Inlägg

(Nästan)Alla rätt SACO!

I en utmärkt artikel i dagens SvD tar SACO genom sin ordförande Göran Arrius kraftfullt ställning för att förnya svensk lönebildning och helt gå över till individuell lönesättning. Det som redan är verklighet för väldigt många av SACOs välutbildade och eftertraktade medlemmar upphöjs till norm.

För skälen är många och övertygande anser Göran Arrius.

Produktivitet och effektivitet – det som i verkligheten  skapar löneutrymmet – gynnas av att medarbetarna stimuleras genom en lönesättning som ger feedback på prestationen. Jämställdheten ökar genom att lönesamtalen sätter fokus på den enskildas resultat kopplat till verksamhetens mål, och fördomar och förutfattade meningar kan spela mindre roll. Och slutligen så kräver kunskapssamhällets arbetsmarknad med dess vitt skilda arbetsuppgifter  en ny lönemodell, hävdar Göran Arrius.

Så långt allt väl och jag gläder mig åt att ha fått en stark partner i kampen för en modern arbetsmarknad.

Men trots denna övertygande argumentation är SACO inte helt på banan. För den centrala avtalsrörelsens alltmer förlegade dans runt “märket” måste finnas kvar, enligt Göran Arrius, och han drar sig inte för att särskilt hylla industriavtalet. Centralt fastställd norm och individuell lönesättning på företagen är det bästa. Avtalskramarna  hos båda parter, de som triggas av dramaturgin i avtalsrörelsens turer och som har sina största ögonblick då märket spikas håller ett fast grepp om oss alla.

Genom Ledarnas tjugo års erfarenhet av strävan efter individuell lönebildning vet jag att det inte går att äta kakan och ha den kvar Göran! Så länge det sätts centrala procentsatser kommer det vara styrande i alla diskussioner när den verkliga avtalsrörelsen tar fart, ute på företag och förvaltningar.

Och den individuella lönesättningen, som innebär att du får betalt efter din prestation och företagets betalningsförmåga, blir bara en snöpt variant utan kraft.

 

Är avtalsrörelsen viktig för chefer?

Vilken dum fråga tycker du kanske, chefer är ju också anställda och vill ha mer i plånboken.

Javisst, men avtalsrörelsenär viktig också därför att chefer än en gång riskerar att förlora ett av sina viktigaste redskap för ledarskapet, nämligen individuell lönesättning.

Låt företag och individer själva komma överens om lönen

“Avtalsrörelsen har blivit en riktig rysare” skriver Cecilia Axelsson i dagens SvD. Hon ömmar för förbundens förhandlare som har det tufft just nu. Det gör inte jag.

Det finns en självklar lösning, sluta att avtala om centrala procentsatser långt bort från arbetsplatserna och låt företag och individer själva komma överens om lönen. Avtalsrörelsen är en föråldrad process som inte hör hemma bland moderna människors värderingar och synsätt kring lön.

Det finns en stark tilltro till individens förmåga i Sverige. Det finns också en stark övertygelse att företag ska få sköta sina egna angelägenheter. Men detta gäller inte på löneområdet. Där accepterar vi fortfarande förmyndare, centrala organisationer som fattar beslut över huvudet på företag och anställda.

Lön som styrmedel

För chefer är möjligheten att använda lönen som styrmedel i verksamheten jätteviktig! Att kunna uppmuntra och belöna medarbetare som når sina mål och mer därtill är nödvändigt i ett bra ledarskap. Men hur gör du det, när någon annan bestämt att alla medarbetare, oavsett prestation ska få lika mycket påslag och det som återstår att fördela individuellt är ett hån mot individen?

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Makt eller medlemmar?

Avtalsrörelsen pågår, enligt välunderättade källor, just nu i stängda rum. Parterna har icke-möten där man diskuterar icke-frågor med varandra. Men utåt, mot medlemmar och allmänhet, vidmakthåller man bilden av ett ställningskrig. Retoriken låter lite olika, men praktiken är i verkligheten densamma. Båda sidor sitter fast i en vanföreställning om att makt och kontroll är samma sak.

Var lönen ska sättas

Det handlar om var lönen ska sättas, mellan individ och enskild arbetsgivare eller mellan två centrala parter, långt bort från arbetsplatsen.
Förlorare är Sveriges anställda som inte kan se någon koppling mellan den egna prestationen och utfallet i plånboken. Förlorare är Sveriges chefer som inte kan använda lönen som styrmedel i verksamheten och uppmuntran till engagerade och duktiga medarbetare. Förlorare är också alla företag som kastar pengar i sjön genom att inte göra kopplingen mellan kompetenta medarbetare och den ersättning som betalas ut.

I onsdagens SvD skriver Cecilia Axelsson “Lönebildning som bara sker lokalt ute på företagen försvagar de centrala fackets roll, alltså vägrar de att backa där”. Vad hon beskriver är det som kan bli fackföreningsrörelsens undergång.

Påverka sina villkor

Moderna individer vill kunna påverka sina villkor på arbetsplatsen genom sin egen insats, och göra det i dialog med arbetsgivaren. Man behöver ingen förmyndare.

På kort sikt kan facken uppleva att man förlorar makt genom att flytta lönebildningen från central nivå till lokal. Men i det långa perspektivet är det en helt nödvändig utveckling för att vara attraktiv för nästa generations medlemmar. Medlemmar som efterfrågar råd och stöd från sin fackliga organisation. Inte förmynderi!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Annika Elias på YouTube om individuella lönerevisionsdatum