FKL – galan jag helst skulle slippa gå på!

Head of Business Development, vd och koncernchef, Country manager och Kommundirektör. Företagen heter Swedish Biogas, Google, Oriflame, Vallentuna kommun och Milvik.

Vilka bilder stiger fram ur vårt inre? Välkammade herrar i medelåldern med slips och kostym?

En bild som nästan alltid stämmer, men som i några undantagsfall visar att det finns företag som våga tänka utanför ramen och rekrytera den bästa kompetensen.

För bakom titlarna ovan döljer sig några av vinnarna i Ledarnas årliga ranking Framtidens kvinnliga ledare. De är alla under trettiofem och alla är kvinnor. I år presenterar vi listan för tionde året och sammantaget har nästan femhundra unga kvinnor som är chefer och står för ett bra och värdeskapande ledarskap presenterats.

Och bakom dessa toppnamn finns varje år, sedan tio år tillbaka, ytterligare 74 kvinnor med cv som får det att svindla framför ögonen. Det är unga människor som med målmedvetenhet och engagemang skaffat sig gedigen utbildning, och dessutom ofta både studerat och arbetat utomlands för att skaffa sig internationell erfarenhet. Men som sedan i Sverige möts av en arbetsmarknad där det är svårare att bli börs-vd om du är kvinna än om du heter Anders.

Jämställdheten i Sverige går framåt, men med små, små steg. Alltfler kvinnor blir chefer på lägre nivå i företag och förvaltningar, men när vi tittar på toppbefattningarna har inte mycket hänt. Fortfarande innehas vd-posten i svenska bolag till nästan 90 procent av män och i företagens ledningsgrupper är det tunnsått med kvinnor.

I går var det dags för den årliga FKL-galan. En fantastiskt rolig och spännande gala jag helst skulle slippa gå på. Jag skulle vilja uppleva den dag då galan spelat ut sin roll och vi har ett arbetsliv där chefer rekryteras efter kompetens och inget annat.

Alla kan bidra i arbetet för jämställdhet

Den internationella kvinnodagen instiftades redan 1910 på initiativ av Clara Zetkin. Varje år i varje land skulle man på samma dag uppmärksamma bristen på jämställdhet med fokus på kampen för kvinnors rätt att rösta. Efter 68 år togs 8 mars med som en internationell kvinnodag på FN:s lista över högtidsdagar och syftet är fortfarande att uppmärksamma bristen på jämställdhet och kvinnors situation över hela världen.

För mig som jobbar med de här frågorna varje dag är det som att idag är dagen när vi får se lite mer av verkligheten som den egentligen ser ut. En dag när media anstränger sig att visa fler kvinnor i sina bilder och rubriker, i motsats till alla andra dagar som fortfarande domineras av män. Men bortom rubrikerna är det också en dag som visar på hur oerhört mycket jämställdhetsarbete som hela tiden pågår. Mängden seminarier, demonstrationer, konserter och andra aktiviteter är imponerande.

Bristen på jämställdhet är en så central del av världens system, och påverkar alla delar i livet för så många människor – familj, arbete, hälsa och fritid. Det handlar om möjlighet att välja vilket liv man vill leva och få förutsättningar att uppfylla sina drömmer, men det handlar också om fattigdom, krig, mänskliga rättigheter och diskriminering. Listan kan göras hur lång som helst eftersom området är så otroligt stort.

Men det kan också vara väldigt konkret. Vi kan plocka ner det ogripbara till vardagliga handlingar, som du och jag kan göra och som gör skillnad. Det är ju också vad som brukar ingå i chefsrollen; att balansera det vardagliga, konkreta men det långsiktiga och mer abstrakta. Och när det kommer till arbetet för jämställdhet så finns det massor som du som chef kan bidra med.

För många kan det upplevas omöjligt att ta det stora greppet om jämställdhet utifrån hur chefsvardagen ser ut, men det är alltid bättre att ta ett steg på vägen än att inte göra något alls. Om du som chef ändrar ditt beteende och börjar agera på ett annat sätt så uppstår ofta en dominoeffekt.

Därför kommer här tre tips till dig som chef för att bidra i arbetet för jämställdhet. Tre saker du kan göra redan nu:

  1. Fördela ordet jämt mellan kvinnor och män på nästa möte. Till hjälp kan du ladda ner appen Gendertimer.
  2. Ta råd av lika många kvinnor och män inför ditt nästa beslut.
  3. Öka din kunskap om hur du kan leda så att kvinnor och män får samma förutsättningar. Läs till exempel boken Genusmedvetet ledarskap.

Naturligtvis räcker inte detta för att skapa en jämställd och inkluderande arbetsplats, men gör du det här – då har du kommit längre än många andra. Och när det är dags att ta nästa steg, då finns massor av hjälp i form av experter, metoder och handböcker som du kan förlita dig på.

Motstånd mot ökad jämställdhet

Organisationsforskaren Mats Alvesson pratar om högt och lågt i sin senaste debattartikel om ledarskap i Svenska Dagbladet. Vi på Ledarna ser fram emot att läsa den forskning Alvesson och hans forskargrupp snart kommer att presentera i ämnet, men några delar i Alvessons artikel förtjänar att bemötas redan nu.

Alvesson kritiserar bland annat att arbetet för ökad jämställdhet inom högskolan är ett prioriterat område för högskolans chefer. Han vänder sig mot att universitetets anställda behöver följa regler, förordningar och policys och ta hänsyn till krav från ackrediteringsinstitut som rankar internationella universitet. Det är en anmärkningsvärd ståndpunkt särskilt i ljuset av att den svagt positiva förändring vi nu ser också pådrivits av det faktum att ackrediteringsinstituten började synliggöra och värdera graden av exkludering/inkludering av män och kvinnor i rekryteringen.

Högskolan spelar en viktig roll i sitt uppdrag att bedriva forskning och utbildning som leder till ökad kunskap och kompetens i samhället. Som fanbärare av kunskapen och medvetenheten i samhället kan man tycka att universiteten borde ligga i framkant i utvecklingen mot en ökad jämställdhet. Men så är inte fallet. Snarare hamnar de sist i klassen när det gäller arbetet för ökad jämställdhet och inkludering på lika villkor.

Ledningens aktiva engagemang är avgörande i organisationers jämställdhetsarbete eftersom detta i högsta grad handlar om frågor om makt och inflytande. Den utveckling vi ser, och som Alvesson kritiserar, visar på att förändringar kan ske när ledningen arbetar kunskapsbaserat och aktivt för att åstadkomma en ökad jämställdhet. Det visar också på vikten av ett yttre tryck i form av direktiv från ägare och påtryckningar från externa intressenter, som i högskolans fall de institut som rankar universiteten.

Uppföljningar visar att kompetensnivån höjs när jämställdheten ökar i organisationer. En ökad jämställdhet inom forskning och undervisning är därför av största vikt för att möta dagens och framtidens utmaningar. Men mycket återstår att göra. Enligt en rapport från Högskoleverket avancerar unga män fortfarande till professor i större utsträckning än unga kvinnor. Det bidrar till den fortsatt sneda könsfördelningen i dagens professorskår, där bara 20 procent är kvinnor (Högskoleverket 2011: 6 R). Statistiken visar att andelen kvinnliga professorer vid Lunds universitet, där Alvesson själv arbetar, knappt kommer upp till en fjärdedel. Ekonomerna, Alvessons egen fakultet, intar jumboplatsen bland fakulteterna med endast tio procent kvinnliga professorer (LUM. Lunds universitets magasin, 19 september 2014).

Det är glädjande att utvecklingen mot ökad jämställdhet och mångfald går framåt på arbetsmarknaden men bekymmersamt att det sker så långsamt. Arbetet för ökad jämställdhet och mångfald blir allt viktigare när arbetsmarknaden och samhället förändras. Den homogenitet som råder inom chefspositioner idag behöver förändras för att Sveriges chefer ska återspegla mångfalden i samhället. Bilden av vem som kan och vill bli chef behöver breddas för att skapa mer utrymme för kompetens i olika former. Chefsrollen behöver också utvecklas så att den lockar och passar fler i takt med att globaliseringen och teknikutvecklingen omvandlar den värld vi lever i.

Det gäller även inom den svenska högskolan, som kommer att möta ny konkurrens i en globaliserad och digitaliserad värld, där en kurs på Stanford University idag kan ges till en kvarts miljon studenter via nätet. Att organisationer och företag rekryterar kompetenta chefer ur hela kompetenspoolen i det svenska samhället med öppenhet och transparens istället för ur en snäv vänkrets i slutna rum är avgörande för Sveriges konkurrenskraft och därmed för vår gemensamma framtid.

Välkommet initiativ att modernisera föräldraförsäkringen

föräldraförsäkringRegeringen har nyligen aviserat att de tillsatt en utredning för att se över hela föräldraförsäkringen i syfte att modernisera den, inte minst för att uppnå en jämnare fördelning av uttaget av föräldrapenning och föräldraledighet. Detta är mycket välkommet. Hur föräldraförsäkringen används i praktiken är en viktig nyckel, kanske den viktigaste, till ett jämställt arbetsliv.

Dagens ojämna uttag av föräldraledighetsdagar försämrar kvinnors karriärmöjligheter. Om arbetsgivare ser frånvaro som någonting negativt, vilket är rimligt då frånvaro kostar i form av produktionsstörningar och sökkostnader efter vikarier, kommer en kvinna i fertil ålder automatiskt att ses som mer riskabel att anställa eller befordra än en man. Om kvinnan ändå anställs eller befordras får hon en något lägre lön än vad en man med likvärdiga kvalifikationer fått. Den något lägre lönen sätts för att kompensera för risken för de ökade kostnader för arbetsgivaren som hennes förväntade högre frånvaro medför.

En kvinna kan eventuellt ha samma befordringsmöjligheter som en man med liknande kvalifikationer upp till en viss nivå men hon har lägre chanser att befordras till befattningar där förvärvsavbrott anses leda till stora negativa konsekvenser för arbetsgivaren. Att arbeta som chef innebär ofta höga närvarokrav. Alltså är föräldraförsäkringen, som den används i praktiken, ett klart hinder för kvinnor som vill börja eller fortsätta en chefskarriär.

Kvinnor tjänar i genomsnitt mindre än män även i början av karriären men det är i 30-årsåldern som löneskillnaderna börjar växa. Om och när barnen kommer, och förhållandet inte spricker, drar männen ifrån lönemässigt. Gifta/sammanboende män med barn tjänar mer än ensamstående män, med eller utan barn. Det premieras lönemässigt att ha en partner som ansvarar för den större delen av arbetet med barnomsorg och hushåll. Bland småbarnsfamiljer tar mammorna nästan ett dubbelt så stort ansvar för detta arbete. Till detta kommer att mammorna tar två tredjedelar av vabb-dagarna när barnen är sjuka.

Men den negativa påverkan på karriärmöjligheter kan även gälla det – mindre antal – pappor som tar en betydligt längre föräldraledighet än pappamånaderna. Då kan arbetsgivaren se det som en signal att deras engagemang i arbetet är lägre än engagemanget hos de flesta andra pappor. De prioriterar ju att jobba. Dessa pappors lön var från början satt utifrån att han i framtiden skulle bete sig som män förväntas göra. Nu visar det sig att de beter sig mer som genomsnittliga mammor. Deras löneutveckling justeras därför nedåt.

Jag hoppas att utredningen får i uppdrag att också studera effekter på kvinnors arbetsmarknadschanser av rätten till föräldraledighet utan ersättning. Av direktiven att döma verkar det så. Denna rättighet används i mycket större utsträckning av mammor, som alltså ofta är hemma betydligt längre än den tid de får ersättning för. Och detta bidrar till att ytterligare cementera skillnaden i arbetsmarknadschanser, livsinkomster och därmed också pensioner mellan kvinnor och män.

En annan effekt av det skeva uttaget av denna omfattande rätt till föräldraledighet, med eller utan ersättning, känner många chefer och medarbetare, särskilt på kvinnodominerade arbetsplatser, igen. Nämligen att anställda utan barn eller med vuxna barn alltid blir sist prioriterade till de åtråvärda ledigheterna under sommaren och storhelger. Att lägga semesterscheman som långsiktigt uppfattas som rättvisa av alla kan bli en mardröm för chefer. Och när en grupp anställda alltid får stå sist i kön till de attraktiva semestertiderna… hur påverkar det arbetstillfredsställelse och produktivitet på jobbet?

Regeringens initiativ till att uppdatera föräldraförsäkringen till att passa ett modernt arbetsliv och ett jämställt familjeliv är lovvärt. Hoppas det inte stannar vid en halvmesyr, typ ytterligare en reserverad pappa-mammamånad och inget mer. Det har dock hänt en del sedan den förra föräldraförsäkringsutredningen publicerades 2005 i vilken jag var delaktig. Den utredningen föreslog en förlängning av antalet ersatta dagar från 13 till 15 månader och att fem månader skulle reserveras för vardera förälder. Då var det ingen hejd på det elände som skulle drabba familjerna om fler månader reserverades. Och som vi alla vet har vi bara tre reserverade månader idag. Idag har betydligt fler förstått vilken viktig nyckel föräldraförsäkringen är till ett jämställt arbetsliv. Och att vi som skattebetalare, kvinnor och män, alla bidrar till att finansiera ett system som förvisso har fördelar men också missgynnar kvinnors chanser på arbetsmarknaden. Så kanske politikerna vågar?

Lästips

Sexuella trakasserier en chefsfråga

Sedan nyheten om att polisen känt till problemet med sexuella trakasserier på sommarens festival We are Sthlm men undlåtit att agera i frågan, tillsammans med rapporter om händelserna på nyårsafton i Köln, har diskussionen om sexuella trakasserier varit högaktuell.

Det är bra eftersom det är frågor som tenderar att osynliggöras och inte tas på allvar. Debatten visar också på att sexuella trakasserier inte alls är ett nytt fenomen. De flesta tjejer och kvinnor har blivit drabbade någon gång eller känner någon som blivit utsatt, i skolan eller i arbetslivet.

Hur ser det ut på din arbetsplats?

Våra arbetsplatser skiljer sig naturligtvis inte från resten av samhället och undersökningar genom åren visar att sexuella trakasserier förekommer i alla branscher, även om vissa är mer utsatta. Majoriteten av de som utsätts är kvinnor, även om män också drabbas.

Ditt ansvar som chef är tvådelat när det kommer till trakasserier och kränkande särbehandling. Dels krävs enligt diskrimineringslagen ett förebyggande arbete. Men du har också en utredningsskyldighet om du på något sätt får kännedom om eller misstänker trakasserier. Det behövs alltså inte en anmälan från den som är utsatt för att du ska utreda, det räcker med att någon annan berättar eller att får höra ett rykte.

Tänk på det här som chef

  • Enligt diskrimineringslagen ska det på din arbetsplats finnas en policy för att förhindra och förebygga trakasserier. Det ska också finnas en beredskapsplan med tydliga rutiner för att kunna agera direkt när du får kännedom om händelser.

    Men en policy den skapar ingen skillnad om den är en papperstiger i en låda som i bästa fall tas upp en gång om året.

  • Informera dina medarbetare om trakasserier och kränkande särbehandling. Var tydlig med att sexuella trakasserier kan vara både psykiska och fysiska, som till exempel ord, gester, sexualiserade skämt, en jargong eller en blick. Kom ihåg att det alltid är den som blivit utsatt som avgör vad som är kränkande.
  • En orsak till att inte anmäla kan vara att man inte vill göra sig obekväm på arbetsplatsen. Se därför till att lyfta hela ansvaret från enskilda individer genom att vara tydlig med hur dina medarbetare ska anmäla om de misstänker att någon blir utsatt.
  • Du är normbärare i din organisation så ditt agerande sänder tydliga signaler om vad som gäller. En arbetsgivare som är passiv trots att den fått kännedom om förekomsten av trakasserier på grund av kön eller sexuella trakasserier kan bli skadeståndsskyldig gentemot en utsatt anställd.

Läs även

Orättvis mediebild drabbar chefer

Rättviseförmedlingen, denna outtröttliga röst för mångfald på alla samhällsarenor, har släppt en kartläggning av hur det ser ut i mediesverige. Inte oväntat speglar medierna den situation som råder inom de flesta verksamheter, män med svensk bakgrund har mer makt och ges därför mer sändningstid.

Stor sak i det, kan man kanske tycka, men faktum är att mediebilden påverkar oss mer än vi vill erkänna. Genom att aldrig släppa fram de som avviker från den gängse normen, befäster man den hegemoni som råder sedan lång tid tillbaka, både genom att inte presentera andra röster, men också genom att aldrig visa på andra förebilder.

När man tittar på mediebilden ur ett chefsperspektiv behöver man bara fundera på hur det ser ut i samband med alla bolagsstämmor på våren: Paraden av slips och kostymklädda svenska män som representerar det översta skiktet i näringslivet tar aldrig slut. Hur ska då de unga män och kvinnor som både vill leva ett jämställt liv och dessutom satsa på en karriär lockas att ta steget? Och hur ska nyanlända svenskar, i vissa fall med fina examina och kvalificerade uppdrag i kappsäcken, kunna se att det finns utrymme för dem att bidra?

Medierna har ett ansvar att ge oss bilden av hela Sverige och inte bara återberätta maktens beskrivningar. Jesper Strömbäck, professor i medie- och kommunikationsvetenskap kommenterar artikeln så här: – Men journalistiken tenderar att föredra personer som har en position och status – och i den gruppen är ju män med svenskklingande namn överrepresenterad – för det ger tyngd, rätt eller inte, till en artikel. Det är ett sätt för journalistiken att skydda sig själv.

Att mångfald berikar är de allra flesta överens om. Att vår konkurrensförmåga stärks om alla människor ges möjlighet att bidra och inte hejdas av förutfattade meningar om kön, ursprung eller annat ovidkommande är också ganska självklart. Men att det måste till ett aktivt, medvetet arbete för att ändra på sakers tillstånd är inte lika oomtvistat.

Därför är det särskilt glädjande att föräldraförsäkringen nu är på väg att ändras så att den gynnar ett mer jämställt uttag av dagar, vilket i förlängningen kommer påverka unga kvinnors möjligheter att avancera som chefer. Och därför är också Rättviseförmedlingens rapport så viktig. Vi har vant oss vid att i ett fritt samhälle ska man kunna lita på den verklighetsbild som förmedlas av media. Men uppenbarligen är det dags för lite mångfald och kanske t.o.m. jämställdhet även i mediebranschen.

Håller “märket” på att krackelera?

facken_industrinSå har då Facken inom industrin, alltså IF Metall, Unionen, Sveriges Ingenjörer, Livs och GS, lagt fram sina lönekrav: Ett ettårigt avtal med 2,8 procent i löneökning på varje avtalsområde. Lägstalöner ska höjas och finns det regler om individgarantier ska dessa höjas med 450 kr per månad. Sedan är det upp till förbunden själva att utforma sina löneökningskrav så länge som de ryms i en kostnadsökning på 2,8 procent. Förbunden kan ta en del av kostnadsökningen till arbetstidsförkortningar och deltidspensioner.

Facken inom industrin är överens om att den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska vara lönenormerande för hela arbetsmarknaden. Denna syn delas av deras motparter inom industrin. Vad de inte är överens om är nivån på det blivande så kallade ”märket”; 2,8 procent på ett år anser arbetsgivarna vara alldeles för högt.

LO-förbunden IF Metall, Livs och GS har denna gång ingen samordning i ryggen. Den havererade när förbunden inom LO inte kunde enas om särskilda lönesatsningar på undersköterskor i Kommunal. Det är inte bara inom Kommunal som missnöjet med lönerna är stort; även andra kvinnodominerade förbund, t.ex. Vision och Akademikerförbundet SSR, har uttryckt frustration över de låga relativlönerna i kvinnodominerade yrken.

Det blir allt tydligare att ”märket” blivit en tvångströja för lönebildningen. Nuvarande märkestänk har snart 20 år på nacken och många viktiga faktorer har ändrats, försvunnit eller tillkommit. Globaliseringen innebär att det knappast finns några sektorer kvar i ekonomin som kan räknas som helt skyddade mot konkurrens. Reallönerna är högre än för 20 år sedan och i takt med det ökar kraven på kvalitet i tjänster inom vård, skola och omsorg. Den demografiska utvecklingen mot en högre andel äldre är i full sving. Sedan finns det ju faktorer som inte avsevärt förändrats men som borde ha gjort det… exempelvis skillnaden i löner mellan kvinnor och män.

Jag letar i den 15-sidiga avtalspolitiska plattformen från Facken inom industrin… hur mycket krut lägger man ned på att tala om en lönesättning som speglar individens bidrag till företagets utveckling och konkurrenskraft? Det är inte mycket, faktiskt ingenting. En skrivning om betydelsen av att alla anställda ska ha möjligheter att utveckla sin kompetens, och att ”med ökad kompetens kommer utveckling av arbetsuppgifter och lön”. That´s it.

Självklart kommer det att finnas bedömningar om vad som kommer att bli den genomsnittliga löneutvecklingen i Sverige under de närmast kommande åren, och som kan fungera som kunskapsunderlag i en förhandling. Det är bara att läsa någon av de många olika konjunkturprognoser som görs, av banker, Finansdepartementet, Riksbanken, Konjunkturinstitutet, etcetera. Men en sådan bedömning är någonting helt annat än ett ”märke” vars uttryckliga funktion är att styra lönebildningen på hela arbetsmarknaden, om så behövs med Medlingsinstitutets benägna bistånd.

Min bedömning är att allt fler, såväl anställda som arbetsgivare, ser det som önskvärt att få arbeta med en lönesättning som inte är fjärrstyrd av en siffra som satts långt borta från den egna verksamheten. Ibland hörs argumentet att en individuell och processinriktad lönesättning fungerar utmärkt med en sådan fjärrstyrd siffra. Då är frågan, vari ligger det individuella och processinriktade?

Jag tror att vi nu ser början mot slutet för ”märket” såsom vi hittills känt det. Inte minst därför att vi hittills sett en snabb och dramatisk ökning av hur många anställda som har sifferlösa avtal. I år är det knappt 800 000 personer, cirka var fjärde anställd. Det är nästan en fördubbling på bara två år. Många av dessa avtal går förvisso ut 2016 men än så länge finns inga tecken på någon längtan att frivilligt ta på sig den tvångströja för lönebildningen som ”märket” utvecklats till.

Början till slutet för märket?

I ett större perspektiv, och mot bakgrund av allt som händer runt om oss just nu, kan man uppleva LOs haveri med att samordna avtalsrörelsen som en ganska liten fråga. Men sett i relation till att en av de stora utmaningarna i Sverige är att skapa en modern arbetsmarknad med en lönebildning som hör hemma i 2000-talet, är det inget mindre än en skräll.

Svensk arbetsmarknad är en av de mest könssegregerade i Europa. Trots att vi anses vara ett jämställt land jämfört med många andra, värderas arbete inom kvinnodominerade sektorer fortfarande mycket lägre än inom mansdominerade. Det är inte alls konstigt att de fack som representerar undersköterskor och handelsanställda nu bestämmer sig för att sätta ner foten och sluta vika ner sig för sina kollegor inom LO.

Det normerande “märket” ifrågasätts just nu från många håll, kvinnorna inom LO är bara ett bland många. För faktum är att märket blivit en tvångströja för lönebildningen i Sverige och inte längre gynnar vare sig näringsliv eller fack. Industriavtalet, och Medlingsinstitutets uppdrag som kopplats till det, utformades för många år sedan och många yttre förutsättningar har ändrats. Den snabbt tilltagande globaliseringen och tjänsteföretagens ökade roll i Sveriges export är några av de faktorer som förändrat läget. Och inte minst måste vi komma ihåg att den konkurrensutsatta sektorn numera är betydligt större än bara industrin.

Därtill kommer att företag och enskilda i allt högre grad ser det som naturligt och självklart att få arbeta fritt med en lönesättning som speglar individens bidrag till företagets utveckling och  konkurrenskraft , utan att behöva förhålla sig till en procentsats som förhandlats fram i en föråldrad avtalsrörelse. På en modern arbetsmarknad ser man lön som en investering i företagets framtid och inte som en död kostnad, en summa som skall delas ut lika för alla och är omöjlig att påverka. Lönesättningen är en del av chefens ledarskap, ett av flera sätt att uppmuntra önskvärd kompetens och beteende hos medarbetarna, och det tydligaste kvittot på att engagemang lönar sig.

På sina håll hävdas det att märket går utmärkt att förena med en processinriktad, individuell lönesättning. På Ledarna vet vi att det inte är sant. En siffra, även om den sätts i ett avtal som sluts “far, far away” kommer vara styrande för den lokala processen.

Därför är det med glädje jag nu ser hegemonin runt märket krackelera. Jag önskar kvinnorna framgång i deras lönekamp, men ännu mer önskar jag mig en arbetsmarknad där lönen för individen sätts av chefen i ett samtal med utgångspunkt i företagets betalningsförmåga och den enskildes prestation.

 

Varför har det gått så bra i Sverige?

Věra Jourová

Věra Jourová

Frågan kom som en spontan suck från Věra Jourová, EU-kommissionär med ansvar för unionens jämställdhetsarbete, efter att hon lyssnat på presentationer från ett tiotal jämställdhetsaktörer som deltog i ett möte med Sveriges jämställdhetsminister Åsa Regnér i går. Vi som var inbjudna representerade riksdagen, myndigheter, ideella aktörer och fackliga organisationer. Kort sagt det svenska civilsamhället.

Från Ledarna berättade jag om våra årliga jämställdhetsbarometrar, utmärkelsen Framtidens Kvinnliga Ledare och vårt europeiska projekt “Women in Management” tillsammans med CEC och Eurocadres. Övriga deltagare berättade om jämtegreringsprojekt på Sveriges Kommuner och Landsting, om stora utbildningssatsningar på myndigheter, om kvinnojourer, om mäns arbete för jämställdhet och mycket mer.

Jag kunde känna att vi som var där framställde de brister som vi upplever och den kamp som återstår – Věra Jourová hörde bara de fantastiska framgångarna om man jämför med nästan alla länder i Europa, och i världen. Hon lät ganska uppgiven när hon diskuterade EUs jämställdhetsarbete och pratade om att de förslag som kan läggas måste utgå från vad som är möjligt. Och sedan talade hon om attityder och värderingar och hur svårt det är att diskutera sakfrågor på jämställdhetsområdet eftersom kultur och traditioner står i vägen i de flesta länder

Det fick mig att fundera. Inte på att vi får lugna oss nu och vara nöjda med det vi har. Utan på att vi ska jobba ändå hårdare så att vi kan få ett enda land i Europa som är jämställt – inte bara mindre ojämställt! Att vi trots allt har kommit så långt förpliktigar. Vi måste visa omvärlden vad det kan innebära att ett land utnyttjar kapaciteten hos sin arbetskraft fullt ut och låter människor leva och bidra som individer.

Jämställdhet, gender equality, är en av de grundläggande värderingarna som fanns på plats när Europeiska unionen bildades. Vi har långt kvar innan vi är där. Men genom att kämpa vidare kan Sverige vara ett lokomotiv, en inspirationskälla för såväl omvärlden som för kommissionärer.

Våga ifrågasätta normen

I sommar har jag ägnat mig åt segling. Där är normen om kön, alltså föreställningen om vad kvinnor och män ska ägna sig åt, tydlig. I varje hamn är det 99 av 100 gånger en man som sköter rodret och en kvinna som hoppar i land. Det vill säga normen på sjön är att män sköter rodret och kvinnor hoppar i land. Utan att det egentligen finns någon anledning till att det ska vara så.

Och det är också vad som utmärker en norm. Det är en idé om hur något ska vara utan någon saklig grund. Men ändå formar normerna oss och vad vi anser vara sant och inte. Vad gäller segling så blir slutsatsen av att se män och kvinnor reproducera det här om och om igen, att vi utgår från att män är bättre på att sköta en båt och kvinnor bättre på att ta emot båten på land. Vilket naturligtvis inte är sant.

En annan sak som utmärker en norm är att den blir tydlig först när någon bryter mot den. Då ges möjlighet att upptäcka normen, ifrågasätta den och sedan bryta mot den. Vilket till exempel händer varje gång jag och min partner lägger till och jag står vid rodret medan han hoppar i land. Vi bryter mot normen. Och därmed bidrar vi också till en annan sanning; den att kvinnor kan lägga till och män ta hand om tamparna.

Det här tänker jag på i mitt jobb på Ledarna kopplat till jämställdhet och mångfaldsfrågor. För i arbetet för en mer jämställd och jämlik arbetsmarknad måste man vara medveten om de normer som finns, synliggöra och medvetet utmana dem.

För normerna påverkar både våra föreställningar om människor, vad de kan och passar för, och bidrar till att kvinnor och män från början möts av olika förväntningar och därmed får olika förutsättningar. Endast på grund av sitt kön.

En norm som spelar stor roll i arbetslivet, är synen på föräldraskap och uttag av föräldraförsäkringen. Så länge inte både kvinnor och män i lika hög grad förknippas med att ta ansvar för barn så har det sneda uttaget av föräldrapenning en stor inverkan på kvinnors deltagande i arbetslivet och för deras framtida löne-, karriär- och pensionsutveckling.

Kristina Sandberg

Kristina Sandberg

Men hur kommer det sig att synen på kvinnor och män som föräldrar fortfarande skiljer sig åt så mycket? I Sverige har vi ju ändå kommit en bra bit längre än många andra i synen på föräldraskap.

En del av svaret finns i det faktum att de normer som formar oss och våra val idag hänger tätt samman med de normer som fanns igår. Och igår var normen att kvinnor i första hand var mödrar som ansvarade för hemmet och män var de som arbetade. Självklart fanns det massor av kvinnor som också arbetade, men idén om kvinnan som i första hand mamma var stark då, precis som nu.

Detta är vad den prisbelönta författaren Kristina Sandberg berättar om i sitt “Sommar i P1“. Hennes trilogi om Maj, som skildrar en hemmafrutillvaro i en svensk småstad från 1930-talet och framåt handlar om hur normer genomsyrar våra liv.

Lyssna och se världen ur ett annat perspektiv. Jag lovar att du kommer att ha nytta av det i din roll som chef när du skapar en organisation med samma förutsättningar för kvinnor och män. För du kommer att se mönster i din organisation i ett nytt ljus. Och då, ja då har du möjlighet att utmana just de mönstren och därmed leda ett steg närmare en jämställt verksamhet.