Taggarkiv: metoo#

Metoo – för alltid?

Den amerikanska aktivisten Tarana Burke startade redan år 2006 Metoo-rörelsen i USA. Elva år senare närmare bestämt den 15 oktober 2017 tog rörelsen ny fart med en liten tweet. En tweet skapad av den amerikanska skådespelerskan och producenten Alyssa Milano som tillsammans med en hashtag och miljontals röster senare synliggjorde att diskriminering och sexuella trakasserier förekommer i många branscher och i alla delar av samhället.

Metoo-dagen som uppmärksammas den 15 oktober grundades ett år senare av Malin Nordström från Åhus. ”Det har hänt otroligt mycket men samtidigt så otroligt lite” säger Malin i en intervju på Radio P4 Kristianstad, Sveriges Radio. Malin menar att dagen kan användas till att lyfta frågorna, syna sin egen organisation och skänka många tankar till de berättelser som har berättats.

Metoo-dagen sätter en strålkastare på att det finns mycket att göra för att förebygga och bekämpa sexuella trakasserier och kränkande beteenden både på arbetsplatser och i övriga samhället. Regeringens åtgärder efter Metoo uppropen har bland annat riktat in sig på ett åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. De har ökat trycket på arbetsgivare kopplat till kraven på kännedom om arbetsmiljö- och diskrimineringslagstiftningen. Riksdagen antog en ny sexualbrottslagstiftning den 1 juli 2018. Den 1 augusti i år skärpte riksdagen straffbestämmelserna kring våldtäkt och sexuella övergrepp mot barn och vuxna.

Krafttag från regering och riksdag i frågorna är av stor vikt men det räcker inte. Vi, alla medborgare, måste se till att vi fullföljer lagens intentioner och är med och skapar ett samhälle som vi känner oss trygga i och är stolta över.

När det handlar om att långsiktigt förebygga och bekämpa sexuella trakasserier och diskriminering är landets chefer betydelsefulla generatorer. Ledarskapet är en nyckel till att skapa arbetsplatser som är fria från diskriminering, trakasserier och kränkande särbehandling. Chefer är bärare av verksamhetens kultur och har en central roll i jämställdhetsarbetet bland annat genom att bekämpa machokultur, sexistisk jargong och tystnadskultur.

Att årligen uppmärksamma Metoo-dagen är viktigt för mig och min organisation Ledarna. För våra chefsmedlemmar och resten av landets chefer är det inte bara viktigt utan också en skyldighet att varje dag arbeta och agera för en inkluderande och jämlik arbetsplats fri från sexuella trakasserier och kränkande beteenden!

 

 

 

 

 

 

 

Alla chefers dag är en metoo-dag då vi alla tvättar händerna.

Om du ska fira alla temadagar som infaller idag fredag 15 oktober så har du en komplex och omfattande uppgift framför dig. Ungefär som att vara chef.

Den 15 oktober infaller följande temadagar:

  • Fetaostens dag
  • Brösthälsodagen
  • Internationella champagnedagen
  • Internationella beröringsdagen
  • Internationella dagen för landsbygdskvinnor
  • Vita käppens dag
  • Internationella dagen för att tvätta händerna
  • Metoo-dagen, samt
  • Alla chefers dag

Om man googlar på chefers uppgifter så kan man snabbt samla på sig en lista på ett hundratal punkter. En både komplex och omfattade uppgift. Men också kul, utmanande och utvecklande. Ingen människa kan greppa över hela chefskapets utmaningar vid varje givet tillfälle. I en värld där det blir allt viktigare att vara flexibel och anpassningsbar och där alla chefer behöver vara förändringsledare kan Sveriges chefsorganisation, Ledarna, hjälpa dig att hålla koll på hela bredden i chefsuppdraget. Så att du har någonstans att vända dig och söka stöd i ditt uppdrag. Håll bland annat koll på den här sidan. Där finns mycket matnyttigt.

Sedan kan man ju tycka att vi alla borde ha lärt oss att ”dagen för att tvätta händerna” är alla dagar. Detsamma borde gälla för Metoo. Pandemin har i det korta perspektivet gjort att vi undvikit många metoo-situationer. Jag har pratat med flera kvinnor som uttrycker att det varit skönt att slippa olika typer av fysiska närmanden när distansarbetet varit vanligare. I det längre perspektivet kan dock pandemin ha gjort att vi glömt bort den viktiga metoo-hösten och det löpande arbete och den löpande uppmärksamhet dessa frågor kräver.

Så nu tycker jag att vi utser varje dag till metoo-dag. Och tvätta händerna-dag.

 

If I fall over pick me up, because I´ve got some things to say

Inför det här blogginlägget funderade jag på hur jag skulle kunna zooma ut, lyfta blicken och se framåtrörelsen vad gäller jämställdhet. Skulle jag skriva om arbetet med de globala målen för hållbar utveckling eller om goda exempel runt om i världen där arbetet för jämställdhet haft framgång eller kanske om valåret och om jämställdhet finns med som en valfråga?

Så såg jag Frances McDormand på Oscarsgalan som tog ett djupt andetag under sitt tacktal när hon mottagit sin Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, och sa: If I fall over pick me up, because I´ve got some things to say.

Detta måste jag skriva om, för det är nästan en omöjlighet att inte ta utgångspunkten från #metoo nu när det återigen är den Internationella kvinnodagen. Och egentligen påverkar det som hände hösten 2017 alla ovanstående saker också, från vårt valår till agenda 2030. #metoo kan vara det största som skett med bäring på jämställdhet sedan kvinnor fick rösträtt.

McDormand fortsatte med en uppmaning att ta vara på all kompetens I branschen: We all have stories to tell and projects we need financed. Invite us into your office in a couple of days.

Prata inte med oss på festen efter galan, sa hon, bjud in oss till era kontor eller kom till oss så berättar vi om våra idéer och berättelser och om vilka projekt som behöver finansieras.

Framtidsbild 1

Film- och serieindustrin blir mer jämställd. Alla vi tittare får ta del av fler berättelser, fler perspektiv. Det vidgar vår världsbild och får oss att ifrågasätta invanda normer och föreställningar om hur film måste vara, vem som spelar vilka roller och vad som är viktiga historier. Våra barn får se helt andra sidor av livet och världen runt omkring oss. Och alla kvinnor som jobbar i branschen kan gå till sitt arbete utan risk för trakasserier. De kan gå till sitt arbete och känna sig trygga.

Den nya jämställdhetsmyndigheten i Sverige, har fått i uppdrag att samla och sprida kunskap om sexuella trakasserier, bland annat i arbetslivet.

Framtidsbild 2

Eftersom arbetsplatser, kommuner och skolor kan vända sig till myndigheten för stöd i sitt jämställdhetsarbete, sker precis det. Jämställdhetsarbetet genomsyrar alla dessa sektorer vilket leder till att alla flickor slipper utsättas för trakasserier och kränkningar i sina skolor. Kommunerna i landet blir ännu bättre på att jobba jämställt vilket leder till att den psykiska ohälsan som är så stor, framförallt inom branscher där många kvinnor arbetar, minskar och tack vare myndighetens arbete så minskar också mäns våld mot kvinnor och hedersvåld över hela landet.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) har, som en direkt följd av #metoo, utökat pågående tillsyn av kommuners och landstings arbete med aktiva åtgärder till att omfatta även media-, kultur- och juridiksektorn. De satsar också på att öka kunskapen hos arbetsgivare om hur de kan bedriva ett effektivt arbete med aktiva åtgärder.

Framtidsbild 3

Tack vare DO ökar kunskapen hos arbetsgivare runt om i landet i alla möjliga sektorer. Eftersom kunskapen nu finns så sker förändring i den dagliga verksamheten. Många fler arbetar förebyggande för inkludering. Det gör att lönsamheten ökar genom att människor på sina arbetsplatser upplever respekt, tillit och tillhörighet. Det ger i sin tur bättre verksamheter på många olika plan.

Alldeles häromdagen samlades företrädare för alla metoouppropen och de har nu sammanställt en lista över vad de ser att politiken kan göra för att skapa ett samhälle fritt från sexism, sexuella trakasserier och övergrepp. De menar att dessa förslag utgör utmärkta vallöften för de ­politiker som säger sig vilja se ett tryggare Sverige.

Framtidsbild 4

Politikerna genomför dessa vallöften. Vilket genomslag det skulle få! De här olika framtidsbilderna har med dig som chef och dina medarbetare att göra. För utan er, så kommer ingen förändring ske. Det är i er vardag som ni gör skillnad. Kunskapen om vad du som chef kan göra för att jobba för jämställdhet och mot trakasserier och diskriminering finns. Hur du kan arbeta, det finns också, liksom svaret på frågan varför.

Och om du snubblar på vägen, be någon hjälpa dig upp. För du har ett viktigt arbete att göra.

Tips!

#metoo och kollektivavtalen

Efter #metoo uppropen är vi många som är angelägna om att inte låta vrålet tystna och dö ut, utan att omsätta vreden i konstruktiva handlingar. Vi behöver säkra system och metoder som skapar legitimitet att ifrågasätta, att bli trodd och hörd och få rättelse.

I dagens DN pekar Lena Svenaeus på en väg, att använda kollektivavtalen som verktyg och att skriva in tydliga krav på åtgärdssteg i avtalen. På så sätt, menar hon, skulle kraven på arbetsgivare och fack öka.

På Ledarna menar vi att det inte är den bästa vägen att gå. Kollektivavtalen är avtal som reglerar villkoren för de anställda inom varje avtalsområde, men de är alltför trubbiga verktyg för att påverka de kultur- och maktfrågor som ligger bakom sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Istället tycker vi att lösningen ligger i att ställa krav på att lagstiftningen inom arbetsmiljöområdet verkligen används, och att rusta cheferna med rätt kunskap.

I en blogg på samma tema i höstas skrev jag

Arbetsmiljö är ett vitt begrepp som innefattar allt från att man självklart inte ska bli skadad eller sjuk på jobbet, till att man har rätt till en positiv omgivning fri från kränkande eller nedsättande beteende, där var och en ges förutsättning att prestera sitt bästa. Och det är chefens ansvar att se till att det fungerar.

Det är chefens ansvar, och det ansvaret ska utkrävas, men det är arbetsgivarens skyldighet att ge chefen förutsättningar att ta det ansvaret, vare sig det handlar om tid, kunskap, stöd eller andra resurser. Att ensam göra upp med gamla unkna beteenden och attityder är svårt för en enskild chef med aldrig så goda ambitioner, det måste till stöd i lagen och en ordentlig markering från högsta ledningen att detta är en prioriterad fråga.

Tips

Så här arbetar du som chef förebyggande och långsiktigt med trakasserier och sexuella trakasserier

 

Ledarens ansvar att driva förändring

Nyligen släpptes andra säsongen av succéserien The Crown på Netflix. En bit in i femte avsnittet sitter Lord Altrincham mittemot den engelska drottningen och får svara på frågan om vad monarkin behöver ändra på för att överleva.

Lord Altrincham har öppet kritiserat kungahuset som verkar opåverkad av de förändringar som skett i omvärlden bland annat i samband med andra världskriget och han har fått stora delar av engelska folket med sig. Drottningen sitter uppsträckt och svarar med en något spydig ton, men lyssnar ändå på vad Lord Altrincham har att säga.

Drottningen (D): Jaha, vad är det ni tycker jag ska ändra på?

Lord Altrincham (LA): Ni behöver egentligen inte ändra på något, utan snarare erkänna att det har förändrats.

D: Vad då?

LA: Allting. Och vara beredd på att vi nu lever i en tid då… människor som jag…

D: Kan säga precis vad de tycker?

LA: Ja.

D: På vilket sätt som helst?

LA: Ja.

D: Och varför är det så, om jag får fråga?

LA: För att underkastelsens tid är över.

D: Och vad finns kvar då underkastelsen försvinner? Anarki?

LA: Jämlikhet.

Allting har förändrats i England, tiden har sprungit förbi kungahuset och regeringen och hovet är fyllt av män med konservativa, gammaldags åsikter om hur landet ska ledas. Vid motstånd är det självklara första alternativet att oppositionen ska tystas. Eller som premiärministern uttrycker det: ”Altrincham är en låga… som måste släckas.”

I vår tid har senhösten varit starkt präglad av #metoo-rörelsen. Frågan om det verkligen kommer göra någon skillnad ställs i nästan varje sammanhang jag verkar i. Farhågan är att det kommer gå tillbaka till som det var innan, nu när uppropen får allt mindre plats i medierna.

Men något har redan förändrats. Tystnadskulturer är synliggjorda och människor som missbrukat sin makt har fått gå. Samtidigt finns många verksamheter och chefer som håller kvar i det som är tryggt och betraktar det som händer på ett visst avstånd; ”Det händer inte hos oss”. Men saken är den att sexuella trakasserier är så vanliga att om ni inte har någon anmälan om det i er organisation så är risken stor att problemet finns men ingen pratar om det. Och är det inte sexuella trakasserier per se så är det andra exkluderande beteenden, som en exkluderande jargong eller utövande av härskartekniker som förlöjligande, förminskande och osynliggörande.

Det är allas vårt ansvar att se till att #metoo får en avgörande och långsiktig effekt. Och ni som chefer har ett alldeles särskilt ansvar i att säkerställa en jämställd, inkluderande arbetsplats utan exkludering.  Min uppmaning till er är att göra som drottning Elisabeth: Lyssna och se klarsynt på det som sker i omvärlden och gör de nödvändiga förändringarna. En ledande position ska användas för att ta ansvar för organisationens värderingar, som Frida Ohlsson Sandahl skriver i sin bok ”Inkludera”.

Ta nu chansen att under ledigheten sätta upp mål för vad just du vill i din roll som chef. Vilken sorts chef vill just du vara och till vilket sorts samhälle vill du bidra Och vad behöver du då göra annorlunda?

Behöver du konkreta tips på vad du kan göra inom området sexuella trakasserier och inkludering?

#metoo är en arbetsmiljöfråga och chefens ansvar

Den innersta kärnan i alla chefsuppdrag med personalledning är ansvar för arbetsmiljön. Alla medarbetare har ansvar för sitt eget jobb och för hur man själv uppför sig, men bara chefen har ansvar för helheten.

Arbetsmiljö är ett vitt begrepp som innefattar allt från att man självklart inte ska bli skadad eller sjuk på jobbet, till att man har rätt till en positiv omgivning fri från kränkande eller nedsättande beteende, där var och en ges förutsättning att prestera sitt bästa. Och det är chefens ansvar att se till att det fungerar.

Det finns chefer som inte vill ta det ansvaret, och det finns chefer som väljer att blunda för dåliga förhållanden. Det finns även chefer som själva trakasserar och kränker. Dessa chefer ska omedelbart sluta vara chefer.

Men så finns det också väldigt många chefer som vill men inte kan. Detta beskrivs på ett utmärkt sätt i en debattartikel i söndagens DN av Eva Vingård, professor i arbetsmiljö.

I dagarna hör vi många proklamationer om nolltolerans och uppkavlade ärmar. Men att hantera kränkningar och sexism på jobbet är ingen enkel uppgift. Som chef måste du gå till botten med orsakerna, lyssna på alla inblandade och försöka förstå vad som hänt. Du ska hantera inte bara offer och förövare, utan också alla andra medarbetare och deras upplevelser. Du ska också säkerställa att det finns verktyg och strukturer på plats för att det inte upprepas och att arbetsplatsen i fortsättningen hålls fri från oönskat beteende.

Av cheferna kräver allt detta mod och civilkurage, en god etisk kompass, kunskap, stöd och framförallt tid till att vara en närvarande chef och ledare.

Att en enskild chef beter sig illa kan och ska aldrig ursäktas. Men om vi nu mitt uppe i #metoo rörelsen vill börja se framåt, och säkerställa att det kommer något gott ur den rättmätiga vreden och avslöjandena, måste vi stärka det goda ledarskapet och se till att chefer på allvar har förutsättningar att arbeta med frågan.

Låt #metoo bli #wetoo

Kraften i #metoo är fantastisk. Många, nästan alla kvinnor, har utsatts för någon form av sexuella kränkningar eller trakasserier. Det har följt oss hela livet, i skolan, på praktiken, på fritiden, på jobbet. Nu måste det mödosamma arbetet påbörjas med att stävja, motarbeta och hela sjuka organisationer och kulturer. Ett stort ansvar faller naturligtvis på chefen, oavsett position eller bransch. Vad detta visar är ett misslyckat ledarskap, ”laissez-faire” även kallat ”låt gå” eller passivt ledarskap. Laissez-faire är en likgiltig typ av ledarskap där ledaren är passiv istället för att ta sin roll och sitt ansvar i viktiga situationer. Det passiva ledarskapet är förknippat med otydligheter i roller, och har samband med stress, ohälsa och konflikter på arbetsplatsen.

Detta är ett strukturellt problem, ett kulturellt problem och ett strategiskt problem. Om man tillåter kräkningar av detta slag i sin organisation så visar det på kortsiktigt tänkande, ibland vänskapskorruption, enögt ekonomiskt vinstintresse, konflikträdsla, okunskap och dålig moral –  listan är lång. #metoo blottlägger bristen på ansvar, etik och bristen på helhetstänkande. Att individ, organisation och omvärld är ömsesidigt beroende av varandra. Det som sker i det ”lilla”, att enskilda övergrepp inte är enskilda utan påverkar hela företagskulturen, varumärket och omvärlden. Om man som chef kan se mellan fingrarna på kränkningar och övergrepp i sin närmiljö som man har direkt ansvar för hur är det då med kränkningar och övergrepp på en armslängds avstånd? Det kan röra sig om städfirman som städar kontoret, den stora leverantören som ni är helt beroende av. Chefskollegan som kränker. Kunden som kränker din medarbetare.

En majoritet av världens befolkning kan inte göra sin röst hörd i #metoo kampanjen, de har inte tillgång till internet. Mer än fyra miljarder människor saknar tillgång till internet, 60 procent av världens befolkning i stora delar av Asien och Afrika. Västvärldens guldgruvor för råvaruutvinning och billig arbetskraft där den riktiga rovdriften ofta pågår, både av människorna och miljön. För dem finns ingen #metoo kampanj, rasande ledarskribenter och krismöten i ledningsgruppen.

Jag vet, vi är bara människor, även chefen, och för att få saker att hända måste vi prioritera frågor men så fantastiskt det skulle vara om vi kunde påbörja en djupare samtal om ledarskap och organisationer där alla måste inkluderas. Ett samtal där kärnan är vilket ledarskap behövs för att skapa organisationer där ingen kommer till skada på jobbet oavsett var i leverantörskedjan man befinner sig. Även de med ingen röst. Jag säger som Kronprinsessan Victoria. ”Hur går vi vidare?” ”Tillsammans”. Låt #metoo bli #wetoo.

Chefer får inte blunda för #metoo

Ingen har kunnat undgå kampanjen #metoo som sveper över världen med sin uppmaning till kvinnor att synliggöra sexuella övergrepp och trakasserier genom att berätta om sina egna erfarenheter. Även jag har postat hashtaggen på Facebook, och som så många andra tvingats återbesöka minnen som jag sopat under mattan.

Det finns naturligtvis stora gradskillnader mellan det våld och den utsatthet som drabbar kvinnor i länder där de står utan skydd, och där övergrepp och misshandel är en ständigt närvarande risk, och de trakasserier eller beteenden som kan förekomma i en väletablerad och stark kvinnas liv i Sverige. Men kärnan i det är densamma, någon tar sig rätten att använda ditt kön som ursäkt för att skada eller förminska dig.

Ett av alla de minnen som dyker upp för mig hände på en arbetsplats för tjugo år sedan. Jag arbetade som chef i kommunen, hade en bra position och var uppskattad av kollegor och medarbetare, men befann mig i en konflikt om resurser med skolan. För att lösa detta ordnade min chef ett möte där han och jag skulle prata med skolchefen. Mitt under mötet, när det stod klart att det mesta talade för min sak, böjer sig skolchefen fram och rör vid mig på ett sätt som inte kan beskrivas som annat än sexuellt.

Så vad hände? Det blev tyst en kort stund, jag bet ihop och fortsatte, min chef reste sig upp och prasslade med några papper och skolchefen flinade. Efteråt ångrade jag mig förstås. Varför klippte jag inte till honom, eller skrek åt honom eller anmälde honom någonstans?

För att jag inte ville ge honom glädjen av att ha kommit åt mig.

Detta händer ständigt på arbetsplatser runt om i Sverige och resten av världen. Kvinnor förminskas och degraderas från att vara en professionell person till att bara vara ett kön, ett villebråd. Chefer har en viktig uppgift att fylla i att sätta stopp för sexuella trakasserier oavsett i vilken form de förekommer, alltifrån ett grovt språk till fysisk beröring. Chefer ska förmedla och värna om en kultur på arbetsplatsen som präglas av respekt och tolerans. Medarbetare ska i varje läge kunna lita på att chefen inte blundar utan vågar se och ta itu med övergrepp.

Min chef fegade ur. Vi pratade aldrig om vad som hade hänt och ett kort tag senare bytte jag jobb. En faktor som spelade in var att jag inte ville arbeta på en arbetsplats som tolererade sexuella trakasserier.