Inlägg

Måste ledare vara helgon?

Med jämna mellanrum dyker de upp på radarn, de som fuskat med skatten, tagit emot mutor eller generösa avgågsvederlag, eller glömt att läsa regler för bidrag.

Ibland handlar det om riktiga brott som kan bevisas och dömas, ibland om felaktiga anklagelser som borde dö sotdöden men som envisas med att klibba fast på personen i all framtid. Och ibland, kanske, om vanligt slarv.

Någon gång är det alldeles vanliga människor, men oftast om vi läser om dem i tidningen är det höjdare, chefer och ledare  inom politik och näringsliv som väckt tredje statsmaktens intresse. Och i kören av anklagande röster hörs nästan alltid någon som försvarar beteendet med att vi måste kunna acceptera svagheter även hos de som vi givit vårt förtroende. Ingen är helt “ren”, vi vill väl inte ha helgon som våra ledare utan människor som levt ett händelserikt liv?

Nej helgon vill vi inte ha, för helgon vänder sig bort från världen och drar sig undan. Men däremot människor som lever fullt ut i samhället med de normer och beteenden som är grunden för vårt gemensamma samhällskontrakt och som gäller lika för alla.

Jag vill ha politiker och företagsledare som är ärliga, öppna och framförallt hederliga. Jag vill inte ha politiker och företagsledare som gör pudlar och betalar tillbaka när man ertappas.

En chef och ledare behöver inte vara helgon men man ska kunna vara en förebild. Annars förtjänar man inte sitt förtroende.

Starka chefer och svaga politiker.

I Sverige har vi en stor offentlig sektor vars verksamhet dagligen påverkar oss alla.   Många chefer arbetar hela livet igenom i kommuner och landsting och lär sig hantera och parera svängningar som förorsakas av att den politiska majoriteten skiftar. Ibland kanske alltför bra, så att man sätter det politiska styret åt sidan och arbetar efter det som man själv definierar som professionella kriterier.

Detta är temat för en doktorsavhandling vid Örebro universitet, skriven av Ann-Sofie Lennqvist Lindén. Hennes teori är att professionaliseringen av chefer i offentlig verksamhet och det ökade fokuset på effektivitet och god ekonomi, kan leda till att den demokratiska styrningen försvagas. Cheferna sätter sig helt enkelt över de politiska besluten och därmed medborgarnas vilja. Ibland motiverar man det med politikernas okunskap i sakfrågan, vilket enligt Ann-Sofie Lennqvist Lindén inte heller stämmer med verkligheten.

Att vara chef i politiskt styrd verksamhet är att leva med alla de lagar och förordningar som finns i den privata sfären. Ovanpå det är många styrda av särlagstiftning inom just deras område och sköter dessutom ofta myndighetsutövning. Chefer i stat, kommun och landsting arbetar  i offentlighetens ljus, där varje medborgare eller journalist omedelbart kan få ta del av allt deras arbetsmaterial. Slutligen ska cheferna genomföra den politiska målsättning som för tillfället råder, där det inte alls är ovanligt med helt motstridiga krav på ökad kvalitet och sänkta kostnader, precis som på vilket företag som helst.

Det är kort sagt tufft – men också väldigt roligt och utmanande att arbeta som chef i offentlig sektor.

För sådär trettio år sedan, när jag började min chefskarriär ansågs det allmänt att arbetet i offentlig sektor kunde bedrivas med lägre effektivitet. Och om inte budgeten hölls så kom det nya pengar.Men i takt med att många verksamheter konkurrensutsattes och de offentliga finanserna försvagades kom krav på att även offentliga arbetsplatser skulle drivas enligt moderna principer med fokus på effektivitet och kvalitet. För att genomföra detta blev det nödvändigt att satsa på en kunnig och – just det – professionell chefskår.

Det är lätt att gå fel i tanken och uppfatta  arbetsplatser med offentliga arbetsgivare som spelplaner för demokratin. Men på arbetsplatsen är du anställd i första hand och inte medborgare. Politiker är ägarnas representanter och ska sätta mål, följa upp och kontrollera att de uppnås. Kompetenta chefer ska verkställa uppdragen och se till att man når resultat. Med en tydlig rollfördelning behåller man både respekten för demokratin och en effektiv verksamhet.

Att ställa chefernas skicklighet i motsats till respekt för demokratiska principer tror jag är farligt och felaktigt. Istället är det ett ökat samspel vi behöver, där politiker måste öka sin förmåga att styra mot tydliga mål med väl utarbetade strategier och cheferna måste bli bättre på att föra en dialog och stämma av så att verksamheten följer de politiska intentionerna.

När Ledarna i somras frågade cheferna vilken egenskap man satte högst hos politiker blev svaret “tydlighet”. Det är inte svagare chefer vi behöver utan starkare politiker!

En attraktiv arbetsgivare?

Jag kan inte släppa tankarna på nyheten kring nyår, att (s) i Stockholms stad lagt förslag på att belöna bra idéer till verksamhetsutveckling – men inte om de kommer från chefer!

I kommuner och landsting är det politiker som är arbetsgivare, i alla fall på styrelsenivå. Man tycker att de, precis som styrelserna för bolag, borde ha verksamhetens bästa för ögonen, men så är det inte. De flesta politiker tar med sig sin egen partipolitiska agenda in i arbetsgivarrollen.

Konsekvensen av det blir – som i Stockholm – att man för in en politisk värdering eller kanske snarare en profilering, då man säger att medarbetarnas initiativ är värdefullt för verksamheten men cheferna ska man inte uppmärksamma. Ett patetiskt försök att föra in ett klassperspektiv på arbetsplatsen.

60 000 chefer inom offentlig sektor

Verkligheten för de flesta av de cirka 60 000 cheferna inom offentlig sektor är den att man arbetar i team med sin personal, djupt engagerade i sin verksamhet och med en hängivenhet som tillför långt större värden än den kommuner och landsting betalar för.

Att ovanpå det bli ifrågasatt och få skit av sin egen styrelse, är mer än någon ska behöva tåla.

I Sveriges kommuner och landsting finns några av Sveriges roligaste och mest utmanande chefsjobb. Inom kort kommer 25 000 chefer ha lämnat sina uppdrag med pension och deras platser måste fyllas. Men i en undersökning som Ledarna gjorde för något år sedan svarar bara 15 procent av tillfrågade unga (som redan hade förklarat sitt intresse av chefsyrket) att man ville arbeta i kommun och landsting.

Kanske inte helt förvånande, med tanke på den politiska agenda som lyser igenom från (s) i Stockholm?

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Gott nytt år – även för chefer? – blogginlägg den 31 december 2009