Igår lyssnade jag på premiärtalet – i dubbel bemärkelse – av Miljöpartiets nya språkrör som inledde politikerveckan i Almedalen. De uppehöll sig nästan hela talet vid utbildningsfrågor och problemen i skolan. Det som engagerade var framförallt lärarnas försämrade status och lärarlönerna.  Partiet vill också förbättra möjligheterna till en andra studiechans för de elever som av olika skäl misslyckats i gymnasiet.

Men inte med ett ord berördes ett av de allra största orosmolnen i skolans värld: Det faktum att ingen vill bli rektor eller skolchef! Arbetsförmedlingens statistik som Ledarna sammanställt visar att färre en en person, dvs i många fall ingen, söker chefsjobben inom skolan.

Skälen är naturligtvis flera, men en viktig åtgärd är att titta på vilka förutsättningar du har som chef i skolans värld. Som alla chefer i offentlig verksamhet arbetar du i full öppenhet inför alla och ditt jobb kan när som helst bli granskat. Du har ofta stora personalgrupper, med kompetenta och krävande medarbetare, många hundra elever och deras föräldrar som du ska kommunicera med. Ovanpå detta kommer tajta ekonomiska ramar och juridiska krav på myndighetsutövning. Och en lön som inte motsvarar varken arbetsinsats eller ansvar.

Är det då så konstigt att ingen vill ha jobben?

Men för att vi ska kunna återskapa en bra skola, med goda studieresultat och elever och medarbetare som trivs, räcker det inte med höjda lärarlöner och bättre ekonomi.

Det måste finnas engagerade , kompetenta och motiverade chefer i skolan som kan driva utvecklingen!

Chefer är viktiga personer. En bra chef kan göra skillnaden mellan en bra och dålig arbetsplats, och skillnaden mellan goda resultat eller sämre. Av det följer att om man vill försäkra sig om goda resultat så ska man satsa på chefen. Så sker också på väldigt många ställen, men med ett undantag: Den svenska skolan!

Många av Sveriges rektorer har under en rad år fått se sina uppdrag överlastade och beskurna på nödvändiga kringresurser. En rektor har till uppdrag att leda en eller flera skolor och förskolor. Rektorn har ansvar för en stor personalgrupp, ofta en rejäl – om än otillräcklig – budget, skolans pedagogiska innehåll och dessutom  hundratals elever. Ovanpå detta kommer kontakter med alla föräldrar och sociala instanser inom samhället. Ett fantastiskt spännande och utmanande chefsuppdrag. Om det hade haft rimliga förutsättningar.

Inom kort går en stor del av Sveriges rektorer i pension och återväxten är klen. Av alla utlysta chefspositioner i landet är rektorsuppdragen de som lockar minst, med bara två sökanden per tjänst. Detta är något som borde oroa våra politiker mer än allt annat inom skolans område!

I en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet skriver professor Mats Alvesson att skolan måste styras med nya grepp, med fokus på resultat. Det verkar rimligt, styrning mot uppsatta mål tillämpas inom all verksamhet, så varför inte inom skolan. Men det Mats Alvesson missar är att det snart inte finns någon inom skolan som har utrymme att arbeta med dessa frågor. Utan engagerade rektorer med förutsättningar för att utföra sitt uppdrag faller alla reformer platt till marken.

Så den första prioriteten måste vara att göra skolans chefsuppdrag attraktiva och lockande för nya duktiga chefer. För är det rimligt att Sveriges viktigaste chefsuppdrag är så dåligt utformade att ingen vill ha dem?

Med upprört tonfall presenterades i SVTs morgonprogram idag nyheten att Vittraskolan ger bonus till sin personal. Inslaget var en puff för Uppdrag granskning ikväll som ska granska den svenska skolpolitiken under 15 år, enligt påannonsen.

Men morgonens inslag handlade inte om resultaten i skolan eller trivseln utan lyfte bara fram det faktum att skolföretaget tillämpade inslag av rörliga lönedelar. Mest ifrågasatt blev företagets VD som har en rörlig lönedel kopplad till företagets ekonomiska resultat.

I skolan arbetar vi med att få eleverna att använda sin fulla kapacitet. Vi sätter mål och arbetar med individuella utvecklingsplaner och om man når sina mål så får man bekräftelse i form av ett bra betyg eller omdöme.

Men för rektorer och lärare gäller något helt annat. Där förhandlas lönen långt ifrån arbetsplatsen och generella påslag faller ut oavsett om målen är uppnådda eller inte.

Varför tillämpas inte samma principer i hela skolan? Det är dags att utveckla system så att också rektorernas och lärarnas insatser värderas och belönas efter hur bra man når sina egna och skolans mål.  Och om det för rektor också finns ett krav på ett visst ekonomiskt resultat, vare sig det är vinst eller bara ekonomi i balans, ska det också vägas in.

Jag har all respekt för tanken att våra skattemedel ska förvaltas med ansvar och transparens. Men det får inte innebära att en viktig yrkeskår som rektorer och lärare inte ska få konkret återkoppling på sina resultat och kunna påverka sin lön genom att göra ett bättre jobb.