Svenska arbetsmarknadsmodellen lever!

Låt oss backa bandet innan vi tar oss an gårdagens viktigaste händelse på den svenska arbetsmarknaden.

För lite mer än ett år sedan reflekterade Andreas Miller förbundsordförande för Ledarna kring de strandade förhandlingarna mellan PTK, LO och Svenskt Näringsliv gällande trygghet, omställning och anställningsskydd.

”Viljan att träffa ett avtal har varit stort hos alla parter. Viljan räckte dock inte hela vägen vilket jag beklagar. Förändringar genom kollektivavtal är det enda långsiktigt hållbara alternativet för att utveckla flexibiliteten och anställningstryggheten på alla delar av arbetsmarknaden”

Alla inblandade parter kände en besvikelse och en oro för att det grundläggande fundamentet, tilliten mellan parterna, till modellens fortlevnad hade skakats om för kraftigt. Legitimiteten till modellens ram- och regelverk samt kopplingarna till de sociala trygghetssystemen och andra delar av välfärdspaketet ifrågasattes eftersom parterna inte hade lyckats komma överens.

Vi vet idag att det endast tog några veckor till av förhandlingar innan den historiska överenskommelsen mellan PTK och Svenskt Näringsliv kom till stånd. Den stora övertygelsen från oss och resten av PTK förbunden i att villkoren behöver förändras och utvecklas för att möta dagens och morgondagens behov på svensk arbetsmarknad skapade ett momentum till att komma överens med Svenskt Näringsliv.

Nu ett år senare har LO kommit till samma insikt. LO:s styrelse har tagit ett beslut som innebär att de har för avsikt att ingå i ett likalydande huvudavtal med Svenskt Näringsliv som PTK har gjort. Detta meddelade parterna vid pressträffen i förmiddags. En av de bärande punkterna för en överenskommelse var omställningspaketet. Susanna Gideonsson, LO:s ordförande, underströk på pressträffen att de jobb som finns på arbetsmarknaden förändras i rasande takt och att upprätthålla anställningsbarheten är viktigt för våra förbundsmedlemmar.

Mattias Dahl, vice VD Svenskt Näringsliv, tryckte på nyttan av att komma överens. ”För den svenska modellen är det viktigt att vi kommer överens.” ”Det är viktigt att vi har med alla de tre bärande delarna på den privata arbetsmarknaden det vill säga arbetare, tjänstemän och näringslivet. Vi flyttar fram positionerna både för näringsliv och anställda.”

Det som båda parter lyfter fram är betydelsefulla aspekter för en väl fungerande arbetsmarknad och ett livskraftigt näringsliv. Dessa aspekter är grundläggande och tungt vägande drivkrafter även för vårt förbund i arbetet med att förbättra flexibilitet och anställningstrygghet på arbetsmarknaden.

Som Sveriges chefsorganisation står Ledarna upp för den svenska modellen. Vi verkar för att parterna ska mötas i dialog och samarbeta för att värna och förstärka partsmodellen, så att den fortsätter utvecklas i takt med arbetsmarknaden och samhället i stort.

Gårdagens överenskommelse stärker tilliten till och legitimiteteten för den svenska modellen!

Läs mer här:

 

Coronakommissionen: ledarskap avgörande för krishantering

I sitt andra delbetänkande, Sverige under pandemin, som Coronakommissionen presenterade i fredags, konstaterar kommissionen att Sveriges hantering av pandemin har varit ”senfärdig” och beredskapen ”undermålig”.

De åtgärder som infördes i ett tidigt skede kunde inte begränsa spridningen av smittan och det dröjde alltför länge innan smittspårningen startade. Dessa inledande skyddsåtgärder ”lyckades inte stoppa eller ens kraftigt begränsa smittspridningen i landet” skriver kommissionen. De konstaterar att dessa åtgärder framstår som senfärdiga jämfört med åtgärderna i de nordiska grannländerna.

Vidare anser kommissionen att smittskyddslagstiftningen var och är otillräcklig för att möta ett allvarligt pandemiskt utbrott och att den svenska pandemiberedskapen var och är undermålig. ”Sveriges smittskydd var och är decentraliserat och fragmenterat på ett sätt som gör det oklart vem som bär ansvaret för helheten när en allvarlig infektionssjukdom drabbar landet”, skriver kommissionen.

I betänkandet får Arbetsmiljöverket svidande kritik för sitt agerande i början av pandemin. Kommissionen anser att “Det är svårt att se Arbetsmiljöverkets agerande som något annat än ett svek mot alla de arbetstagare som i en akut bristsituation var tvungna att utföra vård och omsorg utan adekvat skyddsutrustning och utan annat stöd för att kunna skydda sig på alternativa sätt.” Även Folkhälsomyndigheten har brustit, anser kommissionen, både i öppenhet och samordning, när det gäller riktlinjerna kring användningen av skyddsutrustning.

Men kommissionen har inte bara kritik att komma med. I betänkandet understryker de att det är i stor utsträckning vårdpersonalens förtjänst att sjukvården, trots alla svårigheter, så snabbt kunde ställa om och skala upp vården av alla som blev sjuka – många blev allvarligt sjuka – i covid.

Och kommissionen understryker, glädjande nog, betydelsen av ett gott ledarskap. I betänkandet skriver de ”Både i våra samtal med olika professioner och i olika undersökningar har vikten av ett bra ledarskap lyfts fram”. Kommissionen nämner ”chefer som vågat fatta egna beslut och ta egna initiativ” som en särskild framgångsfaktor. För att belysa detta väljer kommissionen att lyfta fram vad en person sagt i en intervjustudie som de använt som underlag:

– De avdelningar som hade ett bra ledarskap innan pandemin har klarat sig bäst under pandemin. De som inte hade det så bra har havererat totalt.

Mer koncist än så kan väl betydelsen av ett bra ledarskap före och under en kris inte uttryckas?

I kommissionens slutliga betänkande, som ska publiceras 25 februari 2023, återkommer de till om det svenska vägvalet i pandemin var rimligt eller om det hade varit bättre att vidta andra typer av åtgärder för att begränsa spridningen av viruset.

Till det betänkandet behöver kommissionen få en bättre insikt i vilken information som centrala beslutsfattare hade till stöd för sina bedömningar avseende smittskyddsåtgärder under pandemins olika skeden. Kommissionen behöver också få ännu mer insikt i vilken förmåga den svenska samhällsorganisationen samt dess institutioner hade att hantera en kris. Till detta måste kommissionen få ytterligare kunskap om krisens påverkan på såväl samhällets som enskildas ekonomi. Först därefter, skriver kommissionen, kan de bedöma om det svenska vägvalet innebar en rimlig avvägning mellan effektivt smittskydd och andra intressen. Med ett sådant underlag kan också frågor om slutlig ansvarsutkrävning bedömas bättre.

 

COP26 är viktigt – men vi behöver modiga och innovativa ledare som gör verklighet av planerna

Det vilar ett tungt ansvar på alla världens ledare som är samlade på FN:s klimatmöte i Glasgow att fatta avgörande beslut för att minska koldioxidutsläppen i världen. Det handlar om att rädda vår gemensamma planet, vår gemensamma fortlevnad. När jag skriver de här raderna kan jag nästan lite tappa andan och känna en viss vanmakt men det leder inte framåt. Panik är ingen bra beslutsbas att stå på. Vi känner väl till sorgeberättelsen, men att stanna i den ger inte mig energi. Vi behöver nu ha fokus på att hitta lösningarna.

Sverige har som industrination historiskt genomgått stora strukturomvandlingar, exempelvis inom varvsindustrin. Vi klarade den omställningen och nya verksamheter och jobb växte fram. Vi står nu inför en än större strukturomvandling där mycket av det vi producerar idag inte ska göras imorgon, samtidigt som väldigt mycket ny produktion kommer se dagens ljus. Den här utvecklingen kommer sätta ledarskapet på alla nivåer på stora prov. Ledaren behöver formulera visionen om det hållbara samhället och på vilket sätt företaget och verksamheten kan bidra till helheten. En berättelse som sträcker sig bortom det egna resultatet och som skapar ett större meningsfullt sammanhang. Den ledare som klarar det skapar en attraktivitet runt företaget som lockar till sig talangfulla medarbetare som vill göra skillnad. Samtidigt behöver ledaren fånga upp den oro som begripligt kan uppstå. Vad händer med mig, mitt jobb, mitt företags framtid? Här gäller det att lyssna, bekräfta men inte fastna i oron utan peka på möjligheterna.

Vi behöver också ha en utbyggd och väl fungerande omställningsorganisation för att klara denna stora omställning. Det är därför PTK, Svenskt Näringsliv, If metall och Kommunal slutit en ny trygghetsöverenskommelse, med utbyggd möjlighet till studier under arbetslivet och en utvecklad omställningsorganisationen inom ramen för TRR. Överenskommelsen har fokus på att tryggheten ligger i att du kan få kompetens att ta de nya jobb som kommer. Tryggheten finns inte i att försöka hålla fast vid de jobb som försvinner.

Vi som är chefer och ledare på alla nivåer och alla typer av företag och verksamheter måste målmedvetet arbeta med att under en lång tid av år jobba med omställningen till ett hållbart samhälle. Näringslivet i Sverige kommer att spela en avgörande betydelse i omställningen. Den svenska Nationella samordnaren, Svante Axelsson, inom Fossilfritt Sverige har visat på 22 färdplaner där svenska företag beskriver sin resa till ett fossilfritt välfärdsland 2045. Det är en inspirerande läsning samtidigt som det blir tydligt att det kommer krävas många och tuffa beslut. Chefer kommer hamna i många målkonflikter under de kommande åren. På kort sikt kan ett beslut vara ytterst negativt men det är rätt på lång sikt. Här gäller det att vara en modig ledare och stå stadigt i visionen och målet.

Ledarskapets roll och betydelse blir allt tydligare på alla nivåer från presidenter och premiärministrar till produktionschefer på svenska företag och verksamheter från Ystad till Haparanda. Vi behöver tillsammans lyfta positiva förebilder! Vi vet att vi behöver ställa om nu!

 

En balansakt för chefen när samhället öppnar igen

Idag avskaffas de flesta pandemirestriktionerna, efter ett och halvt år, ett beslut som är efterlängtat av många men som kommer ställa chefer och ledare inför många nya frågor. Det är helt rimligt att den höga vaccinationsgraden i Sverige nu leder till att samhället öppnas upp. Ur ett samhälleligt helhetsperspektiv är det nödvändigt att ge företag och verksamheter frihet att fullt ut verka igen. Pandemin har varit ett stort ofrivilligt experiment där vi kommer att få leva med konsekvenser och erfarenheter för en lång tid framöver. Nu ska chefer leda en succesiv återgång till arbetsplatserna. Många medarbetare har upplevt stora fördelar med att jobba hemifrån och vill nu hitta en balans mellan att jobba hemma och att jobba på arbetsplatsen. Här gäller det att samla upp alla erfarenheter och tillsammans sätta upp gemensamma spelregler. Chefen behöver vara tydlig med att vi är till för verksamheten och inte tvärtom. Det som ska stå i fokus är vad är bäst för företaget och resultatet.

Tidningen Fokus publicerar i senaste numret en Novus-undersökning där 59 procent av svenskarna vill ha vaccinationspass på arbetet. Vi ser chefer och ledare som kräver att medarbetarna ska vara vaccinerade, exempelvis i Region Dalarna. Jag kan verkligen förstå de chefer inom vård och omsorg som vill att deras medarbetare ska vara vaccinerade – allt för att skydda utsatta patientgrupper. Samtidigt är det en fråga om den personliga integriteten som skyddas i grundlagen. Enligt paragraf 6 i regeringsformens andra kapitel är alla medborgare skyddade mot påtvingade kroppsliga ingrepp såsom vaccinering från det allmänna. Chefer kommer att ställas inför både medarbetarkrav på vaccinationspass och andra som menar att det är ett intrång i den personliga integriteten. Här gäller det både att lyssna och förstå olika bevekelsegrunder men samtidigt se till verksamhetens bästa.

I tidigare citerat nummer av tidningen Fokus uttalar sig Dan Holke tidigare VD för LO-TCO Rättsskydd. Han menar att det inte går att tvinga anställda att vaccinera sig. Det går heller inte att avkräva ett svar på om en anställd är vaccinerad eller inte. Men han påpekar att chefen ha rätt att leda och fördela arbetet och kan därför omplacera medarbetare som inte är vaccinerade, så länge omplaceringen inte får stora konsekvenser som till exempel lönesänkning. Chefen kan också hänvisa till de tydliga rekommendationer som folkhälsomyndigheten givit ovaccinerade

Själv tycker jag att det vore intressant att få kravet på fullt vaccinerad personal rättsligt prövat.

Återgången till en mer normal tillvaro kommer ske succesivt och landets chefer kommer behöva bedriva ett närvarande och lyssnande ledarskap som är berett att fatta obekväma beslut. Cheferna ska tillsammans med medarbetare skapa gemensamma hållbara förväntningar på det nya arbetslivet efter pandemin. Det blir en utmanande balansakt som kommer kräva ett gott ledarskap.

Dags att göra chefers förutsättningar till en valfråga!

Det är mindre än ett år kvar till de allmänna valen till riksdag, regioner och kommuner. De politiska partierna ligger nu i startgroparna, förbereder sig, utser toppkandidater, gör målgruppsanalyser, drar upp strategier, utvecklar politik och budskap. Det drar ihop sig till match och publiken börjar fylla läktarna. Tonläget skruvas upp.

Perspektiv, analys, eftertanke och långsiktighet är inte det som präglar en valrörelse. Det som präglar den är istället en stenhård konkurrens om uppmärksamhet. Då vinner i allmänhet effektsökeri över långsiktigt ansvarstagande. I det effektsökande narrativet ligger den negativa nyheten närmast till hands eftersom den väcker mest känslor.

Ett problem med den effektsökande politiska debatten är att centrala och viktiga frågor tenderar att falla bort och inte få den uppmärksamhet de förtjänar. En sådan fråga handlar chefernas förutsättningar att leda och utveckla våra gemensamt finansierade verksamheter, de verksamheter som i allmänhet står i centrum för den politiska debatten – vården, äldreomsorgen, skolan, polisen med flera.

Budskap om chefernas betydelse faller inte naturligt in i den politiska kampanjretoriken, men cheferna är helt avgörande för det realpolitiska resultatet. Det är chefer som leder och fördelar arbetet i vardagen. Det är chefer som prioriterar mellan olika mål när resurserna är begränsade. Kort sagt, det är cheferna som kan se till att politiska idéer, förslag och beslut kan realiseras i den verklighet som medborgarna möter.

Ledarnas studier visar att chefer i allmänhet upplever sina uppdrag som meningsfulla, de är nöjda med det jobb de gör. De är engagerade och gör sitt yttersta varje dag för att verksamheterna ska fungera. Men inte minst de kvinnodominerade arbetsområdena vård och omsorg präglas av mycket stora medarbetargrupper och bristande administrativt stöd. Den politiska ledningen och styrningen upplevs som splittrad och kortsiktig. Under de omständigheterna är det svårt att leda och driva ett långsiktigt utvecklingsarbete.

Så en uppmaning till alla politiker som vill göra verklig skillnad är: fokusera på ledarskap och chefernas organisatoriska förutsättningar. Vet ni inte hur ni ska göra det så har Ledarna en rik erfarenhets- och kunskapsbank att ösa ur. Vi står till tjänst och är en konstruktiv samtalspart i denna för Sverige helt avgörande fråga.

 

Reflektion och dialog i ledarskapet är nycklar för omställning!

Sveriges chefer står inför många komplexa utmaningar i sina verksamheter de närmaste åren. Ledarskap och organisationskulturer kommer att utmanas när de tvingas ta beslut kopplat till konsekvenserna av de globala kriserna så som klimatförändringar, covid- 19 mutationer och migrationsutmaningen. När samhället ska hitta lösningar på dessa kriser kommer det att påverka företag, organisationer och på så vis även chefer och medarbetare.

Varje dag möts vi av nyheter och händelser om allt från katastrofer till smärre meningsskiljaktigheter. Ofta är det en kort rapportering med svag analys och syftet är att maximera uppmärksamheten. Snabb och kort exponering, sen vidare till nästa händelse. Många händelser och personer blir bedömda och utvärderade på kort tid. Jag måste erkänna att det är lätt att dras in i tempot och via de elektroniska verktygen följa med i strömmen av ett ständigt pockande på uppmärksamhet. Ofta avkrävs det av mig att jag ska tycka att något är rätt eller fel. Mitt ställningstagande förväntas komma fort och antingen vara för eller emot, det finns inget där emellan. Personligen kan jag kanske leva med att befinna mig i detta tillstånd då och då. Men jag tror att om man stannar i det tillståndet för länge är det lätt att tro att alla våra stora utmaningar har alldeles för enkla lösningar.

Nu är det ju inte så, och vi har alla, såväl privatpersoner som företag och organisationer, ett stort ansvar att stanna upp och reflektera och kritiskt ifrågasätta ett allt för snabbt och kortsiktigt tänkande och agerande. Kör vi bara på så kan det få stora konsekvenser i de beslut som vi stressas till att ta. Även små beslut kan spela roll då de kan ange en riktning som på sikt kan vara svår att ändra eller korrigera. Vi måste orka ta oss tid till att tänka efter. Många dilemman kräver reflektion och dialog, enskilt men framför allt tillsammans, om vi ska kunna lösa allt mer komplexa uppgifter och utmaningar.

Om vi ska kunna möta detta ökade tryck på ett klokt sätt så behöver vi acceptera att många av utmaningarna är svårlösta. Det är inte lätt att som chef ta in alla aspekter av ett komplext problem.  Att agera långsiktigt, när kraven på kortsiktiga resultat är i fokus, är tufft. Reflektion och dialog skapar förutsättningar för ett insiktsfullt och modigt ledarskap, både lokalt och globalt. Att samverka på de arenor som redan finns och skapa nya där det behövs är en av våra viktigaste uppgifter, såväl för Ledarna som för de andra aktörerna inom den svenska arbetsmarknadsmodellen. Att försöka att hitta gemensamma ”sanningar”, utgångspunkter som vi är någorlunda överens om, är en nödvändig startpunkt för en gemensam dialog.

Det kommer att vara ett stort mått av fokus på reflektion och dialog på Ledarna under hösten och fortsatt framåt under år 2022. Rådgivning, förhandlingar, partsgemensamt arbete, seminarier, utbildningar, poddar och kongressförberedelser är bara ett axplock av allt som kommer att genomföras. Jag ser ödmjukt fram mot att vara en del av försöken till att lösa våra stora utmaningar. Jag hoppas att du hänger på!

Läs mer: Arbetsmarknadsdialog för framtiden

 

 

 

 

 

Politiskt kaos eller demokratins gilla gång? 

I den fortsatta händelseutvecklingen efter måndagens misstroendeomröstning mot statsminister Stefan Löfven kommer vi nog få höra åtminstone åtta olika berättelser om vad som har hänt och varför. Varje parti kommer att berätta sin historia, försöka sätta bilden utifrån sitt eget perspektiv.

Är det en ohelig allians av ytterkantspartier som störtat en väl fungerande regering som tar ansvar för Sverige i ett svårt läge? Eller är det en arrogant regering som har mött verkligheten, att dess politiska program saknar tillräckligt parlamentariskt stöd? Kastas landet ut i politiskt kaos eller är det bara demokratin som har sin gilla gång? Svaren beror på vem du frågar och det går att se korn av sanning i flera av dem.

Helt klart är dock att det inträffade är en påminnelse om att det är väljarna – inte partierna – som avgör styrkeförhållandena i Sveriges riksdag. De politiska partierna kan naturligtvis själva bestämma vilka andra partier de vill samtala, förhandla och samarbeta med, men mandatfördelningen bestäms i allmänna och fria val. En regering måste alltid säkerställa att dess politik tolereras av en majoritet i riksdagen. Det kan vara både frustrerande och påfrestande för regeringsföreträdarna, men det är en demokratisk realitet.

Kanske lyckas partierna i riksdagen nu hitta en lösning på regeringskrisen utan extraval, kanske inte. Men det finns inga garantier för att ett extraval innebär att det parlamentariska läget förändras så att det blir enklare att bilda regering. Svårigheterna kan det mycket väl bestå. Och de kan bestå även efter nästa ordinarie val 2022.

Vad krävs då av det politiska ledarskapet i detta läge? Det korta svaret är samarbetsförmåga. Sveriges statsminister behöver vara en lagspelare. Men det räcker inte, en statsminister behöver också vara omgiven av andra lagspelare om det ska bli något spel.

Fungerande samarbeten är ofta svårt, inte minst i politiken, men alla med erfarenhet av ledarskap i arbetslivet förstår betydelsen av professionalism – ansvar för helheten, saklighet, att fokusera på uppgiften, inte på de egna behoven, känslorna och impulserna.

Problemet är att de partiaktiva inte alltid väljer ledare som har dessa egenskaper som sina främsta kännetecken. De politiska partiernas ledande företrädare väljs i interna processer där engagemanget tenderar att vara starkare i ytterkanterna. Ju mer direkt inflytande gräsrötterna har i valet av partiledare, desto större är sannolikheten att valet faller på en ytterkantskandidat. Och personer i partiernas ytterkanter tenderar att drivas mer av ilska och fiendskap mot politiska motståndare än av egna idéer, realpolitiskt handlag och en vilja att förändra. De vill se en offensiv stjärna som sätter motståndarna på plats, inte en försiktig lagspelare.

Traditionen med starka valberedningar har balanserat dessa tendenser och i Sverige finns en stark samarbetstradition. Men i dessa sociala medier-tider finns en trend mot ökat genomslag för den direkta demokratin i partierna, vilket styr mot val av ledare som är karismatiska och kan vinna rubrikkriget efter TV-debatterna. En samarbetsorienterad, pragmatisk och realpolitisk företrädare står sig ofta slätt mot en mer konfliktorienterad politiker som inte drar sig för att skruva upp tonläget. Det mest uppenbara exemplet är republikanernas val av Donald Trump.

Jag skulle inte hävda att den regeringskris vi är mitt uppe i är en demokratisk kris. Tvärtom är möjligheten att fälla en regering som saknar parlamentariskt stöd ett tecken på att demokratin fungerar.

Där jag kan se skäl till oro är om partierna inte lyckas lyfta fram och välja ledare som förmår att hantera det nya politiska landskap som växer fram. Det råder ingen brist på stora och viktiga frågor som kräver ett handlingskraftigt politiskt ledarskap. Då behövs en politisk kultur där samarbetsförmåga uppskattas som en dygd, där fokus ligger på sakpolitiken, där tonläget hålls på en rimlig nivå och där de ideologiskt och politiskt laddade invektiven används lite mer sparsamt. Det kan därför vara värt för partierna att värna valberedningarnas roll och odla en sund skepsis mot allt för stort genomslag för direkt demokrati.

 

 

 

Viktiga reformer för trygghet och en konkurrenskraftig ekonomi 

I måndags presenterade regeringen och samarbetspartierna förslag på hur staten ska uppfylla villkoren i den partsöverenskommelse som Svenskt Näringsliv, PTK, Svenskt Näringsliv, IF Metall och Kommunal ingick i december förra året. Det handlar om förändringar i Lagen om anställningsskydd, LAS, om ett nytt offentligt studiestöd, och om att inrätta en omställningsorganisation för de löntagare som arbetar i verksamheter som inte har kollektivavtal.

Förändringarna i anställningsskyddet innebär bland annat att det ska bli enklare och billigare att säga upp medarbetare om det finns sakliga skäl samt att turordningsreglerna ska utökas till att omfatta tre arbetstagare och gälla alla företag oavsett storlek. Allmän visstidsanställning ska ersättas med så kallad särskild visstid, vilket innebär att anställningen snabbare än enligt dagens regelverk övergår till en tillsvidareanställning. Det nya offentliga studiestödet innebär kraftigt förbättrade ekonomiska och praktiska möjligheter till utbildning under arbetslivet, såväl för anställda som för personer som är mellan jobb. Det blir möjligt att studera och utveckla sin kompetens, utan att förlora väldigt mycket ekonomiskt.

Alternativet till denna överenskommelse var förslagen i Toijerutredningen som presenterades i juni förra året, alltså en försämring av arbetsrätten helt och hållet på politisk väg, utan medverkan av parterna. Det hade varit ett brott mot den svenska modellen.

Det bästa anställningsskyddet är den trygghet som bottnar i att ha en sådan kompetens att det är lätt att gå till ett annat, minst lika bra, jobb på en föränderlig arbetsmarknad. Sedan lång tid tillbaka har förhållandena på arbetsmarknaden skiftat i snabb takt. Den utvecklingen kommer med all säkerhet att accentueras under den tid då vi lämnar den nuvarande ekonomiska krisen bakom oss.

Kompetensbristen är stor på arbetsmarknaden, på sina håll till och med skriande. I början av februari förra året, strax innan pandemikrisen slog till på allvar, visade ManpowerGroups globala undersökning Talent Shortage att mer än sex av tio arbetsgivare i Sverige bedömde att det var problematiskt att hitta personal med rätt kompetens. Det var den högsta siffran i undersökningens historia. De reformer som nu föreslås kommer på sikt att underlätta för verksamheter i jakten att hitta personer med lämplig kompetens, och därmed också göra Sveriges ekonomi mer konkurrenskraftig.

Förslaget ska nu ut på remiss. Meningen är att förändringarna ska träda i kraft andra halvåret 2022 och finnas med i regeringens höstbudget som presenteras senare i år.

Redan nu har jag en personlig reflektion över åldersgränser… som förslagen nu är skrivna kommer människor som är strax under 65 år inte att kunna komma i fråga för de föreslagna möjligheterna till kompetensutveckling, och därmed förstås inte heller de som är 65 år och äldre. Jag tycker att det finns anledning att flytta dessa åldersgränser uppåt, i takt med att både LAS-åldern, alltså att den högsta ålder i LAS som anger rätt för arbetstagare att kvarstå i anställning, och gränserna i pensionssystemet höjs.

 

 

EU – ett samarbete att värt att fira. Och hålla ögonen på.

På söndag, den 9 maj, är det Europadagen. En dag som uppmärksammar minnet av den så kallade Schumandeklarationen. Det är 71 år sedan den franske utrikesministern Robert Schuman presenterade sitt förslag till en europeisk kol- och stålgemenskap (EKSG) som sedermera blev grunden för dagens EU. Bakgrunden var återuppbyggnaden av ett Europa som låg i ruiner efter ett förödande krig.

Deklarationen är ett uttryck för ett visionärt ledarskap – visionen om en enad och fredlig gemenskap mellan Europas länder, byggd på solidaritet. Vi som lever idag kanske tar det för givet men har mycket att tacka de ledare som var med och la denna grund. 1950 var ett fredligt Europa långt ifrån en självklarhet.

EU är viktigt för Sverige, för vårt näringsliv och konkurrenskraft. EU är viktigt för Sveriges chefer. Vi behöver den fria rörligheten för människor, tjänster och varor för att klara den internationella konkurrensen. Sett i det perspektivet är det viktigt hur samarbetet kan utvecklas med bibehållet starkt stöd. De stora ödesfrågorna, inte minst klimatfrågan, behöver också lösas på global och inte nationell nivå.

Fortfarande finns det frågor som bäst löses på nationell, regional eller lokal nivå. Som lönebildningen. Under senare år har EU-kommissionen tagit initiativ och lagt fram förslag som på ett ingripande sätt kan påverka lönebildningen. Även om ambitionen är lovvärd – som att höja levnadsstandarden för de med lägst inkomster eller utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män – så löses inte dessa frågor bäst på EU-nivå.

En ödesfråga är hur EU:s demokratiska legitimitet kan stärkas. Att utmana fackföreningar och arbetsgivarorganisationer är minst sagt riskabelt om man vill upprätthålla ett brett folkligt stöd för EU-samarbetet. Hur kan den viktiga principen med det krångliga namnet – subsidiaritetsprincipen – värnas när samarbetet fördjupas och breddas. Det vill säga, hur får vi EU att ägna sig åt rätt frågor? Hur ser vi till att EU ägnar sig åt de uppgifter som inte bättre kan lösas på nationell, eller ännu lägre nivå? Det vore djupt olyckligt om det uppstod en debatt där det väcks krav på förnyade folkomröstningar om medlemskapet. De brittiska erfarenheterna förskräcker.

Mot denna bakgrund är Ledarna är en aktiv medlem i den europeiska chefsorganisationen CEC, och via PTK tillsammans med Svenskt Näringsliv och LO bildat arbetsmarknadens EU-råd för att försvara den svenska modellens grundprinciper.

EU-samarbetet är värt att fira, men vi behöver aktivt samtala med  politiker i Bryssel för att få dem att förstå den svenska modellen där vi värnar parternas autonomi, samtidigt som vi vill ha sunda arbetsvillkor i hela Europa.

 

Höjd medelpensioneringsålder – ett steg i rätt riktning

Nu i veckan kom nyheten att medelpensioneringsåldern, den genomsnittliga uttagsåldern för den allmänna pensionen, steg med hela 0,4 år mellan 2019 och 2020.  Allt enligt färska siffror från Pensionsmyndigheten. Det kanske inte låter dramatiskt, men det är en mycket stor ökning på så kort tid som ett år. Medelpensioneringsåldern är nu tillbaka på 2004 års nivå på 65 år, efter en långvarig, svagt nedåtgående trend. Skillnaderna i medelpensioneringsålder mellan könen är små.

Det finns framför allt två förklaringar till den kraftiga ökningen av medelpensioneringsåldern under 2020. Den ena är att den lägsta åldern för uttag av allmän inkomstgrundad pension höjdes 2020 från 61 år till 62 år, vilket direkt påverkade de som är födda 1959. Det andra är att den så kallade LAS-åldern, alltså att den högsta ålder i LAS (Lagen om anställningsskydd) som anger rätt för arbetstagare att vara kvar i sin anställning, höjdes 2020 från 67 till 68 år för de flesta kollektivavtalsområden. Under det första kvartalet 2021 är medelpensioneringsåldern per månad högre än föregående år, så det verkar som att åldern fortsätter stiga.

I Sverige finns ju ingen regelrätt pensionsålder men finns det en ”pensioneringsnorm”? Rapporten Nudging och pensioneringsbeslut, ett underlag till Delegationen för senior arbetskraft, svarar ”ja” på den frågan: ”Det som många kallar pensioneringsnormen 65 år är fortfarande mycket stark i Sverige och starkare än i de flesta jämförbara länder.” (Nudging och pensioneringsbeslut, sid. 9).

Till skillnad från det allmänna pensionssystemet, till vilket avgifter inbetalas så länge individen arbetar, blir en arbetstagares pension i många tjänstepensionssystem fullt betald vid en viss ålder, vanligen 65 år. Efter det är arbetsgivaren enligt kollektivavtal inte skyldig att betala in mer till arbetstagarens pension. För de arbetstagare som har sådana tjänstepensioner innebär detta ett minskat ekonomiskt incitament till att arbeta efter det att tjänstepensionen är slutbetald av arbetsgivaren. Forskning pekar på ”att den viktigaste faktorn bakom tidiga utträden från arbetslivet är hur regler och ersättningar är utformade i socialförsäkringar och pensionssystem.” (Nudging och pensioneringsbeslut, sid. 10).

Spridningen i vilken ålder personer går i pension har ökat över tid. 77 procent av de som var födda 1939 gick i pension vid 65 års ålder. För varje yngre årskull har denna andel minskat. För de som var födda 1955 var det drygt 39 procent som gick i pension när de fyllt 65 år. Att de yngre generationerna tar ut pensionen i högre åldrar kan vara att de vill ha en högre inkomstgrundad allmän pension, även om deras tjänstepensioner kan vara fullbetalda vid 65 år. En ytterligare förklaring kan vara att det är skattemässigt gynnsamt att fortsätta arbeta efter 65 års ålder.

Strax innan pandemikrisen slog till på riktigt, i början av februari 2020, visade ManpowerGroups globala undersökning Talent Shortage att drygt sex av tio svenska arbetsgivare upplevde att det var svårt att hitta personal med rätt kompetens. Det var den högsta siffran i undersökningens historia.

Sverige är fortfarande mitt i pandemins kris och politiken fokuserar på olika stöd för att rädda kvar jobb och företag. Men efter pandemin kommer Sverige att stå inför ett omfattande omvandlingstryck. Gamla jobb eller arbetsuppgifter kommer att försvinna i högre grad än tidigare. Nya jobb kommer att ställa krav på annorlunda och högre kompetenser, inte minst inom vård och omsorg, på grund av de brister som kommit i blixtbelysning under pandemin, men också i handeln och andra branscher bland annat till följd av den kraftigt ökade digitaliseringen. Kompetensbristen kan därför komma att förvärras ytterligare.

Utvecklingen mot en högre medelpensioneringsålder går därför i rätt riktning av flera skäl, inte minst för att, i alla fall till en liten del, möta kompetensbristen. För detta krävs att arbetsgivare ser värdet i äldres kompetenser och inte sätter allt sökarljus på de yngre. Möjligheten till ett förlängt arbetsliv är positivt för chefsförsörjningen samt för organisationers och chefers utveckling. Många chefer både vill och kan arbeta längre, men det förutsätter ett aktivt arbetsmiljöarbete för att säkerställa att arbetsvillkoren möjliggör ett långt arbetsliv med bibehållen god fysisk och psykisk hälsa, för såväl chefer som medarbetare.

En ökad medellivslängd kräver att arbetslivet förlängs, dels för att möjliggöra goda pensionsnivåer på lång sikt, dels för att säkerställa kvaliteten i en skattefinansierad välfärd. Om knappt 50 år beräknas hälften av dödsfallen ske efter 90 års ålder för såväl kvinnor som män. Försörjningskvoten, alltså antalet personer som varje förvärvsarbetande ska försörja förutom sig själv, är idag 0,75. Den beräknas öka till cirka 0,90 i slutet av 2050-talet. En skattefinansierad skola, vård och omsorg förutsätter att så många som möjligt bidrar med skatteintäkter för att inte försörjningsansvaret ska bli för tungt för de som arbetar, eller för att kvaliteteten inom skola, vård och omsorg inte ska bli lidande på grund av bristande resurser.