Inlägg

Har du koll på samhällsekonomin chefen?

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Inför 2026 var förväntningarna på ekonomin höga. Inflationen skulle falla tillbaka, lönerna skulle öka realt och med det hushållens konsumtion. Tillsammans med stora investeringar, inte minst i försvar och omställning, talade många om ett rejält “kosläpp” i ekonomin. Men många månader in på året kan vi konstatera att det inte riktigt blev så. Återhämtningen har varit betydligt segare än väntat, och osäkerheten präglar fortfarande både ekonomin och beslutsfattandet i många organisationer. För Sveriges chefer innebär det ett mer komplext läge än vad prognoserna tidigare antydde.                                                                                                                

Inflationen låg, trots höga energipriser   
Inflationen i Sverige har varit lägre än många trodde, vilket är ovanligt i ett läge där ekonomin förväntades ta fart. Även om sänkningen av matmomsen hjälper till att hålla inflationen nere så är det långt ifrån hela förklaringen. Denna utveckling startade tidigare än så och handlar snarare om en utbredd återhållsamhet.

En trolig förklaring är att hushållen och företagen fortfarande är skakade från den kostnadskris de upplevde under coronakrisen och Rysslands invasion av Ukraina. Sverige var hårdare drabbat av kostnadsökningar än många andra länder. Det gör att när geopolitiken fortsätter att oroa med exempelvis Irankrigets effekter på energipriser med mera så håller hushållen i plånboken mer än väntat, trots höga löneökningar relativt inflationen. Företagen vågar inte höja priserna och skjuter på såväl anställningar som investeringsbeslut. Här är Sverige tämligen unika. I exempelvis Euroområdet eller USA är inflationen betydligt högre (se graf 1 nedan).

Kan snabbt vända
På lite längre sikt kan dock inflationen även drabba oss i Sverige genom att vi nu börjar se både inhemska och utländska producentpriser öka. Om Iran-kriget inte hittar en hållbar lösning inom kort kan det leda till snabbt stigande priser. Riksbanken kan tvingas höja räntan trots att tillväxten är lägre och arbetslösheten högre än väntat (se alternativ-scenario i graf 2 nedan, i gult).

Förutsatt att Iran-kriget inte fortsätter över sommaren förväntas dock inflationen fortsätta vara låg och Riksbanken bedöms nu inte höja räntan tills 2028 (se huvudscenario i graf 2 nedan, i rött), ett tydligt skifte mot för bara två månader sedan då många prognostiserade in räntehöjningar redan under 2026. Den svagare än förväntade tillväxten är anledningen vilket också syns genom att prognosmakarna nu skriver ner BNP för 2026 från närmare tre till två procent. Istället förväntas 2027 bli bättre, men allt hänger såklart på om och när oron kring geopolitikens utveckling släpper. Nämnas bör att trots dessa nedskrivningar förväntas Sverige att
ha högre tillväxt än de flesta andra länder i Europa.

Även arbetsmarknaden hackar
Arbetsmarknaden speglar samma bild som inflation och BNP. Arbetslösheten har minskat från sin topp under 2025 och sysselsättningen ökar, men återigen långsammare än prognos och jämfört med många tidigare konjunktur-återhämtningar. Att återhämtningen på arbetsmarknaden hackar syns inte minst genom att andelen företag som uppger arbetsbrist som är det största hindret för tillväxt samt andel företag som uppger att de har öppna vakanser tydligt sjunker. På längre sikt, givet att tillväxten tar sig och såväl hushåll som företag vågar börja konsumera och investera, så förväntar arbetslösheten nå ett jämviktsläge, ej längre i lågkonjunktur, omkring 2028 (se figur 3 nedan).

Slutsatser
Osäkerheten är stor! För chefer innebär det att affärsbeslut behöver fattas i ett läge där framtiden är mer osäker. Investeringar riskerar att bli mer försiktiga, anställningar skjuts upp och efterfrågan från kunder är svårare att förutse. Det handlar inte om en kris, men gör planering och prioritering mer utmanande.

Samtidigt är Sveriges position god. Vi har råvaror och kompetens som efterfrågas, låg statsskuld som tillåter stora offentliga investeringar etc. Det gör att vi har relativt stark tillväxt trots nedskrivningar och den kan bli ännu starkare. För chefer blir flexibilitet nyckeln. Att inte bli passiv utan se till att kunna agera när framtidstron blir starkare.

 

 

Lönesättningens principer gäller oberoende av inflation och konjunktur

/0 Kommentarer/i , /av

Inflationstakten i Sverige har accelererat sedan början av 2022. Den senaste noteringen är från december förra året, då konsumentprisindex, KPI, steg med 12,3 procent jämfört med december 2021. Det var framför allt högre priser på el som tillsammans med livsmedel bidrog till uppgången. Räknas effekter från högre räntor bort från KPI får vi KPIF (KPI med fast ränta). Motsvarande prisuppgång enligt KPIF i december var 10,3 procent.

De allra flesta konjunkturbedömare räknar med att dessa höga inflationstal inte kommer att fortsätta under 2023 utan att inflationstakten kommer att falla under året, och det ganska ordentligt. Märk att detta inte betyder att priserna sjunker utan det är prisökningstakten som faller. De flesta varor och tjänster kommer att vara dyrare i december 2023 än de är nu.

Förra veckan höjde både den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, och den europeiska centralbanken, ECB, sina styrräntor, med 25 respektive 50 punkter. Denna vecka förväntar sig de allra flesta konjunkturbedömare att Riksbanken kommer att höja styrräntan ytterligare. Stalltipset är en höjning med 50 punkter, från 2,50 procent till 3,00 procent. Allt för att bekämpa inflationen.

Lågkonjunkturen har nu kommit till Sverige enligt BNP-indikatorn som är den preliminära statistik över bruttonationalprodukten som Statistiska centralbyrån tar fram. BNP-indikatorn fortsatte ned i december och gav tillsammans med föregående månader en svag avslutning på 2022. De flesta konjunkturbedömare räknar med att BNP krymper något 2023, en ganska djup lågkonjunktur alltså.

Det finns ett utbytesförhållande mellan två trista faktorer här: Ju djupare lågkonjunkturen blir, desto lägre räntehöjningar krävs för att sänka inflationstakten. För ekonomisk-politiska beslutsfattare gäller det att försöka balansera mellan två onda ting.

Hur ska du som chef bäst kunna föra lönesamtal med dina medarbetare som är väl medvetna om att löneökningarna i så gott som alla branscher, även den egna, kommer att vara lägre än inflationstakten? I några branscher stiger redan varslen men än så länge har lågkonjunkturen bara börjat.

Det är viktigt att alla chefer i din verksamhet får samma riktlinjer från ledningen och HR om vad som gäller när de nya lönerna ska sättas. Var tydlig med att tala om för dina medarbetare vilka förutsättningarna är för verksamhetens utveckling under 2023. Lågkonjunkturen drabbar branscher olika hårt.

Samma grundläggande förhållningssätt som i högkonjunktur gäller även nu: Var tydlig i motiveringen om varför var och en av dina medarbetar får sina löner. Enskilda medarbetarens kompetens, prestation och resultat ska fortfarande uppmärksammas även om belöningen i reda pengar inte blir så stor i år. Det ska fortfarande finnas en tydlig koppling mellan den nya lönen och hur medarbetarens prestationer bidragit till verksamhetens resultat. Då kommer det att finnas en förståelse hur lönerna sätts i just din verksamhet vilket troligen blir mycket fruktbart i framtiden.

Skulle det finnas ett så utbrett missnöje med kvaliteten i löneprocessen eller med utfallet av lönesamtalen att din situation som lönesättande chef blir mycket problematisk så har du naturligtvis rätt till stöd av din chef och av HR. Det handlar om din arbetsmiljö och att du har rätt till goda förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb som chef.

 

 

Risker med löneökningar och ingångslöner

/0 Kommentarer/i , /av

rapporterTrots god tillväxt i den svenska ekonomin är inflationen och inflationsförväntningarna låga och Riksbanken har svårt att nå inflationsmålet på två procent. Riksbanken gör i detta sammanhang något som, vad jag kan se, är historiskt, nämligen räknar med löneökningar som överträffar vad både arbetsgivarna och facken väntar sig. Den prognosen verkar därmed inte realistisk, men är vad som Riksbanken anser krävs för att inflationsmålet ska nås.

Då blir ju frågan om avtalsförhandlingarna ska utgå från ett inflationsmål som nog inte uppfylls, inte minst eftersom de flesta tror på löneökningar som ligger under Riksbankens prognos. Inflationen är viktig för löntagarna men inte särskilt viktig för arbetsgivarna eftersom företagens lönsamhet styrs av prisutvecklingen på deras specifika varor och tjänster, som ju kan avvika väldigt från inflationen i Sverige.

Två viktiga lönebildningsrapporter har nyligen publicerats som tar i denna heta fråga:

  • Inför 2016 års avtalsrörelse – från Industrins Ekonomiska Råd, som är en rådgivande grupp utsedd av Industriavtalets parter och består av ekonomer som är oberoende av parterna.
  • Lönebildningsrapporten 2015 – från Konjunkturinstitutet, som är en statlig prognos- och forskningsmyndighet och de har sedan år 2000 ett regeringsuppdrag att varje år analysera lönebildningens samhällsekonomiska förutsättningar. Syftet är att bistå arbetsmarknadens parter och Medlingsinstitutet att uppnå samsyn kring de samhällsekonomiska förutsättningarna.

Industrins Ekonomiska Råd ser höga löneökningar för att rädda inflationsmålet som en riskfylld strategi för industrin. En hög löneökningstakt skulle kunna gynna ekonomisk utveckling i Sverige på kort sikt, genom att inflationstakten ökar sjunker realräntan utan att Riksbanken behöver gå in med ytterligare sänkningar. Eventuellt skulle höga löneökningar också kunna leda till en svagare krona vilket leder till ökad inhemsk inflation.

Om löneökningarna blir låga gagnar det direkt industrins lönsamhet. Men det riskerar också att stärka kronan, vilket i sin tur skulle försvaga industrins lönsamhet. Industrins Ekonomiska Råd räknar då med att Riksbanken troligen vidtar åtgärder i form av ytterligare räntesänkningar och även valutainterventioner, alltså att köpa och sälja valutor, för att försvaga kronan. Då skulle industrin gynnas av låga löneökningar utan en väsentligt starkare krona. Detta förutsätter dock att Riksbanken framgångsrikt kan försvaga kronan.

Konjunkturinstitutet bedömer att låga löneökningar endast i mindre utsträckning kan mötas av en expansiv penningpolitik, alltså av Riksbankens ovanstående åtgärder. Penningpolitiken kan i nuvarande läge inte bli så mycket mer expansiv, anser Konjunkturinstitutet. Mycket låga löneökningar kan därför leda till en högre arbetslöshet.

Konjunkturinstitutet har inte som uppdrag att uttrycka någon uppfattning om hur löner bör utvecklas men i lönebildningsrapporterna är det av ”särskild vikt [är] att analysera såväl lönenivåns som lönestrukturens samband med arbetslöshet och sysselsättning.” I rapporten tar Konjunkturinstitutet upp den kraftigt försämrade matchningen på arbetsmarknaden som ett stort problem. Att matchningen försämras betyder att, trots att arbetslösheten är fortsatt hög, är det svårare för företag att hitta rätt kompetens till sina vakanser. Många av de som är arbetslösa idag verkar alltså inte ha de egenskaper som arbetsgivare efterfrågar. Lönespridningen i Sverige är låg jämfört med andra länder och lägstalönerna är höga. Personer med låg utbildningsnivå och liten relevant arbetslivserfarenhet har därför svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadens parter kan bidra till att sänka trösklarna för inträde på arbetsmarknaden genom att, skriver Konjunkturinstitutet, ”anpassa lägstalönerna”.

Konjunkturinstitutet har därmed gjort det som ålagts myndigheten och gjort en analys. Troligen väcker den ont blod hos några parter. Dags för parterna att ändå ta vid och förhandla! Varför inte i högre utsträckning än tidigare försöka komma överens om jobb där ingångslönerna är lägre än dagens lägstalöner, men är just ingångslöner. Varför ska det ses som näst intill omöjligt att komma överens om hur dessa jobb ska utformas så att de inte blir återvändsgränder i utkanten på arbetsmarknaden utan som, just det, ingångsjobb?

Kommer industrinormeringen kännas lika självklar om 10 år?

/2 Kommentarer/i , , /av

Maria ElinderÅter i kontorsstolen efter tre intensiva dagar i Almedalen. Försöker reflektera och landa tankar som föddes någonstans där i virrvarret och myllret i Visbys gränder och ruiner. Mycket är sig likt men några aha-upplevelser och intressanta spår kom ändå upp under dagarna.

Seminarierna om lön och lönebildning handlade i mångt och mycket om märket och inflationsmålet. Märkesdiskussionerna mynnade som vanligt ut i att ”det har tjänat oss väl” under en längre tid och att ”de som skriver på sifferlösa avtal lika gärna kan abdikera eftersom all makt hamnar hos arbetsgivaren”. Många diskussioner rörde Sveriges låga inflation och hur den kommer att påverka avtalsrörelsen. Arbetsgivarna tycker att inflationsmålet är för högt för att följa och arbetstagarna att det är ett bra riktmärke för löneökningarna framöver. Inga direkt nyheter alltså.

Men igår fick jag äntligen lite livslust igen när jag var på Teknikföretagen och Industriarbetsgivarnas seminarium ”Därför ska den konkurrensutsatta industrin sätta nivån för löneutvecklingen”. Jag gick dit med något tunga steg och tänkte att jag nu kommer att få se samma panel säga det som de alltid gör, speciellt inför avtalsrörelsen. Men förvånad blev jag. Istället för att presentera Anders Weihe, Niklas Hjert och Veli Pekka Säikkälä, som vanligtvis alltid ingår i grundpanelen presenterade moderatorn tre chefsekonomer som fick säga sitt i frågan. Inte bara är det ovanligt att man bjuder in utomstående till panelen för att diskutera ”vårt” märke utan även att det var tre kompetenta kvinnor som inte flankerades av någon man som var inbjudna av industriföreträdarna.

Felländer, chefsekonom Swedbank beskrev att hon saknade visioner om vad som ska driva Sveriges konkurrenskraft på sikt. Hon tryckte även på att det saknades investeringsvilja, vi har för stora utdelningar i Sverige – I Silicon Valley är det nästan fult med utdelning… Hon pratade även om att frilansarbete och osäkra anställningar ökar enormt i andra länder – vad betyder det på sikt för lönebildningen och märkessättningen.

Öster, chefsekonom på Länsförsäkringar tyckte att parterna låste sig vid att bara prata om arbetskostnaderna, måste få till en mycket bredare diskussion om vad som ökar industrins konkurrenskraft på lång sikt. Även om systemet har tjänat oss väl kan vi inte ha kvar ett gammalt system för evigt när omvärlden förändras.

Winsth, chefsekonom Nordea frågade sig om industrins normerande verkan skulle kännas lika rimligt om tio år? Tjänstesektorn går starkt. Det system som tjänat oss väl kanske inte längre är lika perfekt. Avtalsparterna måste lyfta blicken och se att omvärlden har förändrats. Hon nämnde också att hon kände att man som utomstående inte gärna fick tycka till om märkessättningen. Ifrågasätter man modellen får man en käftsmäll.

Alla tre tryckte på att vi måste titta framåt och inte bakåt när vi reflekterar och kanske på sikt reviderar lönebildningsmodellen, titta på omvärldens påverkan på vår arbetsmarknad och vad det kan ha för betydelse på lönebildningen och hur vi sätter lön framöver.

Ledarna har länge saknat ett plattform för att diskutera framtida scenarier på lönebildningen, så att få höra dessa diskussioner i Almedalen gav både energi och nyfikenhet på om det finns flera som skulle vilja lyfta blicken från avtalsrörelsen och våga se framåt. Ledarna kommer därför att under hösten bjuda in intresserade visionärer till en lönebildningsdag som fokuserar på framtiden och de längre perspektivet, istället för att fastna i debatter med monologfokus inför april 2016.

Trevlig sommar!