Inlägg

Vems är makten över lönen?

I tisdagens SvD läste jag några rader som jag sedan dess inte kan få ur huvudet Det var en kort artikel om sisten ut i avtalsrörelsen, nämligen den statliga sektorn. Journalisten tror att det kan “bli tuffa tag” eftersom de fackliga organisationerna står splittrade och arbetsgivarverket vill ha sifferlösa avtal för alla.

SACO-s gick i bräschen redan för två år sedan och tecknade sifferlösa tillsvidareavtal, något som ger utrymme för lokal lönebildning och individuell lönesättning fullt ut. Vilket ligger helt i linje med det som dagens medarbetare vill ha, något som Ledarna presenterade i en undersökning redan 2009.

Men oavsett vad medlemmarna vill så tänker övriga fack inom statens område kämpa för att  behålla centralt avtalade siffror i sina avtal. För, säger STs nyvalda ordförande Britta Lejon, “annars tappar vi makt och inflytande”.

Tydligare kan inte dilemmat i den dominerande modellen för svensk lönebildning beskrivas. Det handlar om organisationer, både på arbetsgivar- och artbetstagarsidan, som vill behålla makt och inflytande för sig själva. Att både löntagare och företag vill att lönen ska sättas i individuella samtal, utifrån den enskildes prestation och företagets betalningsförmåga, är mindre viktigt.

Att hålla fast vid inställningen att fackens roll är att ha makt över den enskildes löneutveckling är ur takt med tiden och kommer bara leda till att medlemmarna tar makten på annat sätt:

Genom att välja bort medlemskapet.

 

 

 

SACO-S tar täten!

I dagens SvD brännpunkt gör Edel Karlsson Håål, ordförande för SACOs förbund för statligt anställda akademiker, ett inlägg som får mig att jubla!

På punkt efter punkt beskriver hon den förnyelse som måste ske för att de fackliga organisationerna, och därmed den svenska modellen på arbetsmarknaden, ska överleva.

Utgångspunkten är det avtal som Saco-S i höstas tecknade med  Arbetsgivarverket och som bygger på att den enskilde kan påverka sina anställningsvillkor – utifrån den självklara inställningen att människor är olika och därmed behöver också villkoren vara olika.

Därav följer att fackets roll måste förändras. Från att vara den snälla och starka mamman som avtalar om de villkor som hon vet är bäst för alla, till att vara den kloka och kunniga kamraten som ger råd och kunskap men inte lägger sig i enskilda val. Från insidan av den fackliga världen är detta en revolution, där många, många anställda måste förändra sin roll och sitt sätt att se på medlemmarna. Det innebär att man på allvar tillägnar sig ett kund-tänkande, där medlemmens behov och önskemål styr.

Att detta är rätt förhållningssätt visar inte minst Ledarnas starka medlemstillväxt sedan vi slog in på den vägen i början av 2000-talet.

Men det finns fler vinnare i Saco-S resonemang. Arbetsgivarverket, och de statliga myndigheterna, har nu möjlighet att visa framfötterna när det gäller att konkurrera om de allra bästa medarbetarna och cheferna.

Genom att erbjuda moderna avtal, och ett samtalsklimat där den enskildes prestation står i centrum  kan staten ta ett stort kliv framåt som attraktiv arbetsgivare för nästa generation. Genom att cheferna förfogar över den individuella lönebildningen i samtal med medarbetarna skapas drivkraft i verksamheten. Genom att lön och belöning kan utformas efter individuella behov och önskemål, med koppling till uppdrag och mål, skapas den win-win situation som Edel Karlsson Håål nämner i sin artikel.

Inlägget i SvD ger hopp om utveckling inom den fackliga världen! En utveckling som kommer gynna alla: företag och myndigheter, fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer och framförallt Sveriges alla anställda och chefer.