Vem viskar i ditt öra, chefen?

Historiskt har ledare alltid omgett sig med rådgivare. Från kungars viskande spåmän till kejsares lärda filosofer och generalers erfarna strateger. Behovet av förtroendefulla samtalspartners har varit konstant och beslutsfattare har i alla tider sökt stöd från personer som kan erbjuda perspektiv och vägledning.

Även i vår moderna tid söker många ledare stöd från rådgivare, mentorer och ledarskapscoacher. Fokus ligger idag mer på reflektion, utveckling och prestation snarare än ödesprofetior. Men precis som förr är valet av rådgivare sällan neutralt.

Vi vet från forskningen att vi människor tenderar att föredra andra som liknar oss själva. Det känns tryggt och förutsägbart. Det gäller i våra privata relationer liksom i våra professionella. Därför är det rimligt att anta att samma omedvetna preferenser även påverkar valet av rådgivare och ledarskapscoacher. Det handlar inte om att likasinnade inte kan utmana, utan snarare att andra perspektiv kanske aldrig ens bjuds in.

Chefer och ledare kan omedvetet söka sig till rådgivare och ledarskapscoacher som speglar deras egen bakgrund, personlighet eller värderingar. Och precis som vid rekryteringar innebär det troligen att röster med annan bakgrund riskeras att väljas bort.  Kanske inte medvetet, men som en följd av vår dragning till det som känns bekant.

Men valet av rådgivare och ledarskapscoach är inte bara en personlig preferens. Det är ett strategiskt beslut som påverkar både ledarskapet och därigenom även organisationens utveckling. När vi omger oss med likasinnade minskar mångfalden av perspektiv, något som i längden kan påverka chefens omdöme.

Det här är ett mönster som går långt bortom den enskilda organisationen. Vi ser det också i en större skala, bland många av väldens makthavare. För vad händer om alla runt omkring dig bekräftar din världsbild? När ingen vågar säga det du inte vill höra? Kanske är det just där grogrunden finns för den utveckling vi ser hos många politiska ledare som idag rör sig mot mer autokratiska ideal.

Verklig utveckling kräver ibland obekväma röster. Röster som utmanar, som tänjer tanken och visar andra vägar. Därför är frågan inte bara vem som viskar i ditt öra, utan varför just den rösten får göra det.

Så vågar du bjuda in någon som säger det du inte vill höra?