Risker med löneökningar och ingångslöner

rapporterTrots god tillväxt i den svenska ekonomin är inflationen och inflationsförväntningarna låga och Riksbanken har svårt att nå inflationsmålet på två procent. Riksbanken gör i detta sammanhang något som, vad jag kan se, är historiskt, nämligen räknar med löneökningar som överträffar vad både arbetsgivarna och facken väntar sig. Den prognosen verkar därmed inte realistisk, men är vad som Riksbanken anser krävs för att inflationsmålet ska nås.

Då blir ju frågan om avtalsförhandlingarna ska utgå från ett inflationsmål som nog inte uppfylls, inte minst eftersom de flesta tror på löneökningar som ligger under Riksbankens prognos. Inflationen är viktig för löntagarna men inte särskilt viktig för arbetsgivarna eftersom företagens lönsamhet styrs av prisutvecklingen på deras specifika varor och tjänster, som ju kan avvika väldigt från inflationen i Sverige.

Två viktiga lönebildningsrapporter har nyligen publicerats som tar i denna heta fråga:

  • Inför 2016 års avtalsrörelse – från Industrins Ekonomiska Råd, som är en rådgivande grupp utsedd av Industriavtalets parter och består av ekonomer som är oberoende av parterna.
  • Lönebildningsrapporten 2015 – från Konjunkturinstitutet, som är en statlig prognos- och forskningsmyndighet och de har sedan år 2000 ett regeringsuppdrag att varje år analysera lönebildningens samhällsekonomiska förutsättningar. Syftet är att bistå arbetsmarknadens parter och Medlingsinstitutet att uppnå samsyn kring de samhällsekonomiska förutsättningarna.

Industrins Ekonomiska Råd ser höga löneökningar för att rädda inflationsmålet som en riskfylld strategi för industrin. En hög löneökningstakt skulle kunna gynna ekonomisk utveckling i Sverige på kort sikt, genom att inflationstakten ökar sjunker realräntan utan att Riksbanken behöver gå in med ytterligare sänkningar. Eventuellt skulle höga löneökningar också kunna leda till en svagare krona vilket leder till ökad inhemsk inflation.

Om löneökningarna blir låga gagnar det direkt industrins lönsamhet. Men det riskerar också att stärka kronan, vilket i sin tur skulle försvaga industrins lönsamhet. Industrins Ekonomiska Råd räknar då med att Riksbanken troligen vidtar åtgärder i form av ytterligare räntesänkningar och även valutainterventioner, alltså att köpa och sälja valutor, för att försvaga kronan. Då skulle industrin gynnas av låga löneökningar utan en väsentligt starkare krona. Detta förutsätter dock att Riksbanken framgångsrikt kan försvaga kronan.

Konjunkturinstitutet bedömer att låga löneökningar endast i mindre utsträckning kan mötas av en expansiv penningpolitik, alltså av Riksbankens ovanstående åtgärder. Penningpolitiken kan i nuvarande läge inte bli så mycket mer expansiv, anser Konjunkturinstitutet. Mycket låga löneökningar kan därför leda till en högre arbetslöshet.

Konjunkturinstitutet har inte som uppdrag att uttrycka någon uppfattning om hur löner bör utvecklas men i lönebildningsrapporterna är det av “särskild vikt [är] att analysera såväl lönenivåns som lönestrukturens samband med arbetslöshet och sysselsättning.” I rapporten tar Konjunkturinstitutet upp den kraftigt försämrade matchningen på arbetsmarknaden som ett stort problem. Att matchningen försämras betyder att, trots att arbetslösheten är fortsatt hög, är det svårare för företag att hitta rätt kompetens till sina vakanser. Många av de som är arbetslösa idag verkar alltså inte ha de egenskaper som arbetsgivare efterfrågar. Lönespridningen i Sverige är låg jämfört med andra länder och lägstalönerna är höga. Personer med låg utbildningsnivå och liten relevant arbetslivserfarenhet har därför svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadens parter kan bidra till att sänka trösklarna för inträde på arbetsmarknaden genom att, skriver Konjunkturinstitutet, “anpassa lägstalönerna”.

Konjunkturinstitutet har därmed gjort det som ålagts myndigheten och gjort en analys. Troligen väcker den ont blod hos några parter. Dags för parterna att ändå ta vid och förhandla! Varför inte i högre utsträckning än tidigare försöka komma överens om jobb där ingångslönerna är lägre än dagens lägstalöner, men är just ingångslöner. Varför ska det ses som näst intill omöjligt att komma överens om hur dessa jobb ska utformas så att de inte blir återvändsgränder i utkanten på arbetsmarknaden utan som, just det, ingångsjobb?

Kommer industrinormeringen kännas lika självklar om 10 år?

Maria ElinderÅter i kontorsstolen efter tre intensiva dagar i Almedalen. Försöker reflektera och landa tankar som föddes någonstans där i virrvarret och myllret i Visbys gränder och ruiner. Mycket är sig likt men några aha-upplevelser och intressanta spår kom ändå upp under dagarna.

Seminarierna om lön och lönebildning handlade i mångt och mycket om märket och inflationsmålet. Märkesdiskussionerna mynnade som vanligt ut i att “det har tjänat oss väl” under en längre tid och att “de som skriver på sifferlösa avtal lika gärna kan abdikera eftersom all makt hamnar hos arbetsgivaren”. Många diskussioner rörde Sveriges låga inflation och hur den kommer att påverka avtalsrörelsen. Arbetsgivarna tycker att inflationsmålet är för högt för att följa och arbetstagarna att det är ett bra riktmärke för löneökningarna framöver. Inga direkt nyheter alltså.

Men igår fick jag äntligen lite livslust igen när jag var på Teknikföretagen och Industriarbetsgivarnas seminarium “Därför ska den konkurrensutsatta industrin sätta nivån för löneutvecklingen”. Jag gick dit med något tunga steg och tänkte att jag nu kommer att få se samma panel säga det som de alltid gör, speciellt inför avtalsrörelsen. Men förvånad blev jag. Istället för att presentera Anders Weihe, Niklas Hjert och Veli Pekka Säikkälä, som vanligtvis alltid ingår i grundpanelen presenterade moderatorn tre chefsekonomer som fick säga sitt i frågan. Inte bara är det ovanligt att man bjuder in utomstående till panelen för att diskutera “vårt” märke utan även att det var tre kompetenta kvinnor som inte flankerades av någon man som var inbjudna av industriföreträdarna.

Felländer, chefsekonom Swedbank beskrev att hon saknade visioner om vad som ska driva Sveriges konkurrenskraft på sikt. Hon tryckte även på att det saknades investeringsvilja, vi har för stora utdelningar i Sverige – I Silicon Valley är det nästan fult med utdelning… Hon pratade även om att frilansarbete och osäkra anställningar ökar enormt i andra länder – vad betyder det på sikt för lönebildningen och märkessättningen.

Öster, chefsekonom på Länsförsäkringar tyckte att parterna låste sig vid att bara prata om arbetskostnaderna, måste få till en mycket bredare diskussion om vad som ökar industrins konkurrenskraft på lång sikt. Även om systemet har tjänat oss väl kan vi inte ha kvar ett gammalt system för evigt när omvärlden förändras.

Winsth, chefsekonom Nordea frågade sig om industrins normerande verkan skulle kännas lika rimligt om tio år? Tjänstesektorn går starkt. Det system som tjänat oss väl kanske inte längre är lika perfekt. Avtalsparterna måste lyfta blicken och se att omvärlden har förändrats. Hon nämnde också att hon kände att man som utomstående inte gärna fick tycka till om märkessättningen. Ifrågasätter man modellen får man en käftsmäll.

Alla tre tryckte på att vi måste titta framåt och inte bakåt när vi reflekterar och kanske på sikt reviderar lönebildningsmodellen, titta på omvärldens påverkan på vår arbetsmarknad och vad det kan ha för betydelse på lönebildningen och hur vi sätter lön framöver.

Ledarna har länge saknat ett plattform för att diskutera framtida scenarier på lönebildningen, så att få höra dessa diskussioner i Almedalen gav både energi och nyfikenhet på om det finns flera som skulle vilja lyfta blicken från avtalsrörelsen och våga se framåt. Ledarna kommer därför att under hösten bjuda in intresserade visionärer till en lönebildningsdag som fokuserar på framtiden och de längre perspektivet, istället för att fastna i debatter med monologfokus inför april 2016.

Trevlig sommar!

En modern löneprocess är också fackens utmaning

I ett inlägg på ST-bloggen kommenterar STs förhandlingschef min tidigare blogg om STs förtroendevalda på universitet och högskolor och deras artikel i Arbetsvärlden. Jag kan bara konstatera att Ledarna och ST i stor utsträckning delar politik och värderingar när det handlar om hur en modern, motiverande löneprocess ska se ut.

Men som nestor i gamet – Ledarna har arbetat med sifferlösa processavtal i över tjugo år – tar jag mig friheten att peka på några av de fallgropar som vi upptäckt längs vägen.

En är den som ST själva identifierar, arbetsgivarens ovilja att ta utmaningarna med den nya modellen på allvar, och utnyttja  möjligheten att hålla tillbaka löneutvecklingen på arbetsplatsen, och därmed skjuta förtroende och tillit i sank.

En annan fallgrop, closer to home, är att vi inte antar utmaningen att förändra det lokala fackliga uppdraget. Att gå från att som lokal företrädare ha makt och position i arbetet med att sätta löner, till att vara stödjande och coachande, inte diskutera löneutfall och siffror utan bara säkerställa att den överenskomna processen följs – det är en riktigt stor förändring!

I Ledarna har vi haft lång tid på oss att arbeta med vår egen förändring och vi är ändå inte riktigt hemma i en ny företrädarroll. En roll som är annorlunda, men lika viktig.

Målet,  en modern och ändamålsenlig modell för lönesättning är detsamma för ST som för Ledarna. Men för att vi ska lyckas måste vi vara transparenta med de risker och problem som finns på vägen dit. Även om en del av dem ligger hos oss själva.

Utveckling skapar lön – inte märket i sig!

earLäser en intervju med John Lapidus i Transportarbetaren, i vilken han sågar lönepolitik som bygger på individuell lönesättning och i synnerhet Kommunal som hoppar på tåget. Det är inte första gången jag läser detta och antagligen inte heller den sista. Men jag slutar aldrig att förvånas över bristen på framtidstro när det gäller lönebildning.

Lapidus pratar om ”arbetarrörelsens idé om lika lön för lika arbete” och han romantiserar om att ”arbetskamraterna säkert vill ställa upp för den som inte presterar av olika skäl” samt att en del faktiskt förlorar på individuell lönesättning. Det låter som en svunnen tid. Det låter på Lapidus som att ingen utveckling har skett med våra arbeten sedan vi stod vid det löpande bandet.

Sveriges företag och organisationer har genomgått stora förändringar de senaste åren. Konkurrensen har ökat både nationellt och internationellt, yrkena har blivit mer avancerade och kunskapskraven har höjts. Därmed borde löneprocessen också behöva förändras för att bidra till utveckling av både verksamhet och individ. Jag tror att det är det som Kommunal faktiskt försökt göra. Deras medlemmar har fått ökade krav på kvalitet och eget ansvar som är svårt att bedöma med kollektiv lönesättning.

Tyvärr känns det ibland som vi är få som vill diskutera en framtida utveckling av lönemodellen i Sverige. Vill man inte diskutera ”märket” (industrin bestämmer lönenivå för alla på arbetsmarknaden) gör man sig icke besvär. ”Märket har tjänat oss väl, sifferlösa avtal är ett hot mot den svenska modellen” basuneras ut till alla som behagar teckna sifferlösa avtal. Men det finns många exempel på fantastiska produkter som ändå har gått sitt öde till mötes eftersom omvärlden faktiskt har förändrats.

Tankarna går osökt till Facit AB, ett av Sveriges större företag (14 000 anställda 1970) som tillverkade mekaniska räknemaskiner som användes över hela världen, men när den japanska miniräknaren kom gick företaget från industrins guldkalv till hot om konkurs på bara två år. Det berodde på att man inte kunde anpassa sig för den nya situationen på marknaden.

Vi vet att omvärlden förändras, vi vet att förutsättningarna för våra verksamheter och arbeten förändras – nu är det dags att i alla fall påbörja diskussionen om vad som kommer efter ”märket”. Ingen modell är evigt bestående.

Ledarnas anser att en lokal lönebildning skapar förutsättningar för ökad produktivitet, lönsamhet och konkurrenskraft. Då skapas också utrymme för en positiv löneutveckling. Vi vet att det finns många verksamheter där lönen sätts i dialog mellan chef och medarbetare, där kontinuerliga samtal leder till utveckling hos både individen och därmed organisationen.

Det bygger ofta på att alla, inklusive ledningsgrupp, sanktionerar processen och inkluderar den i verksamhetsplaneringen. Att chefer och medarbetare får utbildning och stöd i löneprocessen och där man öppet pratar om förväntningar. I dessa verksamheter fungerar den lokala lönebildningen som ett styrmedel och inte en ytterligare kostnadspost. Det är företag som är mogna nog att förstå att om lönen investeras rätt så är både individ och verksamhet vinnare.

Kom och berika diskussionen om sifferlösa avtal i Almedalen – vare sig du är för eller emot förändring!

Tid: Onsdag den 1 juli 2015 , kl 14:30-15:30
Plats: Spegelsalen på Clarion Hotel Wisby, Strandgatan 6

Amerikanskt intresse av föräldraförsäkringens nackdelar

Amerikanska bloggen  MARC, Men Advocating Real Change

Amerikanska bloggen MARC, Men Advocating Real Change

Fördelarna med den, internationellt sett, mycket generösa svenska föräldraförsäkringen är ofta väl kända i många länder som funderar på att göra det möjligt för föräldrar att vara borta från jobbet en längre tid än vad deras nuvarande regelverk tillåter. Men nackdelarna börjar alltmer uppmärksammas.

I ett tidigare tidigare inlägg på Chefsblogg skrev jag om hur reglerna i den svenska föräldraförsäkringen och rätten till föräldraledighet utan ersättning bidrar till att alla kvinnor i fertil ålder – helt rationellt – av arbetsgivare ses som höga framtida frånvarorisker. Arbetsgivare föredrar att de anställda är närvarande på jobbet, inte frånvarande. Det går inte att i grunden ändra på detta genom lagstiftning mot diskriminering. En effektivare väg är att skapa regler i föräldraförsäkringen och rätten till obetald ledighet som sprider frånvaroriskerna mer jämnt mellan kvinnor och män.

Nyligen blev jag inviterad till att skriva om detta på en blogg för en amerikansk community, MARC, Men Advocating Real Change – for men committed to achieving gender equality in the workplace. Tillsammans med Lars Einar Engström (författare till böckerna Confessions of a Sexist och Your Career in Your Hands och regelbunden bloggare på MARC) har jag skrivit två inlägg om att Sveriges rykte som ett jämställdhetens paradis inte är riktigt välgrundat.

Blogginlägg 1 – (Ir)rationalizing discrimination – time to balance parental leave
Blogginlägg 2 – The problem of disproportionate leave – what impact does it have?

Lägg ner pjäsen och börja prata lön

pjasLäser i Dagens Industri att Teknikföretagen vill ge företagen möjlighet att sänka löner på företagen och något som självklart får IF Metall att se rött! Känns scenariot igen? Är det någon som är förvånad? Snark…

Vart tredje år (för det mesta) spelas samma scen upp inför en förmodligen ganska uttråkad publik. Problemet är att parterna har fastnat i en gammal pjäs som inte längre tilltalar publiken. Det är som att sätta på en ny säsong av Mad Men och inse att den handlar om exakt samma sak som förra säsongen.

Vi behöver ny energi i lönedebatten! Vi behöver fundera på vad som behövs i de nya avtalen för att samhället och tillväxten ska gå åt rätt håll.

Ledarna förespråkar en lönemodell som är för löneökning men som anpassas till företagets förutsättningar. I den globala värld som vi redan är inne i har våra företag helt olika förutsättningar i grannföretaget eller grannbranschen. Vi ska självklart värna om schyssta villkor och se till att våra medarbetare får de bästa förutsättningarna att leverera tillväxt till verksamhet och samhälle. Lönesättningen är inget annat än ledarskap – en bra chef kan sätta lön på ett bra sätt. Se sina medarbetare som individer och sätta differentierad lön efter det. En chef som varken får utbildning eller stöd från HR eller ledning har dåliga förutsättningar att sätta lön på rätt sätt. Därför måste de centrala parterna sluta agera motparter i varsitt hörn och istället börja diskutera hur lönesättningen ska se ut i framtiden för att vi ska kunna klara tillväxt och internationell konkurrens.

”Sifferlösa avtal fungerar bra i detta avseende”

anna_rapportIndustrins ekonomiska råd ger i rapporten Global arbetsmarknad, lönebildning, tjänster och infrastruktur, som publicerades 9/4, sifferlösa avtal en eloge för att fungera bra i betydelsen ”lönesättningen är individuell” och ”av den anledningen fokuserar mindre på gruppvisa kompenseringskrav och allmänna lönehöjningar för stora grupper i ekonomin”.

Samma sak, skriver rådet, gäller för ”kollektivavtal som endast styr den genomsnittliga löneökningstakten enligt industrinormen men låter lokala diskussioner bestämma hur utrymmet delas ut mellan olika individer”.

Dock skriver rådets ledamöter att en lönebildning som upprätthåller industrins konkurrenskraft förutsätter att parterna inom industrin även i fortsättningen kommer att sätta märket för kollektivt avtalade löneökningar. Någonting annat var inte att vänta; rådet jobbar på uppdrag av fack och arbetsgivare i industrin.

Men det är ändå intressant att sifferlösa avtal inte ses som vägen ner i avgrunden för svensk konkurrenskraft.

Rapporten är läsvärd även av andra skäl. Rådet argumenterar trovärdigt för varför bostadsbrist och otillräcklig infrastruktur i Sverige hotar konkurrenskraften. De negativa konsekvenserna för ekonomisk tillväxt och effektivitet av sedan länge otillräckliga investeringar i bostäder och infrastruktur är stora. Nya investeringar måste till. Dessutom gör dagens låga räntor att det är förhållandevis lätt att räkna hem investeringsprojekt. Bollen ligger till stor del hos politikerna, anser rådet Därför bedömer de att det nu är läge att se över de finanspolitiska målen och om de kan ändras så att de stödjer ökade investeringar.

Annika Elias

Lika lön? Eller rättvis lön?

Ibland dyker det upp debattinlägg som känns både yrvakna och föråldrade. Ett sådant kunde man läsa i söndagens SvD där forskaren John Lapidus riktar en bredsida mot Kommunals tjugo år gamla inriktningsbeslut att arbeta för individuell lönesättning för sina medlemmar. Det framgår inte varför han anser sig behöva styra upp just Kommunal – och varför han i så fall har dröjt i tjugo år med sin kritik – men det är tydligt att den lönemodell som John Lapidus istället förespråkar är “lika lön för lika arbete”.

Om det inte hade funnits en bakomliggande och mycket allvarlig problematik hade man kunnat vifta undan hans debattinlägg. Men faktum är att välfärdssektorn, där Kommunals medlemmar jobbar, står inför den värsta utmaningen någonsin i Sverige. Och den kommer inte sedan, den är här nu. Pensionsavgångarna står på topp och rekryteringsbehovet av nya medarbetare är enormt.

Det handlar om att få unga människor att vilja välja yrkesliv och karriär inom en sektor med svagt varumärke och dåligt rykte. Att få de bästa och mest engagerade cheferna och medarbetarna i alla verksamhetsområden att ställa sina förmågor i det allmännas tjänst. Är det då rätt lockelse till våra unga individualister att säga: Här får du precis samma lön som din arbetskamrat. Oavsett hur mycket du anstränger dig?

John Lapidus påstår att chefer inte kan sätta lön och att lönesättningen inte påverkar produktiviteten. Jag vågar, med mer än tjugo års erfarenhet av sifferlösa avtal med löneprocessen i fokus, påstå precis tvärtom.

Med rätt förutsättningar, med tid att leda, väl förankrade mål och lönekriterier och kunniga chefer, kan individuell lönesättning vara det som på allvar sätter fart på utveckling och effektivisering av välfärdssektorn. När duktiga medarbetare ges frihet och ansvar att bidra efter bästa förmåga – och belönas för det – kan arbetsplatserna bli attraktiva för de bästa.

Kommuner och landsting kan inte backa in i framtiden. En modern modell för lönesättning som upplevs som relevant av nya välutbildade generationer är en grundförutsättning för att allas vår välfärd ska fungera.

“Märket” – en omvärldsfaktor

kronaI Medlingsinstitutets årsrapport Avtalsrörelsen och lönebildningen 2014 ser vi att i år har 800 000 anställda sifferlösa avtal, alltså lokala avtal utan garanterade individuella löneökningar och utan stupstockar (centralt bestämda regler som ska tillämpas om de lokala parterna inte kan komma överens). 800 000 anställda i år … det innebär att cirka var fjärde anställd har ett sifferlöst avtal. Det är en kraftig ökning – nästan en fördubbling jämfört med för bara två år sedan.

I sin årsrapport gör Medlingsinstitutet en bedömning av hur ”märket”, den konkurrensutsatta industrins lönenormerande roll, påverkar lönebildningen på hela den svenska arbetsmarknaden. Parterna inom industrin anger ”märket” i sina 55 avtal som tillsammans omfattar 15 procent av antalet anställda.

Genom de förhandlingsordningsavtal som tecknas av ett antal parter utanför Industriavtalet, och genom spridningseffekter av dessa förhandlingsordningsavtal, samt vissa parters samverkan, blir ”i stort sett alla anställda som omfattas av ett kollektivavtal” påverkade av normen, skriver Medlingsinstitutet. Olika procentandelar av anställda på ett antal avtalsområden utanför industrin anges vara ”kopplade till märket”.

”Märket” är en omvärldsfaktor att förhålla sig till för de som inte skrivit på Industriavtalet, inte något bindande. I ett sifferlöst avtal finns ingen ”koppling till märket”. Individens prestationer och företagets betalningsförmåga är avgörande. Lönekostnadsutvecklingen i branschen och i omvärlden är två, av flera, faktorer i beslutsunderlaget. På det sättet kan ”märket” spela roll – som en omvärldsfaktor – men inte som någon bindande koppling.

Ledarperspektiv saknas alltför ofta i diskussioner om lönebildning

Green plant growing from the coinsI en intressant debattartikel Kompetens måste ger mer effekt på lönen på SvD Brännpunkt den 2 februari 2015, skriver Nils Karlson och Lotta Stern på Ratio att med dagens modell för lönebildning har stora löntagargrupper mycket små möjligheter att göra lönekarriär under arbetslivet. De varnar för att nästa stora avtalsrörelse – i mars 2016 löper kollektivavtalen ut för ett stort antal privatanställda arbetare och tjänstemän – kan bli svårare än på många år. Den svaga produktivitetsutvecklingen och en så gott som obefintlig inflation gör att ”märket” då kan hamna kring noll procent. Följden kan bli att det finns extremt litet att fördela mellan olika löntagare.

Karlson och Stern skriver att ”Kollektivavtalen är nämligen starkt styrande för lönesättningen på företagsnivå, alldeles oavsett hur kollektivavtalen är konstruerade” och att ”Detta är den kanske viktigaste slutsatsen i ett stort forskningsprojekt om kollektivavtalens effekter på företagens lönesättning och utvecklingskraft som precis avslutats vid forskningsinstitutet Ratio.”

Jag har två reflektioner över deras artikel. Den första är att jag har svårt att till fullo förstå deras slutsats. Hade de skrivit att “Märket är nämligen starkt styrande för lönesättningen på företagsnivå, alldeles oavsett hur kollektivavtalen är konstruerade” så hade jag förstått slutsatsen fullt ut. Och den styrningen är ett problem.

Men att ett kollektivavtal ska styra lönebildningen på företagsnivå är ju själva vitsen med avtalet. Ledarna har valt att ha processavtal utan siffror. Inte för att sifferlösheten i sig borgar för en väl fungerande lönebildning. Utan därför att ett avtal som reglerar hur den lokala löneprocessen ska se ut, där lönen sätts individuellt utifrån prestation direkt mellan medarbetare och chef och inte styrs av centrala överenskommelser om procentsatser eller kronor, ett sådant avtal ger drivkrafter att göra ett bra arbete och gör det möjligt att göra en ordentlig lönekarriär. Den typen av styrning via kollektivavtal är önskvärd.

Min andra reflektion är att jag saknar ett ledarperspektiv i artikelns resonemang. Att sätta lön för medarbetare är en viktig del av ledarskapet. Och lön handlar om mer än pengar. Lönen är en mycket konkret återkoppling till medarbetarna, Om den återkopplingen är rätt utformad skapar löneprocessen förståelse för verksamhetens mål och hur varje medarbetare kan bidra till att uppnå dem. En förutsättning för att löneprocessen ska bidra till ett gott ledarskap är att de lönesättande cheferna har mandat att sätta lön för medarbetarna, och att avtalen inte innehåller centralt fastställda löneökningar eller individgarantier som försvagar kopplingen mellan prestation och lön.

Skribenterna berör förvisso detta då de skriver att ”Styrningen förhindrar möjligheterna till strategisk lönesättning” men de ger inte något konkret ledarperspektiv. Min erfarenhet är att ledarskapets betydelse och betydelsen av lönen som återkoppling på gjorda prestationer ofta glöms bort när vi talar om lönebildning. Ur ett chefsperspektiv är det viktigt att medarbetarna kan göra lönekarriär. Cheferna vingklipps i sin roll som ledare om de inte tydligt kan premiera utveckling och goda prestationer.

Icke desto mindre är det en välskriven artikel, liksom antologin Lönebildning för utvecklingskraft, som artikeln bygger på. Sverige, svenska företag och deras anställda skulle tjäna på en avtalsmodernisering som ger större möjligheter till lönekarriär.

Håll utkik efter Ledarnas Lönekarriärbarometer 2015 som kommer i mitten av mars! Där har Ledarna bland annat borrat djupare i europeisk lönestatistik för att se hur möjligheterna att göra lönekarriär i Sverige står sig jämfört med andra europeiska länder, inte bara bland chefer utan i en mängd olika yrken. Därmed är det också en undersökning över vilka möjligheter chefer i Sverige har att utöva ledarskap genom att premiera utveckling och goda prestationer via lönesättningen.