Jag har gått på många ledarskapsutbildningar under mitt chefsliv. I de flesta fall har jag plockat upp ett och annat tips men en hel del har gått spårlöst förbi. Många mer eller mindre kompetenta konsulter har passerat med välmenta, men ganska ytliga råd.
Men så finns det en som faktiskt förändrat mitt sätt att se på chefsuppdraget och som haft en avgörande inflytande på min möjlighet att fortsätta arbeta i den utsatta positionen som ledarskapet utgör.
Han gav mig mitt motto: ”Det som av mig beror”.Jag hade det länge uppsatt på väggen i mitt rum och flyttade det med mig som en påminnelse mellan jobben.
Innebörden av det, är att en chef bara ska ta ansvar för det som ligger inom ramarna för sitt eget uppdrag, och inte för hela företaget eller förvaltningen. Som chef har du rätt att få reda på gränserna för ditt uppdrag, de förutsättningar som finns och det resultat som förväntas. Inom ramarna för det ska du gör ditt bästa.
Men du ska inte ta ansvar för beslut som fattas ovanför ditt huvud, vare sig det är av politiker eller av företagsledningen. Och inte heller för dina medarbetares privata liv eller för samhällets förändring.
Alltför ofta har jag mött chefer som slits itu för att försöka vara alla till lags och lösa allas problem. Chefer inom vården med otillräckliga resurser som bär sina patienters öden på sina axlar, chefer som blir biktmödrar och fäder till medarbetare med personliga svårigheter och chefer som drabbas av ångest då man måste förmedla en uppsägning.
Men en chef som vill vara uthållig i sitt yrke och som vill ha ett liv som innehåller mer än bara jobb, måste själv sätta gränser. Att vara chef är ett förtroendeuppdrag som fordrar lyhördhet och engagemang. Men ingen vinner på att chefen tar på sig ett omöjligt uppdrag och försöker göra mer än ”vad som av mig beror”.
Annika Elias
Ordförande i Ledarna
