Inlägg

Grattis till ett viktigt uppdrag, Annika Strandhäll!

Den före detta ministern Annika Strandhäll har utsetts till talesperson i jämställdhetsfrågor för Socialdemokraterna. Strandhäll har en bakgrund i fackföreningsrörelsen som ordförande för fackförbundet Vision. Det gör att åtminstone jag får höga förväntningar på Socialdemokraternas jämställdhetsarbete när hon nu tar över dessa frågor.

Det finns två reformer som på ett radikalt sätt skulle förändra förutsättningarna och leda till bättre jämställdhet på svensk arbetsmarknad.

Den första är införandet av kvoteringsregler för börsbolagens styrelser. Att kräva av de största företagen att de har mer jämställda styrelser är viktigt för att skapa kvinnliga förebilder och flytta bilden av vem som kan, vill och får vara chef och ledare i det svenska näringslivet. Förebilder har en stor betydelse för utvecklingen i samhället, men föreställningen om hur en chef ser ut lever fortfarande kvar; en äldre eller medelålders vit man. Goda exempel på kvotering finns både i Europa och i till exempel Kanada.

Den andra reformen är en fullt ut individualiserad föräldraförsäkring. Det vore det enskilt effektivaste sättet att utjämna förutsättningarna mellan könen på arbetsmarknaden. Att både män och kvinnor har samma förutsättningar att finnas tillgängliga för sina barn borde vara självklart och skulle skapa en mer jämställd syn på vem som kan, vill och får göra karriär och bli chef eller ledare.

Föräldraförsäkringens nuvarande utformning är en kraftigt bidragande faktor till att arbetsmarknaden är ojämställd. Kvinnor förväntas ta ut större delen av föräldraledigheten, och därmed vara borta från jobbet mer än män. Detta gör kvinnor mindre attraktiva på arbetsmarknaden och begränsar deras möjligheter, vilket drabbar alla kvinnor, inte bara de som själva väljer att stanna hemma. Det får även till följd att näringsliv och offentlig sektor inte fullt ut drar nytta av kvinnors kompetens.

Om Socialdemokraterna på riktigt vill ha ökad jämställdhet så är det i de här två frågorna som Annika Strandhäll behöver flytta fram positionerna.

Är chefer ett lovligt villebråd?

Uppenbarligen kan du vara en lysande chef, med högt förtroende och strålande resultat – och ändå få sparken. Det visar regeringens beslut att byta ut Ann-Marie Begler som generaldirektör.

Hon får gå efter att med stor framgång ha utfört en rad impopulära åtgärder på regeringens uppdrag. Något skäl till avskedet har inte angivits, annat än en konstruerad förklaring från ansvarig minister om att ”det behövs ett annat ledarskap”. Ett skäl som omedelbart avslöjades som ihåligt då en rad av hennes underställda chefer och kollegor trädde upp till försvar för Begler.

Så om det inte är något fel på resultatet, och inte på ledarskapet, varför då avskeda en chef? Om det inte är för att dölja uppdragsgivarens egna misslyckande?

För detta är långt ifrån en enstaka händelse, även om det mer sällan sker på denna nivån och så publikt. Hos Ledarna ser vi en hårdnande attityd mot chefer, där det blir allt vanligare att chefer flyttas på eller sägs upp utan hållbara skäl. Att med hjälp av ett mer eller mindre generöst avgångsvederlag lösa en chef från sin anställning ser många arbetsgivare som en rättighet, oavsett vad som står i anställningsbeskedet.

För en enskild chef är detta nästan alltid en tragedi. De allra flesta chefer känner ett stort engagemang till sitt uppdrag och sina medarbetare och många arbetar hårt och mycket på att nå sitt resultat. Att då få lämna, utan en rimlig anledning, blir till en kränkning som det är svårt att hämta sig från.

Arbetsgivare och chefer har en relation som bygger på förtroende och går utanför vad som står skrivet i ett kontrakt. Att vårda och utveckla den relationen är ett ömsesidigt åtagande, och det som i slutändan leder till framgång både för verksamhet och individ. Ledarskapets innersta kärna stavas tillit.

I Ann-Marie Beglers fall valde uppdragsgivaren att ensidigt bryta relationen. Signalen man skickar till sina myndighetschefer  är stark och skrämmande: Hårt arbete och lojalitet lönar sig inte.

Chefernas ansvar?

Det tog inte många timmar efter det att Youtubeklippet, där socialförsäkringsminister Annika Strandhäll kallades för h-ordet, blev offentligt innan Moderaterna kickade den digitala kommunikatör som yttrade detta. De som flabbar i bakgrunden på partikansliet, däremot, jobbar kvar. Till SVT säger Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé att han vill försöka ”förstå” vad beteendet på filmen kommer ifrån, varför personerna skrattar.

Jag ställer mig frågan vilket ansvar chefen för den numera sparkade kommunikatören har. Och den chefens chef. Det räcker med att se klippet för att förstå att problemet är mer omfattande än kommunikatörens dåliga omdöme och den vedervärdiga kvinnosyn detta uttryck symboliserar. De runtomkring triggar honom och ingen har civilkurage att säga ”Stopp, håll klaffen, vad håller ni på med?!”

Vad är chefernas ansvar för att en sådan arbetsplatskultur tillåts växa fram? Stort, anser jag.

I takt med att valkampanjer allt som oftast sker på nätet är Moderaterna inte ensamma med att bidra till ett grövre samtalsklimat. Svenska partier, av alla kulörer, har tidigare dragit lärdomar från amerikanska valrörelser, och som vi sett ledde Donald Trumps kampanjmetoder till seger för honom. Det går alltså att engagera människor på en exceptionell megaskala samtidigt som de stirrar in i mobilskärmarna. Och jag tror dessvärre att själva råheten i budskapen har en tjusning i sig.

Den numera sparkade kommunikatören förefaller ha haft en uppdragsbeskrivning från partiet som närmast verkar ha varit att balansera på gränsen och till att uppvigla till drev i sociala medier. I politiska partier, allra minst de som aspirerar på att vara statsbärande, kan inte chefer låta sig ryckas med och låta ett stort antal likes och delningar av grova påhopp, på enskilda personer eller på grupper av personer, styra vilka beteenden som anses godkända.

Nu på eftermiddagen kom nyheten om att Moderaternas kommunikationschef blir omplacerad till att arbeta med analys och opinion. Anledningen är att han “brustit i sitt ledarskap och att partiet måste få en nystart i sin kommunikation” meddelar partisekreteraren Tomas Tobé. Ja, kommunikationschefens bristande ledarskap går inte att dölja. Frågan är om denna åtgärd räcker?