Vem ska våga bli chef?

Dom har fallit i ärendet i Krokom med de två cheferna som anklagas för vållande till en medarbetares självmord. Cheferna anses skyldiga genom att de underlåtit att agera tillräckligt kraftfullt. I en artikel i DN kommenteras domen av Ledarnas chefsjurist Sara Kullgren, som oroar sig över att utfallet kommer påverka yrkesvalet hos framtida chefstalanger.

Att ta ansvar är i sig inget som avskräcker chefer. Det är i själva verket en av de starkaste drivkrafterna för att bli chef. Chefer vill utveckla, påverka och driva verksamhet.  Chefens viktigaste resurs i det arbetet är att leda och utveckla medarbetarna, så att varje individ bidrar till resultatet efter bästa förmåga.

I ett tidigare blogginlägg har jag skrivit om några av de händelser som kan drabba en vanlig chef – och som man på ett eller annat sätt måste förhålla sig till. Även om många situationer är obehagliga och svåra, är det inget som chefer vanligtvis duckar för om man har rimliga förutsättningar.

Jobbet är jätteviktigt för oss alla. Som inkomst, gemenskap och personlig utveckling. I Sverige är mycket av ditt egenvärde förknippat med ett framgångsrikt yrkesliv, mer än i många andra länder. Det innebär att om du inte trivs eller inte lyckas på jobbet så är det ett slag mot självkänslan som kan påverka personer olika starkt. Men ingen människas liv är synonymt med yrkeslivet.

Enligt arbetsmiljölagen har chefer ett stort och mycket omfattande ansvar. Det är bra. Men efter domen i Jämtland oroar jag mig för att chefen kan hamna i en gränslöshet, där allt som händer en medarbetare relateras till arbetsplatsen. Det är chefens uppgift att reagera och agera med de redskap som står till buds när en medarbetare far illa. Men chefer är inte allsmäktiga och många, många chefer upplever sin känsla av maktlöshet starkt.

Sista ordet är sannolikt inte sagt om händelsen i Krokom. Men oavsett vad slutordet blir, hoppas jag att man inte tar den lätta vägen ut och väljer att hitta syndabockar istället för att angripa frågans hela omfattning, där samhälle och yrkesliv misslyckats med att stödja en olycklig individ.

0 Kommentarer

Vad tycker du?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *