Vi har inte hört så mycket om Håkan Juholt de senaste dagarna. Men han klarar sig nog. Annars är han ett tydligt exempel på hur löst man kan sitta som chef eller ledare i Sverige när förtroendet tryter.

I takt med att du klättrar på karriärstegen så minskar också ditt anställningsskydd. I en glidande skala minskar ditt lag- och avtalsreglerade skydd mot att plötsligt stå på gatan. I många fall innebär det i praktiken att när förtroendet är förbrukat så får du gå. Även om du inte tillhör den yttersta ledningen och därmed är undantagen i Lagen om anställningsskydd.

Så här är det, och så här måste det nog också vara. Det är svårt att ha en förtroendeställning om man inte har förtroende. Men i de kommande förhandlingarna om nya omställningsavtal kanske parterna, LO, PTK och Svenskt Näringsliv, borde reflektera över detta? Är det så att cheferna har blivit de nya tjänstemännen?

När uppdelningen mellan arbetare och tjänstemän en gång gjordes berodde det till stor del på att tjänstemännen ansågs ha en särställning visavi arbetsgivaren. Tjänstemannen var helt enkelt arbetsgivarens representant och närmaste förtrogne. Sedan dess har mycket hänt och det är allt svårare att skilja arbetare från tjänstemän, och den generation som nu kommer ut på arbetsmarknaden förstår över huvud taget inte vad vi pratar om. Kanske vore en naturligare uppdelning den mellan medarbetare och chefer, eftersom cheferna har en förtroendeställning men också ett svagare anställningsskydd.

Om inte annat så kan det vara bra att reflektera själv över sin egen situation. Håkan Juholt klarar sig säkert, men hur ser dina egna avtal och överenskommelser ut? Kontakta gärna Ledarna för att gå igenom din situation.

Tomas Oskarsson

Tomas på Twitter

Sverige har lägst antal unga chefer i hela EU och återväxten för ledare är hotad, skriver Veckans Affärer idag. Samtidigt hör vi rykten från Socialdemokraternas högkvarter att allt fler förordar den 71 årige Jan Eliasson som ”ny” partiordförande. Det känns uppenbart att Sverige har ett problem här. Varför är det svårt för unga att ta sig fram till ledande befattningar? Eller vill de inte det? Det handlar helt enkelt om hur vi ska kunna säkra den framtida chefsförsörjningen.

En del av problembilden handlar antagligen om de villkor svenska chefer lever under, både avseende deras egna personliga villkor i form av ersättningar kontra arbetstid och övriga förutsättningar. Många unga tycks anse att det helt enkelt inte är värt besväret. Men också avseende de villkor och förutsättningar chefer har i form av verktyg att utföra sitt arbete. Här måste vi ladda den svenska chefsrollen med fler och bättre verktyg att faktiskt kunna leda och påverka. Framtidens chefer kommer inte att nöja sig med mindre än att de själva får makt att göra skillnad. Läs även i Metro vad Ledarnas ledarskapsexpert Anki Udd tidigare har sagt på ämnet.

En annan del av problembilden är rekryteringsbasen. Idag rekryteras ledare ur en alltför snäv grupp i det svenska samhället. Ska vi ha de bästa ledarna i framtiden duger det inte att rekrytera chefer som alla ser ut som jag gör (43 år, vit, man, född och uppvuxen i Stockholmsområdet av svenskfödda föräldrar, inga synliga handikapp). Därför arbetar Ledarna för att påverka attityden till vem som lämpar sig som chef genom att bredda och nyansera bilden av den gängse chefen. Det är också därför Ledarna stödjer idén om att bolagslagen ändras på ett sådant sätt att den kräver en jämnare könsfördelning bland ledamöterna.

Och glöm inte att en ung chef kan vara en enorm tillgång i en ledningsgrupp i fråga om perspektiv och nya synsätt. Det kan vara skillnaden som avgör om ert företag finns kvar om fem år eller ej.

Tomas Oskarsson

Här om dagen så hörde jag en radiointervju med den norske statsministern Jens Stoltenberg. Där beskrev han hur Arbeiderpartiet i Norge klarade sig ur sin kris för ett antal år sedan.
-Vi hittade en tydlig balans mellan behoven av trygghet och flexibilitet, sa han. Vi klarade av att skapa en trovärdig nordisk modell med en dynamisk ekonomi med lönsamma företag som samtidigt levererar trygghet för medborgarna.

Snart dra förhandlingar igång mellan Svenskt Näringsliv och PTK respektive Svenskt Näringsliv och LO om nya förändrade omställningsavtal. Förhandlingarna kommer naturligtvis att handla om kompetensutveckling och individens möjlighet till stöd vid arbetslöshet, men framför allt kommer diskussionerna att röra sig kring hur vi ska hantera turordningen vid arbetsbristuppsägningar. Arbetsgivarna vill ha flexibilitet och facken vill ha trygghet. Bägge parter vill förhoppningsvis ha framgångsrika företag som kan fortsätta att anställa kompetenta medarbetare.

Fackens nödvändiga väg i diskussionerna är att undersöka möjligheterna att skaffa sig bättre omställningsstöd (ersättningar, utbildningar, coaching och outplacement) genom att sälja en del av den skimära tryggheten i LAS.

Med tanke på hur LAS idag fungerar på stora delar av arbetsmarknaden känns det som ett litet pris, men risken är stor att parterna av gammal vana halkar ner i sina vältrampade skyttegravar. Där känns det varmt och tryggt, och kanske kan man sitta och trycka där som om inget har hänt i ännu en mandatperiod. Jag hoppas ändå att parterna precis som Stoltenberg hittar en tydlig balans mellan behoven av trygghet och flexibilitet.

Tomas Oskarsson

Från Svenskt Näringsliv och och dess medlemsförbund har vi under hösten fått höra saker som ”vi får inte tappa greppet om löneutvecklingen”  och sett uttryck för en ivrig vilja att ”sätta märket” för löneökningar i svenska företag.

Detta vittnar om en vilja att ostört få styra över löneutvecklingen högt över huvudena på företag och anställda. När Svenskt Näringsliv pratar om att man strävar efter en mer företagsnära lönebildning ter det sig mer och mer som en läpparnas bekännelser. Viljan att i slutna rum samordna och kontrollera på makronivå verkar tydlig och obruten. Annars skulle man i högre utsträckning verka för att Ledarnas löneprocessavtal fungerade och fick ökad spridning. Man skulle verka för att processavtalen får den ställning som moderna framtidslösningar som de borde ha.

Svenskt Näringsliv verkar inte ta någon hänsyn till den utvecklingspotential det skulle leda till att förse svenska företag, chefer och anställda med en högre grad av inflytande och egenmakt när det kommer till deras egen löneutveckling. Kanske dags att slopa Svenskt Näringsliv?

Tomas Oskarsson

www.twitter.com/tomasoskarsson

Förr i tiden fanns det överenskommelser mellan de svenska fackförbunden om hur man skulle dela upp arbetsmarknaden mellan sig. Det kunde vara överenskommelser som sa att ett förbund skulle organisera de anställda på det företaget och ett annat förbund fick organisera på nästa företag. På motsvarande sätt sorterades även branscher och olika befattningar upp. Allt för att förbunden inte skulle trampa på varandra när man rekryterade eller hamna i konflikt med varandra när man ställde krav mot arbetsgivaren. Arbetsgivare skulle inte kunna spela ut olika arbetstagarorganisationer mot varandra. Baksidan blev en mycket begränsad möjlighet för den enskilde anställde att välja vilken organisation man ville tillhöra.

Många sådana här överenskommelser lever kvar i olika former, men de flesta kan nog sägas ha spelat ut sin roll. Tills nu!

Det har de senaste dagarna slagit mig att man skulle kunna hantera en sån här uppdelning på ett mer modernt och naturligt sätt. Efter debattinlägg i Aftonbladet från Ledarnas ordförande Annika Elias och debattsvar från Unionen har diskussionen om hur löner sätts förts vidare på Ledarnas och Unionens bloggplatser.

Jag skulle därför vilja föreslå Unionen, som menar att de företräder chefer, följande gränsavtal:

Unionen organiserar de av Sveriges chefer som, liksom Unionen, anser att ”chefen inte ska sätta lön”, så organiserar Ledarna övriga chefer! Deal?

Tomas Oskarsson

www.twitter.com/tomasoskarsson

Igår såg jag en diskmaskinsannons från en stor norsk-svensk elektronikkedja. Var det framtidens kvinnliga ledare som avbildades? Nej, inte riktigt. Snarare en bild av ett svunnet 50-tal. Eller? Åt vilket håll drivs utvecklingen av jämställdheten idag? Döm själv.

Trots att semestern har passerat och nu också sommaren lider mot sitt slut är det en sak från Almedalsveckan som dröjer sig kvar i mina tankar på ett alldeles särskilt sätt.

Jag var på LOs seminarium ”Det är dags att slakta heliga kor”. Av programmet framgick att det var dags att prata om ”fackföreningsrörelsens förhållande till en generation som många gånger väljer att stå utanför facket och vad LO gör och kan göra för att vända trenden”. Arrangören konstaterade att ”nya idéer behövs och konkreta förslag till förändringar är på gång. Det är dags att slakta heliga kor för att skapa framtidens fack.”

På scenen stod företrädare för det kraftigt krympande LO och samtalade med anställda på… LO. Redan under de första tio minuternas presentation lyckades LOs utredare komma fram till att det inte skulle blir någon slakt. Man kan tro att de är hinduer på LO hela bunten.

Samtalet kom framför allt att handla om att man bör erbjuda visstidsanställda medlemskap och ge ungdomar möjlighet till ett enda medlemskap inom LO oavsett bransch. Inte ett enda ord om de bakomliggande orsakerna till att unga inte vill bli medlemmar i LO. Tyvärr fick jag en känsla av att det var ett ganska symtomatiskt samtal. Att krafsa på ytan och på det sättet undvika att ta itu med de betydligt svårare men nödvändiga frågorna är ingenting ovanligt i förändringsarbete.

Varför LO tyckte att man behövde en extern publik till detta interna organisationssammanträde är minst sagt oklart. Vad som hade kunnat vara en spännande diskussion om ett nödvändigt utvecklingsarbete blev ett internt möte inför publik där enda slutsatsen verkade bli att rädda kossorna och stoppa ner  dem i formalin. I den mån man överhuvudtaget pratade om dem. Eller så kom man fram till något revolutionerande under diskussionens sista minuter. För när en av ”kombatanterna” med fyra minuter kvar konstaterade att ”folk förväntar sig bättre trycksaker”, insåg jag att det inte skulle bli någon biff och gick ut i den friska luften.

Samma sak ser vi idag i Per Bardhs inlägg om den svenska löneförhandlingsmodellen på SvD Brännpunkt. ”Inget är fel. Inget behöver ändras”. Det är inte en hållbar attityd när man har en allt krympande medlemsskara och därmed ett minskat inflytande.

Tomas Oskarsson

Fördomar. Vi har dem allihop. Vare sig vi orkar erkänna det eller ej. Det kan vara svårt att se skillnad på erfarenheter och fördomar, men jag skulle vilja påstå att vi alla känner igen främlingsfientligheten och intoleransen när den tittar fram. Intoleransen och fördomarna mot det som vi inte är vana vid har alltid funnits. Morfar berättade om de där människorna som bodde i grannbyn och som inte riktigt var som folk. Och sen träffades drängarna från de rivaliserande byarna och klappade på varandra på lördagskvällen. Mina föräldrar kan beskriva hur färgade människor behandlades under 50 och 60-talen, i den mån det över huvud taget fanns några i Sverige. Och vi är ju många som kommer ihåg skoltidens motsättningar och mobbing av/mellan invandrargrupper, överviktiga, glasögonormar m m. Om vi människor inte tänker efter så tycks vi ha en tendens att halka ner i en misstro mot det som vi på något sätt tycker är avvikande.

Om nivån på främlingsfientlighet och intolerans är konstant så är dess effekter på samhällsbygget desto mer böljande. Främlingsfientliga partier är på frammarsch över hela Europa. I en del gamla östländer men även i Österrike närmar de sig i vissa delar egen majoritet. Det är precis som om Europa nu har glömt sin mörka nittonhundratalshistoria och är beredd att göra om alla misstagen igen.

Någonstans börjar den här svängningen och det börjar jäsa. Här krävs motgift och vaccinering. Här kan vi ta trappan upp till insikt och medvetet arbete eller trappan ner i källaren till vår mörka historia. Arbetet börjar i det lilla. Inte sällan på arbetsplatsen. Vad är okej att säga på jobbet? Vad är inte okej?Var går gränserna? Här uppstår en viktig uppgift för Sveriges chefer. Inte nog med att de ska hantera sina egna fördomar, de ska dessutom hantera kulturen och utveckla klimatet på arbetsplatsen. Cheferna måste få utbildning och verktyg för att klara detta uppdrag, för får man inte cheferna med sig så blir det ingen mångfald. Och det har vi inte råd med. Dessutom måste bilden av vem som kan bli chef förändras. Vi har inte råd att plocka talanger ur bara en del av befolkningen. What can you bring to the table?

Missa inte Ledarnas seminarium ”Chefen och fördomarna” idag kl 13:30 på Almedalens Hotell i Visby.

Tomas Oskarsson
Tomas på Twitter

Lördag kväll i Visby. Lugnet före stormen. Det är fortfarande en utpräglad semesterpublik på gatorna. Men imorgon såhär dags kommer bilden att vara en helt annan. Toppolitiker, organisationsfolk och horder av journalister blandas med PR-folk med konstiga glasögon. Alla angeläget engagerade i att föra fram sin eller någon annans fråga, eller knyta den där avgörande kontakten.

Ledarnas förtrupp har idag kollat upp trädgården där vi ska ha vårt höjdarmingel på tisdag, och lokalen där vi håller våra tre debatter de närmaste tre dagarna. Min rumskamrat Jaime Aleite sitter och finslipar på sin medverkan vid vårt mångfaldsseminarium ”Chefen och fördomarna” imorgon söndag kl 13:30. Själv tror jag att jag bygger en spellista i Spotify på temat ”Almedalen”:

So you’d like to save the world – Lloyd Cole ”Almedalen är full av världsförbättrare”

Daddy’s Gone – Glasvegas: ”Ja, pappa är ju här och inte hemma”

(We don’t need this) fascist groove thang – Heaven 17: ”Tyvärr finns det en del tokstollar i Almedalen också. Och dom behöver vi inte.”

Run the world (girls) – Beyonce: ”Vilka är det som styr egentligen? Och vilka borde det vara?”

Government Hooker – Lady Gaga: ”Det finns många som gör konster och krumsprång för dom som har makten”.

Lejon på Gotland – Ulf Lundell: ”Lundell, Gotland, Visby självskrivet. Hoppas att ingen försöker röka någonting från botaniska trädgården.”

Islands in the streaming – Kenny och Dolly: ”Om vi räknar Fårö och Karlsöarna så blir det plural”

Dom vet ingenting om oss – Moneybrother: ”Han öppnade åt Mona Sahlin i fjol”

Mikrofonkåt – September: ”I Almedalen vill alla höras, alla letar sin mikrofon”

Like to get to know you well – Howard Jones: ”Jag är här för att nätverka….”

The man who sold the world – David Bowie: ”Här kan alla hitta någon som de tycker har sålt världen.”

First class riot – The Tough Alliance: ”Vi får se hur tuff Alliansen är.”

Green and red of Mayo – The Saw Doctors: ”…eller de rödgröna”

Staten och kapitalet – Ebba Grön: ”Representanter för bägge finns på plats. Sida vid sida.”

The Promised Land – Bruce Springsteen: ”The Boss. Sa jag att Ledarna är på plats?”

People are people -Depeche Mode: ”Här blandas hög och låg och möts i öppna samtal”

Tour de France – Kraftwerk: ”Samtidigt som Almedalen startar världens största och vackraste sporthändelse.”

En nöjenas natt (på dina drömmars ö) – Lustans Lakejer: ”Lite kul hinner nog några med också”

Utanför murarna – Ulf Lundell: ”Det finns en värld utanför de där gamla stenarna också. Antagligen den verkliga världen.”

Lyssna eller ändra spellistan här:

http://open.spotify.com/user/oskarssons/playlist/71STkURRvZhQAGMhu47LkG

Imorgon drar det igång på allvar. Då är Ledarna den enda organisationen som talar bara för chefer.

God natt
Tomas Oskarsson
Tomas på Twitter

Ledarnas styrelse har workshopat om vår position på svenska arbetsmarknad. Vi ägnade nästan en hel dag åt att diskutera var vi står idag och var vi vill befinna oss i framtiden. Hur våra relationer ska utvecklas och omhändertas. Och resultatet blev att styrelsen är ganska glad över det läge vi befinner oss i idag.

Ledarna är, och ska vara, en stark självständig kraft för Sveriges chefer. Vi befinner oss oftast i samma position som den enskilde chefen på arbetsplatsen – i skärningspunkten mellan företag och anställda. Och det är där vi ska befinna oss. Vi ska inte närma oss arbetarrörelsen, och vi ska inte kroka arm med tjänstemännen. Vi har ett pragmatiskt samarbete inom PTK när det gäller vissa saker men projektarbetar lika gärna med Svenskt Näringsliv.

Vi är både arbetsgivarens företrädare och enskilda anställda individer, som dessutom har ansvar för personal på våra företag. Det här ger oss en unik ställning som den enda aktören på svensk arbetsmarknad som verkligen måste ta hänsyn till helheten. Vi kan aldrig, som många andra, gräva ner oss i organisationsegoistiska skyttegravar och sitta och trycka på extrema särintressen. Våra idéer måste funka. I verkligheten. På företagen. De måste leda till vinst, tillväxt, smidighet och trygghet.

Det här är en position som är ny på arbetsmarknaden och säkert provocerar många traditionella aktörer på båda sidor. Men det är en modern position som är här för att stanna.

Och vi växer. Idag är vi 83 845 ledare. Det gör oss till större än samtliga TCO-förbund så när som på fyra. Det gör oss större än alla SACO-förbund utom ett. Det gör oss till Sveriges tionde största förbund totalt.

Med det i ryggen åker vi till Almedalen nästa vecka för att lyfta fram Sveriges chefer i tre egna arrangemang och otaliga andra.

Tomas Oskarsson

Tomas på Twitter