Inlägg

Distansarbete = ledarskap i spagat?

I tidningen Offentliga Affärer presenteras en undersökning som genomförts av företaget Unit4[1]. Enligt denna har andelen svenska myndigheter och kommuner som tillåter hybrid- eller distansarbete minskat från 85 till 44 procent det senaste året.

Detta resultat stämmer inte alls överens med den på uppdrag av Ledarna genomförde studien som vi redovisade i samband med ett webbinarium i fredags, som för övrigt går utmärkt att se i efterhand.

Enligt Ledarnas undersökning, som besvarats av nästan 5 000 chefer, framgår förvisso att 22 procent av cheferna inom statliga myndigheter uppger att omfattningen av distansarbete har minskat det senaste året, men att 80 procent av de anställda arbetar på distans minst en dag i veckan.  Ser vi till hela arbetsmarknaden uppger 21 procent av cheferna att andelen distansarbetande har minskat det senaste året, 12 procent att den ökat och 63 procent att den är oförändrad.

Nu finns det mycket som skiljer våra undersökningar åt. Unit4s undersökning omfattar endast 400 personer fördelat på fyra olika länder. Ett betydligt mindre urval än Ledarnas studie.

Det är intressant att notera att chefernas uppfattning om vilka positiva respektive negativa effekter distansarbete har är i hög grad samstämmiga. En klar majoritet (70 procent) menar att möjligheten till visst distansarbete påverkar medarbetarnas välmående och hälsa positivt, medan nästan lika många (68 procent) upplever att informationsutbyte och samarbete mellan medarbetare försämras.

En övervägande andel av cheferna upplever också att deras egen balans mellan arbete och fritid påverkas positivt när de själva distansarbetar, men nästan 4 av 10 chefer att relationen till medarbetarna påverkas negativt. Ledarna kan bakåt i tiden göra jämförelser med hur chefers inställning har förändrats och det visar sig att cheferna nu är ännu mer positiva till sådant de tidigare ansåg höra till plussidan och mindre negativa till det som de uttryckte farhågor kring.

Att vara chef och ledare i det hybrida arbetslivet innebär väldigt mycket att ha koll på, att leda på många olika sätt och i många olika kommunikationskanaler. Eller som det uttrycktes under webbinariet – ett ledarskap i spagat. Våra arbetssätt och processer är i stort sett likadana som när alla fanns fysiskt på plats men appliceras nu på det hybrida. Här finns det många lärdomar och utveckling som krävs för att anpassa oss till nya förutsättningar.

Oavsett vad vi tycker, är det hybrida arbetslivet definitivt här för att stanna. Att gå tillbaka är inte ett alternativ.

Missa inte att ta del av webbinariet Chefens dilemma: Ledarskap i det hybrida arbetslivet 2025, med fler resultat från den färska studien och få svar på varför distansarbete kan jämföras med en bikupa.

Vilka är dina utmaningar som chef som rör det hybrida arbetslivet?

 

[1] Leverantör av molnbaserade affärsapplikationer.

Nej – jag kan inte ta hänsyn till att du skaffat hund. Att jobba hemifrån är ingen rättighet!

Idag beslutade regeringen att restriktionerna kommer att släppa den 9 februari och därmed även uppmaningen att jobba hemifrån. Hur ska vi nu göra framåt, fortsätta på distans eller återvända till kontoret? Jag träffade en framgångsrik chef som var så innerligt trött på distansarbete och alla dess negativa konsekvenser. Hen sällade sig verkligen inte till hyllningskören för distansarbete.

– Visst vi har drivit verksamheten digitalt och det har rullat på, men innovationen och den kreativa processen har stannat av.

Inte nog med det. Hen upplever att de två åren på distans har börjat odla fram en ny norm att chefen ska visa hänsyn för alla tänkbara familjesituationer. Medarbetare har köpt hus långt från kontoret, andra har skaffat hund och andra tycker det är så skönt att slippa pendla.

– Stopp och belägg. Jag är chef för en verksamhet och vi måste tillsammans ha fullt fokus på verksamhetens utveckling. Jag tänker inte, och jag kan inte ta hänsyn till alla hundar och husköp, säger chefen som jag fikar tillsammans med.

Utgångläget för den här chefen framåt är att medarbetarna jobbar på kontoret med möjlighet till distansarbete. Men det är inget fritt val utan måste motiveras, stämmas av med chefen och vara för verksamhetens bästa och inte det bästa för valpens utveckling.

Många är de chefer som brottats med hybridledarskap under pandemin. De har en grupp medarbetare som inte kunnat jobba hemifrån och som i vissa delar fått täcka upp för andra som jobbat på distans. Det har skapat skav och friktion i verksamheten och stora utmaningar för många chefer. De längtar efter att detta ska vara över.

DN Debatt kunde vi igår läsa att erfarenheterna av hemarbete under pandemin har varit mer positiva i Sverige än i de flesta andra länder. En förklaring som lyfts fram är att grundskolor och förskolor hållit öppet. Föräldrar i Sverige har i högre utsträckning kunnat jobba ostört hemma jämfört med andra länder. Men det är viktigt att poängtera att artikeln uteslutande baseras på undersökningar som fokuserar på medarbetarnas perspektiv. Författarna konstaterar också att det inte går att avläsa vad förlorade spontana och organiserade fysiska möten får för negativa effekter på kreativitet och innovation. Tidigare under pandemin kunde vi på Ledarna konstatera att coronakrisen gjorde chefer i Sverige mer digitalt innovativa. Men det handlade om de kortsiktiga effekterna av kraven på att snabbt ställa om. Frågan är vad som händer på längre sikt

Chefer och ledare måste under den här våren samla sina medarbetare och verkligen diskutera igenom vilka spelregler som ska gälla framåt. Utgångspunkten för den diskussionen måste vara företagets och verksamhetens bästa. Hur optimerar vi vår produktion? Var tydlig med dina behov som chef för verksamheten. Vill du ha teamet samlat bestämda dagar på kontoret för att skapa kreativa samtal och utveckling? Låt då det vara normen.

I hyllningskören av distansarbete handlar mycket om hur chefen ska anpassa sig och förstå alla fördelar. Visst finns det fördelar också, men det är dags att nyansera bilden och stå upp för chefens möjlighet att leda verksamheten.

 

Lika eller likvärdigt – vad är rättvist?

Jag växte upp tillsammans med en fyra år äldre bror. Hemma hos oss var det väldigt noga att det var rättvist när vi skulle få något. Jag minns exempelvis att det alltid fanns en grön plastback med läsk, 33 cl glasflaskor. Ibland fick jag och min bror tillåtelse att dela på en flaska. Det var extremt noga att det blev exakt lika mycket dryck i våra glas, på droppen när.

Samma sak gällde när vi fick gå på Stockholms första McDonalds-restaurang på Kungsgatan – vilken fest! Min bror valde Big Mac, stor pommes frites och milkshake. Självklart fick jag exakt samma måltid, det var helt enkelt mest rättvist så. Att jag höll på att storkna och mådde illa var inte det viktiga, utan att vi fick precis lika oavsett individuella behov eller förutsättningar. Jag hade säkert mått bättre av en måltid anpassad för barn.

Så vad är egentligen rättvist? Är det exakt lika för alla eller kanske snarare likvärdigt beroende av situation, behov och förutsättningar?

Folkhälsomyndigheten och regeringen har vid åtskilliga tillfällen uppmanat alla som kan att arbeta hemifrån, eftersom just arbetsplatsen är en känd källa för ökad risk för smitta av covid-19. När detta inte följdes i tillräcklig utsträckning kallade arbetsmarknadsminister Eva Nordmark till sig arbetsmarknadens parter i mitten av november, för att diskutera ytterligare åtgärder.

Trots dessa uppmaningar kommer det rapporter om arbetsgivare som inte tillåter distansarbete, även om arbetsuppgifterna tillåter det. Enligt fackförbundet Vision är en orsak till detta att chefer tycker att det blir orättvist om inte alla kan arbeta hemifrån.

Till dessa chefer vill jag vädja – tänk om. Under normala omständigheter kanske det argumentet fungerar, men nu är inte tillvaron särskilt normal. Vi befinner oss i kris, en allvarlig pandemi där alla måste göra vad som krävs för att minska smitta. Även om inte alla medarbetares arbetsuppgifter tillåter distansarbete, så är det positivt för hela organisationen att så många som möjligt arbetar hemifrån. Det handlar inte om millimeterrättvisa nu, utan att begränsa antalet människor som rör sig i samhället. Om du har en medarbetare som inte kan arbeta på distans och uppfattar att detta är orättvist, så kan du tryggt luta dig emot att du har både Folkhälsomyndigheten och regeringen i ryggen.

Ibland behöver vi också rannsaka oss själva. Vad är de egentliga skälen till att vissa arbetsgivare kräver att medarbetare, som skulle kunna arbeta på distans, kommer till arbetsplatsen. Handlar det kanske mer om brist på tillit än om rättvisa?

Tycker du eller dina medarbetare att det är orättvist om inte alla kan arbeta hemifrån?

 

 

Arbetsmiljöansvar vs. fula möbler och personlig integritet

De som har möjlighet att arbeta på distans under pandemin har nu gjort det i flera månader. Jag tillhör den gruppen och har därför suttit hemma i min lägenhet, i mitt arbetsrum, sedan i mars. Det går förvånansvärt bra och jag tycker att digitala möten fungerar över förväntan. Det är nästan så att det här har blivit det nya normala, även om jag ser fram emot att träffa kollegor IRL när det väl är dags.

Situationen väcker dock en del frågor. Just den här kan tyckas väga lätt, men jag funderar ändå över hur ingripande arbetsmiljöreglerna kan bli i relation till mitt privata hem. Jag har inte en fast hemarbetsplats men kan, under normala omständigheter, vid behov arbeta hemifrån. Jag har ett arbetsrum med skrivbord, men i ärlighetens namn går estetiken före ergonomin i mitt privata hem. Faktum är att jag är väldigt petig med vad jag anser passar eller inte passar in i min bostad, vilket jag naturligtvis har all rätt till.

Min arbetsgivare, Ledarna, har möjliggjort att vi som arbetar hemma kan få hem våra kontorsstolar och datorskärmar för att få en bra fysisk arbetsmiljö. Jag insåg redan i mars att jag behövde min stora datorskärm, så sedan dess tar den upp nästan halva bordsytan. Det ser inget vidare ut, men det är nödvändigt för att kunna arbeta med flera parallella dokument och alla digitala möten. Men så var det det här med kontorsstolen…

Jag kan helt enkelt inte förmå mig till att be att få hem även den. Istället väljer jag att sitta på min vita trästol, modell Värmland, med ett par extra dynor på sitsen. Är det en bra ergonomisk lösning? Nej, troligen inte, men jag vill helt enkelt inte förfula mitt privata hem med en klumpig kontorsstol. Jag har full förståelse för om du som läser detta tycker att jag gjort en felaktig prioritering, särskilt om du inte är intresserad av heminredning.

Min arbetsgivare har ett arbetsmiljöansvar. (Jag hoppas inte min chef läser detta). Skulle de de facto kunna placera denna kontorsstol i mitt hem, även om jag själv inte vill ha den där?

Nåväl, nu är det snart semestertider och jag får lämna min trästol under flera veckor. Jag önskar dig en riktigt härlig semester och att du får tillräcklig tid till återhämtning. Förhoppningsvis kan vi alla, någon gång under hösten, börja arbeta som vanligt igen.

Hur ser det ut på din hemarbetsplats?