Inlägg

Littorin förenklar och tar genvägar

I dagens DN kommenterar arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin den skakande artikelserien om mobbning på svenska arbetsplatser.

Bra att ministern kommenterar frågan! Och bra att han har långtgående ambitioner när det gäller att modernisera arbetsmiljöpolitiken. Det visar ju artikelserien med skrämmande tydlighet att Sverige akut behöver.

Men jag skulle önska att han inte gjort det så lätt för sig genom att göra Sveriges chefer till syndabockar. Utan istället valt att se frågans djupa komplexitet. Det är skrämmande att höra vilken syn på chefer och ledarskap som en tung representant för landets största regeringsparti uttrycker i en av landets ledande morgontidningar.

Saknar fakta

Det finns 500 000 tusen chefer i Sverige Littorin! Vilka av dem pratar du om när du säger att ”ledarskapet på svenska arbetsplatser är otroligt dåligt”? Vilka fakta stödjer du dig på när du dömer ut landets chefer?

Att chefer har ett mycket stort ansvar för arbetsplatsens kultur och för att förhindra att någon medarbetare blir illa behandlad eller mobbad är självklart.(Läs mitt tidigare blogginlägg Chefers ansvar att ingripa mot mobbning.) Men frågan är alldeles för stor för att reduceras till kurser i arbetsmiljö. Eller, att som Littorin gör, dra slutsatsen att ledarskapet i Sverige är undermåligt.

Icke godkänt för ledarskap

En sund kultur på jobbet handlar om ett långsiktigt strukturerat arbete med gemensamma förhållningssätt och värderingar. Det krävs tydliga direktiv – och resurser – från den högsta ledningen och att man ger chefer och medarbetare utrymme att tillsammans arbeta med frågan.

Chefer har genom sitt uppdrag en särställning när det gäller ansvar för frågan. Ledarna välkomnar en diskussion om etik och moral på arbetsplatserna och ledarskapsämnets plats på universiteten.

Men att arbetsmarknadsministern i dessa examenstider ger vitsordet icke godkänt i ledarskap till en halv miljon chefer är bedrövligt – och symptomatiskt. Det om något visar hur lite ledarskapet idag värderas i Sverige – oavsett om det utövas på verkstadsgolv, på skolor eller i börsnoterade företag.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Är gammal äldst?

En egendomlig diskussion pågår just kring vem som helst bör ställas utanför arbetsmarknaden i lågkonjunktur.

Sven-Otto Littorin har uttalat sig om att det ur samhällets synpunkt är bättre att unga människor blir uppsagda om det råder arbetsbrist. Redan detta uttalande är egendomligt. Om man betraktar det ur samhällets perspektiv borde väl unga människor, med av samhället betald, färsk utbildning rimligtvis vara de mest värdefulla? Och om man nu inte bara tänker på pengar, kan man också fundera över vad det kostar i form av tappade sugar och förlorat livsmod för en ung människa att gå arbetslös mellan korta påhugg.

Urban Bäckström på Svenskt näringsliv kontrar med att om företagen bara får reglera anställningarna själva så kommer plötsligt nya jobb uppstå (genom uralstring?)och problemet försvinna av sig själv.

Det självklara är att det inte är enklare eller lättare för någon att bli utan jobb, vare sig du är gammal eller ung, med kort eller lång arbetslivserfarenhet bakom dig. Det svåra, som ingen vågar ta i, är att det är dags för oss parter på arbetsmarknaden att försöka hitta ett nytt system för anställningstrygghet som kan fungera i Sverige år 2009 and beyond!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna