Taggarkiv: det svenska ledarskapet

”Jag har som mål att vara med på er lista”

Igår kom en undersökning från Wiminvest och TNS Sifo som pekar på det som vi länge har befarat, att unga kvinnor inte vill bli chefer. I alla fall inte så som chefsrollen ser ut idag. Det är framförallt tre skäl som talar emot chefskarriären:

  1. Ökad arbetsbelastning
  2. Tvivel på den egna förmågan att klara kraven.
  3. Hierarkisk och trög organisation.

Sofia Falk, grundare och vd på Wiminvest säger i en intervju till Affärsvärlden:

– Det blir katastrof för svensk tillväxt om inte storföretagen lär sig att attrahera och behålla unga.

Ett företag som verkar börja fatta det här är Accenture. Jag och Christina Franzén från Näringslivets Ledarskapsakademi  föreläste på en rekryteringsträff för Nova Pro-talanger för ett par veckor sedan. Många av deltagarna var grymt skeptiska till chefsrollen. Som en ung kvinna sa:

– Du säger att chefers största drivkraft är att få vara med och påverka. Jag är specialist och har massor att säga till om. Jag sitter till och med i ledningsgruppen. Men jag slipper vara chef och hålla på och rådda med medarbetare hela dagarna, jag kan göra det jag tycker är kul.

Jag förstår dem. Inte ens dagens chefer tycker ju att chefsrollen känns optimalt utformad som den är idag. Vi måste pronto ta den här trenden på allvar och visa att ett ledarskap imorgon är något annat än ett ledarskap idag. Annars ligger vi pyrt till.

Fatta att jag därför blev lycklig när en ung kvinna kom fram till mig efter föreläsningen och berättade att hon just haft utvecklingssamtal med sin chef och satt upp som mål att 1. bli chef och 2. komma med på Ledarnas och Shortcuts lista över Framtidens kvinnliga ledare.

Skillnaden som gör skillnaden är att den här unga kvinnan upplevde sin organisation som nytänkande och flexibel med en modern syn på ledarskap. Dessutom hade hon en chef som såg hennes kompetens och helt var med på att stötta henne att nå sina mål och kanske till och med rucka på några unkna gamla strukturer och principer som ligger ivägen för henne.

Jag undrar bara, hur svårt kan det vara?

Klara Adolphson

På chefskurs med Zaremba

Den stora snackisen i veckan bland oss som jobbar med ledarskapsutveckling har varit Maciej Zarembas reportage i DN Kultur från i söndags. Jag har läst texten både en och två gånger och försökt förstå, vad är det han menar egentligen? Vad är det han vill förändra? Vilken sorts ledarskap är det han efterlyser?

Till skillnad från Johan Bertlett som jag bloggade om i förra veckan anser han att det är cheferna som ska vara kulturbärare i organisationen. Han vill att chefer ska vara tydliga och ta sin roll med mer auktoritet och han vill att chefer ska åka mer på kurs och gärna utmana sina egna föreställningar om sig själva i världen med hjälp av kultur. Så långt är jag med även om jag inte nödvändigtvis håller med.

Men det här med att svenska chefer har ”dåligt rykte i världen” är ”usla” och löser problem genom att köpa massagestolar känns mest som att Zaremba lider av ett svårartat chefsförakt. Och har ett problematiskt förhållande till auktoriteter.

Hur hade det varit om han bara gått rakt på och beskrivit det fascinerande forskningsprojekt som Julia Romanowska genomfört utan att först vältra sig i sina egna åsikter om hur hopplösa chefer i allmänhet och svenska chefer i synnerhet är.

Var åttonde anställd i Sverige är chef. Det är Ledarnas egna siffror som Zaremba använder i reportaget. Vad är det för ledarskap vi vill att dessa 500 000 chefer ska utöva?

När jag frågar de chefer som jag träffar om de i organisationen har en samsyn kring vad ledarskap ska vara i just deras organisation för att lösa just deras huvuduppgift så svarar de allra flesta nej. Hur ska vi kunna utveckla chefer om vi inte ens har en susning om åt vilket håll vi vill att de ska utvecklas?

Det här är en minst sagt oroväckande tendens och något som varje organisation måste ta ansvar för att söka klarhet i. Tycker det låter som en lysande idé att göra det med hjälp av Kafka, eller Jelinek. Men snälla Zaremba, skippa chefsföraktet.

Är föräldrar bättre chefer?

Det finns de som hävdar att de som är föräldrar också är bättre chefer. Om du vänder på resonemanget så innebär det att barnlösa (frivilligt eller ofrivilligt) skulle ha sämre förutsättningar att vara chef. Nej, jag är skeptisk.

Däremot vet jag att det anses positivt att vara man, chef och förälder, medan det omvända ofta gäller för kvinnor i chefsyrket.

Nåväl, vad är det då som skulle tala för att just föräldrar har ett försprång?  Att få barn är omvälvande och leder sannolikt till att man värderar saker annorlunda. Arbetet lär inte längre ha högsta prioritet och det finns gränser för hur långa arbetsdagar som är möjliga, vilket är en sund inställning. Jag är också övertygad om att det sker ett språng i den personliga utvecklingen och mognaden för den som blir förälder. Att vara tydlig, konsekvent och ha en ängels tålamod är andra nödvändiga färdigheter. Inte minst utvecklas den logistiska förmågan för att hålla hela familjen på rätt köl.

Alla dessa egenskaper är giltiga också för ett sunt ledarskap. Men jag är övertygad om att du kan tillgodogöra dig dessa oavsett om du har barn eller inte.

Jag har haft flera chefer som också varit småbarnsföräldrar. De har varit allt från toppenchefer, till mindre lämpliga. Enligt min tolkning har det haft väldigt lite att göra med huruvida de haft barn eller inte. Ett gemensamt drag har ändå funnits där, nämligen stressen och det dåliga samvetet för att inte riktigt hinna med.

Varför funderar jag på detta just nu? Jo, läser en rapport skriven av en grupp amerikanska forskare som föreslår att Maslow’s klassiska behovspyramid bör uppdateras Renovating the Pyramid of Needs.  Maslow’s modell för människans hierarki av behov har varit giltig i 70 år, så visst kan det finns skäl att ifrågasätta om den ännu är aktuell. Vad dessa forskare föreslår reagerar jag däremot på. Maslow menar att det högsta behovet är självförverkligande. Det kan ske först när andra basala behov är tillgodosedda, som till exempel säkerhet, mat, trygghet och social tillhörighet. Vad forskarna föreslår är en uppdelning av Maslow’s topp av pyramiden. Det yttersta uttrycket för självförverkligande bör enligt dem vara föräldraskap. Det är säkert så för en stor del av mänskligheten. Men visst finns det andra sätt att förverkliga sig själv på?

Du har säkert gissat det vid det här laget. Jag har inte några egna barn. Så kanske är jag inte helt opartisk i frågan. Men utifrån min egen erfarenhet finns det mängder av sätt att förverkliga sig själv på. Och tro det eller ej, alla vill faktiskt inte ens ha barn.

Vad tror du? Är föräldrar bättre rustade att axla chefsrollen?

Chefers ansvar att ingripa mot mobbning

Med utgångspunkt i några enskilda personers fruktansvärda erfarenheter av mobbning på svenska arbetsplatser, har DN-journalisten Maciej Zaremba inlett en artikelserie i Dagens Nyheter. Hans syfte är att blottlägga missförhållanden som lett till att anställda blivit sjuka och fått lämna sitt jobb med självkänsla och tillit i ruiner.

Jag välkomnar att tidningen lyfter fram detta viktiga och svåra ämne i dagsljuset. Ett ämne som är kopplat till chefers ansvar för arbetsmiljö.

Rädsla eller feghet inför att ta hand om problem

I några fall i Zarembas artiklar pekas också chefer ut. Tyvärr som delaktiga och t.o.m. drivande i mobbningen. Det finns ingen anledning att betvivla sanningshalten i det. För också bland Sveriges 500 000 chefer finns personer med skeva värderingar och rädsla eller feghet inför att ta hand om problem.

Trots det ligger lösningen på problemet hos arbetsplatsernas chefer.

Främja ett bra arbetsklimat

Chefer är förebilder och bärare av företagets värderingar. Det är cheferna som ska se till att arbetskulturen främjar ett bra arbetsklimat där varje medarbetares kompetens och förmåga tas tillvara. Därför finns det ingen ursäkt i världen för en chef att inte ta tag i den här typen av problem. Duckar man för det bör man fundera en gång till om man ska arbeta som chef.

Samtidigt tycker jag det måste sägas, det som alla vi som jobbar eller har jobbat som chefer vet: det krävs engagemang från högsta ledningen. Att vara chef är att vara en del i ett system och en kultur. En enskild chef kan visserligen förhindra enstaka övergrepp men kan aldrig ensam bryta en osund kultur eller en skev människosyn som tillåtits genomsyra en arbetsplats.

Säkerställa en kultur utan mobbning

Här finns inga ”quick fixes”. Att säkerställa en kultur utan mobbning, kränkningar och trakasserier är ett arbete som måste pågå varje dag och som ska genomsyra alla led. Och engagera alla anställda. Inte minst den högsta ledningen.

Om chefer har medverkat i mobbning på arbetsplatsen ska de bytas ut. För så viktiga är chefer. Det är därför de kallas företagets nyckelpersoner.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

En lyckad chef

Häromdagen träffade jag ett gäng unga chefsämnen med siktet inställt på en chefskarriär i offentlig sektor. Bara det gör dem tämligen ovanliga: Av unga chefsaspiranter är det bara 15% som har offentlig sektor som sitt förstahandsval av arbetsgivare.

Kännetecken för en bra chef

Dessa unga chefer in spe fick uppmaningen att tänka ut en enda sak som kännetecknar en bra chef. Först kom viktiga, men ganska förutsägbara egenskaper: tydlig, kommunikativ, resultatinriktad och en hel del sådant som hör till bilden av det svenska ledarskapet. Men sedan sade en ung kvinna det mest självklara av allt, det som vi aldrig säger: Man måste tycka om sina medarbetare!

Relation

För hur mycket vi än fokuserar på chefens villkor och förutsättningar, på kompetensutveckling och tydliga uppdrag så kan man aldrig bortse från att ledarskapet är en relation. Och om inte relationen med medarbetarna fungerar så kan man jobba hårt med allt det andra men ändå aldrig bli en lyckad chef!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Ett föränderligt ledarskap

Jag träffade delar av chefsklubben på Volvo personvagnar igår. Samtalet handlade givetvis om kineser, amerikaner och en hel del Hisingsbor.

Vi kom att diskutera vilka förväntningar man kan ha när det gäller ledarskapet, i samband med att ett företag säljs till en ägare med helt annan kulturell bakgrund.

De flesta i gruppen hade varit med redan när Ford som ny ägare lovade att det ”svenska” ledarskapet skulle gälla på Volvo, och tvingats uppleva snabba och ganska brutala förändringar. Ny syn på lönebildning för chefer och förändrad nomenklatur för chefsbefattningar är ett par av de mest påtagliga förändringarna.

Hur ser ledarskapet ut?

När allt nu pekar mot att Volvo personvagnar blir kinesiskt var frågan hur mycket hopp man vågar sätta till löftet att Volvo ska få sköta sig självt. Gäller det under förutsättning att man levererar bra resultat? Och hur ser det ”kinesiska” ledarskapet egentligen ut?

En enda sak är säker: Oavsett vad som utlovas kommer cheferna i företaget att påverkas av ägarskiftet mest av alla. Frågan är bara hur mycket och på vilket sätt?

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Kan det bli för bra?

2009 var året då många svenskar förlorade sina jobb. Under vissa perioder var varsel och företagsnedläggningar de dominerande nyheterna. Bakom alla nyheter döljer sig en rad enskilda öden med besvikelse, oro och ekonomisk osäkerhet. Att ofrivilligt förlora sitt jobb är en tragedi.

Men med det konstaterat, kan man fundera över svenskarnas besatthet av att behålla och värna om jobbet.Inte bara ett jobb – det är enkelt att förstå – men just det jobb som du för tillfället har. I Sverige tillmäter vi ett värde som går bortanför den ekonomiska tryggheten att stanna på vår arbetsplats och helst i samma arbetsgrupp. Jag har själv som chef upplevt att medarbetare tackar nej till ett efterlängtat erbjudande att gå upp i tjänstgöringstid om det innebär att man måste lämna sin grupp.

Teambildning betonas

Är detta baksidan av ”det svenska ledarskapet”? Där vi betonar teambildning och gruppens utveckling så starkt att individen försvinner?

Är det nackdelen med att så många arbetsplatser, stora som små, strävar efter att prägla sina medarbetare med starkt engagemang och lojalitet mot varumärket och företaget? Att man bygger en vi-känsla som syftar till att göra det lustfyllt och lätt att ge sitt yttersta på jobbet, men som lämnar den enskilde ensam och övergiven när jobbet inte längre finns kvar?

Individens utveckling

Som chef ska du jobba med att utveckla din grupp av medarbetare så att ni presterar det allra bästa för företaget. Men i det arbetet får chefen inte glömma den enskilde personens utveckling. Alltför stark teambildning kan hämma den individuella flexibilitet som krävs på dagens arbetsmarknad och bli en belastning istället för en styrka den dagen man blir av med jobbet.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna