Krisen stannar inte i rubrikerna – den landar hos chefer
I tider av global oro är det lätt att fastna i de stora rubrikerna. Krig i omvärlden, hotade handelsleder genom Hormuzsundet och svängande energipriser analyseras flitigt på ledarsidorna. Ofta landar debatten i krav på snabba lösningar för att hantera den akuta krisen: tillfälliga skattejusteringar eller kortsiktiga svar på djupa, strukturella problem.
Men för chefer landar inte krisen bara i en rubrik. Den landar som komplexa beslut på deras bord.
Det vi ser i omvärlden just nu är en smärtsam påminnelse om det vi lärde oss vid Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina: vårt fossilberoende är inte bara en miljöfråga, det är en nationell sårbarhet. För chefer förvandlas geopolitisk oro blixtsnabbt till osäkra leveranskedjor och kalkyler som måste göras om.
Det är i denna verklighet många chefer verkar, inte i debatten om den. Politiska svar, som tillfälliga sänkningar av dieselskatten, hanterar symptomen snarare än grundorsaken. En kris driven av fossilberoende ställer nämligen alltid samma fråga på sin spets. Ska vi lindra de akuta effekterna, eller använda tillfället för att på allvar minska sårbarheten?
I den politiska debatten skjuts det valet ofta på framtiden. För chefer är det däremot inte valbart. Det fattas varje dag i verksamheter över hela landet – från vd:ar som tvingas väga omedelbara kostnadsökningar mot de investeringar som krävs för framtida överlevnad, till förvaltningschefer i offentlig sektor som förväntas driva på för fossilfria transporter och robust beredskap samtidigt som budgetramarna stramas åt. Besluten tas också av chefen nära produktionen, som håller kursen trots ryckiga signaler uppifrån och tålmodigt förklarar för sina medarbetare hur dagens tuffa prioriteringar hänger ihop med den verksamhet man vill vara i morgon.
När Wallenbergsfären nyligen klev in för att rädda det gröna stålverket Stegra var det inte välgörenhet, utan en strategisk affärsbedömning. Den blivande styrelseordföranden Leif Johansson beskriver det som en ”omsorgskänsla” för Sverige som industrination. Han skiljer inte på landet, klimatfrågan och affären, utan han är tydlig med att de tre delarna hänger ihop. Det är en syn på helhetsansvar som Ledarnas medlemmar känner igen och verkar i varje dag.
Det sättet att utöva ledarskap är inte nytt. Inte minst inom näringslivet har ledarskapet länge visat att tillväxt och minskade utsläpp kan gå hand i hand. Men det har ofta skett trots förutsättningarna, inte tack vare dem. I debatten om omställningen saknas ofta en avgörande röst: chefen som faktiskt ska genomföra förändringen. Man talar om systemskiften som om de vore självgående processer, men den verkliga omställningen tar form i vardagen. Det är där hållbarhet vägs mot kvartalskrav och där medarbetarnas oro ska hanteras samtidigt som kursen ligger fast.
För att ekvationen ska gå ihop krävs mer än bara vilja, det måste finnas spelregler som gör den möjlig. Chefer behöver inte fler tillfälliga krispaket, de behöver förutsägbarhet. Det krävs långsiktiga ramar som matchar det ansvar de bär, så att investeringar inte känns som ett vågspel utan som den självklara vägen framåt. Ansvar utan rimliga förutsättningar riskerar att bli en omöjlig ekvation.
Det sägs att man aldrig ska låta en kris gå till spillo. Hormuzsundet är en dyr påminnelse om hur sårbart ett fossilberoende samhälle är. Det vore ännu dyrare att glömma den påminnelsen när priserna sjunker igen och vi återgår till samma kortsiktiga logik.
De chefer som just nu håller kursen gör ett arbete som sällan syns i rubrikerna. Det är i deras beslut som Sverige faktiskt ställer om. Vi på Ledarna ser det arbetet och vet vad det kräver. Och vi vet att omställningen kräver en sakpolitik som orkar vara lika uthållig som de chefer som leder Sverige varje dag.
