Inlägg

Sist in – alltid utanför?

I dagens SvD skriver de fyra borgerliga ungdomsförbunden att regeln ”sist in- först ut” i LAS är roten till Sveriges höga ungdomsarbetslöshet. Unga människor får helt enkelt aldrig en chans att etablera sig på arbetsmarknaden. Dessutom låser man fast de som trots allt har fått ett jobb och som inte vågar byta, för att återigen bli sist in på nästa arbetsplats.

Nej, låt enbart kompetens avgöra vem som får behålla jobbet i samband med nedskärningar är deras credo!

Sveriges chefer är benägna att hålla med, enligt Chefsbarometern från 2009. Om detta skriver jag i boken ”Jobben kommer och går – behovet av trygghet består” som gavs ut i januari.

Medarbetarnas kompetens är avgörande för att chefen ska kunna leverera resultat. Uppsägningar som medför att värdefull kompetens försvinner är katastrofal för verksamheten.

 Cheferna är dock inte lika lättsinniga som debattörerna i att helt lägga ansvaret för kompetensutvecklingen på den enskilde. Företag och offentlig förvaltning måste i utbyte mot enklare trygghetsregler ta på sig ett betydligt större ansvar för medarbetarnas möjlighet till omställning och kompetensutveckling under arbetslivet.

För Sveriges chefer vill ha trygga medarbetare, som känner till spelreglerna och kan lita på att de följs. Men tryggheten ska inte byggas genom en föråldrad lagstiftning, utan genom att den enskilde i varje läge kan ta ansvar för sin egen anställningsbarhet och därutöver har tillgång till en bra omställningsförsäkring. Som också omfattar de som inte har fast jobb!

Det är inte förrän du åker utomlands som du förstår hur svensk du är

Idag skriver Computer Sweden om mansdominansen bland chefer i IT-sektorn. Trots att IT-branschen är så kunskapsintensiv är bara 7,6 procent av vd:arna kvinnor, en nivå i klass med transportsektorn och tillverkningsindustrin. Det blir ensamt på toppen om du är kvinna konstaterar Computer Sweden.

När man håller på med ledarskapsfrågor träffar man många kvinnliga chefer som tycker att det är ensamt på toppen. Häromdagen träffade jag en kvinna som var i en så mansdominerad miljö att hon inte hade haft en enda kvinnlig kollega under sina första nio år på arbetsmarknaden. En annan kvinna som gjorde djupt intryck var Emma Erlandsson som jag träffade för en vecka sedan när jag var med i en paneldebatt som anordnades av Skafferiet. Erlandsson är en 21-årig superbegåvning som gör karriär som kock inom fine dining-världen. Hon beskrev hur det är att vara kvinna i en näst intill helt homogen och mansdominerad arbetsmiljö.

Det är slående hur medvetna kvinnorna ofta är om att de är ensamma och hur omedvetna männen ofta är om att de helt dominerar. Det är också slående att kvinnorna ofta vet att de är bra men att de ändå inte släpps in och att männen ofta tror att de kommit in bara för att de är så bra.

Avivah Wittenberg-Cox skriver i sin blogg på Harvard Business Review om hur ofta hon träffar män som arbetar i mansdominerade miljöer men som ändå tror att de arbetar i en meritokrati, utvalda, upplyfta och befordrade enbart för att de är så kompetenta. Hon skriver:

”Two consecutive interviews I did last week, one with a man and the other with a woman, seemed to sum up where both sides stand in the gender debate. Was there any business benefit, I asked them, to having gender balanced leadership in their company?

Man: ”No.  It’s just a question of meritocracy.”

Woman: ”Yes.  It’s a question of meritocracy.”

So there you have it: The gender divide on the interpretation of current corporate reality.”

Hon drar en så skön parallell mellan hur det är att jobba i en miljö där man själv är normen och att åka utomlands, det är inte förrän man gör det som man verkligen upplever och förstår hur väldigt mycket en produkt av sin egen kultur man är.

De flesta har inte givit detta en tanke förrän det sker. Och de flesta manliga chefer har fortfarande aldrig provat att arbeta i en miljö som är helt dominerad av kvinnor. Om de mot all förmodan ändå gör det så uppger de att det varit en otroligt omvälvande upplevelse och en inte helt behaglig sådan.

Det anses inskränkt att inte vilja åka på semester eller kunna tänka sig en karriär i ett annat land. Det borde anses lika inskränkt att inte sträva efter att arbeta i en miljö med människor av det andra könet.

Klara Adolphson

Lönedebatt med eko i forntiden

På DN debatt bedrivs just nu en tröstlöst inaktuell och bakåtsträvande lönedebatt. Det började i fredags med ett debattinlägg från fem fackförbund vars medlemmar huvudsakligen jobbar inom välfärdssektorn, där man hävdar den gamla tesen om att stora löneskillnader mellan olika sektorer och yrkesgrupper kan och ska ändras genom ett statligt ingripande. Är det någon mer än jag som hör begreppet planekonomi?

Idag får de svar på tal av en annan bakåtsträvare, Svante Nycander, som försvarar industriarbetarens rätt att tjäna mer. Skälet är att industrin är konkurrensutsatt och det är inte den”skyddade” sektorn. Dessutom är risken större att bli av med jobbet inom industrin. Var har du varit de senaste tjugo åren Svante?  Men skälet är också att industriarbetarna (männen) måste stå ut med längre och dyrare resor till jobben på stålverk, gruvor och pappersbruk!!!

Båda debattörerna tar sin utgångspunkt i att priset på arbete ska inte ska bestämmas av de marknadsprinciper som styr samhället i övrigt, utan av några andra överenskommelser om vem som ska tjäna mest. Båda är lika hopplöst på tvärs med den syn på lön som svenska arbetstagare har.

7 av tio som jobbar vill ha sin egen lön satt i ett samtal mellan chef och medarbetare. Lönen ska spegla det egna bidraget till verksamheten och sättas i relation till kompetens, engagemang och företagets betalningsförmåga.

Härav följer att en sjuksköterska som anstränger sig på jobbet, som satsar kraft och engagemang och bidrar till en välfungerande verksamhet ska ha mer betalt än en sjuksköterska som bara går till jobbet och markerar närvaro. En industriarbetare som jobbar på ett företag med stora vinster och som själv gör ett bra jobb kan förvänta sig mer än en industriarbetare som ägnar dagen åt att läsa Aftonbladet.

Men det innebär också att en sköterska med lång erfarenhet, vars kunskap är eftertraktad av olika arbetsgivare ska kunna tjäna mer än en industriarbetare i glesbygd vars företag är på väg att lägga ned.

Lönen är inte något som ska regleras av överstatliga beslut eller centrala förhandlingar. Lönen ska spegla din egen insats på jobbet och i övrigt styras av marknadsprinciper. På så sätt får vi störst engagemang och kraft av medarbetarna oavsett bransch och sektor och Sverige får ett starkt och konkurrenskraftigt näringsliv.

 

Varsågod att bli inspirerad!

I mitt förra blogginlägg skrev jag om vikten av teamutveckling och hur det skapar innovativa organisationer. Frågan är vad du som chef behöver göra för att skapa en vinnande innovationskultur i ditt team? Ser du till att träna ditt team tillräckligt
mycket i skarpa lägen? Eller sitter du fast i för många möten och för mycket  administration för att hinna med?

Forskarna vet idag att grupper som förstår hur grupper fungerar är mer framgångsrika än andra. Man vet också att människor lär sig bättre genom att pröva sig fram än om någon säger till dem vad de ska göra. Därför kan det vara klokt att som chef lägga tid på att tillsammans med sitt team lära sig mer om hur man gör för att utveckla team. Och att träna på att vara ett team.

IDEO heter ett företag med bas i San Francisco som är några av världens främsta experter på att skapa just innovativa teams. Här är en film som visar lite hur de jobbar. Som ni ser görs det här med teamarbete och  innovation inte bara av sig självt.  Det kräver metod- och processkompetens hos både ledare och medarbetare. Varsågod att bli inspirerad!

Klara Adolphson

En lista för att bryta de manliga maktstrukturerna

Under de fem år som vi gjort listan Framtidens kvinnliga ledare har vi fått en och annan kommentar kring de kriterier vi har för att välja vem som platsar på listan.  Nu har den diskussionen blossat upp igen, bland annat skriver Seher Yilmaz,  fd ordförande på LSU och numera konsult på pr-byrån Prime, i sin blogg idag att hon tycker att vi fokuserar för mycket på näringslivet och på formella chefspositioner, på om man sitter med i ledningsgruppen, på hur stor budget man har  och på hur många man har under sig. Som ansvarig för juryn för Framtidens kvinnliga ledare vill jag därför koppla tillbaka till listans ursprungliga syfte.

Syftet med Framtidens kvinnliga ledare är att bryta mansdominansen på chefsmarknaden. Listan är en direkt konsekvens av att näringslivet gång på gång ropar att det inte finns några kvinnor att rekrytera till toppositionerna, medan vi ser hur kvinnor varje dag väljs bort på grund av föråldrade föreställningar om vad ledarskap, chefskap och kompetens är och bör vara.

Med Framtidens kvinnliga ledare vill vi komma åt de maktstrukturer som gör att vi fortfarande bara har 34procent kvinnliga chefer i Sverige idag. Vi vill bryta de manliga maktstrukturerna och då är det det formella chefskapet som behöver förändras, det är den arenan som kvinnor hålls utanför.

Vi vet att det finns massor av unga kvinnor därute  som kommer att kunna ta de här positionerna. Många av dem finns i offentlig och ideell sektor och många finns inom kultur och politik. Vi har rätt bra koll på dem och vi vet att de många gånger är formidabla ledare. Vi vill inget hellre än att se dem som chefer inom några år. Problemet är att om vi inte förändrar maktstrukturerna så kommer de inte att släppas in.

Därför gör vi den här listan. För att peka på de fantastiskt kompetenta unga kvinnor som redan har tagit sig in och upp till toppchefsjobben och för att visa för andra unga kvinnor och resten av världen att framtidens ledare och chef inte per definition är en vit, medelålders, heterosexuell man som pekar med hela handen.

Seher Yilmaz, vi vill se dig på listan om några år, så Prime, se nu till att ge henne en formell chefsposition snabbt som attan så hon hinner få den makt hon behöver för att platsa innan hon fyller 35.

Hållbara chefer eller inhoppare?

I dagens DI berättas om en ny karriärväg för chefer i Sverige, i första hand seniora sådana. Det handlar om att arbeta som ”inhoppande” chef med basen i något av de bemanningsföretag som tillhandahåller mer seniora managementtjänster. Behovet i företagen finns, enligt artikeln, i första hand när en akut situation måste lösas, tex när en ordinarie chef hastigt fått sparken eller i samband med stora organisationsförändringar när man behöver någon som kan driva frågor ur en mer neutral position.

Låt mig först säga att som chef tycker jag det låter som en fantastisk karriärväg när man samlat på sig en del erfarenhet. Få komma in som en hjälte, snabbt städa upp och leverera och sedan dra när vardagen är tillbaka. För många chefer är just det drivkraften, få fixa till något som inte funkar, lämna ett avtryck och sedan avsluta. Kunna fatta obekväma men nödvändiga beslut utan att behöva leva med konsekvenserna i ett långt perspektiv.

För företagen kan det vara en chans att få hjälp i en knipa och kanske samtidigt få in ny kompetens och nya synsätt.

Men det finns också en risk. Alltfler chefer upplever svårighet i att stanna i chefsyrket. Det är för tufft, kraven är för höga och stödet för dåligt. På kort sikt kan det kännas enklare för ett företag att lösa situationen genom att flytta på en chef som inte orkar eller som inte räcker till och ta in nya fräscha krafter, men det grundläggande problemet kvarstår.

Att investera i cheferna genom att ge dem rimliga förutsättningar för uppdragen och rätt stöd för att genomföra också tuffa omställningar stärker företaget. En viss omsättning är sunt men grundinställningen måste vara att man vill att cheferna ska stanna. Gott ledarskap innebär att bygga relationer till medarbetarna för att locka fram deras bästa arbetsinsats och det kan aldrig en ”inhoppare” åstadkomma.

Gärna interimschefer i nödfall men hellre hållbara chefer i vardagen. 

 

Bara välvilja räcker inte!

Bristande jämställdhet är ett demokrati och rättviseproblem.   Check!

 Jämställdhet på arbetsmarknaden bidrar till ekonomisk tillväxt genom att alla människors kompetens och skaparkraft tillvaratas. Check!

Tillväxtpotentialen med ett jämställt samhälle har uppskattats til 21 % i Sverige. Check!

Endast 3% av ordföranden i börsbolag och 22% av ledamöterna är kvinnor. Check!

Det går att göra skillnad utan att kvotera. Che ….Nej vänta nu!

Än en gång har rädslan för drastiska åtgärder fått tre ledande borgerliga politiker i kvinnoförbunden (sic!) att gå till angrepp mot tanken på kvotering till  styrelserna för att bryta den brist på jämställdhet som råder i svenska börsbolag. I dagens DN presenterar Bonnie Bernström, Maria Fälth och Gunilla Hjelm ett program med andra, fredligare åtgärder för ett jämställt näringsliv.

Det är inget större fel på deras program utom i en helt avgörande aspekt: Det bygger på en vilja till förändring som inte finns!

Hade Sveriges företagsledare, styrelseordförande, valberedningar och politiker verkligen insett att jämställdhet är vägen till ökad lönsamhet och konkurrenskraft så hade vi redan varit där.

Unga kvinnor med fantastiska meriter från studier och yrkesliv hade inte valt att kliva av karriären eller slagit i glastaket. Gamla gubbar hade inte belönats  med lönsamma styrelseuppdrag trots att det de bidrar med  är gamla kunskaper och en föråldrad världsbild. Hälften av de kvinnor som förnedrat sig till att gå en regeringsunderstödd styrelseutbildning, trots att de är mer än väl meriterade, hade inte behövt vara utan erbjudande om styrelseplats. Och vi medborgare hade sluppit skämmas över enfaldiga bolagsstyrelser i kommunala bolag.

Nej, inse fakta.

Alla verkliga reformer på jämställdhetens område har skett genom lagstiftning. Många länder i Europa har redan tagit steget och därmed ökat sin konkurrensfördel. Sverige måste sluta kasta bort kompetens och engagemang som behövs i ledning och styrelser om vi ska klara tillväxten. Utredningar, fonder och stödåtgärder är bara kosmetika. Kvotera till bolagsstyrelserna nu! 

 

Pinsamt DN!

På Sveriges viktigaste debattsida, DN-debatt, breder  idag en professor ut sig med budskapet att Sverige kommer vara ett jämställt land redan under 2020-talet. Han belägger det med att dra ut strecken i två diagram som visar statistik på hur hemarbetet och förvärvsarbetet för män respektive kvinnor förhåller sig till varandra, samt samma streck i ett diagram som beskriver föräldraledigheten.

Så var det klart! Alla rödstrumpor kan byta till blått och alla börsbolagsstyrelser kan andas ut!

Han erkänner visserligen att de stora strukturellt betingade löneskillnaderna mellan män och kvinnor sannolikt inte kommer ändras, men nämner inte med ett ord hur vi ska gå från lite över 20% till 50 % kvinnliga chefer i privat näringsliv  på tio år. Eller hur vi ska få fler än fyra kvinnliga VDar i börsbolagen. Eller för den delen hur vi ska få bolagsstyrelser som är sammansatta av både män och kvinnor.

Det är väl fint att någon förmår att glädja sig åt hypotetiska framsteg.

Vi andra får fortsätta att oroa oss över hur framtiden för våra söner och döttrar kommer se ut i ett land som tycker sig ha råd att kasta bort hälften av all tillgänglig komptens

Hejja rektorerna!

Ikväll är det Kompetensfestival på Rektorsakademien. Runt 250 rektorer och skolledare kommer och temat för kvällen är projektet Framtidskompetenser. Jag har blivit inbjuden att tala om vikten av ett innovativt ledarskap. Inbjuden är också Richard Gerver, som framgångsrikt jobbat med ledarskap inom den brittiska skolvärlden.

En av de viktiga framtidskompetenser som man lyfter fram i Rektorsakademiens projekt är normbrytande. Normbrytande är alltså en kompetens som skolbarnen av idag ska tränas i.

Är det inte fantastiskt?! Att vi har en skola i Sverige idag, där barnen ska uppmuntras att bryta normer!  Om det blev verklighet skulle ju mitt jobb med att vända upp och ned på tillväxthämmande föreställningar om kompetens, ledarskap och kön bli så otroligt mycket lättare.

Men hur sjutton ska det gå till? Hela det traditionella skolsystemet är ju uppbyggt utifrån att eleverna inte ska ifrågasätta. Och för att den moderna, slimmade skolan ska fungera måste eleverna anpassa sig, kunna fungera strömlinjeformade i grupp, vara lugna och tysta. Och snällt lära sig saker enligt logiken naivt barn vs. klok vuxen.

För visst är det så att skolans värld fortfarande ligger och balanserar på den där paradigmeggen mellan en traditionell och en postmodern syn på lärande?

Jag tänker att skolan rimligtvis kämpar med ungefär samma saker som alla andra institutioner idag. Att spana så långt in i framtiden som det går och samtidigt värna om det som redan fungerar och göra mer av det. Vad är det som säger att skolan skulle vara förskonad från komplexiteten i kunskapssamhället, bara för att man sysslar med kunskap?

Men vad krävs det för ledarskap för att få en gigantisk organisation som skolan att flytta sig? Vad ska jag säga till de här rektorerna och skolledarna ikväll, som kan få dem att se utmaningarna och våga göra förändringar inte bara av första, utan av andra ordningen? Förändringar som inte bara är förbättringar utan som förändrar hela systemet, så att det verkligen blir möjligt att på riktigt skapa normbrytande kompetenser hos eleverna?

Det fins ett citat av regissören Josef Fares som jag tycker är ett bra exempel på ett normbrytande ledarskap:

”Om någon frågar mig ”vad ska vi göra nu?” så vågar jag svara ”ingen aning!”.”

Att inte vara för snabb på svaret. Att våga befinna sig i okunskap. Att bjuda in organisationen, lärarna, eleverna och föräldrarna för att skapa det nya ihop. Det är att bryta normen för ledarskap, det är att innovera ledarskap och samtidigt att skapa förutsättningar för innovation i sin organisation.

Innovationsforskarna är överens om att radikal innovation bara kan skapas om man kan stå ut med att inte veta och orkar se sin egen inkompetens. Men ni hör ju själva, ”att våga befinna sig i okunskap”. Det är kanske inte det största fokuset i en kunskapsproducerande verksamhet. Det utmanar ju verkligen den traditionella bilden av rektorn/ledaren/läraren där yrkesidentiteten ofta är uppbyggd utifrån att jag har svaret. Att jag har en aning.

Att bryta den normen är tufft för en ledare. Kanske ännu tuffare för en lärare. Och vad ska kunderna/föräldrarna säga?

Ja, vad ska föräldrarna säga? Kanske säger de: Vi vill att våra barn ska bli ordentligt rustade av skolan för att skapa det bästa samhället att leva i. Ett samhälle där inga gamla sanningar ska styra, där alla har rätt till sin åsikt och där en rektor inte nödvändigtvis är en vit, heterosexuell, medelålders man som har alla svaren. Där kompetens kommer i nya former. Och där vi är förändringskompetenta nog att känna igen den nya kompetensen när den kliver in genom dörren.

Hejja, rektorerna, vi vet att det är tufft, men vi finns här för er!

Klara Adolphson

Vägen mot ökad frihet

Sofia Arkelsten darrar inte på manschetten när hon presenterar moderaternas nya inlägg i debatten om jämställdheten i näringslivet. ”Ägarfrågor och ledarfrågor är frihetsfrågor” skriver hon i dagens DI. Och ” bristen på jämställdhet i börsbolagsstyrelser är en typ av struktur som i förlängninghen skapar ofrihet”.

Jag måste nypa mig lite i armen, för så explicit har moderaterna aldrig tidigare presenterat sin inställning till en av våra mest centrala jämställdhetsfrågor, mäns och kvinnors olika förutsättningar att delta i ledning och styrning av Sveriges näringsliv.

Låt vara att det endast är ett förslag som ska passera moderaternas stämma om någon månad. Men det faktum att ledningen för det största regeringspartiet förstår vilket enormt resursslöseri som Sveriges stora företag ägnar sig åt , när man konsekvent väljer bort en stor del av tillgänglig ledningskompetens, är ett otroligt stort framsteg.

För visst är det i grunden en rättvisefråga när människor ställs utanför enbart på grund av sitt kön. Men ännu mer är det en fråga om framtidens Sverige och hur vi ska kunna behålla vår konkurrenskraft i en allt tuffare omvärld. Starka företag och förvaltningar med ett klimat som ger förutsättning för innovationer och kreativitet gynnas inte av en massiv enfald.

”Börsbolagen har också makt och är samhällsaktörer. I den meningen bidrar de också till att sätta normer för hur vårt samhälle ska se ut”. Kraven på bolagen hårdnar. Chansen är här och nu, att visa att man är en del av det samhälle i vilket man verkar och inte en skyddad zon med värderingar från 1800-talet.