Vad är ledarskapet värt?

Att människor som tjänar mycket pengar blir utsatta för avund är förmodligen inget unikt för Sverige. Men att denna avund i stort sett bara riktas mot en yrkesgrupp, höga chefer och företagsledare, medan andra personers hårresande inkomster lämnas därhän känns som ett särdrag för oss. När fördes det en diskussion om popstjärnor eller idrottsmän som kasserar in svindlade ersättningar?

Men diskussionen om toppchefers ersättningar har fått nytt liv i en bok av journalisten Bengt Ericsson, med titeln ”Den nya överklassen”, som  tar upp det faktum att en  liten skara har mycket bra lön och förmåner. Boken presenterades med en stor artikel i  DI weekend och följdes sedan av flera recensioner i våra stora dagstidningar.

Tesen som Bengt Ericsson driver är att våra företagsledare inte är värda sin lön, att den drivs upp av dem själva i en liten sluten krets där frånvarande ägare inte sätter tillräcklig press på styrelserna att följa upp resultat och prestationer. För mig är det svårt att förstå varför Bengt Ericsson riktar sin kritik just mot cheferna. Borde inte den största kritiken i så fall vändas mot de styrelser som går med på ohemula ersättningar? Om, och här ligger den stora frågan, om det nu är så att våra svenska företagsledare inte är värda sina löner?

Under de två senaste decennierna, undantagandes de sista två-tre åren, har svenska företag kunnat uppvisa en produktivitetsökning utan motstycke i västvärlden. Vi har flera företag som är bland de världsledande trots vår ringa storlek. De allra flesta svenska företag har överlevt den stora krisen och är nu på god väg att resa sig igen. Är allt detta en slump – eller beror det kanske på ett skickligt ledarskap?

Jag delar Bengt Ericssons oro över anonyma ägare och oengagerade styrelser. I takt med att ägandet blir alltmer spritt finns det risker för att närheten till företagens ledning går förlorad. Till men framförallt för VD som lämnas utan riktig styrning. Frågan har aktualiserats i samband med att ägandet till en av Sveriges kronjuveler, Volvo Cars, flyttats ännu längre bort från landets gränser. Jag hörde själv i ett möte dåvarande Vd Stephen Odell säga att han, i motsats till en del andra, hoppades på en stark och närvarande ägare när Geely tar över. Eftersom det är bra för företaget.

Journalisters uppdrag är att granska samhället och föra fram viktiga frågor i ljuset. Men problematiseringen av löneutvecklingen för toppcheferna haltar. Om inte deras löner ska sättas av uppdragsgivarna och utifrån de kriterier som man valt att sätta upp, vem skall då bestämma? Ska vi ha en löneskala som fastställs politiskt som bestämmer hur stor skillnaden mellan en direktör och en sjuksköterska får vara? Och ska även andra topplöner skrivas in i det systemet, t.ex fotbollsspelares?

Den svenska modellen för lönesättning bygger på tanken att lönerna avgörs utan politisk inblandning. För toppcheferna är det företagets eller förvaltningens styrelse som avgör nivån på deras prestationer och vad man vill betala för den. Det är ett sunt och bra system även om det kan väcka avund hos en och annan.

0 Kommentarer

Vad tycker du?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *