Inlägg

Var går gränsen för chefers ansvar?

/3 Kommentarer/i /av

Den stora och viktiga frågan på svensk arbetsmarknad är utanförskapet. Det som innebär att även om du vill och har förmåga så kan du inte få ett jobb. Många människor, inte minst väldigt många ungdomar, har förlorat hoppet om att någonsin få bidra till utveckling och tillväxt på samma sätt som andra.

Dessa människor saknar en röst. Vid ett samtal på arbetsmarknadsdepartementet igår uttryckte minister Hillevi Engström oro över det som hon i praktiken såg som ett utestängande. De fackliga organisationerna pratar bara om sin medlemmar, och inte särskilt mycket om de stora skaror som står utanför gemenskapen.

Chefer har i detta sammanhanget ett speciellt ansvar. Om satsningar på att bryta utanförskapet – vare sig det kommer från statliga myndigheter, eller som igår från Volvo AB – ska resultera i något, så måste cheferna vara med.

Det är chefer, som genom sitt ledarskap, ser till att människor i behov av särskilt stöd kan finna sin plats i arbetsgruppen.

Det är chefer som tillsammans med medarbetarna skapar en kultur där alla på arbetsplatsen får bidra efter sin förmåga.

Och det är chefer som kan stödja, utveckla och peppa en medarbetare så att den så småningom kan söka jobb på öppna arbetsmarknaden.

Men för att kunna göra allt detta  behöver cheferna själv ha rimliga förutsättningar. Om du redan har 40-50 medarbetare, hårda resultatkrav och väldigt lite tid för ledarskapet är inte dina möjligheter att göra skillnad så särskilt stora.

Därför framförde Ledarna i mötet igår att stora viktiga satsningar på att få fler i jobb också måste åtföljas av satsningar och krav på arbetsgivaren att cheferna ska ha en rimlig chans att göra det som väldigt många av dem vill:

Vara med och ta ansvar för att bryta utanförskapet!

Kan det bli för bra?

/0 Kommentarer/i /av

2009 var året då många svenskar förlorade sina jobb. Under vissa perioder var varsel och företagsnedläggningar de dominerande nyheterna. Bakom alla nyheter döljer sig en rad enskilda öden med besvikelse, oro och ekonomisk osäkerhet. Att ofrivilligt förlora sitt jobb är en tragedi.

Men med det konstaterat, kan man fundera över svenskarnas besatthet av att behålla och värna om jobbet.Inte bara ett jobb – det är enkelt att förstå – men just det jobb som du för tillfället har. I Sverige tillmäter vi ett värde som går bortanför den ekonomiska tryggheten att stanna på vår arbetsplats och helst i samma arbetsgrupp. Jag har själv som chef upplevt att medarbetare tackar nej till ett efterlängtat erbjudande att gå upp i tjänstgöringstid om det innebär att man måste lämna sin grupp.

Teambildning betonas

Är detta baksidan av ”det svenska ledarskapet”? Där vi betonar teambildning och gruppens utveckling så starkt att individen försvinner?

Är det nackdelen med att så många arbetsplatser, stora som små, strävar efter att prägla sina medarbetare med starkt engagemang och lojalitet mot varumärket och företaget? Att man bygger en vi-känsla som syftar till att göra det lustfyllt och lätt att ge sitt yttersta på jobbet, men som lämnar den enskilde ensam och övergiven när jobbet inte längre finns kvar?

Individens utveckling

Som chef ska du jobba med att utveckla din grupp av medarbetare så att ni presterar det allra bästa för företaget. Men i det arbetet får chefen inte glömma den enskilde personens utveckling. Alltför stark teambildning kan hämma den individuella flexibilitet som krävs på dagens arbetsmarknad och bli en belastning istället för en styrka den dagen man blir av med jobbet.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna