Inlägg

Robotisering av välfärden kräver mycket av ledarskapet

/0 Kommentarer/i /av

Kompetensförsörjningen inom kommun och landsting har under många år varit en källa till oro. Stora pensionsavgångar, ett tämligen svagt arbetsgivarmärke och stora vård och omsorgsbehov i en åldrande befolkning har gjort att läget sett dystert ut. Men på SKL ser man ljuset i tunneln: robotar! I en artikel i DN berättar SKLs chefekonom Annika Wallenskog om att man i framtiden ser att allt fler arbetsuppgifter kommer att tas över av robotar. En positiv utveckling som också innebär att människorna kan få arbeta med det som robotar inte klarar av, vård, omsorg och personlig kontakt.

Men jag funderar på om man på SKL inte ser väl optimistiskt på omställningen? Så här säger Annika Wallenskog.

Självklart kommer det bli jobbigt för många, och det är jobbigt att ställa om, men om tio år kommer det här vara en naturlig del i alla verksamheter så vi kommer inte tänka så mycket på det. Den här verkligheten kommer ju.

Men vi som har egen erfarenhet av chefs- och ledarskap vet att ingenting bara händer, och att förändring i varierande grad är roligt och stimulerande – men också plågsamt och stressande.

Chefer i offentlig sektor har redan idag en tuff arbetssituation och många lyfter fram problem med tid och resurser och alltför stora arbetsgrupper. Därför är det viktigt att SKL, och alla dess medlemmar, tar sig en ordentlig funderare på vilket ledarskap som krävs för att robotiseringen ska bli möjlig och kunna införas så smidigt som möjligt. Kunskap, tid att leda, tydligt uppdrag är några av förutsättningarna som måste finnas på plats. Chefer som har förutsättningar att hantera såväl det nya som att ta hand om avvecklingen av det gamla, är en nyckel till den framgångsrika robotisering som SKL hoppas på.

Framtidens (kvinnliga) ledare finns nog inte i Sollefteå!

/3 Kommentarer/i , , /av

10d06486-0753-46c4-8b9a-b6c62e308888I åtta års tid har Ledarna visat hur Framtidens ledare ser ut. Vi har gjort det genom att varje år lista sjuttiofem unga kvinnor som står för ett gott ledarskap och som nått långt i sin karriär. Vi hade också kunnat göra en likadan lista med sjuttiofem unga män, eller gjort en blandad lista, men poängen med Framtidens Kvinnliga Ledare (FKL) är att visa att bilden av den svenska chefen fortfarande är stereotyp och fördomsfull. Gott ledarskap sitter inte i kön eller i ålder!

Nu är det dags att nominera till 2015 års FKL-lista! Vi vet av erfarenhet att det brukar strömma in de mest fantastiska förslag från företag, organisationer och offentlig verksamhet. Fast just den sistnämnda kategorien brukar det i sanningens namn vara lite klent med. Inom Sveriges kommuner och landsting brottas man med en föråldrad syn på chefer och kanske i viss mån på ledarskap.

Ibland tar detta sig nästan löjeväckande uttryck, som i den nya organisation Sollefteå kommun presenterade nyligen. Endast en kvinna i ledningsgruppen och två av de nyrekryterade cheferna är gott och väl över sextio. Kommunens egen policy om mångfald och jämställdhet valde man i detta läget att helt bortse från.  Detta i en verksamhet där den absoluta majoriteten medarbetare är kvinnor (=rekryteringsunderlag), och en av de riktigt stora utmaningarna är att attrahera unga kompetenta människor till offentlig sektor.

Så tyvärr kommer vi nog inte få några nomineringar till Framtidens Kvinnliga Ledare från Sollefteå kommun. Men alla ni andra, som förstått att förmågan att leda och utveckla kan finnas hos alla, oavsett kön, ålder och ursprung, skynda er att nominera! Kanske just er kandidat blir den som blir Framtidens kvinnliga ledare 2015!

 

Halvtomt eller halvfullt, SKL?

/0 Kommentarer/i /av

VattenglasAnders Knape, mångårig ordförande för SKL, är sur över den bild av välfärdens tjänster som han tycker att politiker bidrar till att sprida i valrörelsen. Det är inte sant att välfärden försämrats, tvärtom är resultaten bättre än någonsin, säger han i en artikel i dagens SvD. Men med den bild som sprids av en dåligt fungerande sektor blir det omöjligt att rekrytera den stora mängd kompetenta chefer och medarbetare som behövs de närmaste åren för att man ska klara uppdraget.

Jag är benägen att hålla med. De mätningar som görs visar på en väl fungerande sektor med i huvudsak nöjda medarbetare och brukare.

Men innebär det att allt är bra? Att inte väldigt många verksamheter kan bli ändå bättre? Det är en väldig skillnad på att vara stolt och att vara nöjd!

Jag har jobbat större delen av mitt yrkesliv som chef i offentlig sektor. Efter att nu ha varit därifrån i åtta år tror jag mig ha en ganska nyanserad bild av för- och nackdelar.

På plussidan finns hängivna och mycket kompetenta medarbetare och chefer. Det finns en levande dialog om värderingar och ett öppet samtalsklimat. I de flesta delar av offentlig sektor arbetar man med långsiktiga mål och strategier, väl avvägda prioriteringar kopplat med en hög förändringskompetens.

Men på minussidan för cheferna finns otydliga uppdrag, oklara mandat och en känsla av att politikerna lägger sig i långt mycket mer än de skall. Det saknas tid till att utöva sitt ledarskap och verkligen se sina medarbetare. Och dessutom får duktiga chefer som levererar bra resultat  sällan betalt efter förmåga.

Att något är bra innebär inte att det inte kan bli ännu bättre. Om cheferna i offentlig sektor fick tydligare uppdrag och en bättre återkoppling så skulle verksamheten kunna nå nya höjder. Och det behöver inte kosta en krona – bara lite engagemang!

Släpp skrivbordet och välkommen ut i verkligheten, kära arbetsgivare!

/1 Kommentar/i , /av

– Jag kan inte svara på varför vi lyckats övertyga våra motparter om riktigheten i de här så kallade sifferlösa avtalen.

Så säger Ingela Gardner Sundström, ordförande i SKL:s förhandlingsdelegation i en artikel Arbetet i morse – men svaret har hon längre ner i artikeln – den lokala tillämpningen! Efter 20 års slit med sifferlösa avtal kan vi på Ledarna ana ett mycket tydligt mönster. Det är mycket snack och liten verkstad på alla arbetsgivarorganisationer när det gäller att stå bakom sina egna tecknade sifferlösa avtal. När man motat facket in i fållan i förhandlingen, borstar man av händerna och vänder sig mot nästa fack som man försöker övertyga om förträffligheten med avtalsformen. Men att kavla upp ärmarna och se till att det faktiskt fungerar ute på företagen har vi inte sett mycket av.

Arbetsgivarorganisationerna måste ut ur sina trygga kontorsmiljöer och träffa företagen, utbilda cheferna och övertyga sina anslutna företag om vinsterna med sifferlösa avtal – gör man inte det skjuter man själv de sifferlösa avtalen i sank, vilket man redan gjort på vissa områden bland annat inom bank och försäkringsbranschen.

Jag träffar dagligen chefer, HR-chefer och ledningsgrupper i företag som är anslutna till olika arbetsgivarorganisationer där de aldrig ens fått information om hur man hanterar ett sifferlöst avtal. Inga tillämpningsanvisningar. Inga förklaringar till knapphändiga avtalstexter. Inga tips och tricks om när, hur och var man ska börja om man tidigare varit låst av centrala märken och garantier.

Chefer har ett ansvar att sätta lön. För att göra det på ett bra sätt utan inslag av godtycklighet krävs utbildning. Det är inget som kommer automatiskt med chefstitel eller många år i chefsstolen. Att sätta lön som upplevs som rättvis kräver stora insatser och mod av chefen, mandat, stöd och förståelse från HR och övre chefsled.

Jag har bjudit in ett flertal arbetsgivarorganisationer till partsgemensamma träffar där vi träffat företag, deras HR-chefer och chefernas företrädare. Jag har själv blivit inbjuden av två arbetsgivarorganisationer (av totalt 50 st) att utbilda de chefer som självmant sökt sig till arbetsgivarorganisationernas kurser – men det räcker inte! Om två år kommer nära en miljon arbetstagare beröras av sifferlösa avtal och då är det försent att börja agera. Nej, bjud in Ledarna (proffs på sifferlösa avtal och chefsutbildningar sedan 20 år) så sätter vi tillsammans spaden i marken och ser till grunden blir stabil för lönesättningen i våra företag. En lönesättning som leder till höjd produktivitet och ökad motivation hos medarbetarna! Det är dit Ledarna vill – hoppas att arbetsgivarorganisationerna orkar dit också!

Maria Elinder
Lönebildningschef Ledarna

Hands off politiker! Låt chefen vara chef!

/0 Kommentarer/i , /av

Den har kommit krypande, känslan av att villkoren i offentlig sektor försämras. Istället för tvärtom, vilket borde varit självklart med tanke på de enorma utmaningar välfärdssektorn står inför. Inte minst avseende behovet av nyrekrytering av chefer.

Det som blir alltmer tydligt är hur dåligt det politiska ledarskapet fungerar i många kommuner. Senaste exemplet är Göteborg, där så många som hälften av cheferna i stadsdelarnas ledningsgrupper har bytt jobb. Och tre av tio stadsdelsdirektörer har slutat. Allt enligt en artikel i dagens GP, där Anki Udd från Ledarna kommenterar så här:

”Många avhopp under en kort tid visar att något inte fungerar riktigt som det ska. En orsak kan vara gränsdragningen mellan politiker och tjänstemän. ”

Bengt Delang, stadsdirektör i Göteborg oroar sig i samma tidning för den stora omsättningen av chefer, men tror inte att gränsdragningen mellan politik och chefer är ett problem.  ” Det är den verklighet vi lever i. Så ser rollen ut. Uppdraget är att leverera det politikerna, våra folkvalda, bestämmer.”

Att politiker bestämmer och chefer levererar är inget som någon ifrågasätter. Politikerna arbetar med varför och vad, cheferna med hur. Det är en läxa som alla chefer i offentlig sektor lär sig tidigt. Men när politikerna börjar gå in på hur-frågorna, kortsluter beslutsvägar och sätter sin kortsiktiga politiska agenda först så blir det omöjligt att leverera som chef. Politiker lever i fyra-årscykler, men styrningen av välfärden måste ses på mycket längre sikt. Ett uthålligt ledarskap är den främsta garantin för effektivitet.

I en undersökning som Ledarna gjorde i höstas svarar så många som  hälften av cheferna att de ser sin handlingsfrihet kringskuren genom otydliga mandat och gränsdragningar. Lägg därtill genomgående sämre chefsvillkor än i näringslivet så är frågan om vem som vill vara chef  i offentlig sektor mer än berättigad.

Att ledarskapet är helt avgörande för kvalitet och effektivitet i välfärden är inget som  ifrågasätts i teorin. Det är praktiken som är problemet. Låt de kompetenta och engagerade cheferna i Sveriges kommuner och landsting vara chefer och håll tassarna borta från verksamheten politiker!

 

Arrogant SKL!

/0 Kommentarer/i /av

Sveriges offentliga arbetsgivare har inget starkt varumärke bland unga talanger som vill satsa på en chefskarriär. År efter år hamnar man utanför listan på attraktiva arbetsgivare. Vissa sektorer dras med jätteproblem, senast igår uppmärksammade GP situationen på Göteborgs skolor, där rektorsbytena hotar att förlama stadens utbildningsväsen. Rekryteringsbehovet är enormt och man är mitt uppe i stora pensionsavgångar där erfarna och kunniga chefer lämnar sina uppdrag.

Sedan länge är det känt att chefernas villkor i offentlig sektor är sämre än i privat. Lägre löner, stora personalgrupper och komplexa uppdrag är några av de faktorer som skiljer ut chefsuppdragen i kommun och landsting. Att chefsjobben ofta är spännande och utvecklande kan inte motivera att förutsättningarna är sämre.

Nu kanske man skulle tro att SKL såg behovet av att putsa upp glorian lite ställd inför behovet av att rekrytera nya chefer. Inte så.

I de pågående pensionsförhandlingarna med OFR lägger man, enligt Ledarnas debattartikel i Dagens samhälle, ett bud som kommer innebära väsentliga försämringar i förhållande till tidigare avtal. Man vill nämligen ha samma pensionsvillkor som för tjänstemännen i privat sektor.

Inga problem för oss – men då får man börja med att ge cheferna marknadsmässiga villkor rakt igenom. Den något högre pension som chefer i offentlig sektor haft fram till nu kan nämligen i viss mån ses som kompensation för i övrigt dåliga villkor. Att som SKL nu gå ut med ett förslag som innebär att man förenar låg pension med dåliga villkor rakt igenom är inget annat än arrogant, och hotar chefsförsörjningen i en redan pressad situation.

 

Äldreomsorgens chefer i strykklass

/0 Kommentarer/i /av

På en skala över viktiga jobb är jag ganska säker på att chefer inom äldreomsorgen kommer väldigt högt i allmänhetens ögon. De finns där i toppen tillsammans med andra som tar ansvar för de som är svaga, sjuka eller har något annat skyddsbehov. Nästan alla som väljer ett ledarskap inom vård eller omsorg brinner för sitt uppdrag. Och trots det har många av dem fullständigt vidriga chefsuppdrag.

Hur illa det är ställt framgår av en undersökning som Vision presenterar idag. ”Många chefer inom social omsorg har så många underställda att det saknas förutsättningar för ett professionellt ledarskap” sägs det i rapporten som visar att 72% av cheferna har mer än 30 personer underställda. Offentlig sektor förföljs av ett rykte om dålig arbetsmiljö och mobbing och psykosociala problem är vanligare än inom privat näringsliv. Sektorns attraktivitet som arbetsgivare får år efter år låga betyg av unga på väg ut på arbetsmarknaden.

Men måste det vara så?

Nej, för i en annan verksamhet inom kommun och landsting , de tekniska förvaltningarna, är det bara 17% som har fler än 30 medarbetare. Där upplever de flesta cheferna att de har tid att leda och inte för stora personalgrupper.

Är då arbetet svårare, tyngre mer krävande i tekniska förvaltningar än på demensboende eller vårdavdelningar inom omsorgen?

Krävs det längre akademisk utbildning, eller är kanske chef i teknisk förvaltning ett bristyrke?

Eller kan det möjligen vara så att den politiskt styrda verksamheten i Sveriges land ägnar sig åt  diskriminering? Där chefer i kvinnodominerade verksamheter förväntas sköta omöjliga chefsuppdrag medan chefer i uppdrag som domineras av män slipper undan med lägre krav?

Att det är så visar flera exempel, jag har själv bloggat om det tidigare.

Det är dags att ställa krav på vår skattefinansierade verksamhet. Ge chefer rimliga uppdrag oavsett område och sluta att sätta chefer inom vård och omsorg i strykklass!

 

Kommunals utveckling utmanar

/1 Kommentar/i , /av

Till att börja med vill jag uttrycka både min förvåning och min uppskattning över Maria Ludvigssons insikt i SvD i lördags att fackföreningar faktiskt har bidragit till en positiv samhällsutveckling. Det är alltid klädsamt med en viss historiekunskap och att undvika att måla allt i svart eller vitt.

I Ludvigssons ledare kan vi sedan läsa om fackförbundet Kommunals strävanden mot att bli en modern organisation med ett tydligt existensberättigande i medlemmarnas medvetande.

Kommunal resonerar klokt. Dels så är det klokt och modigt att fråga vanliga medlemmar vad de tycker och inte enbart gå via de medlemmar som bär förtroendeuppdrag i organisationen. I ett LO-förbund är detta i sig säkert kontroversiellt, men inte desto mindre nödvändig för att initiera en öppen diskussion. Åtminstone om man vill fortsätta att vara ett efterfrågat alternativ i framtiden.

Dels har Kommunal hittat rätt sakfråga. I världens mest individualiserade land blir det allt mer självklart för människor som gör entre på arbetsmarknaden att ha en reell möjlighet att på egen hand påverka sin lön. Med dessa diskussioner skaffar sig nu Kommunal möjligheten att positionera sig som ett av framtidens framgångsrika fackförbund och springer på det sättet förbi många organisationer inom såväl LO, TCO och Saco.

Jag är övertygad om att Ledarna och Kommunal skulle kunna ha många spännande diskussioner om hur vi driver utvecklingen framåt och åstadkommer en mer fungerande lönebildning i Sverige. Tillsammans skulle vi kunna väcka många ur deras Törnrosasömn.

Tomas Oskarsson

Tomas på Twitter.

Sparka in öppna dörrar? I wish!

/0 Kommentarer/i , /av

I en debattartikel i SvD lyfter Ledarna frågan om varför Sveriges kommuner och landsting envisas med att kasta miljarder i lönekostnader i sjön. Rätt använda skulle pengarna  bidra till utveckling och effektivisering av verksamheterna och hårt slit  från engagerade medarbetare belönas. Istället upplever de flesta anställda lönesamtalen som ett spel för gallerierna, 7 av 10 tycker att det är mera information än kommunikation med verklig möjlighet att påverka. Så varför anstränga sig?

Men SKL tycker i sitt svar att vi tar i. Det är egentligen inte ett problem, eftersom SKLs ledning och styrelse tycker precis som Ledarna: Att lönen ska sättas efter individuell prestation. SKL har tecknat bra avtal och därmed tvår man sina händer.

Det tycker inte Ledarna räcker! För vi kan stå i varsitt hörn och vara hjärtligt överens i teorin, men inte förrän lönesättningen fungerar ute på arbetsplatserna  kan vi kosta på oss att vara nöjda. Att teckna bra kollektivavtal utgör grunden, men därmed upphör inte ansvaret för de centrala parterna.  

När lönen fullt ut sätts i samtal på varje arbetsplats mellan chef och medarbetare, efter kända kriterier och individuella mål – då kommer lönen att fungera som stimulans i verksamhetsutveckling och ett redskap för ledarskapet. Då kommer våra skattepengar jobba för att få bra verksamhet och nöjda medarbetare, och Sveriges kommuner och landsting kommer få den boost av varumärket som arbetsgivare som man så väl behöver.

Så ser en öppen dörr ut, Anders Knape!

En svala gör ingen sommar – en nöjd chef löser inte problemet!

/0 Kommentarer/i /av

I dagens SvD visar man upp en ung, nöjd, kommunal chef på hög nivå. Det sorgliga är att hon visas upp som ett unikum, som undantaget som bekräftar regeln: Ingen som kan välja, vill jobba i kommun och landsting.

Och ändå vet jag att det som skrivs i artikeln stämmer. Det finns massor av roliga stimulerande och utmanande chefsjobb i offentlig sektor! Så varför framställs fastighetschefen i Herrljunga som något så speciellt? Ja det antyds t.o.m. att hon är flaggskeppet som brukar lyftas fram när man behöver en ung chef att visa upp.

Det finns grundläggande problem som de flesta kommuner och landsting behöver ta tag i när de nu på några års sikt ska rekrytera 15.000 nya chefer. Det vill säga om man vill vara med i kampen om de bästa och inte nöja sig med att vara ett andrahandsval.

 1. Gör upp med kulturen att du som chef måste ”vänta på din tur”. Privat näringsliv är mycket bättre på att identifiera unga talanger och inte ställa dem på tillväxt, utan låta dem pröva sina vingar på ett riktigt chefsjobb.

2.Skapa tydliga uppdrag. Politiskt styrda organisationer kräver sin egen logik, men den enskilde chefen måste ha tydliga mandat och befogenheter.

3. Sluta hoppas på att era chefer ska kunna leda fler medarbetare än en normal skolklass. Många av sektorns problem med konflikter, mobbing och bristande engagemang kan spåras arbetsplatser där chefen har omöjligt stora personalgrupper. (Ja, jag vet att det blivit bättre, men bara på marginalen)

4. Betala en anständig lön! Sluta tjata om att lönen inte betyder något – Florence Nightingale dog för hundra år sedan! Chefsuppdragen i offentlig sektor är ofta tuffare och mer utsatta än andra så varför ska inte det synas på lönen.

Offentlig sektor behöver duktiga chefer även i framtiden, så gör upp med gamla hinder! Låt fastighetschefen i Herrljunga vara svalan som förebådade sommaren.