Rör inte min medarbetare!

Närheten mellan chef och medarbetare kan vara större än man kan tro.
Funderar över företagsledaren i Falkenberg som bestämt sig för att lämna Sverigedemokraterna efter deras utspel för några veckor sedan om muslimer som en samhällsfara.
Anledningen till att han lämnade var att ett antal av hans bästa medarbetare på företaget är muslimer och han kunde inte känna igen dem i bilden som Jimmy Åkesson och hans kompisar målade upp.
Man kan naturligtvis göra flera tolkningar av detta. En – mer illvillig – är att falkenbergaren inte ville riskera bråk på jobbet, eller ännu värre, att värdefulla medarbetare säger upp sig och lämnar ett företag vars värderingar man är obekväm med.
Men man kan också välja att tro på det han faktiskt sa: Jag jobbar varje dag med män och kvinnor som jag värdesätter, och det faktum att de har en annan religion än jag och kanske också en annan etnisk bakgrund påverkar inte vår relation som chef och medarbetare.

Jag tror faktiskt att han var ärlig och inte bara opportunistisk. Som chef lär du känna dina medarbetare som enskilda individer och inte som representanter för en grupp. Det är det bästa medlet mot främlingsfientliga fördomar och visar ur ett annat perspektiv på hur viktigt ett gott klimat mellan chef och medarbetare är, inte bara för företaget utan också för samhället.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Vi har modellen!

Avtalsrörelsen har startat. Positioneringen är i full gång och skyttegravarna grävs djupa på båda sidor om linjen.I detta krig kommer alla att vara förlorare, oberoende av nivån på löneökningarna. Problemet är nämligen inte i grunden hur stora löneökningarna ska vara utan det föråldrade synsätt som säger att det finns en ”riktig” nivå för alla branscher, alla företag och alla medarbetare oavsett verksamhetens lönsamhet och oavsett individuella prestationer.
Ännu en gång bevittnar vi en otidsenlig – och samhällsfarlig – avtalsrörelse, där löner görs upp över huvuden på de enskilda företagen och deras medarbetare. Det vi ser är en uppvisning i centralt maktutövning över huvudet på företagen i Svenskt Näringsliv och över huvudet på alla medlemmarna i arbetstagarorganisationerna.

Malin Siwe skriver i dagens Dn att det finns ett undantag från denna modellen – Ledaravtalet. Men hon pekar också på ett viktigt problem i sammanhanget, nämligen att sifferlösa, lokala avtal kräver engagemang på företagsnivå och en vilja att använda lönen som styrmedel för utveckling av verksamhet och individ.
I detta brister det alltför ofta hos företagen.

Vidarutvecklingen av den svenska modellen och kollektivavtalen kräver att vi kliver upp ur skyttegravarna och vågar se vad svenska företag och deras anställda efterfrågar. Att makten över lönen flyttas från de centrala organisationerna ut till den plats där kunskapen finns: Hos företaget och deras medarbetare!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Typiskt svenskt?

I går kväll gick jag hem genom stan vid sjutiden. Det hade blivit nästan mörkt när jag passerade ett upplyst fönster i bottenvåningen av vad som såg ut att vara en kontorsfastighet. Där satt en grupp människor runt ett bord, kaffekoppar , pennor och paper framför sig och en whiteboard i ena hörnet. Jag kunde inte låta bli att stanna till och kunde då se att det pågick ett personalmöte, med verksamhetsplanering på programmet. Diskussionen såg ut att vara livlig, man gestikulerade och skrattade.
Det slog mig hur typiskt denna scen är för vårt arbetsliv och för det svenska ledarskapet. Så sitter grupper över hela landet tillsammans med sin chef, på förskolor och annonsbyråer, på vårdavdelningar och tidningsredaktioner.

Som chef kunde jag ibland bli irriterad på att allt skulle förankras och processas, vi är många otåliga som valt chefsyrket! Men nu i efterhand ser jag kraften i dessa möten, där medarbetare satsar sitt engagemang och sin kunskap för att göra sitt yttersta för verksamheten. Det gör mig stolt över det svenska ledarskapet, så långt ifrån ”peka med hela handen” och ordergivning.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

All insyn är inte av ondo

I söndagens Svd skriver TCO en debattartikel om övervakning på jobbet och riskerna för att ett alltmer spårbart liv inskränker individens rätt till privatliv. Det är lätt att dela oron, men det är också lätt att se ett problem med alltför långt gående inskränkning i arbetsgivarens rätt att ha insyn i de anställdas datortrafik.

Som chef är du ansvarig för att medarbetarnas tid och kompetens används för att nå det resultat som företaget önskar och som de faktiskt betalar lön för. Du är också ansvarig för att se till att ingen med hjälp av datorer eller på annat sätt använder sin arbetstid till att ta del av eller sprida värderingar som strider mot företagets grundläggande etik.

Att man i god ordning och med respekt både för den enskilde och arbetsplatsens kultur och värderingar lägger fast vad som är acceptabelt – och önskvärt – beteende är inte ett intrång i privatlivet.

Självklart ska alla människors rätt till personlig integritet värnas i det längsta, men lika självklart är det att en chef gärna vill vara informerad om vad medarbetarna har för sig på arbetstid.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Är gammal äldst?

En egendomlig diskussion pågår just kring vem som helst bör ställas utanför arbetsmarknaden i lågkonjunktur.

Sven-Otto Littorin har uttalat sig om att det ur samhällets synpunkt är bättre att unga människor blir uppsagda om det råder arbetsbrist. Redan detta uttalande är egendomligt. Om man betraktar det ur samhällets perspektiv borde väl unga människor, med av samhället betald, färsk utbildning rimligtvis vara de mest värdefulla? Och om man nu inte bara tänker på pengar, kan man också fundera över vad det kostar i form av tappade sugar och förlorat livsmod för en ung människa att gå arbetslös mellan korta påhugg.

Urban Bäckström på Svenskt näringsliv kontrar med att om företagen bara får reglera anställningarna själva så kommer plötsligt nya jobb uppstå (genom uralstring?)och problemet försvinna av sig själv.

Det självklara är att det inte är enklare eller lättare för någon att bli utan jobb, vare sig du är gammal eller ung, med kort eller lång arbetslivserfarenhet bakom dig. Det svåra, som ingen vågar ta i, är att det är dags för oss parter på arbetsmarknaden att försöka hitta ett nytt system för anställningstrygghet som kan fungera i Sverige år 2009 and beyond!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

En välmotiverad bonus!

Bra resultat ska ge bra lön,och varför inte i form av bonus! Så länge bonussystemet är tydligt och transparent och syftar till ett uthålligt resultat.
För mig är det självklart att en vd som tar ansvar för att rekrytera de mest kompetenta personerna till sin ledning, och i det arbetet klarar av att skaka av sig gamla fördomar och verkligen fokusera på lämplighet – ja en sådan vd ska såklart ha ersättning för sin framsynthet och kanske också för sitt mod!

Investors vd Börje Ekholm säger i DN i torsdags apropå att han får bonus om han lyckas öka andelen kvinnor på chefsposter i företaget:
- I ett långsiktigt perspektiv tror jag dock att lönsamhet sammanfaller med om rätt person är på rätt plats vid rätt tidpunkt. Då är det självklart att rekryteringsbasen ska vara 100 procent av mänskligheten, inte 50 procent.

Äntligen någon som har förstått att bra chefer kan se ut hur som helst, och de bästa är inte nödvändigtvis de som vd ser när han tittar sig i spegeln på morgonen.

Rädslan för felaktig bonus får inte ta över och skymma det faktum att rörlig ersättning, rätt utformad och öppet redovisad är en starkt incitament för att få människor att prestera utöver det vanliga.

Länk till artikeln i Veckans Affärer

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Tystnaden

Riktigt bra ögonöppnare måste komma utifrån, det är tydligt efter Anders Mildners krönika i Svd idag. Bara från utsidan kan man se problemet med slutenheten i den fackliga världen.

Jag kommer ihåg när jag tidigt i min fackliga bana (2002) frågade varför vi inte kunde lägga ut styrelsens protokoll på hemsidan, så att det fåtal medlemmar som trots allt är intresserade av vad vi håller på med snabbt och enkelt kan få tillgång till information. Och kanske också -hemska tanke – kommentera något! Det blev panik i leden.

Då var det otänkbart, men nu har vi bestämt oss för att lägga ut alla styrelsens handlingar, både före och efter möten. Och vi kommer utveckla forum för att i anslutning till detta föra dialog med våra medlemmar – och hoppas på att de vill prata med oss! Ledarnas största risk är att vi förlorar kontakt med medlemmrna, och även om inte våra medlemmar, cheferna, är särskilt unga så har de ont om tid och behov av enkla och tydliga vägar för kommunikation.

Tystnad och kontroll över information har alltid givit en känsla av makt. Att den känslan är falsk får vi kvitto på nu, då unga vänder ryggen till otidsenliga och hemlighetsfulla strukturer och väljer att kanalisera sitt engagemang någon annanstans. Vem är förloraren?

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Kvotering har inget med kompetens att göra

Ekonomifakta publicerade nyss den sorgliga statistiken över andelen kvinnliga chefer per sektor. Under perioden 2001-2007 har ökningen varit ett par procent, och större delen av den står kommun och landsting för. Inom privat sektor är fortfarande andelen kvinnliga chefer bara strax över tjugo procent. Samtidigt visar en rapport att trettio stora detaljhandelsföretag har ledningsgrupper som består till två tredjedelar män och endast två av dessa företag har en kvinnlig vd.

Kort sagt händer det absolut ingenting när det gäller att i praktiken erkänna mäns och kvinnors lika goda förmåga att leda och utveckla företag.

De unga kvinnor som till äventyrs vill lägga sin kraft och sin förmåga på en chefskarriär vet redan från början att de sannolikt aldrig kommer nå toppen. De behöver bara titta på den högsta ledningen, bolagens styrelser, för att få klart för sig att könskvoteringen är benhård och den har inget med kompetens att göra.
För hur ska man annars förklara det faktum att endast ett fåtal av Sveriges skickligaste kvinnor erbjudits en plats i styrelserna, medan män med långt mindre kompetens upprätthåller poster inte bara i en utan i ett flertal styrelser samtidigt.
För det kan väl inte vara så illa som Birgitta Johansson-Hedberg sade i en artikel i DI i veckan ”man ska komma ihåg att det här är den enda arbetsmarknad som finns för manliga direktörer som går i pension tidigt”.
Kompetens någon?

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

På lönefronten intet nytt

Vem är inte intresserad av sin månadslön? För många börjar resan nån gång i småskoleåldern med de första förhandlingarna om fickpengar med föräldrarna. (Ja, tro mig ni som inte har barn, det kan vara krävande diskussioner för en förälder som med rätta bör kallas förhandlingar.)
Inför lönesamtalet med chefen är många av oss pålästa till tänderna om vad andra med liknande befattningar tjänar. Den dagen Ledarna publicerar den årliga lönestatistiken på webben slår alltid – utan undantag – rekord i antal besök.
Medierna speglar givetvis detta stora intresse i lönefrågor. Hur mycket allt från kändisar, toppdirektörer till vanliga människor tjänar skrivs det flitigt om.
Men när det kommer till hur det går till när löner sätts och vem som har inflytande över hur stor den där månadslönen blir, är det verkligen helt annorlunda. Det brukar kallas lönebildning och är något av det dammigaste och torraste man kan föreslå en journalist att skriva om. Eller människor att läsa om.
Facktermer som individgarantier, potter, centrala avtal, parter och avtalsrörelse håller effektivt eventuellt intresserade långt borta från det som egentligen har en mycket stor påverkan på hur stor månadslönen för dig och mig blir.
Det är tråkigt tycker jag. För om fler intresserade sig, är jag säker på att svensk lönebildning skulle vara modernare och mer visionär. Och att fler skulle hålla med oss på Ledarna om att vi behöver flytta makt från organisationerna till individerna.

Monica Berling
Informationschef

Tid för dialog

Hur skapas en stark och varaktig arbetsplatskultur som främjar och underlättar för chefen att förmedla företagets eller förvaltningens mål? Och dessutom får de enskilda medarbetarna att känna en äkta delaktighet i enhetens resultat?

Det finns många redskap i chefens verktygslåda men inget så effektivt och uthålligt som det goda samtalet.För att utbyta information är snabba tekniska lösningar med hög tillgänglighet självklara. Men för att fördjupa och utveckla tankar och komplexa resonemang måste det till ett fysiskt möte och tid som reserveras för detta.

Arbetsplatsträffar -som alltför ofta används till att hantera irritationsmoment kring småsaker – kan göras om till att bli riktiga, värdefulla samtal.Risker och möjligheter i verksamheten fångas bäst upp i en trygg och fokuserad grupp som är van att diskutera sitt arbete ur ett helhetsperspektiv och med utblick mot omvärlden.

Kan du skapa utrymme för en långsiktig dialog mellan medarbetarna och dig själv kommer du som chef kunna vara trygg i att ni inte går vilse i de värderingar som leder er till framgång.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna