Vi har två viktiga värden som är i konflikt här

10d06486-0753-46c4-8b9a-b6c62e308888Sedan flera år pågår en intensiv debatt om jämställdheten i börsbolagens styrelser. Vissa menar att det råder brist på kvinnor med den erfarenhet från höga chefspositioner som krävs för att sitta i en styrelse. Andra hävdar att det finns gott om kompetenta kvinnor om man är beredd att ifrågasätta normen att en styrelseledamot måste ha vd-erfarenhet.

I en artikel på DN Debatt idag hävdas att det är en myt att kvinnor har svårare än män att nå poster i bolagsstyrelser, och att det är kvinnors tidigare utbildningsval som är det egentliga skälet. Uttalandet baserar sig på Timbrorapporten Mindre mångfald med kvotering. Resonemanget i rapporten är följande: De flesta som är styrelseledamöter i de 30 största börsnoterade bolagen i Sverige idag är civilekonomer och civilingenjörer. De tog sina examina då kvinnor var sällsynta på dessa utbildningsinriktningar, och även på universiteten och högskolor i stort. Problemet med få kvinnor i bolagsstyrelser sägs därför komma att lösa sig automatiskt nu när kvinnor i högre grad än män tar akademiska examina inom relevanta områden.

Men att utbildning med automatik löser problem som har med maktfördelning att göra är inte troligt. Trots att andelen kvinnor på chefspositioner ökar står utvecklingen stilla när det gäller fördelningen av posterna på de allra högsta nivåerna. Idag är chefens chef nio gånger av tio fortfarande en man. Och löneskillnaderna mellan kvinnor och män har endast minskat marginellt sedan början av 1980-talet, trots att kvinnor idag i genomsnitt har en något längre utbildning än män.

Med snart betydligt fler högutbildade kvinnor än män på arbetsmarknaden är denna långsamma förändringstakt inte acceptabel. Att kvinnor väljs bort eller väljer bort chefskarriärer är slöseri med resurser. Men för att fler kvinnor ska vilja bli chefer och välja att satsa på chefsuppdrag behövs förebilder och tydliga karriärvägar.

Ledarna stödjer därför idén att bolagslagen ändras på ett sådant sätt så att den kräver en jämnare könsfördelning bland styrelseledamöterna i de börsnoterade bolagen.

De nyligen skärpta kraven i koden för bolagsstyrning för att förbättra könsfördelningen, med målet att minst 40 procent i börsbolagens styrelser ska vara kvinnor före 2020, är naturligtvis bra. En inte alltför osannolik gissning är att detta försök till skärpning uppstått efter politiskt tryck om alltför få kvinnor i börsbolagens styrelser. Men även i dessa skärpningar gäller kodens regler ”följ eller förklara”. De är alltså inte tvingande.

Ett ställningstagande för kvotering handlar inte om att bolagen eventuellt skulle uppvisa högre lönsamhet om fler kvinnor fick uppdrag som styrelseledamöter. Så kanske är fallet, det vet vi inte säkert, men det är inte det avgörande. Forskningsresultat inom dessa områden bör inte användas som argument för att lagstifta om kvotering.

Ett sådant ställningstagande bör istället utgå från värderingar. Vi har två viktiga värden som är i konflikt här: Kvinnors rätt till samma karriärmöjligheter som män och ägarnas rätt att bestämma – vilket av dessa väger tyngst?

Uppgifter från Dagens Industri i våras visar att andelen kvinnor i börsbolagens styrelser visserligen ökar – men i år bara med pinsamma 0,4 procentenheter. Siffran bland storbolagen är nu 26,5 procent – att jämföra med Island och Norge, som har kvoteringslagar, där motsvarande andelar är 48,9 respektive 41,9 procent.

Hur länge kommer det att dröja i Sverige att höja andelen kvinnor i börsbolagens styrelser till minst 40 procent, utan ett trovärdigt lagförslag om kvotering? Troligen länge. Väldigt länge. Regeringsförklaringens skrivning ”Om inte andelen kvinnor i de börsnoterade bolagens styrelser är minst 40 procent år 2016 presenteras ett lagförslag”, är därför ett steg i rätt riktning.

Chefer tror att bättre tider dröjer

chefen_och_konjunkturenSveriges chefer arbetar inom vitt skilda verksamheter men ett har dessa verksamheter gemensamt: De påverkas alla av konjunkturutvecklingen. Graden av påverkan är naturligtvis olika hög men det finns inte längre några delar av Sveriges ekonomi som är helt skyddade från utvecklingen i den globala ekonomin. Så alla chefer påverkas i sina jobb av hur det går i omvärlden.

Färre chefer ser positivt på konjunkturen nu än för ett år sedan. Knappt 4 av 10 av chefer tror i nuläget att konjunkturutvecklingen blir något eller mycket bättre de kommande tolv månaderna. Det stora undantaget är byggindustrin där cheferna ser betydligt ljusare på framtiden – så många som 63 procent av cheferna där tror på en förbättrad konjunktur. Cheferna i offentlig sektor är betydligt dystrare – där är motsvarande siffra 26 procent. Det visar rapporten Chefen och konjunkturen – Ledarnas chefsbarometer 2014.

Chefernas avvaktande syn på konjunkturen återspeglar den osäkerhet som finns i det allmänna ekonomiska läget, såväl i Sverige som globalt. Svensk ekonomi befinner sig i en utdragen lågkonjunktur som huvudsakligen beror på den svaga utvecklingen i omvärlden efter finans- och skuldkriserna som började 2008, och som vi långt ifrån sett slutet på.

Samtidigt är det alltså en stor skillnad mellan olika branscher där cheferna i byggindustrin har en helt annan framtidstro än cheferna i övriga branscher. Bland branscherna har byggindustrin också de mest positiva cheferna när det gäller synen på nyanställningar. Andelen chefer som tror på uppsägningar ökar i alla branscher förutom bland cheferna i byggindustrin.

En av chefernas största utmaningar framöver är att hitta rätt kompetenser vid rekrytering. Sedan förra mätningen ökar andelen chefer som tror att det på tre till fem års sikt kommer att bli svårare att rekrytera till alla befattningar – från chefer på olika nivåer och specialister till arbetskraft generellt. Samtidigt har vi en arbetslöshet som förefaller ha parkerat på nivåerna 8-9 procent ända sedan 2009. Det är höga nivåer.

Kombinationen hög arbetslöshet och stora rekryteringssvårigheter innebär att matchningen mellan arbetslösa och lediga jobb på den svenska arbetsmarknaden fungerar allt sämre. Det förstås problematiskt för de arbetslösa men även för de chefer som måste rekrytera rätt kompetens för att effektivt kunna driva de verksamheter som de ansvarar för.