Skäms, Sundsvalls kommun!

/2 Kommentarer/i , , , /av

Allt emellanåt får man en nyhetsartikel i sin hand som man måste läsa om och om igen, helt enkelt för att den är så otrolig!

Det hände mig häromdagen, när jag fick ögonen på ett reportage i Sundsvalls tidning som handlar om hur kommunen värderar sina chefer. Kvinnor som är chefer tjänar nämligen i genomsnitt 5.228 kronor mindre i månaden än sina manliga kollegor.

Femtusen kronor! Under ett drygt trettioårigt yrkesliv som chef – inte alls ovanligt bland offentligt anställda – blir det närmare två miljoner. Ovanpå det ska vi lägga effekten på pensionerna, som innebär ytterligare trettio år av låg ersättning.

Kommunledningen skyller på att kvinnorna jobbar i sektorer med lägre lön generellt, som vård och omsorg. Men vid en närmare granskning stämmer inte det heller, kvinnor som är chefer tjänar mindre än sina manliga kollegor på sju av tio förvaltningar inom Sundsvalls kommun. Dessutom anställer man generellt fler män på högre chefstjänster och kvinnor på lägre tjänster, vilket ytterligare bidrar till att snedvrida lönestatistiken.

Men hur kan det bli så här?

De allra flesta kommuner ser idag mycket pessimistiskt på sin framtida kompetensförsörjning. Rekryteringsbehovet är enormt och kommunens arbetsgivarvarumärke inte särskilt starkt. Man är beroende av att locka kompetenta och engagerade chefer som kan skapa en god och stimulerande arbetsplats för de många krävande uppdrag som finns i välfärdssektorn.

Att i den situationen tydligt signalera att mäns ledarskap värderas högre än kvinnors, att man inte tittar på chefsuppdragets storlek och omfattning och på den individuella prestationen utan nöjer sig med att slappt hänvisa till ”samhällsstrukturen” är inget som ger bilden av en modern och attraktiv arbetsgivare. Sundsvalls kommunledning ger exempel på ett ledarskap som är passivt och omedvetet och i förlängningen kommer skada kommunens möjligheter att locka till sig de bästa medarbetarna.

Jag tror inte att det finns någon sexistisk agenda eller allmän ondskefullhet bakom Sundsvalls agerande. Men jag är däremot övertygad om att kommunens agerande är kortsiktigt, trångsynt och omodernt.

 

 

 

Lärarna ska sätta betyg – men hur sätter man betyg (och lön) på läraren?

/0 Kommentarer/i , , /av

Många upplever det som provocerande att likna individuell lönesättning vid betygssättning, men medge att det har många likheter. Den individuella prestationen ska bedömas i förhållande till de mål man satt upp, det måste finnas kriterier för hur bedömningen görs och det ska ske i en dialog (som förvisso ser lite olika ut) mellan två personer. Sedan finns det givetvis en hel massa saker som skiljer de två processerna åt, men grundtanken är ganska snarlik.

Med det som utgångspunkt kunde man hoppas att lönesättning inom utbildningssektorn är smidig och enkel, eftersom alla borde vara trygga med att jobba med individuella processer. Men många skolledare som har kämpat hårt med att få till stånd en bra individuell lönesättning de senaste åren, får nu se sitt arbete raserat av klåfingriga politiker. I en artikel i Lärarnas tidning försvarar ministern regeringens satsning på lärarlönerna, en satsning som de facto inneburit att ett tålmodigt arbete med att skapa en bra koppling mellan lön och prestation och därmed göra skolan till en modern arbetsplats, raserats med ett penndrag.

Skolledarförbundet lyfte problemet med chefens mandat i en artikel i SvD för några veckor sedan. En skola med stora utmaningar behöver ett starkt och modigt ledarskap och gynnas inte av att ett av chefernas viktigaste verktyg för att utveckla verksamheten, en väl fungerande individuell lönesättning, vrids ur händerna på dem. Inte heller kommer statliga direktiv, där rektorns viktiga arbete glöms bort, leda till en ökad entusiasm för det redan hårt pressade skolledaruppdraget.

Om man letar efter positiva tecken kan man finna det lite högre upp i utbildningshierarkin. I Universitetsläraren beskriver SULFs förhandlingschef Robert Andersson den stora satsningen på lönesättande samtal inom universitetsvärlden. Egendomligt nog ligger de som annars förväntas vara först ut med nya tankar och idéer hopplöst efter övriga arbetsmarknaden, där individuell lönesättning varit huvudfåran ganska länge. Men SULF har goda chanser att lyckas, inte minst för att man har så tydligt klart för sig vad som krävs för att nå framgång.

– Det vill också till att arbetsgivaren litar på sina chefer och släpper en del av sin kontroll; att man låter cheferna fördela fritt utifrån sitt mandat och att de har ett rimligt antal underställda, säger Robert Andersson.

Ingen förnekar att läraryrket måste uppvärderas och att många lärare har på tok för låg lön för sin insats. Men problemet kan inte lösas genom att oreflekterat ösa in pengar i systemet utan att samtidigt fundera över hur ökade löner ska bidra till att utveckla skolan och dess medarbetare.

Ge skolledarna förutsättningar att arbeta med lönesättning utifrån prestation, uppdrag och ansvar. Först då kommer regeringens satsning på lärarlöner att ge det resultat man eftersträvar: En skola med bra arbetsmiljö och lärare som känner sig värdesatta och respekterade för sitt arbete!

Är chefsjobben inom vård, skola och omsorg lättare?

/0 Kommentarer/i , , , /av

Eller varför har de annars så mycket sämre förutsättningar?

Chefer inom de kvinnodominerade branscherna i välfärdssektorn har nästan alltid två till  tre gånger så många medarbetare som chefer inom bygg och tillverkningsindustri. Det visar en rapport som forskaren Klara Regnö skrivit på uppdrag av Vision. Medan genomsnittet för antalet underställda medarbetare för chefer i industrin ligger på sexton personer, har chefer inom vård och omsorg c:a trettio medarbetare eller fler. I vissa fall så många som hundra……

Men belastningen på ett chefsuppdrag kan inte bedömas genom att enbart titta på hur många medarbetare en chef har att leda, en rad andra faktorer spelar också in. Och det konstiga är att när du tittar på en chef inom till exempel äldreomsorgen så finns alla övriga försvårande omständigheter också på plats. Hon eller han ska – med ständig resursbrist – träffa vårdtagare och anhöriga, rapportera och dokumentera, träffa politiker och överordnade chefer, arbeta i fullständig transparens mot media och allmänhet, ta ansvar för arbetsmiljö och trivsel för medarbetare och leverera en verksamhet med hög och jämn kvalitet. Inte så sällan som ensam chef i en vardag som tickar och går tjugofyra timmar om dygnet. Liknande uppdrag står att finna i skolans värld, inom socialtjänsten och inom sjukvården.

Det finns en föreställning om att chefer är dyra och i skattefinansierad verksamhet måste man alltid spara. Hur många nedskärningar har jag inte upplevt där man tar sikte på att eliminera ett chefsled eller slå ihop två enheter för att kunna göra sig av med en chef. Men det är helt fel!

Genom att organisera välfärdens komplexa ledarskap på ett sätt som gör det helt omöjligt för cheferna att fullfölja alla delar av sitt uppdrag bygger man in stora risker. Inte bara riskerar man att få dålig arbetsmiljö med höga sjuktal och personalflykt, man får också en verksamhet som är ineffektiv och i värsta fall inte levererar den kvalitet som medborgarna har rätt till.

Att ge sina chefer rätt förutsättningar är en säker och billig investering i framgång och goda resultat. I den mansdominerade delen av Sveriges ekonomi, framförallt tillverkning och bygg, sätter man effektivitet och kvalitet högt och därför ger man sina chefer ett rimligt uppdrag. När ska den insikten landa hos arbetsgivarna inom välfärdssektorn?

 

Din chef är inte psykopat!

/7 Kommentarer/i /av

Nu är det dags igen! Den andra vågen är här som talar om för oss att det är gott om psykopater bland chefer. Jag vill göra vad jag kan för att ta död på den på nytt uppblossande debatten.

I en debattartikel i Aftonbladet skriver språkvetaren Christina Davisson, författare till boken ”Har du en psykopat på jobbet?, om skadorna med att ha psykopater på jobbet. Så långt håller jag med, det är inte något jag önskar min värsta fiende. Men hennes debattinlägg ger också intryck av att detta är vanligt. Hon avslutar sin artikel med frågan: ”Har vi verkligen råd att låta fega och inkompetenta psykopater leka chef?”

Nej, det har vi definitivt inte råd med. Men tack och lov är psykopati oerhört ovanligt och sannolikheten att din chef är psykopat är försvinnande liten.

De här tankegångarna, att psykopati är vanligt bland chefer, blev en utbredd sanning efter den uppmärksammade boken Psykopatiska chefer – lika farliga som charmiga, skriven av chefsrekryteraren Lars-Olof Tunbrå i början av 2000-talet.

Psykopati är en fulländad form av antisocial personlighetsstörning. Den drabbar män oftare än kvinnor och uppskattningsvis är så få som en procent av männen drabbade av psykopati.

Michael Rangne, specialist i psykiatri, menar att ställa diagnosen psykopati är mycket svårt. Det finns långa checklistor med egenskaper och uttryck, och visst finns det chefer och många andra också för den delen, som kan känna igen sig i någon eller några av dessa. Vem kan inte vara impulsiv, ytligt charmig, ha svårt att hantera motgång eller sakna långsiktiga mål? Men inte är du eller jag nödvändigtvis psykopat för den sakens skull. Fullfjädrade psykopater och kriminalitet är dessutom nära sammankopplat. Enligt Rangne är så många som 15-30 procent av alla män och 10-20 procent av alla kvinnor intagna på kriminalvårdsanstalter psykopater.

Så låt oss säga att en procent av Sveriges befolkning lider av psykopati. Det motsvarar 100 000 individer. Hälften av dessa faller bort, eftersom de inte är i arbetsför ålder eller av andra skäl står utanför arbetsmarknaden. Kvar finns nu 50 000 personer. Låt oss också utgå från att var åttonde anställd blir chef. Då skulle arbetslivet i värsta fall ”översvämmas” av 5 000 galna chefer, det vill säga, precis som för Sveriges befolkning, 1 procent.

Så sannolikheten att din chef är psykopat är mycket, mycket liten. Vi har 500 000 chefer i Sverige som varje dag gör sitt allra bästa för verksamhet och medarbetare, även när deras förutsättningar långt ifrån är tillfredsställande. Så kanske är det inte konstigt att chefen ibland blir lite galen. 🙂

Skolmobbning ger kompetensförsörjningsproblem

/0 Kommentarer/i , , /av

Nyligen var jag på ett seminarium på SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, om i vilken utsträckning utbildningspolitiken kan förbättra länken mellan människors utbildningsbeslut och samhällets behov av individer som har de utbildningar som behövs på arbetsmarknaden. Litet otippat för denna typ av rapport togs skolmobbning upp som ett stort problem.

Det var ett bra seminarium där Anders Stenberg, docent i nationalekonomi, presenterade sin rapport ”Att välja utbildning – Betydelse för individ och samhälle”. Seminariet direktsändes av SVT samt ligger på Youtube och som poddradio. Rapporten ingår i SNS forskningsprogram Framtidens kompetensförsörjning och Ledarna är med i forskningsprogrammets referensgrupp.

Anders Stenberg fick en fråga från moderatorn vad som gjort mest intryck på honom under arbetet med rapporten. Svaret var den höga omfattningen av sexism, främlingsfientlighet och mobbning i skolorna, att denna omfattning är så väl belagd i rapporter.

Förutom det stora mänskliga lidande som mobbning orsakar kan man se mobbning som ett kompetensförsörjningsproblem: Mobbning är den vanligaste orsaken till avhopp från gymnasiet. Det är långt ifrån säkert att dessa personer senare orkar fullfölja gymnasiestudier på KomVux. Personer med oavslutade gymnasiestudier har mycket dystra arbetsmarknadsutsikter.

Men det kan bli ännu värre: Anders skriver i sin rapport att ”Det finns en fara med att lämna rapporternas varningssignaler utan åtgärder. Om skolor blir svagare på att förmedla demokratiska värden och respekt för andra människor kan det drabba samhällets funktionssätt på lång sikt i en betydligt bredare bemärkelse än kompetensförsörjningen. Risken är att samhället i framtiden tvingas ägna stora resurser åt att försvara demokratiska värderingar”.

Jag frågade Anders om det finns studier inom nationalekonomi som fokuserar på skolans chef, på rektorns, betydelse när det gäller just mobbning. Det gör det inte men däremot finns studier som fokuserar på rektorns betydelse för elevernas prestationer. Rektorers förmåga verkar spela roll vilket kan bero på att bra rektorer kan locka till sig och behålla bra lärare. Framgångsrika rektorer förefaller minska personalomsättningen och lärarnas sannolikhet för långtidssjukskrivningar. En rimlig tolkning är att bra rektorer skapar goda arbetsförhållanden för lärarkåren, och att undervisningen i klassrummen därför fungerar bättre.

Varifrån kan rektorer i Sverige hämta inspiration för sitt arbete mot mobbning? Som i så många andra skolrelaterade frågor… från Finland. Där infördes 2009 antimobbningsprogrammet KiVa som betonar åskådarnas roll i mobbningsprocessen. KiVa har kunnat utvärderas på vetenskapliga grunder tack vare att det infördes slumpmässigt i ett antal skolor. I och med detta fick man en korrekt ”behandlingsgrupp” (skolor med KiVa) och ”kontrollgrupp” (skolor utan KiVa). Utvärderingar visar att flera indikatorer av mobbning minskade, i vissa fall avsevärt. Anders föreslår som en ”närmast självklar prioritering” att en försöksverksamhet med KiVa ska införas på liknande sätt i Sverige.

Det är lätt att hålla med honom. Till detta kommer att rektorerna, skolans chefer, måste få förutsättningar så de kan bedriva ett gott ledarskap. Så är inte fallet på många skolor idag.

 

Hur leder man i en virtuell verklighet?

/0 Kommentarer/i , , , /av

Jag tror inte någon av oss förstår hur snabbt teknikutvecklingen går just nu.

Du tar på dig din tröja som du köpte för två år sedan, tar med matlådan med falukorven enligt din mammas recept från sjuttiotalet och cyklar iväg till samma jobb som för sex år sedan. Men under ytan och runt omkring oss pågår en revolution. Teknikutvecklingen går allt snabbare.

Tekniken har nu kommit så långt att det inte är den som sätter gränserna för vad som är möjligt, utan vi människor. Det är vad vi människor kan acceptera, socialt, sociologiskt och psykologiskt, som utgör begränsningarna.

I min vänstra hand har jag injicerat ett microchip. Tekniskt sett så skulle jag kunna ha nycklar, pass, betalmedel, busskort och passerkort under huden på mitt chip. Men så långt har inte myndigheters och företags rutiner kommit ännu. Och kanske inte min acceptans heller. Det är ju lite kul att få en stämpel i passet vid passkontrollen i Montenegro. Så ännu så länge ligger bara mitt visitkort och lite länkar på chipet.Tomas chippade hand

Men det kommer att gå fort nu. Och vad händer då på våra arbetsplatser? Många kommer att bli rädda och obekväma medan andra kommer att se oändliga möjligheter.

Som chefer i en snabbt föränderlig värld vill vi ofta vara med och förbättra och utveckla. Det kommer att ges oändliga möjligheter att utveckla människor, mötesformer och arbetsplatser. Som chef får man nog vara medveten om att olika medarbetare och organisationer kommer att vara olika mottagliga för den här utvecklingen. För att inte tala om de krav det kommer att ställa på våra lagstiftare och politiska beslutsfattare.

Det finns en lång rad frågor som kommer att ställas på sin spets de närmaste åren:  Var går gränsen mellan arbete och fritid? Hur säkerställer vi individers integritet när allt går att göra, följa och registrera? Vad är etiskt försvarbart när nästan allt är möjligt? Behövs arbetsplatser i traditionell mening på andra ställen än inom tillverkningsindustrin? Vem anställer dig, eller kommer du att hyra ut dina tjänster? Hur finansieras välfärdssamhället om t ex skattebetalande taxichaufförer ersätts av självkörande bilar? Vad innebär ”Sverige” eller nationsgränser över huvud taget i en digitaliserad, global värld?

Vad kan vi kräva av våra medarbetare? Att de opererar in ett chip i vänsterhanden för att komma in på arbetsplatsen? Att de ständigt är tillgängliga? Att vi kan följa deras promillehalt? Att vi kan följa deras puls och syreupptagning så att vi kan hjälpa till och varna ifall de håller på att bli sjuka?

Utvecklingen kommer att leda till en polarisering, såväl bland ledare som bland medarbetare, mellan de som bejakar, driver på och experimenterar och de som avvaktar, tvekar och kanske känner sig otrygga.

Det enda vi kan vara helt säkra på är att det går mycket fort nu och att det ställer höga krav på cheferna att skaffa sig kunskap om teknikens möjligheter och risker. Just nu pågår Stockholm Tech Fest där olika teknikentreprenörer diskuterar framtidslösningar. Deltagarna borde i högre grad bestå av chefer och politiska beslutsfattare.

Självmedkänsla – det nya svarta?

/3 Kommentarer/i , , /av

Att det går trender i ledarskap är ingen nyhet, inte minst gäller det chefer själva. Genom alla tider har chefsidealen växlat och olika egenskaper har höjts till skyarna. Ofta speglar trenderna samtiden och de krav och förutsättningar som just nu gäller i arbetslivet. Chefer ska coacha, visionera, styra genom mål, effektivisera med Lean, vara förändringsagenter, skapa delaktighet etcetera. En del av idealen är svårare än andra att anamma för den trendtrogne chefen.

Mitt tips är att självmedkänsla nu kan ta en plats som chefens ”nya svarta”. Självmedkänsla (compassion på engelska) är ett begrepp under uppsegling som nu tar allt mer plats i media, forskning och litteratur.

Bland annat vid Stockholms Universitet där forskning bedrivs kring det föränderliga arbetslivet och hur detta påverkar chefer och deras situation. I en artikel i tidningen Arbetsliv för en tid sedan kunde man läsa att: ”Personer som har medkänsla med sig själva är bättre rustade att möta pressade situationer, har tidigare forskning visat. I de nya preliminära resultaten ser forskarna att självmedkänsla är tydligt kopplat till exempelvis hälsa, välbefinnande och viljan att fortsätta som chef.”

Om det här nu är eller blir en trend så är fördelen att den definitivt är till gagn för chefers hållbarhet och hälsa på längre sikt. Det handlar kort och gott om att vara lite snäll mot sig själv och mer lyhörd för sina egna behov. Självmedkänsla är något som vi alla säkert skulle må bra av, inte bara chefer. Men chefer som grupp tenderar att prioritera andra före sig själva för att hinna med. Kortsiktigt effektivt och lönsamt, men med stora risker för chefen själv. Och vi behöver chefer som mår bra och trivs med sitt jobb för att i sin tur vara en tillgång för verksamhet och medarbetare.

Att självmedkänsla nu seglar upp som det nya svarta för chefen är inte en slump. Att ha förmåga till självmedkänsla gör oss bättre rustade för stress, att möta motgångar, hantera förändringar som ofta leder till otrygghet. En tillvaro som säkert många känner igen från dagens arbetsliv.

Men hur sjutton blir man bättre på självmedkänsla i vardagen som chef? Kanske handlar det om att sätta gränser, att ibland vara nöjd med att det är bra nog, att ta sig tid att reflektera över sådant som faktiskt fungerar bra, att inte alltid behöva vara tillgänglig.

Vilka tips har du för att öka din självmedkänsla som chef?

 

 

Vilken värld vill vi leva i?

/0 Kommentarer/i , , /av

Tomas Carlsson i Stockholm har svårt att få jobb. Trots att han har ett späckat cv och att arbetsmarknaden just nu skriker efter kunniga medarbetare. En rad jobbintervjuer där det mesta har stämt, har ändå slutat med ett artigt avböjande. ”Du har inte rätt image för företaget”.

Situationen är inte ovanlig. Det finns många berättelser från personer med utmärkt kompetens som aldrig får chans på ett jobb, därför att man i utseende eller uppförande på något sätt avviker från den trånga norm som den aktuelle arbetsgivaren satt upp. Många kommer inte ens på intervju – om det vittnar många med utlandsklingande namn – andra, som Tomas blir avvisade efter det att man träffats. Jag upplever att normen för vem som duger blir allt smalare. Inte bara ska du kunna prestera till 100 procent, ditt utseende och personliga liv ska också kunna visas upp som en del av ett företags strömlinjeformade yttre.

Tomas Carlsson är transsexuell och kan som sådan räknas in i en av de grupper som enligt diskrimineringslagen har rätt till ett särskilt skydd. Lagen är oerhört viktig och markerar samhällets syn på allas lika värde och lika rättigheter.

Men egentligen är frågan större än så. Den handlar om att personer med vilja, kompetens och engagemang nekas möjligheten att bidra i arbetslivet. Att vi tvingar personer med långa kvalificerade utbildningar bli bidragstagare istället för att som vi andra försörja sig själva. Och att vi skapar ett samhälle där bara en viss sorts människor upplever att de duger. Samtidigt väljer vi bort några av de skarpaste och bästa, eftersom intelligens och förmåga är jämt fördelad i befolkningen och inte påverkas av vare sig sexuell läggning, fysiska hinder eller etnisk bakgrund.

Men vill vi verkligen ha ett sådant samhälle?

I Ledarnas mångfaldsrapport ”Ovanligt bra chefer sökes” som publicerades i somras, undersökte vi allmänhetens inställning till mångfald bland chefer. Ett entydigt resultat visade att chefskåren inte uppfattas spegla samhället i stort och att de flesta ansåg att mångfalden måste öka

Det är hög tid att ta itu med de omedvetna – eller medvetna – fördomar som tillåts påverka arbetsmarknaden och hindra arbetssökanden som Tomas Carlsson från att få jobb. Fördomar som i anställningsintervjun tillåts ta över rationella överväganden kring kompetens och lämplighet. Vi har inte råd att kasta bort engagemanget hos de tusentals chefer och medarbetare som faller utanför en snål och fördomsfull ram. Ett samhälle där alla tillåts bidra blir mer framgångsrikt, roligt och utvecklande för oss alla.

 

Finns det verkligen ett svenskt ledarskap?

/0 Kommentarer/i , , /av

Vi gillar att slå oss för bröstet över det vi kallar ”det svenska ledarskapet” och en del hävdar till och med att det är trendsättande, och att svenska chefer är högt efterfrågade utomlands. Men kan vi verkligen tro på, att i en värld där mer än 99 procent av människorna inte är svenskar, så är det vi som hittat lösningen på alla ledarskapsproblem? Och vad är i så fall den unika komponenten, den som inte chefer i andra länder använder sig av?

Frågorna blev högst aktuella för mig idag när Ledarna drog igång vårt första introduktionsprogram för invandrade chefer och ledare. Vi har kallat det Managers´Express, eftersom syftet är att påskynda vägen mellan ankomst och chefsjobb.

Sverige behöver chefer. Vi behöver chefer med kunskap, engagemang och gärna lite erfarenhet. Vi behöver också chefer som kan hantera komplexiteten på en modern arbetsmarknad, där människor med olika kultur, bakgrund och förutsättningar ska samarbeta för att prestera och leverera varor och tjänster med hög kvalitet och relevans. Svenska arbetsplatser är redan nu fulla av medarbetare med de mest skilda bakgrunder – men cheferna är nästan alltid svenska.

Att som invandrare få jobb som chef, även om du kommer med ett cv som är nedlusat av fina utbildningar och långvarig erfarenhet, är i stort sett omöjligt. De flesta företag och offentliga verksamheter ser med stor skepsis på kompetens som förvärvats i ett annat land. Och samtidigt som det finns branscher som skriker efter chefer – finns det många bland de som kommit till Sverige de senaste åren som inget hellre vill än att få bidra med sitt kunnande och sin arbetsglädje som chefer.

Jag tror att vi har målat in oss i ett hörn med vår stolthet över ”det svenska ledarskapet”. Visst finns det delar i ledarskapet som är kulturellt präglat, som synen på hierarkier och på ålder till exempel. Det finns givetvis också lagar, regler och föreskrifter som är unika för ett land och relevanta för chefens uppdrag. Men allt det kan man lära sig på ganska kort tid, och allra bäst lär man sig det genom att få arbeta.

Det mesta i ”det svenska ledarskapet” är generellt. Förmågan till kommunikation, att kunna entusiasmera medarbetare och locka fram det bästa ur dem, att kunna arbeta strategiskt, målmedvetet och långsiktigt – det är komponenter i ledarskapet som inte är unikt svenska utan finns hos kompetenta chefer oavsett var de kommer ifrån.

Så låt oss fortsätta att vara lite stolta över oss själva och det vi har, men samtidigt öppna dörren lite vidare och släppa in människor som förutom att vara duktiga chefer också kan berika oss med andra perspektiv och erfarenheter. Och göra Sverige och vårt ledarskap ännu lite bättre.

Chefen som höll fast i sin moraliska övertygelse

/0 Kommentarer/i /av

Samtalet skulle ske i en kyrka. Mitt i Almedalsveckan, från Hästgatans trängsel klev vi in i kyrkorummet. Det var fullt med folk som drack kaffe och pratade. Stämningen var hög och förväntansfull. Vi hade tur som fick de två platserna längst fram och innan samtalet började sjöng en man visor om livet. Så började Anders Kompass och Marika Griehsel att samtala.

Anders Kompass var en av Almedalens superstjärnor det här året. Han var med i en rad seminarier, samtal och föreläsningar. Rakryggad och lugn stod han i olika sammanhang och berättade sin historia om hur han 2014, som han själv uttryckte det, ”bara gjorde sitt jobb”, när han gick vidare med en rapport om hur soldater under FN-flagg begått sexuella övergrepp på barn i Centralafrikanska republiken. Han var då en högt uppsatt chef på FN:s kontor för mänskliga rättigheter.

Men istället för att agera på rapporten, hemligstämplades den av FN och Anders Kompass stängdes av från sin tjänst och sattes under utredning. Samtalet handlade om att våga hålla fast vid sin inre moraliska övertygelse trots kompakt motstånd.

Under sommaren har jag läst boken ”Etik. Människa Moral Mening” av Ann Heberlein. Det är en introduktion till ämnet etik och behandlar frågor som ansvar, moral, mänskliga rättigheter och vad det är att vara människa.

Det som Anders Kompass talade om handlar om moral, alltså det praktiska agerandet (etik är själva teorin, reflektionen och ställningstagandet) men på sitt sätt också om mening. För vad är det som skapar mening i livet? För Anders Kompass är det tydligt att det handlar om att värna de mänskliga rättigheterna oavsett konsekvenser. Nu fick han till slut upprättelse, och tidigare i år valde han att säga upp sig från FN och är nu anställd på Utrikesdepartementet.

Frågor om etik och moral och behovet av en tydlig inre etisk kompass är något som allt oftare kopplas till ledarskap. Chefens agerande kan sättas på prov i det dagliga arbetet såväl som i längre processer som hållbarhetsarbete. Det kan handla om att säkerställa leverantörskedjor eller avsluta en anställning på ett etiskt sätt, det kan röra organisationens grundläggande värderingar och skapandet av en inkluderande kultur, men också diskriminering, trakasserier eller att rapportera oegentligheter i organisationen.

Det ställs med andra ord höga krav på chefen utifrån en mängd olika etiska ställningstaganden. Och om inte chefen, i det här fallet Anders Kompass, hade agerat – vem skulle då ha gjort det? Som chef har du ofta makt och med makt kommer ansvar.

”Jag lärde mig av min mamma att man måste kunna vakna på morgonen och se sig själv i spegeln. Man ska veta att man har gjort rätt även när andra säger att man gjort fel. Och även när man får betala ett högt pris för det.”

Vad sägs om att börja hösten med den strävan?

Lyssna gärna på ”Sommar i P1” med Anders Kompass och kolla in Ledarnas chefsguide om etik, antikorruption och mutor.