Det finns en stark – och bra – tradition att politiker ska hålla sig undan lönebildningen i Sverige. På senare tid har den brustit genom att politiker både på nationell och lokal nivå börjat agera i lärarnas lönesättning. Och inte med någon större framgång, eftersom de utspel som gjorts och görs visar på en häpnadsväckande okunskap om hur människor i Sverige vill ha sina löner satta.

I sig behjärtansvärda åtgärder för att skapa en lönekarriär för lärare leder till huvudlösa förslag om att lärare som skaffar sig specialistkunskaper ska få ett statiskt lönepåslag – lika för alla oavsett kvalitet och prestation.

Och i Stockholm skolor vill politikerna att elevernas studieresultat, så som de visar sig i de nationella proven, ska slå igenom på lärarlönerna utan hänsyn till den enskilde lärarens förutsättningar eller prestation. Om det skriver Peter Wolodarski en kritisk ledare i dagens DN.

I Sverige vill 7 av 10 arbetstagare ha sin lön satt i samtal med sin närmaste chef. Och lönen ska spegla det egna bidraget till verksamhetens framgång. Bland unga människor är siffrorna ännu högre, ja man ser det nästan som en självklarhet. Bland chefer, såväl i skolans värld som på andra håll, är frustrationen stor över att inte kunna använda lönerna som verktyg i att stimulera goda prestationer och skapa tydlighet kring verksamhetens mål.

Jag har ingen anledning att tvivla på de rapporter som säger att lärarlönerna i Sverige har halkat efter andra yrken med motsvarande utbildnings- och kompetenskrav. Men den väg man nu slagit in på för att rättställa det hela leder helt fel!

Om skolan ska kunna förmedla dagens värderingar kring individens betydelse för helhetens resultat och värdet av att alla gör sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar – ja då måste lärarna ha en lönesättning som speglar det.

Om vi ska kunna locka unga människor att ge sig in på lärarbanan måste lönesättningen upplevas modern och lönekarriären kopplas till den egna prestationen.

Och om rektorerna ska ha en sportslig chans att förverkliga skolans högt ställda mål får vi inte vrida ett av de viktigaste verktygen för ledarskapet, den individuella lönesättningen, ur deras händer.

Jag vill se en skola där lönesättningen speglar framtidens samhälle, inte gårdagens. Och där politikerna håller tassarna borta!

Detta är inte min rubrik, utan rubriken på en liten notis från TT som fanns i flera tidningar igår. Notisen handlar om en ny rapport från IFAU som behandlar chefernas betydelse för skolans resultat.

I rapporten kommer man fram till det häpnadsväckande resultatet att skolans resultat hänger samman med kvaliteten på dess chefer!!! Inte endast, men i hög utsträckning.

Ibland känner jag mig redo att ge upp. Om det i alla andra verksamheter; företag, offentliga förvaltningar och politik handlar om att leta efter chefer med den bästa kompetensen och låta dem göra ett bra jobb – så varför skulle inte det gälla skolan? Alla vet att chefer skapar resultat i verksamheten genom  gott ledarskap och kloka beslut som byggs på kunskap och insikt. Av ägarna krävs det att man ger en tydlig styrning och klara mål. I skolans fall är målen väl genomarbetade och förankrade på allra högsta nivå.

Så varför slå in öppna dörrar?

Är det kanske för att skolan har misslyckats med att ge sina chefer – aldrig så kompetenta – rätt förutsättningar? Att man inte velat erkänna att de allra flesta chefsuppdragen inom skolorna är för stora, för komplexa och har för dåligt stöd?

Men nu, med svart på vitt i en diger rapport, förväntar jag mig att alla kommuner som menar allvar med att man vill satsa på skolan och Sveriges framtid ser till att skolcheferna får rimliga förutsättningar och det stöd de har rätt att förvänta sig i Sveriges viktigaste chefsjobb!

Sveriges viktigaste chefer – skolledarna – har kongress. Det föranleder ordföranden i Skolledarförbundet, Lars Flodin, att skriva en debattartikel som publicerades i tisdagens SvD. I den tar han upp Skolinspektionens märkliga roll som uteslutande granskande och ifrågasättande myndighet. Den skolledare eller kommunpolitiker som vill ha stöd från staten i att utveckla skolan får leta på annat håll.

Jag har flera gånger tidigare lyft frågan om ledarskapet i skolan och de nästan hopplösa förutsättningarna som cheferna där har. I motsats till Skolledarförbundet tar jag varningstecknen på att jobben som skolledare blir allt mindre populära på största allvar. Väl medveten om att det finns andra rekryteringsvägar, tycker jag ändå att Arbetsförmedlingens statistik med 0,6 sökande per rektorstjänst är alarmerande.

För omöjliga rektorsuppdrag med svagt ledarskap som följd kommer inte bara påverka elever, föräldrar, medarbetare och rektor själv. Konsekvenserna syns också på arbetsmarknaden och därmed hela samhället.

I förra veckan pratade jag med en chef inom servicenäringen. Hon leder en stor och personalintensiv verksamhet och anställer många ungdomar mer eller mindre direkt från skolan. Inför frågan om den största utmaningen i hennes chefsuppdrag svarade hon :

- Att ta över det ledarskap som skolan abdikerat ifrån.

Alltmer i hennes chefsskap handlar om att lära unga människor den sociala koden. Att komma i tid, interagera med andra på arbetsplatsen, uttrycka sig begripligt och hyfsat. Kort sagt det som vi räknar med att skola och föräldrar tillsammans ska ta ansvar för.

Det finns många problem förknippade med att inte ta ansvar för ett gott ledarskap inom skolan. En del kommer vi se först på lång sikt i form av risk för svag kunskapstillväxt och dåliga resultat i internationell jämförelse. En del är redan här.

Vi ska inte ge våra ungdomar sämre förutsättningar för att konkurrera på arbetsmarknaden – utan bättre. Och vi måste låta chefer vara chefer och inte något annat.

Byta glödlampa, ringa föräldrar, stoppa berusade personer från att komma in på skolgården – och förstärka det pedagogiska ledarskapet!Vad tror ni kommer högst upp på listan när Skolinspektionen granskar rektorerna i Sveriges skolor?

De första exemplen hämtas från en artikel om Sveriges omöjligaste chefsjobb som tidningen Chef gör i senaste numret. Där beskrivs en fullständigt hopplös arbetssituation för väldigt många av landets rektorer. Akuta utryckningar, orimligt stora personalgrupper och rena vaktmästaruppdrag konkurrerar varje dag med det som man egentligen vill och ska göra, nämligen utveckla skola och förskola till gagn för elever, personal och alla oss medborgare. Jag har bloggat om detta tidigare, men sedan dess har det bara blivit värre.

Enligt Arbetsförmedlingens statistik är det nu bara 0,6 personer som söker utlysta rektorsjobb. Även om den interna rekryteringen ser något bättre ut är det en kraftfull indikation på att något måste göras.

Att rikta kravet mot rektorerna, som man gör på Skolinspektionen är helt meningslöst. De flesta vill säkert inget hellre än att få ägna sig åt skolverksamhet ett tag.

Nej kravet måste helt och fullt riktas mot arbetsgivarna, som skapar chefstjänster med helt omöjliga förutsättningar. Låt rektorn vara rektor och se till att det finns ett ordentligt stöd i andra funktioner som kan sköta sociala kontakter och fastighetsskötsel. Lärarna förtjänar att ha en bra chef och samhället behöver människor som kan ägna sin professionella kraft åt att utveckla skolan.

I dag presenterar TCO en ny rapport och ett förslag om en utbildningsgaranti på DN-debatt. TCO föreslår en särskild ungdomsgaranti som ger unga rätten att fullfölja en gymnasieexamen innan man fyllt 25 år. Utbildningsgarantin ska finansieras med ett särskilt statsbidrag.

 Varje år lämnar 30 000 ungdomar gymnasieskolan utan att ha uppnått målen med gymnasieutbildningen, vilket sätter deras framtida möjligheter till arbete och försörjning på spel.  Det är allvarligt att så många ungdomar riskerar utanförskap. Men jag är övertygad om att många av ungdomarna hade kunnat klara sin utbildning om skolorna i allmänhet hade bättre förutsättningar att nå de nationella målen.

Många av skolans problem idag handlar om bristande ledarskap. Det handlar bland annat om förutsättningarna för rektorsuppdragen som jag skriver om i ett tidigare inlägg.  

Senast i helgen publicerades uppgifter om att ledande skolnationers rektorer ägnar uppemot 80 procent av sin tid till ett närvarande ledarskap – i Sverige är siffran 5 procent. Enligt skollagen har rektor som pedagogisk ledare och chef för lärarna och övrig personal i skolan det övergripande ansvaret för att verksamheten som helhet inriktas på att nå de nationella målen.

Utan kapabla rektorer når inte de enskilda skolorna sina mål, vilket innebär att eleverna inte får likvärdiga möjligheter. Därmed klarar inte heller den svenska skolan sin uppgift i stort. Att ge alla elever en likvärdig skolgång.Att rektorerna inte har tid att leda, att förutsättningarna för ledarskap i utbildningssektorn är urusla, hotar elevernas rätt till likvärdig skolgång och i slutändan kompetensförsörjningen i hela samhället.

 Den svenska skolan halkar ner i internationella jämförelser när det kommer till kvalitet och resultat. Det beror på att ledningsarbetet inte prioriteras, att rektorerna inte har förutsättningar att leda. Alla reformer och förändringar kräver ledarskap. Utan ledarskap faller alla reformer platt till marken.

Annika Elias, ordförande Ledarna

Chefer är viktiga personer. En bra chef kan göra skillnaden mellan en bra och dålig arbetsplats, och skillnaden mellan goda resultat eller sämre. Av det följer att om man vill försäkra sig om goda resultat så ska man satsa på chefen. Så sker också på väldigt många ställen, men med ett undantag: Den svenska skolan!

Många av Sveriges rektorer har under en rad år fått se sina uppdrag överlastade och beskurna på nödvändiga kringresurser. En rektor har till uppdrag att leda en eller flera skolor och förskolor. Rektorn har ansvar för en stor personalgrupp, ofta en rejäl – om än otillräcklig – budget, skolans pedagogiska innehåll och dessutom  hundratals elever. Ovanpå detta kommer kontakter med alla föräldrar och sociala instanser inom samhället. Ett fantastiskt spännande och utmanande chefsuppdrag. Om det hade haft rimliga förutsättningar.

Inom kort går en stor del av Sveriges rektorer i pension och återväxten är klen. Av alla utlysta chefspositioner i landet är rektorsuppdragen de som lockar minst, med bara två sökanden per tjänst. Detta är något som borde oroa våra politiker mer än allt annat inom skolans område!

I en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet skriver professor Mats Alvesson att skolan måste styras med nya grepp, med fokus på resultat. Det verkar rimligt, styrning mot uppsatta mål tillämpas inom all verksamhet, så varför inte inom skolan. Men det Mats Alvesson missar är att det snart inte finns någon inom skolan som har utrymme att arbeta med dessa frågor. Utan engagerade rektorer med förutsättningar för att utföra sitt uppdrag faller alla reformer platt till marken.

Så den första prioriteten måste vara att göra skolans chefsuppdrag attraktiva och lockande för nya duktiga chefer. För är det rimligt att Sveriges viktigaste chefsuppdrag är så dåligt utformade att ingen vill ha dem?