Återkoppla eller dö

/1 Kommentar/i /av

Enligt färska siffror från Gallup känner sig 16% av svenskarna engagerade i sitt arbete. Hela 84% är oengagerade (73%) eller aktivt frånkopplade (11% ) och bidrar därmed varken till ökad måluppfyllelse, innovation eller trivsel.

Vilka är nycklarna till ett ökat engagemang i arbetslivet? Igår på Agil-HR gav ledarskapsgurus och chefer från bland andra Spotify, Ericsson och Statoil en rätt samstämmig bild. En komplex, osäker och snabbt föränderlig omgivning kräver tätare återkoppling såväl med omvärlden som inom organisationen.

De bästa tipsen:

  • Sätt mål som engagerar och inte går att sluta tänka på. Det räcker inte att målen är smarta utan de måste vara inspirerande. Ändra till exempel ”Vi som team ska öka försäljningen med 10% under nästa kvartal” till ”Vi ska under nästa kvartal ta in den största order som vi någonsin haft.”
  • Lämna kontrollparadigmet en gång för alla och styr med värderingar och riktning. Återkoppla ofta. På Ericsson testar man att lämna balanced scorecards och använder veckouppföljningar och kvartalsdialoger för att stärka syfte och riktning och fånga upp nya idéer snabbt. Man provar också att ha ett fokusområde per kvartal. ”Innovate or die”. Teamen på Ericsson måste vara bättre än konkurrenternas på att utvecklas. Då utvecklas Ericssons produkter och tjänster.
  • Visualisera och skapa transparens. Använd stödprocesser som ger båda. Arbeta till exempel med måluppföljning genom att sätta lappar på väggen och flytta efter hand eller i virtuella verktyg till exempel Trello.
  • Vill du komma igång med återkopplingen och samtidigt vara transparent? Tips finns på Management 3.0. Be dina medarbetare sätta upp lappar innan de går hem där de skriver en eller två rader kring ditt ledarskap. Be dem att sätta lapparna intill ansikten med missnöjd, liknöjd, ganska glad och toppen-glad gubbe.
  • Separera målprocessen från budgetprocessen enligt Beyond Budgeting. Siffrorna fyller helt olika syften och ska inte blandas samman.  Mål är vad vi vill ska hända och ska vara inspirerande och relativa. Budgetprognoser är vad vi tror kommer att hända och förväntar oss. Handelsbanken är ett föredöme inom detta område och även Unilever och Statoil har kommit långt med att skapa meningsfulla processer.

Vår undersökning från i våras visar att chefer lägger ner i snitt en dag i veckan på aktiviteter som inte känns meningsfulla eller till och med onödiga.

Kan snabbare återkoppling i vardagen leda till att du som chef får mer tid till ledarskapet och att dina medarbetare upplever större engagemang? Vad behöver du för att komma dit?

Jag tackar ja till #tackanej

/1 Kommentar/i , , /av

Svenska dagbladets ledare raljerar idag över initiativet #tackanej. Ett initiativ där du genom att anmäla dig förbinder dig att tacka nej till att medverka i slentrianmässigt ihopsatta helmanliga sammanhang, som till exempel paneler.

En sak har Sanna Rayman alldeles rätt i i sin sågning. Det här handlar inte om dig, Sanna Rayman. Om du vill kan du också tacka nej.

Men förutom Rayman så finns det mängder av kvinnor som är både kompetenta och intressanta. Jag är övertygad om att det går att hitta skickliga kvinnor i alla de fall som Sanna Rayman oroar sig för. Jag skulle vända mig till Rättviseförmedlingen om jag vore SvD. Eller titta närmare på Ledarnas lista ”Framtidens kvinnliga ledare”. Kanske är det samma lathet när man bara plockar in de gamla vanliga grabbarna som gör att man så fort man trots allt kommer på att man ska välja en kvinna ringer till SvDs ledarskribent.

Att anmäla sig till initiativet #tackanej kommer inte att förändra världen. Men Raymans raljanta ”återkom med redovisning av tillfällen då ni tackat nej” missar målet. Att anmäla sig till #tackanej är en symbolhandling och leder alldeles uppenbart till en välbehövlig debatt om debatterna.

Nu återstår att se vilka arrangörer, företag, organisationer och PR-byråer som ställer upp på initiativet. SvD gör det uppenbart inte.

Tomas Oskarsson

Tomas på Twitter

För gammal att göra karriär?

/0 Kommentarer/i , , /av

I en klok och insiktsfull ledare i dagens DI skriver Torun Nilsson om behovet av en ny norm kring karriär och ålder.

I många branscher är du förbrukad om du inte nått toppositionen vid 45 , det vill säga vid den ålder när många småbarnsföräldrar yrvaket vacklar ut på arbetsmarknaden igen efter ett antal år med blöjor och nattvak. Åldersnormen speglar en tid då män gjorde karriär och kvinnorna stannade hemma eller jobbade deltid och därmed möjliggjorde männens långa arbetsdagar, många resor och ett liv på jobbets villkor.

Men 2013, när både män och kvinnor investerat i utbildning och arbete, båda vill bidra med sin kompetens och förmåga , och – inte minst – båda vill vara närvarande föräldrar, är detta ett förlegat synsätt.

Jag får ofta frågan från unga kvinnor (och i viss utsträckning också unga män, vilket är glädjande) hur man ska tänka om man vill förena en chefskarriär med familjebildning. Mitt svar har under många år varit – Ta det lugnt, yrkeslivet är långt, man hinner med båda. Väl medveten om att rådet kanske inte funkar till 100% i alla företag.

Men om vi kan få en kultur där kompetens och engagemang betyder mer  än den faktiska åldern, när det är ok att bli VD vid 55 likaväl som 32  kommer både arbetsliv och samhälle gynnas. Ledarna visade i en rapport under hösten att samtidigt som Sverige har Europas äldsta chefer väljer unga människor bort dagens chefsuppdrag och prioriterar istället privatliv och familj. Ett ändrat synsätt kring vem som är lämplig som chef – i båda ändarna av åldersspannet – kommer göra att svenska verksamheter och företag får en större kompetenspool att fiska i när man söker efter de allra bästa cheferna.

There will be some blodshed

/2 Kommentarer/i , /av

Jag gick nästan på det. Jag tänkte verkligen att om alla dessa duktiga, varmhjärtade och drivna människor bestämmer sig så kommer jämställdheten inträffa innan jag är död och begraven.

Men så precis på slutet av galan ställer Cissi Elwin från Chef frågan till Sara McPhee: -Måste inte en del män maka på sig för att nya kvinnor ska ta plats i era jämställda ledningsgrupper?

– Why yes, there will be some blodshed, svarar den alltid ärliga VD:n på SPP.

Och lite senare deklarerar Olof Faxander från Sandvik att ett framgångsrikt värderingsarbete med fokus på mångfald och jämställdhet kommer innebära att de som inte delar företagets nya värderingar inte kan fortsätta som chefer.

På Battle of the numbers slutevent idag skapades en fantastisk stämning av att allt är möjligt. Övertygade företagsledningar och en bra verktygslåda med tydligt satta, mätbara mål kan skapa jämställda ledningsfunktioner i alla företag. Fokus på aktivt mentorskap, könsneutral rekrytering och ett öppet förhållningssätt till work/life problematiken kan på kort tid öka företagens konkurrenskraft och lösa problemen med kompetensförsörjning.

De deltagande företagen, 10 av Sveriges största, visar prov på mod, engagemang och framsynthet. Deras exempel gör mig varm om hjärtat.

Men tror jag att det räcker? Nej, tyvärr inte.  Det går att skapa engagemang med bra initiativ. I de tio företag som ingår i processen kommer ambitionerna leva kvar – åtminstone så länge som nuvarande VD stannar.

Men precis som både Sarah McPhee och Olof Faxander säger så handlar detta om makt. Och för att några ska få mer makt måste den ges, eller tas, från några andra. Det är därför vi kommer behöva mer lagstiftning som går hand i hand med frivilliga åtgärder för att få genomslag i hela näringslivet.

 

 

Ledare som är redo att leda

/0 Kommentarer/i , /av

Fler kvinnor till maktpositioner – en fråga som faktiskt börjar återkomma ganska regelbundet i våra medier. Den här veckan släppte både Allbright stiftelsen sin rapport ”Lika barn leka bäst”, en kartläggning av homogeniteten i svenska styrelser och Battle of the Numbers, där Sveriges tio största företag utmanats att tänka nytt kring jämställdhet, hade idag sitt slutevent på Berns i Stockholm (den fullständiga slutrapporten kan man ladda ner från deras hemsida imorgon, fredag). Samtidigt rapporterar Tyskland om att de inför könskvotering (som fler länder gjort innan dem) till bolagsstyrelser och vice ordförande i EU-kommissionen Viviane Reding skriver på DI debatt om glastaket som hindrar kvinnor i Europa att nå toppositioner i näringslivet. Och igår godkände parlamentet kommissionens förslag om att lagstifta om kvotering av företagsexterna styrelsemedlemmar i börsnoterade företag i EU.

Det rör på sig med andra ord. Och med tanke på alla olika initiativ som nu sker hoppas jag verkligen att det ger effekt. På riktigt. Initiativ på alla nivåer och i alla former behövs. Men det jag saknar i diskussionerna är maktdimensionen – hur ska det faktiskt gå till? Idag sitter flest män på maktpositioner och strukturer och normer som mäter kvinnor och män utifrån olika måttstockar finns överallt och övertygelser kring biologiska skillnader mellan män och kvinnor finns i varje organisation.
Frågan om jämställdhet är en fråga om makt och värderingar. Två delar som hänger mycket tätt ihop – och hur ska vi kunna förändra det långsiktigt?

En person som pratar initierat om det här är jämställdhetsminister Maria Arnholm.
– I see leaders who are ready to lead, sa hon på Battle of the Numbers slutevent idag när hon lyssnat på de tio företagsledarena och några av de kvinnor i företagen som drivit projektet i hamn.
Hon påminde också om att inget jämställdhet kommer av sig själv, utan att förändringar alltid föregås av hårt arbete.

Med andra ord – kom igen chefer – ni spelar en mycket stor roll, inte minst genom att lämna ifrån er makten så att vi kan få en mer jämställd värld!

Ansvar på liv och död?

/4 Kommentarer/i /av

Igår var en av de största nyheterna i nästan alla medier att två chefer i Krokoms kommun blivit åtalade för att  förorsakat en medarbetares självmord, genom att inte tillräckligt kraftigt ha agerat mot mobbing på arbetsplatsen.

Jag tror att vi var många chefer som fick en klump i magen av den nyheten. Själv har jag inte kunnat släppa tanken.

Under årens lopp har det inträffat att chefer har blivit åtalade och i något fall också fällda för vållande till dödsfall på arbetsplatser, men det har alltid handlat om brister i den fysiska arbetsmiljön som orsakat att en medarbetare mist livet. Men fallet i Jämtland är något helt annat. Åklagaren hävdar där dels att den psykosociala arbetsmiljön kan pekas ut som direkt orsak till medarbetarens död och dels att de två utpekade cheferna är direkt ansvariga och borde gjort mer.

Jag tänker inte kommentera det aktuella fallet. Jag har ingen kunskap utöver vad jag läst i tidningar och sett på TV och har ingen uppfattning om fel och rätt. Men för mig sätter detta strålkastarljuset på chefers ansvar och många gånger svåra uppgifter.

Under de nära trettio år som jag arbetat som chef har jag mött många svåra situationer. Medarbetare som stulit och ljugit, medarbetare som insjuknat i akut psykos på arbetsplatsen, knivhot och slagsmål, och det som gör mest ont att tänka på, en medarbetare som blev mördad i sitt hem. Dessutom konflikter inom arbetsgruppen, dåliga relationer mellan chef och medarbetare och mobbing av enskilda. Allt detta har hänt, och händer på arbetsplatser runt om i Sverige.

Jag har vid varje tillfälle gjort mitt bästa som chef, agerat med den enskildes, gruppens och verksamhetens bästa för ögonen. Jag har följt lagar och förordningar efter bästa förmåga och försökt vara mänsklig och empatisk. Men jag har också blivit tvungen att ge tuffa besked, att göra medarbetare ledsna och besvikna, att ta ställning i konflikter och lämna över ansvaret för problem som jag inte kunnat lösa till företagshälsovård och sociala myndigheter.

Chefer kan bara ta ansvar för det som händer på jobbet eller i direkt samband med det enligt lag och regelverk. Men under mina trettio år kunde jag se en utveckling där man som chef i allt högre grad gjordes delaktig i skeenden utanför arbetsplatsen och fick fungera som rådgivare och stöd till medarbetare också i rent privata och personliga frågor. Det är mänskligt och ganska naturligt men leder till att chefer görs ansvariga för förhållanden som varken har sitt ursprung  eller orsak i arbetsmiljön, och därför ligger utanför deras kontroll.

Jobbet är en viktig del av de flesta människors liv och vi tillbringar mycket tid med våra arbetskamrater och chefer.  Men större delen av våra liv lever vi utanför arbetsplatsen. Jag har inga problem med att chefen ska ta ansvar för arbetsmiljön, såväl den fysiska som den psykosociala. Men den fråga jag ställer mig är: Kan verkligen en chef ta ansvar för de svåra och tunga psykiska processer som leder till att en olycklig människa bestämmer sig för att ta sitt eget liv? Kan vi ta ansvar för våra medarbetares hela liv?

Vem vill fly(ga) från chefen?

/2 Kommentarer/i /av

Jag kanske är tråkig och småsur men håll med om att reklamen för resor som tar dig ”10 timmar bort från din chef” är ovanligt fånig! Jo, jag förstår poängen att det är skönt att komma bort från jobbet och vara ledig,men är det verkligen chefen som ska illustrera  att man kan behöva ett avbrott ibland?

Det finns idag ett ganska utbrett chefsförakt i det svenska samhället. Det yttrar sig i allt från ifrågasättande av höga chefers löner till att chefen ges skulden för det mesta som händer på arbetsplatsen. Chefers kompetens ifrågasätts ofta och i rubriken lyser ordet ”chef” med stora feta bokstäver då en chef ens misstänks ha gjort något fel.

Samtidigt vet vi att 8 av 10 svenskar har stort förtroende för sin närmaste chef.

Många ungdomar väljer idag bort chefsyrket för att istället satsa på en karriär som specialist. Man vill gärna jobba med ledarskap, men lockas inte av ett uppdrag som chef som för många förknippas med gammaldags och stelbenta arbetsformer. Begreppet chef associeras med makt och förmynderi – det som lockar ungdomar är att påverka, utveckla och ta ansvar.

Sverige behöver unga välutbildade och engagerade människor som är villiga att ta på sig chefsuppdrag! Vi har Europas äldsta chefer idag och såväl näringsliv som offentlig sektor står inför stora utmaningar att få de bästa och mest lämpade att vilja ta ledningen. Mot den bakgrunden är det olyckligt att chefer än en gång framställs som något man helst vill fly ifrån!

Alla har en bra chef

/2 Kommentarer/i /av

Alla har en bra chef. Det är Ledarnas vision för ett bättre samhälle. Vi vet hur viktiga chefer är för effektivitet och konkurrenskraft, men också för människors välbefinnande och hälsa.

Därför blir jag extra nöjd idag när jag i SvD kan läsa om en undersökning som Civilekonomerna genomfört och som leder i bevis att chefens agerande och förmåga är avgörande för medarbetarnas hälsa och därmed för deras prestationer. Bland de faktorer som listas är möjligheten för chefen att ge feedback, att vara närvarande på arbetsplatsen, att ha tid att lyssna. Självklarheter? Javisst, absolut!

Men förklara då för mig varför vi fortfarande har gott om chefsuppdrag, mest frekvent inom välfärdssektorn men även inom industrin, där man förväntas leda 40-50 medarbetare och ändå fler. Där chefen saknar administrativt stöd helt eller delvis och man i många fall dessutom tyngs av myndighetsuppgifter.

Och kom inte och prata om att det är för dyrt med chefer! När det som verkligen kostar är ökade sjukskrivningstal, konflikter på jobbet och inte minst nyrekryteringar som blir följden av att människor som inte trivs med ledarskapet slutar.

Civilekonomerna kallar sin studie ”Dåligt ledarskap är kostsamt”. Man kan också vända på det och säga ”Bra ledarskap är lönsamt”.

Tips till valberedningarna!

/0 Kommentarer/i , /av

Snart är valberedningarnas arbete med att föreslå ledamöter och ordförande till bolagsstyrelser i full gång. Hög tid att tänka nytt alltså om vi vill ändra på det faktum att  det är en massiv mansdominans i våra styrelser och på våra chefsposter.

97,6 % av vd för börsnoterade företag i Sverige är män. Jag skriver det igen: 97,6 %. Det betyder att 2,4 % är kvinnor.

När man ställer frågan om vi vill ha en jämställt chefsmarknad så brukar alla svara ja. Att det är en fråga om att inte diskriminera kvinnor men också en fråga om affärsutveckling och lönsamhet, det vet de flesta idag.
Så – vill du ha en så innovativ, kreativ och flexibel organisation som möjligt? Är svaret fortfarande ja?
Då är tiden att göra annorlunda just precis nu.

Ja, vi är alla för jämställdhet. För principen. Men när det kommer till att verkligen göra annorlunda så är det inte lika självklart.
Så därför tänkte jag ge svaret på de två vanligaste påståenden som kommer när man pratar om de här frågorna:

Men det finns ju inte några kompetenta kvinnor!
Idag är det fler kvinnor som går högskolan än män. Kvinnor har på alla nivåer högre betyg än män (utom i ämnet idrott). Kvinnor finns som chefer i de flesta branscher även om män absolut dominerar på de högre posterna.
Gör så här: Se till att det finns lika många män som kvinnor på listan när nya personer ska rekryteras eller tillfrågas. De finns. Det handlar bara om att leta på nya ställen. Se också till att alla chefstjänster annonseras internt så alla kan söka.
Rättviseförmedlingen tog tillsammans med Sydsvenska Dagbladet i somras fram en lista på 1000 kvinnor som kan ta plats i bolagsstyrelser. Varsågod att botanisera!
Och vi på Ledarna har sju år i rad tagit fram listor på de 75 främsta unga kvinnor som är ledare – varsågod, här är 2013 års lista.

Men de tackar ju nej när man frågar dem!
Tänk efter hur frågan ställs. Om personer som ni vill satsa på säger nej så frågar ni väl varför de tackar nej? Inte ger ni väl upp så fort. Vad behöver de för att säga ja?

Sedan är det naturligtvis massor av andra saker som organisationen behöver arbeta med för att bli verkligt jämställd och säkra att kvinnor och män bedöms enligt samma måttstock. Som att ha tydliga meriteringskriterier, bestämda karriärstegar (nu pratar man om karriär-klätterställningar som en bild av att det finns många olika sätt att utvecklas på), se till att det är rimliga villkor för chefer, inte minst när det gäller balans mellan arbetsliv och privatliv (detta gäller naturligtvis både män och kvinnor i lika hög grad), analysera organisationen utifrån vad som premieras och koppla arbetet med jämställdhet till kärnverksamheten. För hys inga tvivel – det ÄR en strategisk, affärsmässig fråga.

Lycka till!

 

Känner du Framtidens kvinnliga ledare?

/2 Kommentarer/i , /av

Idag öppnar nomineringen till Framtidens kvinnliga ledare 2014! Det betyder att Ledarna nu påbörjar arbetet med att för åttonde året i rad ranka landets 75 främsta unga kvinnliga chefer.

Att lyfta fler kvinnor på chefspositioner är knappast en lokal svensk fråga. I fredags var jag i Madrid på en konferens som den europeiska chefsorganisationen CEC European Managers anordnade. Rummet var fyllt med chefer och ledare för chefsorganisationer och konferensen handlade om behovet av fler kvinnor på chefspositioner runt om i Europa.

Vi lyssnade på föredragshållare väl insatta i frågan som berättade om konkreta metoder för att få fler kvinnor till chefsposterna, om strukturer som hindrar och affärsnyttan med jämställdhet. Men när frågan kom till åhörarna hur de själva arbetar för ett jämställt chefsled och med att synliggöra kvinnor som är chefer i sitt företag blev det tyst.

Stolt kunde jag som representant för Ledarna då berätta om Framtidens kvinnliga ledare. Genom att lista 75 toppnamn lyfter vi chefer som har åstadkommit stora resultat och förändringar i sin verksamhet. Vi lyfter förebilder i ledarskap, inte bara för andra kvinnor utan för alla som sitter på en ledande position, och vi vänder upp och ner på bilden av ledarskapet som en manlig arena.

Ett event som Framtidens kvinnliga ledare är fortsatt viktig idag för trots att kvinnor gör ”allting rätt” – idag kan ingen längre prata om att kvinnor saknar kompetens – så bedöms vi fortfarande utifrån andra kriterier, har andra villkor och inte tillgång till ledande positioner i samma utsträckning som män.

I Madrid talades det gärna om Sverige som ett paradis när det kom till jämställdhet, och förvåningen var stor när vi berättade om den ojämställdhet som också är en del av verkligheten.

I vår jämställdhetsbarometer Chefens chef är en man som vi tog fram i våras ser vi att antalet chefer som är kvinnor sakta ökar, med den här takten kommer vi år 2031 i Sverige ha lika många kvinnor som män som chefer. MEN – den ojämställda och könssegregerade chefsmarknaden kommer bestå om vi inte börjar agera annorlunda. Det vill säga, män kommer fortsatt inneha de högre chefspositionerna och kvinnor kommer vara kvar på de lägre chefsnivåerna.

Så här ser det ut idag: På vd-posterna i svenska börsbolag finns det fler som heter Johan än som är kvinnor – 97,6 % är män. Idag i Sverige är 88% av vd:ar och 72,5 % av mellancheferna män och nio av tio chefer uppger att deras överordnade är en man. Män som är chefer får idag i snitt 2000 kronor mer i månaden bara för att de är män. Lön efter kön alltså.

Detta är ju helt befängt. Och det finns mycket vi kan göra för att förändra det. Och du som läser det här kan bland annat bidra genom att nominera de goda ledare som du känner till Framtidens kvinnliga ledare!