Sveriges offentliga arbetsgivare har inget starkt varumärke bland unga talanger som vill satsa på en chefskarriär. År efter år hamnar man utanför listan på attraktiva arbetsgivare. Vissa sektorer dras med jätteproblem, senast igår uppmärksammade GP situationen på Göteborgs skolor, där rektorsbytena hotar att förlama stadens utbildningsväsen. Rekryteringsbehovet är enormt och man är mitt uppe i stora pensionsavgångar där erfarna och kunniga chefer lämnar sina uppdrag.

Sedan länge är det känt att chefernas villkor i offentlig sektor är sämre än i privat. Lägre löner, stora personalgrupper och komplexa uppdrag är några av de faktorer som skiljer ut chefsuppdragen i kommun och landsting. Att chefsjobben ofta är spännande och utvecklande kan inte motivera att förutsättningarna är sämre.

Nu kanske man skulle tro att SKL såg behovet av att putsa upp glorian lite ställd inför behovet av att rekrytera nya chefer. Inte så.

I de pågående pensionsförhandlingarna med OFR lägger man, enligt Ledarnas debattartikel i Dagens samhälle, ett bud som kommer innebära väsentliga försämringar i förhållande till tidigare avtal. Man vill nämligen ha samma pensionsvillkor som för tjänstemännen i privat sektor.

Inga problem för oss – men då får man börja med att ge cheferna marknadsmässiga villkor rakt igenom. Den något högre pension som chefer i offentlig sektor haft fram till nu kan nämligen i viss mån ses som kompensation för i övrigt dåliga villkor. Att som SKL nu gå ut med ett förslag som innebär att man förenar låg pension med dåliga villkor rakt igenom är inget annat än arrogant, och hotar chefsförsörjningen i en redan pressad situation.

På en skala över viktiga jobb är jag ganska säker på att chefer inom äldreomsorgen kommer väldigt högt i allmänhetens ögon. De finns där i toppen tillsammans med andra som tar ansvar för de som är svaga, sjuka eller har något annat skyddsbehov. Nästan alla som väljer ett ledarskap inom vård eller omsorg brinner för sitt uppdrag. Och trots det har många av dem fullständigt vidriga chefsuppdrag.

Hur illa det är ställt framgår av en undersökning som Vision presenterar idag. ”Många chefer inom social omsorg har så många underställda att det saknas förutsättningar för ett professionellt ledarskap” sägs det i rapporten som visar att 72% av cheferna har mer än 30 personer underställda. Offentlig sektor förföljs av ett rykte om dålig arbetsmiljö och mobbing och psykosociala problem är vanligare än inom privat näringsliv. Sektorns attraktivitet som arbetsgivare får år efter år låga betyg av unga på väg ut på arbetsmarknaden.

Men måste det vara så?

Nej, för i en annan verksamhet inom kommun och landsting , de tekniska förvaltningarna, är det bara 17% som har fler än 30 medarbetare. Där upplever de flesta cheferna att de har tid att leda och inte för stora personalgrupper.

Är då arbetet svårare, tyngre mer krävande i tekniska förvaltningar än på demensboende eller vårdavdelningar inom omsorgen?

Krävs det längre akademisk utbildning, eller är kanske chef i teknisk förvaltning ett bristyrke?

Eller kan det möjligen vara så att den politiskt styrda verksamheten i Sveriges land ägnar sig åt  diskriminering? Där chefer i kvinnodominerade verksamheter förväntas sköta omöjliga chefsuppdrag medan chefer i uppdrag som domineras av män slipper undan med lägre krav?

Att det är så visar flera exempel, jag har själv bloggat om det tidigare.

Det är dags att ställa krav på vår skattefinansierade verksamhet. Ge chefer rimliga uppdrag oavsett område och sluta att sätta chefer inom vård och omsorg i strykklass!

Till att börja med vill jag uttrycka både min förvåning och min uppskattning över Maria Ludvigssons insikt i SvD i lördags att fackföreningar faktiskt har bidragit till en positiv samhällsutveckling. Det är alltid klädsamt med en viss historiekunskap och att undvika att måla allt i svart eller vitt.

I Ludvigssons ledare kan vi sedan läsa om fackförbundet Kommunals strävanden mot att bli en modern organisation med ett tydligt existensberättigande i medlemmarnas medvetande.

Kommunal resonerar klokt. Dels så är det klokt och modigt att fråga vanliga medlemmar vad de tycker och inte enbart gå via de medlemmar som bär förtroendeuppdrag i organisationen. I ett LO-förbund är detta i sig säkert kontroversiellt, men inte desto mindre nödvändig för att initiera en öppen diskussion. Åtminstone om man vill fortsätta att vara ett efterfrågat alternativ i framtiden.

Dels har Kommunal hittat rätt sakfråga. I världens mest individualiserade land blir det allt mer självklart för människor som gör entre på arbetsmarknaden att ha en reell möjlighet att på egen hand påverka sin lön. Med dessa diskussioner skaffar sig nu Kommunal möjligheten att positionera sig som ett av framtidens framgångsrika fackförbund och springer på det sättet förbi många organisationer inom såväl LO, TCO och Saco.

Jag är övertygad om att Ledarna och Kommunal skulle kunna ha många spännande diskussioner om hur vi driver utvecklingen framåt och åstadkommer en mer fungerande lönebildning i Sverige. Tillsammans skulle vi kunna väcka många ur deras Törnrosasömn.

Tomas Oskarsson

Tomas på Twitter.

I en debattartikel i SvD lyfter Ledarna frågan om varför Sveriges kommuner och landsting envisas med att kasta miljarder i lönekostnader i sjön. Rätt använda skulle pengarna  bidra till utveckling och effektivisering av verksamheterna och hårt slit  från engagerade medarbetare belönas. Istället upplever de flesta anställda lönesamtalen som ett spel för gallerierna, 7 av 10 tycker att det är mera information än kommunikation med verklig möjlighet att påverka. Så varför anstränga sig?

Men SKL tycker i sitt svar att vi tar i. Det är egentligen inte ett problem, eftersom SKLs ledning och styrelse tycker precis som Ledarna: Att lönen ska sättas efter individuell prestation. SKL har tecknat bra avtal och därmed tvår man sina händer.

Det tycker inte Ledarna räcker! För vi kan stå i varsitt hörn och vara hjärtligt överens i teorin, men inte förrän lönesättningen fungerar ute på arbetsplatserna  kan vi kosta på oss att vara nöjda. Att teckna bra kollektivavtal utgör grunden, men därmed upphör inte ansvaret för de centrala parterna.  

När lönen fullt ut sätts i samtal på varje arbetsplats mellan chef och medarbetare, efter kända kriterier och individuella mål – då kommer lönen att fungera som stimulans i verksamhetsutveckling och ett redskap för ledarskapet. Då kommer våra skattepengar jobba för att få bra verksamhet och nöjda medarbetare, och Sveriges kommuner och landsting kommer få den boost av varumärket som arbetsgivare som man så väl behöver.

Så ser en öppen dörr ut, Anders Knape!

I dagens SvD visar man upp en ung, nöjd, kommunal chef på hög nivå. Det sorgliga är att hon visas upp som ett unikum, som undantaget som bekräftar regeln: Ingen som kan välja, vill jobba i kommun och landsting.

Och ändå vet jag att det som skrivs i artikeln stämmer. Det finns massor av roliga stimulerande och utmanande chefsjobb i offentlig sektor! Så varför framställs fastighetschefen i Herrljunga som något så speciellt? Ja det antyds t.o.m. att hon är flaggskeppet som brukar lyftas fram när man behöver en ung chef att visa upp.

Det finns grundläggande problem som de flesta kommuner och landsting behöver ta tag i när de nu på några års sikt ska rekrytera 15.000 nya chefer. Det vill säga om man vill vara med i kampen om de bästa och inte nöja sig med att vara ett andrahandsval.

 1. Gör upp med kulturen att du som chef måste ”vänta på din tur”. Privat näringsliv är mycket bättre på att identifiera unga talanger och inte ställa dem på tillväxt, utan låta dem pröva sina vingar på ett riktigt chefsjobb.

2.Skapa tydliga uppdrag. Politiskt styrda organisationer kräver sin egen logik, men den enskilde chefen måste ha tydliga mandat och befogenheter.

3. Sluta hoppas på att era chefer ska kunna leda fler medarbetare än en normal skolklass. Många av sektorns problem med konflikter, mobbing och bristande engagemang kan spåras arbetsplatser där chefen har omöjligt stora personalgrupper. (Ja, jag vet att det blivit bättre, men bara på marginalen)

4. Betala en anständig lön! Sluta tjata om att lönen inte betyder något - Florence Nightingale dog för hundra år sedan! Chefsuppdragen i offentlig sektor är ofta tuffare och mer utsatta än andra så varför ska inte det synas på lönen.

Offentlig sektor behöver duktiga chefer även i framtiden, så gör upp med gamla hinder! Låt fastighetschefen i Herrljunga vara svalan som förebådade sommaren.

I Arbetarbladet hittar jag artikeln ”Ekonomin har ’knäckt’ ett tiotal chefer”.  Det handlar om landstingschefer som fått sparken eller hoppat av för att de inte klarat ekonomin eller inte orkat fortsätta spara.

Journalisten avslutar artikeln med att ställa frågan till landstingsdirektör Svante Lönnbark om han anser att pressen är rimlig. Han svarar att: ”Det är ett relativt begrepp. Ingen beordrar någon att bli verksamhetschef utan det är ett jobb man söker sig till”.

Känns lite som skyll dig själv om du är galen nog att hoppa på uppdraget. Vore det inte bättre om dessa chefers uppdrag istället vore realistiska att genomföra?

Den här bilden hjälper knappast till att attrahera chefer till offentlig sektor. Chefer som inte minst kommuner och landsting är i stort behov av.

I Ledarnas senaste chefsbarometer får vi tyvärr ytterligare belägg för att lockelsen att bli chef i offentlig sektor är låg. Var fjärde chef i offentlig sektor skulle hellre arbeta i privat sektor. Det omvända är däremot sällsynt – bara två procent av de privatanställda cheferna vill hellre ha en offentlig chefstjänst.

Jag tycker det är ledsamt, särskilt mot bakgrund av vilken oerhörd betydelse det har att vi har en väl fungerande verksamhet inom exempelvis vård och omsorg.

Mer glädjande är en rapport från SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) som tas upp i tidningen Vision. Här framgår att medarbetare inom kommuner och landsting är de mest engagerade på arbetsmarknaden. De anser att deras arbete är meningsfullt – och vem kan argumentera mot det?

Fast anställning eller visstidsanställning är en fråga som är högaktuell i årets avtalsrörelse inom kommun och landsting. I första hand är det  Kommunal som driver frågan, mot bakgrund av att de visstidsantällda på området ökat från 25% till 28%. Allt enligt en artikel i dagens SvD. Problemet finns även i det privata näringslivet, men gömmer sig där bakom bemanningsföretag och konsultbyråer som erbjuder marginellt större trygghet.Formerna för visstidsanställning varierar, alltifrån den helt slumpartade timanställningen till långa vikariat där man blir en del av arbetsgruppen och ofta fastanställd till sist.

Som chef vill du ha trygga medarbetare. Medarbetare som kan fungera i laget, som kan utveckla sin kompetens och vill satsa på jobbet, eftersom de vet att de kan räkna på fortsatt anställning under en tid framöver.

Men, som chef behöver du också flexibiliteten, att kunna ringa in en vikarie för att fylla ett plötsligt uppkommet tomrum eller ersätta en studieledig medarbetare utan att få ett livslångt arbetsgivaransvar för vikarien. Och som chef behöver du också ha möjligheten att förnya kompetensen i laget genom nyrekrytering vilket förutsätter en rimlig personalomsättning.

Arbetsmarknaden behöver rörlighet och flexibilitet, inte stagnation. Vi måste hitta ett sätt att arbeta med olika typer av anställningsformer, där trygghet balanseras mot frihet för individen, och där behovet av flexibilitet balanseras mot ekonomi för arbetsgivaren.

Utvecklingen av LAS står helt stilla och det är cheferna som får hantera konsekvenserna. I valet mellan otrygga medarbetare eller för höga personalkostnader finns chefens dilemma.

Allt är inte svart eller vitt och en kombination av anställningsformer kommer vara nödvändig även i framtiden.

I fyra Stockholmsskolor ska lärarna få lön efter prestation. Det sensationella beskedet toppar DNs nyheter idag. Goda resultat för eleverna ska avspeglas i lärarnas lönerevisioner, dvs om eleverna når sina mål så gör också lärarna det. Självklart? Inte hitintills.

Tidigare i år förvånade SACO-s och Arbetsgivarverket oss med att teckna ett avtal helt utan siffror och där inte bara lönen utan även andra villkor ska kunna diskuteras fritt på individnivå. Och för ett par veckor sedan skrev Vårdförbundet och SKL ett helt sifferlöst avtal, så att  lönen kan sättas efter individens prestation . Siffror, säger Anna-Karin Eklund, vårdförbundets ordförande,  ”skulle mest bli ett hinder för en värderingsdiskussion”.

Från högsta ledningsnivå inom Sveriges Kommuner och Landsting har man markerat att varumärket som arbetsgivare måste stärkas om man ska kunna locka unga talanger att arbeta inom offentlig sektor. Man tar nu ett stort steg genom att så tydligt, på ett område efter ett annat, genomföra en lönebildning som möter moderna människors önskan om att få feedback och kunna påverka sin lön.

På många områden, även för chefer, ligger lönenivåerna något lägre i offentlig sektor än i privat. Det är naturligtvis ett problem i sig.

Men minst lika viktigt är det om lönen upplevs vara kopplad till prestation och resultat och att individuellt engagemang lönar sig. I den löneligan ligger just nu offentlig sektor väl framme. Och det kan kanske bli just den tävlingen som avgör kampen om de bästa medarbetarna.

Vårdförbundets nya löneavtal innehåller inga siffror. Med en briljant formulering förklarar ordförande Anna-Karin Eklund i dagens DN varför: ”Det skulle mest bli ett hinder för en värderingsdiskussion”.

 Förutbestämda procentsatser, nivåer och individgarantier har just den effekten, de leder tanken bort från det förutsättningslösa lönesamtalet som ska handla om  individens prestation och uppdrag. Istället för att sätta fokus på den enskildes kompetens, engagemang och bidrag till verksamheten på lokal nivå  styr den centralt avtalade siffran till att arbetsgivaren kan gömma sig bakom en annan, högre instans.

Vårdförbundet har delvis dåliga erfarenheter av arbetsgivare som utnyttjat tidigare sifferlösa avtal till att ge låga och dåligt motiverade löneökningar. Eller som struntat i den viktiga processen och inte lagt tillräcklig kraft på lönesamtalen.

Trots det vågar man visa arbetsgivarorganisationen SKL förtroendet att göra ett nytt försök.  Det är modigt, och tyder på en stark övertygelse om en modern löneprocess, där individen står i centrum och lönesamtalet inte belastas av centrala avtal.

Varje år tar Ledarna fram en rankinglista på 75 unga kvinnor som jobbar som chefer och ledare. Varje år blir jag lika förvånad över den fantastiska kompetens, framåtanda och chefserfarenhet som finns hos kvinnorna, trots att ingen fyllt 35 år.

Listan tas fram genom nomineringar och research. Men det finns ett fel med den och det dyker upp varje år. Nästan inga av de nominerade arbetar inom offentlig sektor.Och ändå vet jag av egen erfarenhet att det finns många knivskarpa och drivna chefer, både män och kvinnor inom kommun, stat och landsting. Problemet är  att nästan alla är över 35.

Här kunde man luta sig tillbaka och konstatera att det tar ett tag att bli chef. Och i de komplexa chefsuppdrag som finns inom offentlig sektor så behöver du vara äldre.

Det kunde man göra om inte det vore så att nästan hälften av cheferna i kommun och landsting går i pension de närmaste tio åren, och att unga människor  väljer bort offentlig sektor som arbetsgivare. Allt enligt en artikel i dagens SvD. Håkan Sörman, Vd på SKL, säger att det som nu behövs är att man arbetar med sitt varumärke och att man måste bli bättre på att identifiera unga ledartalanger i sina verksamheter. Glädjande nog pekar han också ut ökad mångfald som en möjlighet när det gäller att hitta de pensionerade chefernas efterträdare.

Men det finns en läxa till som måste göras om man ska råda bot på en riskerande chefsbrist. Det handlar om villkoren för cheferna.

Man måste våga fråga unga chefer HUR de vill utföra sitt uppdrag för att lyckas och för att vara hållbara i sitt ledarskap. Den generation som  nu lämnar chefstjänsterna är fostrad med  kollektivistiska värderingar och en chefsnorm från 50-talet. De som kommer efter är alla individualister, vana att göra egna val och ta ansvar för resultatet.

Ett säkert sätt att stärka sitt varumärke för att locka till sig unga chefer vore att låta dem vara med och utforma villkoren för sitt uppdrag. En bra lön är viktig för alla, men minst lika viktigt är det att  få hela livet att fungera ihop med ett krävande yrkesliv.Genom att koppla de spännande, utmanande och roliga chefsjobben som finns i offentlig sektor med individuella chefsavtal med stor möjlighet till diffrentiering skulle SKL i ett drag kunna vinna över det privata näringslivet i slaget om nästa generations chefstalanger.