Inlägg

Ljuset i tunneln

Moderaterna har – hedersamt nog – gjort en helomvändning i frågan om jämställda bolagsstyrelser och vägen dit. I en artikel i Veckans Affärer säger Per Schlingman att kvotering kan vara ett nödvändigt verktyg för att rättställa de missförhållanden som finns i bolagsstyrelserna för Sveriges företag.

Kvotering

Visserligen nöjer man sig med att hota med kvotering om man inte på frivillig väg kommer tillrätta med problemen till 2014. Men hot har prövats och befunnits verkningfullt förr, av andra politiker i helt andra regeringar i början av decenniet.

Men det mest glädjande är inte främst att Per Schlingman nämner kvotering som ett alternativ, utan att han och moderaterna har förstått problemet med att ”kvinnor har mindre makt, tjänar mindre, äger mindre och alla konsekvenser som följer därav”. Först när kompetens, och inte kön, är det som avgör lämpligheten för chefs- och styrelseuppdrag, kommer Sverige att utnyttja sin fulla potential.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Schlingmann: 2014 blir det kvotering – artikel i Veckans Affärer

Om Schlingmann och kvotering – artikel i Veckans Affärer

Experterna om kvotering – artikel i Veckans Affärer

Ännu en svart fläck på kartan!

Ännu en omgång deprimerande statistik om den bristande jämställdheten när det handlar om ledning och styrning av Sveriges företag. Denna gången handlar det om de kommunala bolagen,där ett stort antal visar upp en helt manlig styrelse och dessutom vd. Det finns faktiskt flera svenska kommuner där inte en enda kvinna finns i styrelserna.

Hur stämmer då det med alla dessa bekännelser till feminism och jämställdhet som man ständigt hör från våra politiska partier? Eller gäller det – hemska tanke – bara det som syns utåt i media, på riksplanet? Är det andra regler som gäller för partiets politiker på kommunal nivå?

Eller kan det kanske vara så att makten och förmånerna är lika kära för farbröderna i kommunala bolag som det är för de i privata företag och man vill helt enkelt inte lämna ifrån sig sina uppdrag?

Visa att kompetens lönar sig

Men Sverige har inte råd med att stoppa huvudet i sanden längre. Om vi ska få unga kompetenta kvinnor (och män) att satsa på en chefskarriär måste vi i praktiken visa att det lönar sig. Vi måste visa att i toppen av våra företag är det kompetens som lönar sig – och inte kön!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Inslag i Rapport 28 december 2009
Inslag i Rapport 30 december 2009

Inkompetenta styrelser

Helt rätt Michael Treschow – nomineringskommittéerna är inte kompetenta nog! Då skulle inte styrelserna för Sveriges bolag se ut som de gör, med bara ett slags ledamöter, så lika att man kunde lagt kalkerpapper emellan.
Sveriges bolag leds inte av Sveriges mest kompetenta personer, de leds av personer från samma lilla inskränkta nätverk som gör varandra tjänster hela livet.

Nomineringskommittéerna vågar inte sätta kompetens och engagemang i första rummet, inte heller erfarenhet och bakgrund. För om så vore fallet hade vi haft styrelser med lika delar män och kvinnor!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Kvotering har inget med kompetens att göra

Ekonomifakta publicerade nyss den sorgliga statistiken över andelen kvinnliga chefer per sektor. Under perioden 2001-2007 har ökningen varit ett par procent, och större delen av den står kommun och landsting för. Inom privat sektor är fortfarande andelen kvinnliga chefer bara strax över tjugo procent. Samtidigt visar en rapport att trettio stora detaljhandelsföretag har ledningsgrupper som består till två tredjedelar män och endast två av dessa företag har en kvinnlig vd.

Kort sagt händer det absolut ingenting när det gäller att i praktiken erkänna mäns och kvinnors lika goda förmåga att leda och utveckla företag.

De unga kvinnor som till äventyrs vill lägga sin kraft och sin förmåga på en chefskarriär vet redan från början att de sannolikt aldrig kommer nå toppen. De behöver bara titta på den högsta ledningen, bolagens styrelser, för att få klart för sig att könskvoteringen är benhård och den har inget med kompetens att göra.
För hur ska man annars förklara det faktum att endast ett fåtal av Sveriges skickligaste kvinnor erbjudits en plats i styrelserna, medan män med långt mindre kompetens upprätthåller poster inte bara i en utan i ett flertal styrelser samtidigt.
För det kan väl inte vara så illa som Birgitta Johansson-Hedberg sade i en artikel i DI i veckan ”man ska komma ihåg att det här är den enda arbetsmarknad som finns för manliga direktörer som går i pension tidigt”.
Kompetens någon?

Annika Elias
Ordförande i Ledarna