Inlägg

Vad väntar vi på?

Äntligen har en av Sveriges absolut viktigaste framtidsfrågor, segregration och utanförskap, fått befogat utrymme i diskussionen.

I söndagens DN delgav Peter Wolodarski oss sina funderingar kring svenskheten och medborgarskap och tidigare i höst har vi sett statssekreterare Jasenko Selimovic  och Ylva Johansson debattera ur ett mer partipolitiskt perspektiv. Också i radio och SVT har frågorna fått mer utrymme den sista tiden.

Men få talar om det som är den viktigaste pusselbiten,  hur vi i praktiken ska se till att de som kan och vill får fotfäste på arbetsmarknaden och att svenska arbetsplatser äntligen blir en spegel av samhället i stort.

Den svenska arbetsmarknaden blir allt smalare. Vi har under många år konsekvent tagit bort jobb som kan skötas med lägre kompetens eller  lägre intensitet och odlar gärna myten om att utbildning löser alla problem.Men någonstans måste vi ändå våga säga att människor är olika. Det finns problem som handlar om bristande språkförståelse och för oss främmande kulturella uttryck. Det finns människor som behöver ha hjälp för att kompensera för funktionsnedsättning eller sjukdom, psykisk såväk som fysisk, och det finns många som bara inte orkar leva upp till kravet på 100%-ig leverans varje dag i livet.

Men alla dessa människor kan och vill också bidra och mycket går förlorat om vi bara ser problem och inte möjligheter.

Ett företag som insett detta och som en lång tid inte bara pratat utan också handlat är Max Hamburgare. I en debattartikel i torsdagens DI berättar representanter från företaget om en verksamhet som är sprungen ur ett affärsmässigt behov men som kommit att positivt prägla hela företaget.

Receptet är enkelt. Hitta chefer som brinner för frågan, ge dem kunskap och  förse dem med mandat . Sätt igång och handla. Vänta inte längre!

 

Var går gränsen för chefers ansvar?

Den stora och viktiga frågan på svensk arbetsmarknad är utanförskapet. Det som innebär att även om du vill och har förmåga så kan du inte få ett jobb. Många människor, inte minst väldigt många ungdomar, har förlorat hoppet om att någonsin få bidra till utveckling och tillväxt på samma sätt som andra.

Dessa människor saknar en röst. Vid ett samtal på arbetsmarknadsdepartementet igår uttryckte minister Hillevi Engström oro över det som hon i praktiken såg som ett utestängande. De fackliga organisationerna pratar bara om sin medlemmar, och inte särskilt mycket om de stora skaror som står utanför gemenskapen.

Chefer har i detta sammanhanget ett speciellt ansvar. Om satsningar på att bryta utanförskapet – vare sig det kommer från statliga myndigheter, eller som igår från Volvo AB – ska resultera i något, så måste cheferna vara med.

Det är chefer, som genom sitt ledarskap, ser till att människor i behov av särskilt stöd kan finna sin plats i arbetsgruppen.

Det är chefer som tillsammans med medarbetarna skapar en kultur där alla på arbetsplatsen får bidra efter sin förmåga.

Och det är chefer som kan stödja, utveckla och peppa en medarbetare så att den så småningom kan söka jobb på öppna arbetsmarknaden.

Men för att kunna göra allt detta  behöver cheferna själv ha rimliga förutsättningar. Om du redan har 40-50 medarbetare, hårda resultatkrav och väldigt lite tid för ledarskapet är inte dina möjligheter att göra skillnad så särskilt stora.

Därför framförde Ledarna i mötet igår att stora viktiga satsningar på att få fler i jobb också måste åtföljas av satsningar och krav på arbetsgivaren att cheferna ska ha en rimlig chans att göra det som väldigt många av dem vill:

Vara med och ta ansvar för att bryta utanförskapet!