Chefen – en viktig nyckel i den gröna omställningen

När världens ledare samlas på COP30 står Europa och Sverige inför ett vägval som kommer definiera vår konkurrenskraft för årtionden framåt. Mario Draghis rapport om Europas konkurrenskraft är glasklar: framtidens tillväxt kommer ur investeringar, innovation och en snabb, effektiv övergång till fossilfri energi. Det är inte en klimatfråga vid sidan av ekonomin. Det är Europas industripolitiska strategi.

Det är bara att titta på energimarknaden. Europa har i dag betydligt högre energipriser än exempelvis USA, och förklaringen är enkel: vi importerar fortfarande stora delar fossilbaserade energi, se exempelvis Energiforsks slutsatser här. Länder som har egen gas och olja betalar mindre. Vi är utlämnade åt världsmarknaden och åt geopolitiska risker. Exempelvis importerar Europa fortfarande betydande mängder gas från Ryssland. Därför är det inte bara miljömässigt klokt att lämna fossila bränslen, det är ekonomiskt och säkerhetspolitiskt nödvändigt.

För Sverige är detta särskilt viktigt: konkurrenskraften i allt från gruvor och stål till datacenter och batterifabriker är i mångt och mycket beroende av billig och ren el. Och här har vi redan ett tydligt försprång. Sverige har ett i princip fossilfritt elsystem som många andra bara kan drömma om. Dessutom har vi naturresurserna, tekniken och kompetensen som krävs för att leda den gröna revolutionen.

På Fossilfritt Sveriges årskonferens i förra veckan var budskapet tydligt. Tekniken och produkterna finns. Nu måste någon köpa dem. Då får inte politiken rygga tillbaka, tona ned mål eller dra ned styrmedel. I så fall riskerar hela affärsmodellen bakom svensk industris gröna satsningar att falla. Företagen har investerat miljardbelopp baserat på att omställningen fortsätter. Nu får det politiska modet inte svikta, även om andra frågor klättrat i prioritet. Det är viktigt att förstå att säkerhetspolitiska frågor och frågor om vår konkurrenskraft är beroende av vår förmåga att ställa om.

Samtidigt måste vi hantera omställningens konsekvenser. För när industrin ställer om uppstår en enorm kompetensförflyttning. Ingenjörer som arbetat med dieselmotorer ska nu in i eldrift. Processoperatörer ska hantera vätgas. Servicetekniker ska behärska nya material och digitala system.

Här är chefen helt avgörande. Sverige har ett decentraliserat system där chefer på alla nivåer bär stort ansvar för rekrytering och kompetensutveckling, vilket exempelvis Ledarnas rapport om kompetensförsörjning visade. Klimatomställningen kommer inte lyckas genom stora politiska utspel om inte cheferna har verktygen att ställa om sina team och medarbetarna har realistiska möjligheter att vidareutbildas.

Därför är reformer som omställningsstudiestödet helt centrala. De gör det möjligt för mitt-i-karriären-medarbetare att fördjupa sin kompetens eller utbilda sig in i helt nya yrken.

Men, klimatomställningen måste också vara socialt hållbar för att vara politiskt möjlig. Den måste ske snabbt men får ändå inte vara för dyr och omständlig. Då riskerar man tappa allmänhetens stöd och få kraftiga motreaktioner, se exempelvis Nederländerna och Frankrike. Den här balansgången är nyckeln till framgång.

Avslutningsvis, för Europas del måste saken vara klar, att fortsätta kliva fram som den kontinent som lyckas kombinera klimatnytta med industriell konkurrenskraft. För Sveriges del är detta ännu mer tydligt. Vi har allt att vinna på att fortsätta. Vårt energisystem, våra naturresurser och våra företag är byggda för en fossilfri framtid.