Inlägg

Kommunals utveckling utmanar

Till att börja med vill jag uttrycka både min förvåning och min uppskattning över Maria Ludvigssons insikt i SvD i lördags att fackföreningar faktiskt har bidragit till en positiv samhällsutveckling. Det är alltid klädsamt med en viss historiekunskap och att undvika att måla allt i svart eller vitt.

I Ludvigssons ledare kan vi sedan läsa om fackförbundet Kommunals strävanden mot att bli en modern organisation med ett tydligt existensberättigande i medlemmarnas medvetande.

Kommunal resonerar klokt. Dels så är det klokt och modigt att fråga vanliga medlemmar vad de tycker och inte enbart gå via de medlemmar som bär förtroendeuppdrag i organisationen. I ett LO-förbund är detta i sig säkert kontroversiellt, men inte desto mindre nödvändig för att initiera en öppen diskussion. Åtminstone om man vill fortsätta att vara ett efterfrågat alternativ i framtiden.

Dels har Kommunal hittat rätt sakfråga. I världens mest individualiserade land blir det allt mer självklart för människor som gör entre på arbetsmarknaden att ha en reell möjlighet att på egen hand påverka sin lön. Med dessa diskussioner skaffar sig nu Kommunal möjligheten att positionera sig som ett av framtidens framgångsrika fackförbund och springer på det sättet förbi många organisationer inom såväl LO, TCO och Saco.

Jag är övertygad om att Ledarna och Kommunal skulle kunna ha många spännande diskussioner om hur vi driver utvecklingen framåt och åstadkommer en mer fungerande lönebildning i Sverige. Tillsammans skulle vi kunna väcka många ur deras Törnrosasömn.

Tomas Oskarsson

Tomas på Twitter.

En svala gör ingen sommar – en nöjd chef löser inte problemet!

I dagens SvD visar man upp en ung, nöjd, kommunal chef på hög nivå. Det sorgliga är att hon visas upp som ett unikum, som undantaget som bekräftar regeln: Ingen som kan välja, vill jobba i kommun och landsting.

Och ändå vet jag att det som skrivs i artikeln stämmer. Det finns massor av roliga stimulerande och utmanande chefsjobb i offentlig sektor! Så varför framställs fastighetschefen i Herrljunga som något så speciellt? Ja det antyds t.o.m. att hon är flaggskeppet som brukar lyftas fram när man behöver en ung chef att visa upp.

Det finns grundläggande problem som de flesta kommuner och landsting behöver ta tag i när de nu på några års sikt ska rekrytera 15.000 nya chefer. Det vill säga om man vill vara med i kampen om de bästa och inte nöja sig med att vara ett andrahandsval.

 1. Gör upp med kulturen att du som chef måste “vänta på din tur”. Privat näringsliv är mycket bättre på att identifiera unga talanger och inte ställa dem på tillväxt, utan låta dem pröva sina vingar på ett riktigt chefsjobb.

2.Skapa tydliga uppdrag. Politiskt styrda organisationer kräver sin egen logik, men den enskilde chefen måste ha tydliga mandat och befogenheter.

3. Sluta hoppas på att era chefer ska kunna leda fler medarbetare än en normal skolklass. Många av sektorns problem med konflikter, mobbing och bristande engagemang kan spåras arbetsplatser där chefen har omöjligt stora personalgrupper. (Ja, jag vet att det blivit bättre, men bara på marginalen)

4. Betala en anständig lön! Sluta tjata om att lönen inte betyder något – Florence Nightingale dog för hundra år sedan! Chefsuppdragen i offentlig sektor är ofta tuffare och mer utsatta än andra så varför ska inte det synas på lönen.

Offentlig sektor behöver duktiga chefer även i framtiden, så gör upp med gamla hinder! Låt fastighetschefen i Herrljunga vara svalan som förebådade sommaren.

 

 

 

Rapport från verkligheten

Har just tryckt av telefonen efter ett samtal med en upprörd kommuntjänsteman i mellansverige. Personen hade sett debatten på TV4 igår mellan mig och TCOs ordförande. Nu var han arg eftersom man från TCO sagt att deras medlemsförbunds kollektivavtal innebär att man har individuell lönesättning och ett lönesamtal varje år.

Mannen i telefonen har jobbat trettio år i kommunen och var alltså ingen “besvärlig  80-talist”. Han har i flera års tid, ända sedan det blev möjligt enligt avtal, förökt få förhandla sin lön själv.

Men se, det går inte. Det lokala facket beslutar varje år att den grupp tjänstemän som han tillhör ska ha alldeles lika löneutveckling och procentuellt påslag. Mannen i luren beskrev sitt arbete för mig, den extra kompetens han skaffat sig och de nya arbetsuppgifter han tagit på sig och ville -helt naturligt – få föra en dialog med sin egen arbetsgivare om sin lön.

Inte någon gång hade det lokala facket tagit kontakt för att skapa sig en bild av just hans arbete. Nej man föredrar att sortera sina medlemmar efter befattningar, och vill inte se den individuella kompetensen och insatsen.När han till sist sagt att han tänker utnyttja sin rätt att tala för sig själv, blev beskedet : Javisst, men då får du klara dig själv, vi har inte tid att hjälpa till!

Nu var han arg och uppgiven, allra mest över att man beskriver löneprocessen inom TCOs medlemsförbund som något annat än det är. Fackligt förmynderi över  medlemmarnas lön.

En attraktiv arbetsgivare?

Jag kan inte släppa tankarna på nyheten kring nyår, att (s) i Stockholms stad lagt förslag på att belöna bra idéer till verksamhetsutveckling – men inte om de kommer från chefer!

I kommuner och landsting är det politiker som är arbetsgivare, i alla fall på styrelsenivå. Man tycker att de, precis som styrelserna för bolag, borde ha verksamhetens bästa för ögonen, men så är det inte. De flesta politiker tar med sig sin egen partipolitiska agenda in i arbetsgivarrollen.

Konsekvensen av det blir – som i Stockholm – att man för in en politisk värdering eller kanske snarare en profilering, då man säger att medarbetarnas initiativ är värdefullt för verksamheten men cheferna ska man inte uppmärksamma. Ett patetiskt försök att föra in ett klassperspektiv på arbetsplatsen.

60 000 chefer inom offentlig sektor

Verkligheten för de flesta av de cirka 60 000 cheferna inom offentlig sektor är den att man arbetar i team med sin personal, djupt engagerade i sin verksamhet och med en hängivenhet som tillför långt större värden än den kommuner och landsting betalar för.

Att ovanpå det bli ifrågasatt och få skit av sin egen styrelse, är mer än någon ska behöva tåla.

I Sveriges kommuner och landsting finns några av Sveriges roligaste och mest utmanande chefsjobb. Inom kort kommer 25 000 chefer ha lämnat sina uppdrag med pension och deras platser måste fyllas. Men i en undersökning som Ledarna gjorde för något år sedan svarar bara 15 procent av tillfrågade unga (som redan hade förklarat sitt intresse av chefsyrket) att man ville arbeta i kommun och landsting.

Kanske inte helt förvånande, med tanke på den politiska agenda som lyser igenom från (s) i Stockholm?

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Gott nytt år – även för chefer? – blogginlägg den 31 december 2009

Kommun med chefsfokus


Idag var jag på besök i Södertälje kommun där Ledarna har en stor och stadigt växande företagsklubb med chefer i kommunen. Det är alltid kul att träffa medlemmar och uppdatera sig om vardagen för några av Sveriges hårt arbetande chefer.

Men den stora behållningen var mitt möte med Södertäljes kommundirektör, Ulla-Marie Hellenberg, en person som formligen bubblar av engagemang i ledarskapsfrågor.

I Södertälje finns cheferna i ett gemensamt context under begreppet “Utveckla HELA Södertälje” där varje chef får sin roll inplacerad i helheten. De har tydligt definierade egna uppdrag, det finns en chefs- och ledarskapspolicy som faktiskt fungerar och man arbetar med moderna styrsystem med inspiration från industrin.

Dessutom har man en kommundirektör som kallar cheferna för “mentala vikingar” och med det menar människor som vill framåt, som är drivande, som inte är rädda för att korsa gränser och som är ständigt nyfikna på vad som finns bakom nästa horisont!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

På bilden: Ulla-Marie Hellenberg (till vänster) och Annika Elias.

“Snart chefsbrist – men inte i Södertälje” – artikel i Länstidningen Södertälje