha sunda arbetsvillkor i hela Europa.

 

Höjd medelpensioneringsålder – ett steg i rätt riktning

Nu i veckan kom nyheten att medelpensioneringsåldern, den genomsnittliga uttagsåldern för den allmänna pensionen, steg med hela 0,4 år mellan 2019 och 2020.  Allt enligt färska siffror från Pensionsmyndigheten. Det kanske inte låter dramatiskt, men det är en mycket stor ökning på så kort tid som ett år. Medelpensioneringsåldern är nu tillbaka på 2004 års nivå på 65 år, efter en långvarig, svagt nedåtgående trend. Skillnaderna i medelpensioneringsålder mellan könen är små.

Det finns framför allt två förklaringar till den kraftiga ökningen av medelpensioneringsåldern under 2020. Den ena är att den lägsta åldern för uttag av allmän inkomstgrundad pension höjdes 2020 från 61 år till 62 år, vilket direkt påverkade de som är födda 1959. Det andra är att den så kallade LAS-åldern, alltså att den högsta ålder i LAS (Lagen om anställningsskydd) som anger rätt för arbetstagare att vara kvar i sin anställning, höjdes 2020 från 67 till 68 år för de flesta kollektivavtalsområden. Under det första kvartalet 2021 är medelpensioneringsåldern per månad högre än föregående år, så det verkar som att åldern fortsätter stiga.

I Sverige finns ju ingen regelrätt pensionsålder men finns det en ”pensioneringsnorm”? Rapporten Nudging och pensioneringsbeslut, ett underlag till Delegationen för senior arbetskraft, svarar ”ja” på den frågan: ”Det som många kallar pensioneringsnormen 65 år är fortfarande mycket stark i Sverige och starkare än i de flesta jämförbara länder.” (Nudging och pensioneringsbeslut, sid. 9).

Till skillnad från det allmänna pensionssystemet, till vilket avgifter inbetalas så länge individen arbetar, blir en arbetstagares pension i många tjänstepensionssystem fullt betald vid en viss ålder, vanligen 65 år. Efter det är arbetsgivaren enligt kollektivavtal inte skyldig att betala in mer till arbetstagarens pension. För de arbetstagare som har sådana tjänstepensioner innebär detta ett minskat ekonomiskt incitament till att arbeta efter det att tjänstepensionen är slutbetald av arbetsgivaren. Forskning pekar på ”att den viktigaste faktorn bakom tidiga utträden från arbetslivet är hur regler och ersättningar är utformade i socialförsäkringar och pensionssystem.” (Nudging och pensioneringsbeslut, sid. 10).

Spridningen i vilken ålder personer går i pension har ökat över tid. 77 procent av de som var födda 1939 gick i pension vid 65 års ålder. För varje yngre årskull har denna andel minskat. För de som var födda 1955 var det drygt 39 procent som gick i pension när de fyllt 65 år. Att de yngre generationerna tar ut pensionen i högre åldrar kan vara att de vill ha en högre inkomstgrundad allmän pension, även om deras tjänstepensioner kan vara fullbetalda vid 65 år. En ytterligare förklaring kan vara att det är skattemässigt gynnsamt att fortsätta arbeta efter 65 års ålder.

Strax innan pandemikrisen slog till på riktigt, i början av februari 2020, visade ManpowerGroups globala undersökning Talent Shortage att drygt sex av tio svenska arbetsgivare upplevde att det var svårt att hitta personal med rätt kompetens. Det var den högsta siffran i undersökningens historia.

Sverige är fortfarande mitt i pandemins kris och politiken fokuserar på olika stöd för att rädda kvar jobb och företag. Men efter pandemin kommer Sverige att stå inför ett omfattande omvandlingstryck. Gamla jobb eller arbetsuppgifter kommer att försvinna i högre grad än tidigare. Nya jobb kommer att ställa krav på annorlunda och högre kompetenser, inte minst inom vård och omsorg, på grund av de brister som kommit i blixtbelysning under pandemin, men också i handeln och andra branscher bland annat till följd av den kraftigt ökade digitaliseringen. Kompetensbristen kan därför komma att förvärras ytterligare.

Utvecklingen mot en högre medelpensioneringsålder går därför i rätt riktning av flera skäl, inte minst för att, i alla fall till en liten del, möta kompetensbristen. För detta krävs att arbetsgivare ser värdet i äldres kompetenser och inte sätter allt sökarljus på de yngre. Möjligheten till ett förlängt arbetsliv är positivt för chefsförsörjningen samt för organisationers och chefers utveckling. Många chefer både vill och kan arbeta längre, men det förutsätter ett aktivt arbetsmiljöarbete för att säkerställa att arbetsvillkoren möjliggör ett långt arbetsliv med bibehållen god fysisk och psykisk hälsa, för såväl chefer som medarbetare.

En ökad medellivslängd kräver att arbetslivet förlängs, dels för att möjliggöra goda pensionsnivåer på lång sikt, dels för att säkerställa kvaliteten i en skattefinansierad välfärd. Om knappt 50 år beräknas hälften av dödsfallen ske efter 90 års ålder för såväl kvinnor som män. Försörjningskvoten, alltså antalet personer som varje förvärvsarbetande ska försörja förutom sig själv, är idag 0,75. Den beräknas öka till cirka 0,90 i slutet av 2050-talet. En skattefinansierad skola, vård och omsorg förutsätter att så många som möjligt bidrar med skatteintäkter för att inte försörjningsansvaret ska bli för tungt för de som arbetar, eller för att kvaliteteten inom skola, vård och omsorg inte ska bli lidande på grund av bristande resurser.

Tillsammans kan vi stoppa en tsunami

Vissa skämtteckningar stannar kvar i ens medvetande längre än andra. En sådan som har fastnat i mitt huvud är en teckning av covid-19 som väller in över samhället i form av en tsunamivåg. Men bakom den vågen har tecknaren ritat in två ännu mycket större vågor – en för klimathotet och en för hotet mot den biologiska mångfalden.

Covid-pandemin har inneburit en tuff prövning för många chefer. Uppsägningar, arbetsmiljöfrågor, distansledarskap, permitteringar, oro, sjukdom och ovisshet har ställt krav på ledarskapet på ett genomgripande och helt historiskt sätt. Kort och gott: många av de problem som drabbar samhället hamnar rakt ner i knät på cheferna att hantera.

Många chefer bidrar gärna i detta arbete. I många fall är det just därför man har tagit på sig ett chefsansvar – möjligheten att vara med och påverka. Men då måste förutsättningarna för att ta det ansvaret finnas på plats. Både samhället och företagen måste vara beredda, för är det som min skämttecknare antyder så står vi inför betydligt större utmaningar än en världsomspännande pandemi.

Klimatkrisen och hur vi styr om till ett hållbart samhälle kommer i hög grad att hanteras av cheferna, i de fall det inte redan gör det.  Hur utmattade och trötta vi än är på krishantering, extrema beslut och tvära kast efter drygt ett år med en pandemi så måste vi rusta oss för än större utmaningar.

Vi har nu lärt oss vad snabba omställningar och kriser kan innebära. Låt oss dra nytta av detta för framtiden. Höj uppmärksamheten och skapa förutsättningar för framtidens ledarskap att möta de utmaningar vi vet kommer. Låt oss börja hantera framtidens utmaningar redan nu.

Ett symboliskt startskott för det kan vara att släcka lamporna under Earth Hour på lördag och reflektera över hur vi alla kan bidra till att möta nästa stora utmaning.

För att bli bättre rustade inleder nu Ledarna samarbeten med två externa parter. För det första ett samarbete med NMC, Nätverket för Hållbart Näringsliv, ett bransch-överskridande nätverk och en mötesplats för omkring 200 företag och organisationer. I nätverket delas kunskaper, erfarenheter och idéer kring ett hållbart och framgångsrikt näringsliv. För det andra ett samarbete med Aktuell Hållbarhet, där Ledarnas ordförande Andreas Miller kommer att vara del av Aktuell Hållbarhets Advisory board. På så sätt får vi en chans att nå ut till en stor och viktig grupp med Ledarnas budskap kring chefens förutsättningar att påverka positivt i den viktiga omställning vi står inför.

Tillsammans kan vi stoppa en tsunami.

Kollektivavtal är fortfarande relevant

Idag är det kollektivavtalets dag. Vi som värnar den svenska modellen och en kollektivavtalsreglerad arbetsmarknad behöver vitalisera den drygt 80-åriga berättelsen och göra den begriplig och relevant för chefer, medarbetare, företag och politiker på en snabbt föränderlig arbetsmarknad. För den svenska modellen är långt ifrån en självklarhet för alla.

Jag har det senaste året mött svenska ministrar som vittnat om hur de, om och om igen i EU-sammanhang, får förklara den svenska modellen för politiker och tjänstemän. I många EU-länder finns en tradition att lagstifta om till exempel minimilöner, något som vi i Sverige reglerar genom kollektivavtal. Våra synsätt krockar. Inom ramen för den europeiska chefsorganisationen CEC European Managers, där Ledarna är medlemmar, är inte heller den svenska modellen en självklarhet för alla medlemsorganisationer.

Även i Sverige står allt för många branscher med såväl enkla som mer kvalificerade jobb utan kollektivavtal. Så vad göra? Idiotförklara de som inte fattar bättre? Knappast någon smart väg och inte särskilt framgångsrik. Nej, vi behöver peka på de stora fördelarna med kollektivavtal och samtidigt vara öppna för förnyelse och förändring av kollektivavtalens utformning.

Den här hösten har PTK, där Ledarna ingår, Svenskt Näringsliv, IF Metall och Kommunal slutit ett historiskt huvudavtal om trygghet, omställning och anställningsskydd. För Ledarna ligger anställningstryggheten i att du är anställningsbar. Det blir du igenom att få de bästa möjligheterna till utbildning och förkovran under hela ditt yrkesliv. Det här nya avtalet skapar de förutsättningarna. Det är ett modernt avtal som ger den anställde och företagen en möjlighet att med bevarad trygghet möta kraven på större flexibilitet på arbetsmarknaden.

Nationalekonomen Lars Calmfors påpekade i DN den 4 februari att individualistiska värderingar gör det svårare för facket att värva medlemmar, samtidigt som han noterar att Ledarna stadigt växer. Ledarna har individen i centrum. Vårt Ledaravtal utgår från individens behov och bidrag till verksamhetens utveckling. Ingen vill ses som bara som en del av ett kollektiv utan lika mycket, om inte mer, som en egen individ med individuell lön och villkor. Vi måste klara av att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi behöver tillsammans skapa ett yttre ramverk som skapar en förutsägbarhet för företag och verksamheter men inom det ramverket måste vi öppna för större individuella lösningar.

Vi, och då menar jag alla som vill värna både den svenska modellen och samarbetet inom EU, måste på alla nivåer föra en diskussion med våra europeiska vänner om den svenska modellen. Men vi måste lika mycket lyssna och förstå de bevekelsegrunder som styr när EU vill lagstifta på arbetsmarknadens område.

Vi behöver bättre förstå de utmaningar som många europeiska länder brottas med när det kommer till villkoren på arbetsmarknaden. Allt för att vi ska vara proaktiva och utveckla den svenska modellen för att skapa de bästa förutsättningarna för medarbetare, chefer och företag i Europa.

Parterna på svensk arbetsmarknad har ett stort ansvar att utveckla kollektivavtalen. Vi kan aldrig tänka att vi är färdiga, det enda bestående är förändring.