Vi har två viktiga värden som är i konflikt här

10d06486-0753-46c4-8b9a-b6c62e308888Sedan flera år pågår en intensiv debatt om jämställdheten i börsbolagens styrelser. Vissa menar att det råder brist på kvinnor med den erfarenhet från höga chefspositioner som krävs för att sitta i en styrelse. Andra hävdar att det finns gott om kompetenta kvinnor om man är beredd att ifrågasätta normen att en styrelseledamot måste ha vd-erfarenhet.

I en artikel på DN Debatt idag hävdas att det är en myt att kvinnor har svårare än män att nå poster i bolagsstyrelser, och att det är kvinnors tidigare utbildningsval som är det egentliga skälet. Uttalandet baserar sig på Timbrorapporten Mindre mångfald med kvotering. Resonemanget i rapporten är följande: De flesta som är styrelseledamöter i de 30 största börsnoterade bolagen i Sverige idag är civilekonomer och civilingenjörer. De tog sina examina då kvinnor var sällsynta på dessa utbildningsinriktningar, och även på universiteten och högskolor i stort. Problemet med få kvinnor i bolagsstyrelser sägs därför komma att lösa sig automatiskt nu när kvinnor i högre grad än män tar akademiska examina inom relevanta områden.

Men att utbildning med automatik löser problem som har med maktfördelning att göra är inte troligt. Trots att andelen kvinnor på chefspositioner ökar står utvecklingen stilla när det gäller fördelningen av posterna på de allra högsta nivåerna. Idag är chefens chef nio gånger av tio fortfarande en man. Och löneskillnaderna mellan kvinnor och män har endast minskat marginellt sedan början av 1980-talet, trots att kvinnor idag i genomsnitt har en något längre utbildning än män.

Med snart betydligt fler högutbildade kvinnor än män på arbetsmarknaden är denna långsamma förändringstakt inte acceptabel. Att kvinnor väljs bort eller väljer bort chefskarriärer är slöseri med resurser. Men för att fler kvinnor ska vilja bli chefer och välja att satsa på chefsuppdrag behövs förebilder och tydliga karriärvägar.

Ledarna stödjer därför idén att bolagslagen ändras på ett sådant sätt så att den kräver en jämnare könsfördelning bland styrelseledamöterna i de börsnoterade bolagen.

De nyligen skärpta kraven i koden för bolagsstyrning för att förbättra könsfördelningen, med målet att minst 40 procent i börsbolagens styrelser ska vara kvinnor före 2020, är naturligtvis bra. En inte alltför osannolik gissning är att detta försök till skärpning uppstått efter politiskt tryck om alltför få kvinnor i börsbolagens styrelser. Men även i dessa skärpningar gäller kodens regler ”följ eller förklara”. De är alltså inte tvingande.

Ett ställningstagande för kvotering handlar inte om att bolagen eventuellt skulle uppvisa högre lönsamhet om fler kvinnor fick uppdrag som styrelseledamöter. Så kanske är fallet, det vet vi inte säkert, men det är inte det avgörande. Forskningsresultat inom dessa områden bör inte användas som argument för att lagstifta om kvotering.

Ett sådant ställningstagande bör istället utgå från värderingar. Vi har två viktiga värden som är i konflikt här: Kvinnors rätt till samma karriärmöjligheter som män och ägarnas rätt att bestämma – vilket av dessa väger tyngst?

Uppgifter från Dagens Industri i våras visar att andelen kvinnor i börsbolagens styrelser visserligen ökar – men i år bara med pinsamma 0,4 procentenheter. Siffran bland storbolagen är nu 26,5 procent – att jämföra med Island och Norge, som har kvoteringslagar, där motsvarande andelar är 48,9 respektive 41,9 procent.

Hur länge kommer det att dröja i Sverige att höja andelen kvinnor i börsbolagens styrelser till minst 40 procent, utan ett trovärdigt lagförslag om kvotering? Troligen länge. Väldigt länge. Regeringsförklaringens skrivning ”Om inte andelen kvinnor i de börsnoterade bolagens styrelser är minst 40 procent år 2016 presenteras ett lagförslag”, är därför ett steg i rätt riktning.

2 Kommentarer
  1. Tomas Klingström
    Tomas Klingström says:

    Jag tycker att det är lite tråkigt att du inte har läst rapporten då den behandlar just det du säger (http://timbro.se/samhallsekonomi/artiklar/kvotera-inte-bort-mangfalden).

    De enskilt viktigaste slutsatserna i rapporten är att:

    En kvinna som har tagit examen inom ekonomi har haft samma sannolikhet att nå en styrelsepost i de största bolagsstyrelserna som sina manliga kurskamrater.

    En kvinna som tagit examen till civilingenjör har haft 75 % högre sannolikhet att nå en styrelsepost i de största bolagsstyrelserna som sina manliga kurskamrater.

    Argumentet att kvotering skulle vara relaterad till ”Kvinnors rätt till samma karriärmöjligheter” stämmer alltså inte, då vi i studien kan se att kvinnor redan i dagsläget har samma möjligheter som sina manliga kurskamrater med avseende på styrelsekarriärer.

    På chefspositioner är situationen annorlunda men där är det inte möjligt att samla in motsvarande statistik vilket gör det svårt att kvantifiera. Däremot vet vi av just Norge att kvotering till styrelseposterna har varit ett ineffektivt sätt att öka andelen kvinnliga chefer. Tittar vi på Grant Thorntons senaste rapport (2013) ser vi nämligen att Sverige har en högre andel kvinnor i seniora positioner än Norge och att skillnaden dessutom ökar.

    Det finns mycket vi kan förbättra i Sverige för att förbättra ledares möjligheter att utvecklas på goda och likställda villkor. Därför tycker jag att det är tråkigt att ni i stället lägger tid och kraft på en symbolfråga byggd på ett logiskt tankefel om att underrepresentation är detsamma som diskriminering.

    Länk till Thornton rapporten:
    http://www.grantthornton.ie/db/Attachments/IBR2013_WiB_report_final.pdf

    Svara
  2. Aktieingenjören
    Aktieingenjören says:

    Er argumentation är alltså att eftersom det är en underrepresentation på chefsposition måste kvotering införas på styrelsenivå?

    Jag gjorde en koll av Sweco (som gav sig in i debatten) och jämförde även med ÅF. I båda bolagen har man en jämn könsfördelning i koncernstyrelsen men en underrepresentation på chefsnivå.

    http://aktieingenjoren.blogspot.se/2014/10/facit-om-kvotering-till-borsstyrelser.html

    Samma mönster ser vi även i Norge där andelen kvinnliga chefer är 23 % medan den är 27 % i Sverige. Styrelsekvotering verkar alltså vara ett mycket ineffektivt redskap mot vad ni egentligen anser är det stora problemet.

    Svara

Vad tycker du?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *