Exakt i vilken stund tappar de fotfästet?

Det är inte första och dessvärre inte heller sista gången jag med häpnad ser hur höga chefer helt tappat fotfästet. Nu är det Paradishärvan där bland andra Leif Östling, ordförande för Svenskt Näringsliv, figurerar. En del av hans uttalanden har onekligen kryddat på eländet lite extra. Exempelvis när han undrar vad han fått för de pengar han betalat i skatt. Han framhåller också att han betalat skatt för minst tusen skattebetalare.

Till Östlings försvar bör framföras att han inte agerat i strid med svensk lag. Jag är också övertygad om att han under sin yrkeskarriär jobbat hårt och haft stort inflytande och ansvar för verksamheter och alla de som arbetar där. Hans privatliv har sannolikt fått stå tillbaka i perioder. Men detta är positioner han också haft betalt för, kanske motsvarande tusen skattebetalare.

På Ledarna har vi tygkassar med trycket ”Samhället förändras, goda ledare gör det till det bättre”. Nej, ledsen Leif Östling. Du ingår dessvärre inte i skaran goda ledare. Det som gör mig mest ledsen och frustrerad är att det agerande vi nu får ta del av skitar ner alla Sveriges chefer. Det är personer i toppositioner som det skrivs om och som i sin tur ger en snedvriden bild av chefers drivkrafter och moral. Dessa enstaka individer är inte i närheten av att vara representativa för den halva miljon chefer som är verksamma i Sverige.

Jag kan inte låta bli att undra över i vilken stund chefers normalt fungerande etiska kompass upphör att fungera. Är det vid en viss summa pengar? Händer det när personens inflytande och makt ökar till en viss grad? Är det när umgänget begränsas till en liten skara av gelikar? Jag har i mitt yrkesliv träffat och arbetat med fantastiska chefer som brunnit för verksamheten. Några av dem gick vilse på vägen från mellanchefer med sunda värderingar till höga chefer där normer som tidigare varit självklara plötsligt inte längre gäller. Som chefen som köpte ett biljardbord till sitt hem på företagets bekostnad. Varför? Ja, det var lämpligt som representation. En chef som hade alla förutsättningar att själv bekosta inte bara ett, utan ett stort antal biljardbord.

Vad är din teori? När exakt händer det att anständiga personer i yrkeslivet plötsligt förlorar fotfästet?

2 Kommentarer
  1. Anna
    Anna says:

    Hej!

    Måste säga att jag tycker där här är ett väldigt märkligt inlägg. Hur kan du stipulera att Östling skulle vara en icke anständig ledare utan moralisk kompass baserat på hans uttalande? För mig är en god ledare någon som är autentisk, vågar stå för det dom tror på och säga som det är även om det kan vara obekvämt. Det är den typen av ledare som driver samhällsförändring, inte de döda fiskarna som följer strömmen. Det är inte bara Östling som funderar över hur våra skattepengar egentligen används, men han är en av de få som vågar vara ”obekväm” och säga något många tänker på. Att han inte uttrycker sig enligt mediaträningens alla regler är en helt annan sak.

    Med vänlig hälsning,
    Anna

    Svara
  2. Anki Udd
    Anki Udd says:

    Hej Anna och tack för att du delar med dig av dina tankar. Att vara autentisk som ledare och att vara tydlig med vad man står för är absolut viktigt. Chefer och ledare är genom sina uppdrag förebilder och visar genom sitt handlande vad som är önskvärt och acceptabelt. Att uttrycka olika åsikter för att försöka påverka är i grunden positivt och vi behöver modiga ledare. Svårigheterna uppstår när tunga chefer och ledare balanserar på gränsen till vad samhällskontraktet innebär.

    Svara

Vad tycker du?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *