Inlägg

Släpp skrivbordet och välkommen ut i verkligheten, kära arbetsgivare!

/1 Kommentar/i , /av

– Jag kan inte svara på varför vi lyckats övertyga våra motparter om riktigheten i de här så kallade sifferlösa avtalen.

Så säger Ingela Gardner Sundström, ordförande i SKL:s förhandlingsdelegation i en artikel Arbetet i morse – men svaret har hon längre ner i artikeln – den lokala tillämpningen! Efter 20 års slit med sifferlösa avtal kan vi på Ledarna ana ett mycket tydligt mönster. Det är mycket snack och liten verkstad på alla arbetsgivarorganisationer när det gäller att stå bakom sina egna tecknade sifferlösa avtal. När man motat facket in i fållan i förhandlingen, borstar man av händerna och vänder sig mot nästa fack som man försöker övertyga om förträffligheten med avtalsformen. Men att kavla upp ärmarna och se till att det faktiskt fungerar ute på företagen har vi inte sett mycket av.

Arbetsgivarorganisationerna måste ut ur sina trygga kontorsmiljöer och träffa företagen, utbilda cheferna och övertyga sina anslutna företag om vinsterna med sifferlösa avtal – gör man inte det skjuter man själv de sifferlösa avtalen i sank, vilket man redan gjort på vissa områden bland annat inom bank och försäkringsbranschen.

Jag träffar dagligen chefer, HR-chefer och ledningsgrupper i företag som är anslutna till olika arbetsgivarorganisationer där de aldrig ens fått information om hur man hanterar ett sifferlöst avtal. Inga tillämpningsanvisningar. Inga förklaringar till knapphändiga avtalstexter. Inga tips och tricks om när, hur och var man ska börja om man tidigare varit låst av centrala märken och garantier.

Chefer har ett ansvar att sätta lön. För att göra det på ett bra sätt utan inslag av godtycklighet krävs utbildning. Det är inget som kommer automatiskt med chefstitel eller många år i chefsstolen. Att sätta lön som upplevs som rättvis kräver stora insatser och mod av chefen, mandat, stöd och förståelse från HR och övre chefsled.

Jag har bjudit in ett flertal arbetsgivarorganisationer till partsgemensamma träffar där vi träffat företag, deras HR-chefer och chefernas företrädare. Jag har själv blivit inbjuden av två arbetsgivarorganisationer (av totalt 50 st) att utbilda de chefer som självmant sökt sig till arbetsgivarorganisationernas kurser – men det räcker inte! Om två år kommer nära en miljon arbetstagare beröras av sifferlösa avtal och då är det försent att börja agera. Nej, bjud in Ledarna (proffs på sifferlösa avtal och chefsutbildningar sedan 20 år) så sätter vi tillsammans spaden i marken och ser till grunden blir stabil för lönesättningen i våra företag. En lönesättning som leder till höjd produktivitet och ökad motivation hos medarbetarna! Det är dit Ledarna vill – hoppas att arbetsgivarorganisationerna orkar dit också!

Maria Elinder
Lönebildningschef Ledarna

När lönesamtalet blir en charad.

/0 Kommentarer/i , /av

Man kan frestas att tro att om man tar det bästa av två världar så kommer man att uppnå det perfekta. Det är vad Finansförbundet och BAO tycks tro när man nu presenterar att man skapat ett nytt löneavtal: Sifferlöst med individgarantier.

Men man kommer snart få uppleva att det inte fungerar. Lönerevision som grundas på kompetens och individuell prestation kombinerat med garanterad löneökning oavsett personens bidrag är det som fungerar allra sämst.

De anställda upplever att hur hårt man än jobbar så blir skillnaden till arbetskamraten som inte presterar särskilt stor. Lönespridningen minskar istället för att öka. Det är som om alla elever i skolan fick ett medelbetyg till att börja med, och därutöver kunde några enstaka få högre betyg. Det lönar sig dåligt att satsa på jobbet!

För arbetsgivaren blir lönen åter en kostnad som betalas ut utan att man vet vad man får tillbaka. Arbetar lönekostnaden verkligen för företagets utveckling? Stärker den konkurrenskraften? Eller blir den bara en ”död” utgift som går att påverka väldigt lite, som lokal- eller elkostnader?

Men de stora förlorarna är företagens chefer. Som tvingas till årliga lönesamtals-charader där alla inblandade vet att kompetens inte gäller. Där det egentligen inte spelar någon roll om du nått dina mål eller inte. Där samtalet snarare blir de-motiverande än uppmuntrande och styrande för fortsatt utveckling.

Ett ”normalt” löneår har en chef några hundralappar att spela med när det gäller att premiera goda insatser. Om hälften av dem går till allmän lönegaranti återstår väldigt lite att arbeta med. Att investera tid, kunskap och sitt förtroendekapital i lönesamtal där man inte har något att erbjuda är förödande för chefens möjlighet att använda lönen som ett av verktygen i ledarskapet.

Jag har bloggat om detta tidigare och jag kan bara upprepa vad jag skrev då. Det är dåligt av arbetsgivarna att inte sköta arbetet med individuell lönesättning  när man nu äntligen fått till det avtal man önskat. Det är tråkigt att inte Finansförbundet orkat kämpa vidare på den inslagna vägen.

Det tar tid att byta löneparadigm och viljan att bygga ett förtroende måste finnas på båda sidor. Nu finns det bara förlorare och en lång uppförsbacke framåt.

Är arbetsmarknaden ingen marknad LO?

/0 Kommentarer/i /av

LO kommer idag med sin sedvanliga rapport över löneutvecklingen i Sverige med utgångspunkt i LO:s egna grupper. Inget förvånande där, mycket statistik och siffror men rapporten kommenteras i en artikel i dagens SvD, där vi kan läsa en del uttalanden av avtalssekreterare Torbjörn Johansson, som får åtminstone mig att studsa till.

Det börjar med att man konstaterar att lönegapet mellan tjänstemän och arbetare ( vilket f.ö. börjar kännas som väldigt ålderdomliga begrepp) ökar. Vilket naturligtvis kan vara sant om man ser  till de miljontals människor som klumpas ihop under dessa begrepp men absolut inte stämmer när man tittar på undergrupperingar eller individer. Man behöver bara jämföra en byggnadsarbetare och en läkarsekreterare till exempel.

Orsaken till utvecklingen, som enligt artikeln är ”åt helvete” i LO:s ögon är att tjänstemännen ”skaver åt sig högre lön” genom att använda möjligheten i de avtal som medger att lönesättningen sker lokalt och individuellt, och bygger på en utvärdering av den enskildes prestation och bidrag till verksamheten. Enligt Torbjörn Johansson innebär detta att ”man opererar under radarn och att marknaden får styra löneutvecklingen vilket i sin tur gör att löneskillnaderna ökar”.

Men är då inte arbetsmarknaden också en marknad? Ska inte en individ som investerat massor av tid – för att inte tala om uppskjuten lön – i lång utbildning och förkovran, kunna få ersättning för detta? Eller om du som chef tar ansvar, inte bara för ditt eget arbete utan också för medarbetarnas resultat. Och är det inte lagen om tillgång och efterfrågan som styr priset även på arbetskraft? Varför tjänar annars en metallarbetare minst 150% av en restaurangbiträdes lön?

Jag tycker att vi ska ha anständiga löner i Sverige. Jobbar du heltid ska du kunna leva på din lön. Men löneskillnader som har sin grund i tillgång och efterfrågan och därutöver bygger på en värdering av den enskildes kompetens och bidrag är bra för Sveriges företag och offentlig verksamhet. Lönesättning som bygger på centrala förhandlingar där lönen fastställs utan någon som helst koppling till vare sig individens eller företagets resultat är kontraproduktivt för utvecklingen av ett konkurrenskraftigt näringsliv.

 

Äntligen diskussion om lönebildning!

/0 Kommentarer/i /av

Unionens Philippe Fernström bloggade igår och nämnde två seminarier som jag anordnade i Almedalen – det gör mig lite stolt – att det Unionen väljer att ta med sig från Almedalens 2300 seminarier var just dessa två.

Philippe döpte sin blogg till ”Modernt är inte synonymt med bra”. Jag har varit med i avtalsförhandlingar i över 10 år och även jag har hunnit tröttna på epitetet ”moderna avtal” eftersom att det i min synvinkel händer väldigt lite av modern karaktär under förhandlingarna. Det vet Unionen och det vet vi. Det är därför tråkigt att av allt det som Unionen skulle kunna tänka sig blir frustrerade över under Almedalen är det att Almega, Ledarna och Akademikerna väljer att diskutera hur vi skulle vilja modernisera avtalen. När jag inför seminariet i somras frågade folk på stan om de hade kollektivavtal på sin arbetsplats eller vad de trodde att ett kollektivavtal innehöll så var det inte många som kunde svara. Så vi kan väl vara rätt överens om att samtliga parter på svensk arbetsmarknad har misslyckats med att kommunicera vad det är vi åstadkommer i avtalsrörelsen – vare sig det är moderna eller omoderna kollektivavtal som vi förhandlar fram.

Philippe nämner också frågan om märket som han ställde mig i Ledarnas paneldebatt ”Ursäkta, vem satt min lön?” Jag kommer ihåg frågan eftersom att Unionen ställde  samma fråga, genom olika bulvaner, på samtliga seminarier jag befann mig på under Almedalen. Till skillnad från Phillippe kommer jag också ihåg svaret. Jag sa att det alltid kommer att finnas ett märke för vilken löneökning som samhället kommer att tåla även i framtiden men jag vet inte om det är så att siffran ska präglas in i de centrala avtalen. Det finns andra aktörer som har kompetens att räkna ut vad samhället tål i totala löneökningar än industrins parter.

Men det jag tar med mig från Almedalen är att jag är så glad att diskussionen kring lönebildning äntligen har kommit igång ordentligt – jag tror att vi kan göra något riktigt bra av den!

 

Besparingstips i kristider – anställ en kvinna!

/0 Kommentarer/i , /av

I dagens Aftonbladet står det att Kvinnliga studenter väntar sig betydligt lägre ingångslön än vad män på samma utbildning gör. Det sorgliga är att det är sant. I en tidigare roll som studentombudsman har jag haft 100-tals samtal med teknologer på Sveriges samtliga tekniska högskolor och universitet om just deras ingångslön. Var medianlönerna ligger, hur stort ett förhandlingsutrymme bör vara, vilka argument som jag bör föra fram i en anställningsintervju. Allt det där som är svårt att veta när du inte har varit ute på arbetsmarknaden förut. Jag kan med lätthet räkna upp de män som tyckte att det var jobbigt att framhäva sig och att siffran jag föreslog något högt. De var nämligen få. Jag kan tyvärr med likanande lätthet, om än med dystrare stämning, räkna upp hur många av kvinnorna som tyckte att de hade rätt till en ingångslön som låg i det högre skiktet. Dom var också få. En kvinna undrade till och med om jag verkligen tittade i den ”kvinnliga statistiken” när jag hänvisade till tabellen med förra årets ingångslöner. Varför ser det ut så här?

Tyvärr är det inte bara kvinnans ansvar att det ser ut så här, för andra undersökningar visar att även om kvinnan begär lite mindre får hon ytterligare några hundra kronor mindre per månad än sina kollegor av manlig kön. Det är alltid chefens ansvar att sätta rättvis lön som inte diskriminerar på någon grund. Därför är det mycket viktigt att alla företag noga bestämmer vilka kriterier som den nyanställdes ingångslön ska bedömmas på. Den som förhandlar ingångslönen med den nyutexaminerade studenten bör ställa sig själv frågan vid förhandlingsbordet: om denna person hade annat kön – hade jag varit beredd att gå lite längre då?”

Men man kanske kan få vara lite cynisk så här på torsdag förmiddag och rikta sig till alla kostnadsmedvetna arbetsgivare: bakom varje man med högt självförtroende finns det en kvinna med samma potential men till lägre penning – kom och köp!

Bedömare: kvinnor borde kräva högre ingångslön | Min Ekonomi | Aftonbladet.

Individuell lön skrämmer LO

/0 Kommentarer/i /av

En dragkamp äger just nu rum på svensk arbetsmarknad. Det är kampen mellan en gammal och en modern lönebildning.

Den gamla modellen innebär centrala löneavtal som görs upp mellan arbetsgivarorganisationer och fack. De ger stabila likformiga löneökningar till alla, rubbar inga strukturer och ser till att lönekostnaden blir konkurrensneutral mellan företagen. Framgångsrika företag ska inte betala mer än de som knappt klarar sig kvar på marknaden, och engagerade medarbetare ska i stort sett få samma lön som de som slöar på jobbet. Anhängarna till denna lönemodell menar att den säkrar upp Sveriges ekonomi och tar ansvar för inflationen.

I den nya modellen sätts lönen på företaget i samtal mellan den enskilde medarbetaren och hennes chef. De avtal som finns mellan parterna reglerar hur processen när lönen sätts ska gå till, dvs att det finns genomarbetade lönekriterier, mål för varje individ och tid för ett lönesamtal där det gångna årets prestation utvärderas. Anhängarna till den moderna modellen menar att den föder ett engagemang hos medarbetarna, synliggör deras bidrag till verksamheten och skapar resultat för företagen genom att cheferna kan premiera goda arbetsinsatser.

Dragkampen mellan dessa båda synsätt utspelar sig mot bakgrunden av att 7 av 10 av alla anställda säger sig föredra den moderna modellen. Efter att i nästan tjugo år kämpat ensamma, ser vi på Ledarna nu hur alltfler fack och arbetsgivare inser att förmynderi och kontroll inte lönar sig. 40% av avtalen på svensk arbetsmarknad är sifferlösa och de flesta tjänstemän anses mogna att ta ansvar för sin egen löneutveckling.

I en debattartikel i Arbetet bemöter Ledarna förespråkarna för centrala lönevatal, som snart bara återfinns inom LOs toppskikt. Jag har också tidigare kommenterat LOs inställning i en blogg.

Det mest egendomliga är, att den rörelse som en gång var med och byggde upp ett modernt arbetsliv och en framgångsrik svensk ekonomi, nu är de som vidhåller gamla konservativa lönemodeller som ingen vill ha. Kan det handla om rädslan att organisationen ska förlora makt och inflytande? Kan det vara så enkelt?

Kommunals utveckling utmanar

/1 Kommentar/i , /av

Till att börja med vill jag uttrycka både min förvåning och min uppskattning över Maria Ludvigssons insikt i SvD i lördags att fackföreningar faktiskt har bidragit till en positiv samhällsutveckling. Det är alltid klädsamt med en viss historiekunskap och att undvika att måla allt i svart eller vitt.

I Ludvigssons ledare kan vi sedan läsa om fackförbundet Kommunals strävanden mot att bli en modern organisation med ett tydligt existensberättigande i medlemmarnas medvetande.

Kommunal resonerar klokt. Dels så är det klokt och modigt att fråga vanliga medlemmar vad de tycker och inte enbart gå via de medlemmar som bär förtroendeuppdrag i organisationen. I ett LO-förbund är detta i sig säkert kontroversiellt, men inte desto mindre nödvändig för att initiera en öppen diskussion. Åtminstone om man vill fortsätta att vara ett efterfrågat alternativ i framtiden.

Dels har Kommunal hittat rätt sakfråga. I världens mest individualiserade land blir det allt mer självklart för människor som gör entre på arbetsmarknaden att ha en reell möjlighet att på egen hand påverka sin lön. Med dessa diskussioner skaffar sig nu Kommunal möjligheten att positionera sig som ett av framtidens framgångsrika fackförbund och springer på det sättet förbi många organisationer inom såväl LO, TCO och Saco.

Jag är övertygad om att Ledarna och Kommunal skulle kunna ha många spännande diskussioner om hur vi driver utvecklingen framåt och åstadkommer en mer fungerande lönebildning i Sverige. Tillsammans skulle vi kunna väcka många ur deras Törnrosasömn.

Tomas Oskarsson

Tomas på Twitter.

Helt fel spår om lönebildning i skolan

/0 Kommentarer/i /av

Det finns en stark – och bra – tradition att politiker ska hålla sig undan lönebildningen i Sverige. På senare tid har den brustit genom att politiker både på nationell och lokal nivå börjat agera i lärarnas lönesättning. Och inte med någon större framgång, eftersom de utspel som gjorts och görs visar på en häpnadsväckande okunskap om hur människor i Sverige vill ha sina löner satta.

I sig behjärtansvärda åtgärder för att skapa en lönekarriär för lärare leder till huvudlösa förslag om att lärare som skaffar sig specialistkunskaper ska få ett statiskt lönepåslag – lika för alla oavsett kvalitet och prestation.

Och i Stockholm skolor vill politikerna att elevernas studieresultat, så som de visar sig i de nationella proven, ska slå igenom på lärarlönerna utan hänsyn till den enskilde lärarens förutsättningar eller prestation. Om det skriver Peter Wolodarski en kritisk ledare i dagens DN.

I Sverige vill 7 av 10 arbetstagare ha sin lön satt i samtal med sin närmaste chef. Och lönen ska spegla det egna bidraget till verksamhetens framgång. Bland unga människor är siffrorna ännu högre, ja man ser det nästan som en självklarhet. Bland chefer, såväl i skolans värld som på andra håll, är frustrationen stor över att inte kunna använda lönerna som verktyg i att stimulera goda prestationer och skapa tydlighet kring verksamhetens mål.

Jag har ingen anledning att tvivla på de rapporter som säger att lärarlönerna i Sverige har halkat efter andra yrken med motsvarande utbildnings- och kompetenskrav. Men den väg man nu slagit in på för att rättställa det hela leder helt fel!

Om skolan ska kunna förmedla dagens värderingar kring individens betydelse för helhetens resultat och värdet av att alla gör sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar – ja då måste lärarna ha en lönesättning som speglar det.

Om vi ska kunna locka unga människor att ge sig in på lärarbanan måste lönesättningen upplevas modern och lönekarriären kopplas till den egna prestationen.

Och om rektorerna ska ha en sportslig chans att förverkliga skolans högt ställda mål får vi inte vrida ett av de viktigaste verktygen för ledarskapet, den individuella lönesättningen, ur deras händer.

Jag vill se en skola där lönesättningen speglar framtidens samhälle, inte gårdagens. Och där politikerna håller tassarna borta!

 

 

 

Hjälp till med samtalet som alla bävar inför

/0 Kommentarer/i /av

Modern lönebildning handlar i praktiken om att strukturera upp och hjälpa medarbetare och chefer i en situation som så många bävar inför: lönesamtalet. På Ledarnas seminarium i Almedalen igår debatterades hur detta ska gå till.

Pontus Schultz från  Veckans Affärer berättade om deras undersökning som visar att de bolag som funkar dåligt jämställdhetsmässigt är sådana som ger självmordsuppdrag till kvinnliga chefer och inte stöttar dem när det går åt pipan. De som fungerar bra däremot är sådana som har tydligt definierade och mätbara mål, där man får återkoppling och kan mätas på sina prestationer.

Jag har under året hållit i ett ledarskapsprogram för kvinnliga chefer och alla reflektioner som deltagarna gjort under programmets gång kokade ner till en slutsats: Vikten av en tydlig roll. Utan den tydliga rollen, det definierade uppdraget med väl avstämda förväntningar både uppåt och nedåt, är det nämligen omöjligt att göra sitt jobb som chef menade deltagarna på Kvinnor Leder. Det är dessutom helt omöjligt att veta om man gör det väl och ännu mer omöjligt att kräva den lön man ska ha för jobbet. Detta bekräftas också i en rapport från Saco  som visar att kvinnor tjänar på att ha strukturerade lönesamtal med sin chef. Mer än män faktiskt.

Visst verkar det enkelt och självklart?

Genom att skapa tydliga transparenta processer lokalt som är kopplade till verksamhetens mål och resultat kan facket kanske fortsätta vara relevanta även i kunskapssamhället.

Att det här även verkar vara avgörande för att skapa jämställdhet i näringslivet gör det bara ännu mer självklart. Men inte så enkelt, tydligen.

Klara Adolphson

Lönedebatt med eko i forntiden

/0 Kommentarer/i /av

På DN debatt bedrivs just nu en tröstlöst inaktuell och bakåtsträvande lönedebatt. Det började i fredags med ett debattinlägg från fem fackförbund vars medlemmar huvudsakligen jobbar inom välfärdssektorn, där man hävdar den gamla tesen om att stora löneskillnader mellan olika sektorer och yrkesgrupper kan och ska ändras genom ett statligt ingripande. Är det någon mer än jag som hör begreppet planekonomi?

Idag får de svar på tal av en annan bakåtsträvare, Svante Nycander, som försvarar industriarbetarens rätt att tjäna mer. Skälet är att industrin är konkurrensutsatt och det är inte den”skyddade” sektorn. Dessutom är risken större att bli av med jobbet inom industrin. Var har du varit de senaste tjugo åren Svante?  Men skälet är också att industriarbetarna (männen) måste stå ut med längre och dyrare resor till jobben på stålverk, gruvor och pappersbruk!!!

Båda debattörerna tar sin utgångspunkt i att priset på arbete ska inte ska bestämmas av de marknadsprinciper som styr samhället i övrigt, utan av några andra överenskommelser om vem som ska tjäna mest. Båda är lika hopplöst på tvärs med den syn på lön som svenska arbetstagare har.

7 av tio som jobbar vill ha sin egen lön satt i ett samtal mellan chef och medarbetare. Lönen ska spegla det egna bidraget till verksamheten och sättas i relation till kompetens, engagemang och företagets betalningsförmåga.

Härav följer att en sjuksköterska som anstränger sig på jobbet, som satsar kraft och engagemang och bidrar till en välfungerande verksamhet ska ha mer betalt än en sjuksköterska som bara går till jobbet och markerar närvaro. En industriarbetare som jobbar på ett företag med stora vinster och som själv gör ett bra jobb kan förvänta sig mer än en industriarbetare som ägnar dagen åt att läsa Aftonbladet.

Men det innebär också att en sköterska med lång erfarenhet, vars kunskap är eftertraktad av olika arbetsgivare ska kunna tjäna mer än en industriarbetare i glesbygd vars företag är på väg att lägga ned.

Lönen är inte något som ska regleras av överstatliga beslut eller centrala förhandlingar. Lönen ska spegla din egen insats på jobbet och i övrigt styras av marknadsprinciper. På så sätt får vi störst engagemang och kraft av medarbetarna oavsett bransch och sektor och Sverige får ett starkt och konkurrenskraftigt näringsliv.