Bloggare
Ledarnas förbundssekreterare - funderar kring demokrati, organisation och en modern arbetsmarknad. Följ mig på Twitter!
Spontanfackföreningar – är det framtiden vi ser?
Under våren har studenter på Sjuksköterseutbildningen drivit det så kallade ”Sjuksköterskeuppropet”. Det innebär att de helt enkelt vägrat att ta anställningar med lägre månadslön än 24 000 kr. Till en början avvisade de traditionella fackförbunden det här initiativet. Antagligen hade man problem med att man själv hade skrivit på kollektivavtal med lägstlöner samt att många av deras befintliga medlemmar efter flera års anställning fortfarande inte nått upp till 24 000 kr/mån och därmed tyckte att det kändes orättvist.
Den här typen av initiativ är i själva verket löst bildade spontana fackföreningar. Varför uppstår detta? Det finns ju redan organisationer som säger sig arbeta för dessa individers bästa?
Det handlar dels om innehållet. När de gamla organisationerna inte förmår leverera kommer nya att uppstå. Tillfälligt i särskilda sakfrågor eller varaktigt om det finns sådana behov. Jag tror att detta kommer att öka. Vi kommer att få se fler spontanfackföreningar under de närmaste åren. För trots att SKTF blir Vision, Facket förändras inom TCO och LO försöker komma iväg på Den stora resan så känner inte dagens unga vuxna att de gamla organisationerna tar deras verklighet på allvar. Förändringarna och utvecklingen handlar sällan om innehållet.
Men det handlar även om formen. När allt annat i samhället ska levereras ”on demand” och inte som en försäkring utifall att något eventuellt händer i framtiden, så får de traditionella organisationsformerna allt svårare att hävda sig. Inte minst representativa demokratier där systemet gör att de makthavande församlingarna kanske inte är dynamiska nog att vara representativa för medlemmarnas åsikter.
Sjuksköterskeuppropet ska ses som en väckarklocka till de gamla traditionella fackförbund, och för den delen även arbetsgivare, som har svårt att utvecklas annat än på ytan!
Tomas Oskarsson
www.twitter.com/tomasoskarsson
Är det verkligen strejk vi vill ha?
Det drar ihop sig till konflikt. LO-förbundet Handels hotar med konflikt för att få ut en hundring extra generellt till alla kvinnor.
Är det här verkligen rätt sätt att komma till rätta med de osakliga och strukturella löneskillnaderna mellan män och kvinnor? Är det någon som på allvar tror att man kan komma till rätta med problemet genom att på ett bräde kollektivt lyfta jättestora grupper med jättesmå generella påslag? Är det här en väg som är förankrad i medlemsleden? Är det verkligen strid vi vill ha?
Om en del fackförbund hade varit lite modigare och inte så låsta i sina system och världsbilder så kanske det hade sett annorlunda ut. Då kanske Ledaravtalets modell hade fått ett snabbare genomslag och delar av dessa grupper redan hade haft en annan lönebild. Då hade personer som inte haft samma löneutveckling haft något att sträva efter och något att argumentera utifrån.
Det hade i och för sig även krävt att de arbetsgivarorganisationer som skriver under sifferlösa processavtal med Ledarna och andra organisationer vårdar dem och ser till att de fungerar. Det krävs mer än bara läpparnas bekännelse från arbetsgivarna för att en utvecklad lokal lönebildning ska fungera. Men det kanske kommer.
Tomas Oskarsson
www.twitter.com/tomasoskarsson
En ny chef är född!
Så har Sverige fått en ny medborgare. Det speciella med den här bebisen är att hon är född till chef. Det händer ungefär var trettionde år i Sverige att någon föds som vi redan från början vet kommer att bli chef. Statschef dessutom. Generellt sett är det väl inget att rekommendera, att ärva chefsbefattningar. Det är nog klokare att låta kompetens och duglighet styra. Vi på Ledarna hälsar ändå den nyfödda välkommen in som medlem i Sveriges chefsorganisation. Jag ska ordna en särskild barnförening i Ledarna när hon blir medlem. Och, just det, grattis till alla som har blivit föräldrar idag – det är det mest fantastiska äventyr ni kan tänka er.
Tomas Oskarsson
Nytt omställningsavtal, del 2
Vi har inte hört så mycket om Håkan Juholt de senaste dagarna. Men han klarar sig nog. Annars är han ett tydligt exempel på hur löst man kan sitta som chef eller ledare i Sverige när förtroendet tryter.
I takt med att du klättrar på karriärstegen så minskar också ditt anställningsskydd. I en glidande skala minskar ditt lag- och avtalsreglerade skydd mot att plötsligt stå på gatan. I många fall innebär det i praktiken att när förtroendet är förbrukat så får du gå. Även om du inte tillhör den yttersta ledningen och därmed är undantagen i Lagen om anställningsskydd.
Så här är det, och så här måste det nog också vara. Det är svårt att ha en förtroendeställning om man inte har förtroende. Men i de kommande förhandlingarna om nya omställningsavtal kanske parterna, LO, PTK och Svenskt Näringsliv, borde reflektera över detta? Är det så att cheferna har blivit de nya tjänstemännen?
När uppdelningen mellan arbetare och tjänstemän en gång gjordes berodde det till stor del på att tjänstemännen ansågs ha en särställning visavi arbetsgivaren. Tjänstemannen var helt enkelt arbetsgivarens representant och närmaste förtrogne. Sedan dess har mycket hänt och det är allt svårare att skilja arbetare från tjänstemän, och den generation som nu kommer ut på arbetsmarknaden förstår över huvud taget inte vad vi pratar om. Kanske vore en naturligare uppdelning den mellan medarbetare och chefer, eftersom cheferna har en förtroendeställning men också ett svagare anställningsskydd.
Om inte annat så kan det vara bra att reflektera själv över sin egen situation. Håkan Juholt klarar sig säkert, men hur ser dina egna avtal och överenskommelser ut? Kontakta gärna Ledarna för att gå igenom din situation.
Tomas Oskarsson
Stopp för unga chefer?
Sverige har lägst antal unga chefer i hela EU och återväxten för ledare är hotad, skriver Veckans Affärer idag. Samtidigt hör vi rykten från Socialdemokraternas högkvarter att allt fler förordar den 71 årige Jan Eliasson som ”ny” partiordförande. Det känns uppenbart att Sverige har ett problem här. Varför är det svårt för unga att ta sig fram till ledande befattningar? Eller vill de inte det? Det handlar helt enkelt om hur vi ska kunna säkra den framtida chefsförsörjningen.
En del av problembilden handlar antagligen om de villkor svenska chefer lever under, både avseende deras egna personliga villkor i form av ersättningar kontra arbetstid och övriga förutsättningar. Många unga tycks anse att det helt enkelt inte är värt besväret. Men också avseende de villkor och förutsättningar chefer har i form av verktyg att utföra sitt arbete. Här måste vi ladda den svenska chefsrollen med fler och bättre verktyg att faktiskt kunna leda och påverka. Framtidens chefer kommer inte att nöja sig med mindre än att de själva får makt att göra skillnad. Läs även i Metro vad Ledarnas ledarskapsexpert Anki Udd tidigare har sagt på ämnet.
En annan del av problembilden är rekryteringsbasen. Idag rekryteras ledare ur en alltför snäv grupp i det svenska samhället. Ska vi ha de bästa ledarna i framtiden duger det inte att rekrytera chefer som alla ser ut som jag gör (43 år, vit, man, född och uppvuxen i Stockholmsområdet av svenskfödda föräldrar, inga synliga handikapp). Därför arbetar Ledarna för att påverka attityden till vem som lämpar sig som chef genom att bredda och nyansera bilden av den gängse chefen. Det är också därför Ledarna stödjer idén om att bolagslagen ändras på ett sådant sätt att den kräver en jämnare könsfördelning bland ledamöterna.
Och glöm inte att en ung chef kan vara en enorm tillgång i en ledningsgrupp i fråga om perspektiv och nya synsätt. Det kan vara skillnaden som avgör om ert företag finns kvar om fem år eller ej.
Nytt omställningsavtal, del 1
Här om dagen så hörde jag en radiointervju med den norske statsministern Jens Stoltenberg. Där beskrev han hur Arbeiderpartiet i Norge klarade sig ur sin kris för ett antal år sedan.
-Vi hittade en tydlig balans mellan behoven av trygghet och flexibilitet, sa han. Vi klarade av att skapa en trovärdig nordisk modell med en dynamisk ekonomi med lönsamma företag som samtidigt levererar trygghet för medborgarna.
Snart dra förhandlingar igång mellan Svenskt Näringsliv och PTK respektive Svenskt Näringsliv och LO om nya förändrade omställningsavtal. Förhandlingarna kommer naturligtvis att handla om kompetensutveckling och individens möjlighet till stöd vid arbetslöshet, men framför allt kommer diskussionerna att röra sig kring hur vi ska hantera turordningen vid arbetsbristuppsägningar. Arbetsgivarna vill ha flexibilitet och facken vill ha trygghet. Bägge parter vill förhoppningsvis ha framgångsrika företag som kan fortsätta att anställa kompetenta medarbetare.
Fackens nödvändiga väg i diskussionerna är att undersöka möjligheterna att skaffa sig bättre omställningsstöd (ersättningar, utbildningar, coaching och outplacement) genom att sälja en del av den skimära tryggheten i LAS.
Med tanke på hur LAS idag fungerar på stora delar av arbetsmarknaden känns det som ett litet pris, men risken är stor att parterna av gammal vana halkar ner i sina vältrampade skyttegravar. Där känns det varmt och tryggt, och kanske kan man sitta och trycka där som om inget har hänt i ännu en mandatperiod. Jag hoppas ändå att parterna precis som Stoltenberg hittar en tydlig balans mellan behoven av trygghet och flexibilitet.
Traditionalisterna på Svenskt Näringsliv
Från Svenskt Näringsliv och och dess medlemsförbund har vi under hösten fått höra saker som ”vi får inte tappa greppet om löneutvecklingen” och sett uttryck för en ivrig vilja att ”sätta märket” för löneökningar i svenska företag.
Detta vittnar om en vilja att ostört få styra över löneutvecklingen högt över huvudena på företag och anställda. När Svenskt Näringsliv pratar om att man strävar efter en mer företagsnära lönebildning ter det sig mer och mer som en läpparnas bekännelser. Viljan att i slutna rum samordna och kontrollera på makronivå verkar tydlig och obruten. Annars skulle man i högre utsträckning verka för att Ledarnas löneprocessavtal fungerade och fick ökad spridning. Man skulle verka för att processavtalen får den ställning som moderna framtidslösningar som de borde ha.
Svenskt Näringsliv verkar inte ta någon hänsyn till den utvecklingspotential det skulle leda till att förse svenska företag, chefer och anställda med en högre grad av inflytande och egenmakt när det kommer till deras egen löneutveckling. Kanske dags att slopa Svenskt Näringsliv?
Tomas Oskarsson
Nya tidens gränsöverenskommelser
Förr i tiden fanns det överenskommelser mellan de svenska fackförbunden om hur man skulle dela upp arbetsmarknaden mellan sig. Det kunde vara överenskommelser som sa att ett förbund skulle organisera de anställda på det företaget och ett annat förbund fick organisera på nästa företag. På motsvarande sätt sorterades även branscher och olika befattningar upp. Allt för att förbunden inte skulle trampa på varandra när man rekryterade eller hamna i konflikt med varandra när man ställde krav mot arbetsgivaren. Arbetsgivare skulle inte kunna spela ut olika arbetstagarorganisationer mot varandra. Baksidan blev en mycket begränsad möjlighet för den enskilde anställde att välja vilken organisation man ville tillhöra.
Många sådana här överenskommelser lever kvar i olika former, men de flesta kan nog sägas ha spelat ut sin roll. Tills nu!
Det har de senaste dagarna slagit mig att man skulle kunna hantera en sån här uppdelning på ett mer modernt och naturligt sätt. Efter debattinlägg i Aftonbladet från Ledarnas ordförande Annika Elias och debattsvar från Unionen har diskussionen om hur löner sätts förts vidare på Ledarnas och Unionens bloggplatser.
Jag skulle därför vilja föreslå Unionen, som menar att de företräder chefer, följande gränsavtal:
Unionen organiserar de av Sveriges chefer som, liksom Unionen, anser att ”chefen inte ska sätta lön”, så organiserar Ledarna övriga chefer! Deal?
Tomas Oskarsson
The return of the housewife.
Igår såg jag en diskmaskinsannons från en stor norsk-svensk elektronikkedja. Var det framtidens kvinnliga ledare som avbildades? Nej, inte riktigt. Snarare en bild av ett svunnet 50-tal. Eller? Åt vilket håll drivs utvecklingen av jämställdheten idag? Döm själv.
Är alla på LO hinduer?
Trots att semestern har passerat och nu också sommaren lider mot sitt slut är det en sak från Almedalsveckan som dröjer sig kvar i mina tankar på ett alldeles särskilt sätt.
Jag var på LOs seminarium ”Det är dags att slakta heliga kor”. Av programmet framgick att det var dags att prata om ”fackföreningsrörelsens förhållande till en generation som många gånger väljer att stå utanför facket och vad LO gör och kan göra för att vända trenden”. Arrangören konstaterade att ”nya idéer behövs och konkreta förslag till förändringar är på gång. Det är dags att slakta heliga kor för att skapa framtidens fack.”
På scenen stod företrädare för det kraftigt krympande LO och samtalade med anställda på… LO. Redan under de första tio minuternas presentation lyckades LOs utredare komma fram till att det inte skulle blir någon slakt. Man kan tro att de är hinduer på LO hela bunten.
Samtalet kom framför allt att handla om att man bör erbjuda visstidsanställda medlemskap och ge ungdomar möjlighet till ett enda medlemskap inom LO oavsett bransch. Inte ett enda ord om de bakomliggande orsakerna till att unga inte vill bli medlemmar i LO. Tyvärr fick jag en känsla av att det var ett ganska symtomatiskt samtal. Att krafsa på ytan och på det sättet undvika att ta itu med de betydligt svårare men nödvändiga frågorna är ingenting ovanligt i förändringsarbete.
Varför LO tyckte att man behövde en extern publik till detta interna organisationssammanträde är minst sagt oklart. Vad som hade kunnat vara en spännande diskussion om ett nödvändigt utvecklingsarbete blev ett internt möte inför publik där enda slutsatsen verkade bli att rädda kossorna och stoppa ner dem i formalin. I den mån man överhuvudtaget pratade om dem. Eller så kom man fram till något revolutionerande under diskussionens sista minuter. För när en av ”kombatanterna” med fyra minuter kvar konstaterade att ”folk förväntar sig bättre trycksaker”, insåg jag att det inte skulle bli någon biff och gick ut i den friska luften.
Samma sak ser vi idag i Per Bardhs inlägg om den svenska löneförhandlingsmodellen på SvD Brännpunkt. ”Inget är fel. Inget behöver ändras”. Det är inte en hållbar attityd när man har en allt krympande medlemsskara och därmed ett minskat inflytande.
Tomas Oskarsson
Vi som bloggar:
Om Ledarna
