Den senaste veckan har debatten om löner och avtal tagit fart på allvar efter KIs utspel om vad som är en lämplig lönenivå för Sverige. Det har rasats hit och dit om för hög eller för låg procentsats, mer eller mindre arbetslöshet och över politikens inblandning i parternas angelägenheter. 

Det senaste inslaget är en artikel av Gunnar Wetterberg som i dagens Expressen lanserar ett helt nytt begrepp: Han tycker att svenskarna borde vänja sig vid en ”nöjdnorm” dvs en löneökningsnivå som ligger lite lägre för några, så att  somliga andra kan få lite mer. I första hand lärarna, men också många vårdyrken som Gunnar Wetterberg anser vara samhällsekonomiskt felvärderade.

Det är en sympatisk tanke, men ack så fel.  Det går inte att applicera lösningar på moderna problem som kanske fungerade i mitten på förra seklet  då den sociala ingenjörskonsten och kollektivismen stod högt i kurs. 

Och ingen har under veckan berört vad som är det stora problemet med svensk lönebildning: Den bygger helt på kollektiva principer i ett land som räknas till världens mest individualistiska. Den går på tvärs med de värderingar som nästan alla svenskar omfattar, att det är min egen prestation och mitt eget bidrag till verksamheten som ska ge utslag i lönen, inget annat.

Den procentfixerade kollektiva  lönebildningen är ett problem för den enskilde som inte får konkret feedback på sin prestation och inte blir motiverad att satsa på jobbet.

Den är ett problem för chefen, som blir av med ett av sina viktigaste styrmedel för att utveckla medarbetare och verksamhet. Som tvingas att sätta nästan samma löner på sina medarbetare oavsett  hur hårt de jobbar och vilket engagemang de visar.

Men den är också ett stort problem för företagen och offentlig förvaltning, och därmed för Sverige, som går miste om den verksamhetsutveckling och produktivitetsökning som skapas genom kraften  i en modern individuell och lokal lönebildning.

Lönen ska vara olika för varje individ och varje verksamhet. Den måste bygga på arbetsplatsens förutsättningar, den enskildes bidrag och en tydlig och bra löneprocess. Självklart måste några få mer än andra, men det handlar om en större spridning inom yrkesgrupper och på arbetsplatsen, alltefter prestation och kompetens. Först då kan vi tala om om en verklig ”nöjdnorm”.

I fyra Stockholmsskolor ska lärarna få lön efter prestation. Det sensationella beskedet toppar DNs nyheter idag. Goda resultat för eleverna ska avspeglas i lärarnas lönerevisioner, dvs om eleverna når sina mål så gör också lärarna det. Självklart? Inte hitintills.

Tidigare i år förvånade SACO-s och Arbetsgivarverket oss med att teckna ett avtal helt utan siffror och där inte bara lönen utan även andra villkor ska kunna diskuteras fritt på individnivå. Och för ett par veckor sedan skrev Vårdförbundet och SKL ett helt sifferlöst avtal, så att  lönen kan sättas efter individens prestation . Siffror, säger Anna-Karin Eklund, vårdförbundets ordförande,  ”skulle mest bli ett hinder för en värderingsdiskussion”.

Från högsta ledningsnivå inom Sveriges Kommuner och Landsting har man markerat att varumärket som arbetsgivare måste stärkas om man ska kunna locka unga talanger att arbeta inom offentlig sektor. Man tar nu ett stort steg genom att så tydligt, på ett område efter ett annat, genomföra en lönebildning som möter moderna människors önskan om att få feedback och kunna påverka sin lön.

På många områden, även för chefer, ligger lönenivåerna något lägre i offentlig sektor än i privat. Det är naturligtvis ett problem i sig.

Men minst lika viktigt är det om lönen upplevs vara kopplad till prestation och resultat och att individuellt engagemang lönar sig. I den löneligan ligger just nu offentlig sektor väl framme. Och det kan kanske bli just den tävlingen som avgör kampen om de bästa medarbetarna.

Idag är det dags för Ledarna att berätta vad Sveriges chefer tjänar. För det är vi, och inte kvällstidningarna, som sitter på sanningen om priset på ledarskap och ansvarstagande.

Det är roligt att vara chef och det är tur, för annars skulle vi aldrig få någon att ta chefsjobben. Det lönar sig nämligen dåligt.

 Det står ett skimmer kring begreppet chef, ett skimmer av makt och inflytande, av höga löner och fina villkor. Men verkligheten är långt därifrån. Medianlönen för svenska chefer är 36.500 kronor. Inte så pjåkigt tycker kanske någon, men då ska man komma ihåg att begreppet median innebär att hälften av Sveriges chefer tjänar mindre!

Många, många chefer i alla branscher går till jobbet och tar ansvar för medarbetare, arbetsmiljö och verksamhetsutveckling utan att få mer än ett par tusenlappar i månaden extra  för det. Både företag och offentlig sektor vittnar om att de får allt svårare att rekrytera chefer, framförallt på låg- och mellannivå. Kraven på chefer i de positionerna är stora, framförallt på ständig tillgänglighet och på förmåga att leda medarbetarna till högre prestationer. I ett hårdnande samhällsklimat, där varje person förväntas göra sitt yttersta på jobbet, är det chefen som ska fånga upp och coacha de medarbetare som sackar efter. Och avsluta anställningen när det inte går längre.

Många chefer med stora personalgrupper, inom offentlig sektor, inom handeln och servicenäringen vittnar om att närheten till de många medarbetarna är det som gör jobbet roligt och spännande. Men det är också det som gör att man inte orkar i längden utan till sist kliver av sitt chefsuppdrag.

Ett gott ledarskap har ett stort värde för alla verksamheter. Men det har också ett värde för samhället, ett värde som syns i att människor mår bra och trivs på sina jobb. Det värdet ska synas i chefernas löner. Priset på gott ledarskap är alldeles för lågt i Sverige!

En halv procentenhet per år. Så mycket har andelen kvinnliga styrelseledamöter i börsbolagen i EU ökat de senaste sju åren. 1 av 10 styrelseledamöter är kvinna och bara 3 procent av de verkställande direktörerna i EUs börsbolag är kvinnor.

Igår gick EU-kommissionens vice ordförande Viviane Reding ut och gav bolagen ett år på sig att själva lösa detta. Om så inte sker kommer kvotering att införas redan 2012.

I en debattartikel i Dagens Industri förklarar Reding att argumenten för att få in fler kvinnor i bolagsstyrelserna aldrig har varit starkare. När vi ska ut ur recessionen måste vi återställa EUs konkurrenskraft på global nivå och då kan vi inte stänga ute kompetens från styrelserummen.

Målen ska vara väl tilltagna anser Reding. 2015 ska andelen kvinnor i styrelserna ligga på 30 procent och senast 2020 på 40 procent. ”Det är dags att krossa glastaket en gång för alla” slår Reding fast.

Initiativet är mer än välkommet. Men kommer näringslivet i Europa inse allvaret i situationen och kommer de klara att nå målen på egen hand? Ja, det får det närmaste året utvisa.

”Jag tänker aldrig låta mig kvoteras” utropar riksdagsledamoten Jessica Rosencrantz stolt på SvD Opinion idag. Och ändå är det paradoxalt nog förmodligen det hon är. Inte alls på grund av bristande kompetens utan tvärtom för att hon med sin unika kompetens verkligen tillför något till politiken.

I politiken arbetar man nämligen sedan ganska många år tillbaka med kvotering. Några partier har uttalat det i form av det lite töntiga ”varannan damernas” , andra tillämpar det utan att prata så mycket om det. Och det ska vi vara väldigt glada för!

För i politiken, och i stor utsträckning i politiskt styrda verksamheter, har man insett att om man väljer bort halva befolkningen när man rekryterar styrelser, nämnder och chefer så kommer man missa en hel massa unik, individuell kompetens.

Just det har Sveriges näringsliv inte fattat. Där envisas man med att kvotera in  mindre kompetenta män bara på grund av deras kön.

Kvotering till bolagsstyrelserna är en bara en liten symbolfråga som hotar att överskugga annat viktigt jämställdhetsarbete, säger Jessica Rosencrantz vidare. Jag har tidigare köpt det resonemanget och menar fortfarande inte att det löser alla problem. Jämställdhetsarbetet måste fortsätta på alla samhällets arenor till dess att män och kvinnor verkligen fullt ut betraktas som individer och inte som representanter för sitt kön.

Men om det bara är en liten symbolfråga, varför då detta envisa motstånd? Handlar det inte i själva verket om den yttersta makten över människors liv, makten över jobb och tillväxt?

Många andra länder har insett att konkurrenskraft och utveckling förutsätter att ett lands bästa och skarpaste personer engageras i ledning och styrning av näringslivet oavsett kön. Sverige är ohjälpligt på efterkälken och dagens inlägg från riksdagen ger inget hopp om förändring.

Något håller på att hända med chefers villkor inom kommun och landsting, och jag är inte säker på att jag gillar det. Runt årsskiftet har tre kommuner i Västsverige plötsligt gjort sig av med sina högsta chefer på grund av oenighet med den nya politiska ledningen.

Inte så märkvärdigt kanske, på högsta toppen har man alltid fått finna sig i att det kan blåsa snålt. Men samtidigt har jag hört flera historier om hur chefer på något lägre nivåer  fått lämna sina uppdrag på studs utan en trovärdig förklaring .

Det är en hantering som jag inte känner igen, vare sig från mitt eget långa chefsliv i offentlig sektor eller från Ledarnas medlemmar.

Att man kan behöva flytta på en chef är inget uppseendeväckande. Men normalt sett brukar det i offentlig sektor föregås av ett seriöst försök att rädda situationen, att reda upp det som gått fel och kanske hitta en annan lösning. Resultatet av ett sådant arbetssätt är att alla inblandade kan avsluta med en chans till förståelse och en möjlighet att gå vidare i yrkeslivet.

I näringslivet har tonen vid uppsägning traditionellt alltid varit tuffare för chefer på högre nivå. Men då har å andra sidan deras anställningskontrakt matchat det faktum att man kan få gå på dagen. Högre löner, bonusprogram och avgångsvederlag har kompenserat osäkerheten i anställningen.

Vad man nu ser i kommuner och landsting är att man vill äta kakan och ha den kvar. Om näringslivets principer för uppsägning ska börja gälla för högre chefer i kommunen så måste anställningsvillkoren också anpassas därefter!

Att få en välfungerade lönesättning i ett företag eller förvaltning kräver en del arbete. I en replik på Ledarnas debattartikel i DN från i söndags skriver Lars Cronstaaf  om de förutsättningar som måste finnas på plats för att det ska fungera.

På arbetsplatsen handlar det om fungerande och väl kända lönekriterier, pengar i löneutrymmet och mandat för chefen att sätta lön. På makronivå handlar det om att  löneutrymmet inte skall slukas upp av kollektivt förhandlade satsningar och procentsatser utan att det verkligen ska finnas något kvar att fördela på basis av den individuella prestationen.

Till det kan läggas välutbildade och kunniga chefer, för individuell lönesättning är en av chefens svåraste uppdrag.   Ledarna tar ansvar för att stödja och utveckla våra medlemmar, genom kurser i ”Att sätta lön” och individuell rådgivning. Men det kan bara vara ett komplement, och inte en ersättning för det ansvar som arbetsgivaren måste ta för en fungerande lönebildning hela vägen.

Varför ska man då göra sig all denna möda? Jo därför att, precis som Lars Cronstaaf skriver: ”människor  av idag är individualister och vill att lönesättningen sköts därefter”.

Den arbetsgivare som vill ha koll på lönekostnaderna och satsa pengarna på ett sådant sätt att man får maximalt tillbaka i form av ökade prestationer från medarbetarna, måste ta ansvar för en individuell lönesättning värd namnet. På köpet får man kompetenta, lojala och engagerade medarbetare. Är inte det varje arbetsgivares dröm?

”Hälften av befolkningen är kvinnor. Styrelser som enbart består av män har ingen demokratisk legitimitet”

Orden är forskaren Drude Dahlerups, i en artikel i dagens SvD som beskriver frammarschen av kvoteringsfrågan inom EU. Efter Frankrikes beslut i januari och chockartade avslöjanden om tillståndet i näringslivet i den andra av EUs jätteekonomier, Tyskland, har debatten på allvar tagit fart inom EU.

EU-kommissionen har frågan högt upp på dagordningen och riktigt tunga politiker av båda könen har härsknat till på näringslivets passivitet och obstruktion.

Vad har då den svenska regeringen att säga till detta?

Nyamko Sabuni står hårdnackat fast vid sitt imponerande beslut att inte göra något alls. Hon hänvisar till”misslyckandet” i Norge, där 70 kvinnor nu finns på 300 styrelseplatser. Inte så illa tycker jag, med tanke på att tesen är att det inte finns några kompetenta kvinnor alls.

Jag skulle kunna leva med Sabunis inställning till kvotering, om hon på allvar var beredd att vidta andra åtgärder. Men  Sveriges regering lutar sig tillbaka  och fokuserar på genusfördelningen i förskolan eller på att få fler kvinnor att starta småföretag inom vård och omsorgssektorn (varför inte inom stål och metall?) istället för att våga angripa den centrala frågan om mäns och kvinnors lika värde när det gäller att styra och leda Sveriges näringsliv.

Jag skäms.

Just nu kom nyheten att Frankrike ansluter sig till de länder som ser värdet av att använda den bästa tillgängliga kompetensen när det gäller att leda och styra landets företag. Man inför därför en lag som ska göra bolagsstyrelserna jämställda genom kvotering.

Diskussioner om lagar och regelverk i den riktningen förs just nu i många andra länder, däribland Tyskland, Belgien och Holland. På alltfler håll inser man att om vi vill ha ett innovativt, expansivt och konkurrenskraftigt näringsliv, så måste politikerna ta ansvar där inte näringslivet klarar det på egen hand.

Jag rör mig ofta i näringslivssammanhang och bland beslutsfattare. Inte sällan är jag helt ensam kvinna eller i stark minoritet. Och inte nog med det, det finns heller inga unga , inga invandrare, och ingen som sitter i rullstol. Sverige framstår alltmer som en gubbighetens högborg där alla i näringslivet är stöpta i samma form.

Hur blev det så? Vi som så desperat vill framstå som moderna och framtidsinriktade? Som haft ett modernt och jämlikt utbildningssystem, varit först med att få alla att använda IT-teknik och skapat möjligheter att resa och komma hem med nya intryck. Och här sitter vi nu och blir omsprungna av det ena konservativa landet efter det andra.

För mig är det obegripligt att inte ägarna på egen hand ser de möjligheter som ligger i att få tillgång till ny och spännande kompetens i sina företags styrelser. Men det är ännu mer obegripligt att inte Sveriges riksdag i just denna frågan sätter ner foten. Hur länge ska vi vänta på ett jämställt näringsliv?

I Sverige har vi en stor offentlig sektor vars verksamhet dagligen påverkar oss alla.   Många chefer arbetar hela livet igenom i kommuner och landsting och lär sig hantera och parera svängningar som förorsakas av att den politiska majoriteten skiftar. Ibland kanske alltför bra, så att man sätter det politiska styret åt sidan och arbetar efter det som man själv definierar som professionella kriterier.

Detta är temat för en doktorsavhandling vid Örebro universitet, skriven av Ann-Sofie Lennqvist Lindén. Hennes teori är att professionaliseringen av chefer i offentlig verksamhet och det ökade fokuset på effektivitet och god ekonomi, kan leda till att den demokratiska styrningen försvagas. Cheferna sätter sig helt enkelt över de politiska besluten och därmed medborgarnas vilja. Ibland motiverar man det med politikernas okunskap i sakfrågan, vilket enligt Ann-Sofie Lennqvist Lindén inte heller stämmer med verkligheten.

Att vara chef i politiskt styrd verksamhet är att leva med alla de lagar och förordningar som finns i den privata sfären. Ovanpå det är många styrda av särlagstiftning inom just deras område och sköter dessutom ofta myndighetsutövning. Chefer i stat, kommun och landsting arbetar  i offentlighetens ljus, där varje medborgare eller journalist omedelbart kan få ta del av allt deras arbetsmaterial. Slutligen ska cheferna genomföra den politiska målsättning som för tillfället råder, där det inte alls är ovanligt med helt motstridiga krav på ökad kvalitet och sänkta kostnader, precis som på vilket företag som helst.

Det är kort sagt tufft – men också väldigt roligt och utmanande att arbeta som chef i offentlig sektor.

För sådär trettio år sedan, när jag började min chefskarriär ansågs det allmänt att arbetet i offentlig sektor kunde bedrivas med lägre effektivitet. Och om inte budgeten hölls så kom det nya pengar.Men i takt med att många verksamheter konkurrensutsattes och de offentliga finanserna försvagades kom krav på att även offentliga arbetsplatser skulle drivas enligt moderna principer med fokus på effektivitet och kvalitet. För att genomföra detta blev det nödvändigt att satsa på en kunnig och – just det – professionell chefskår.

Det är lätt att gå fel i tanken och uppfatta  arbetsplatser med offentliga arbetsgivare som spelplaner för demokratin. Men på arbetsplatsen är du anställd i första hand och inte medborgare. Politiker är ägarnas representanter och ska sätta mål, följa upp och kontrollera att de uppnås. Kompetenta chefer ska verkställa uppdragen och se till att man når resultat. Med en tydlig rollfördelning behåller man både respekten för demokratin och en effektiv verksamhet.

Att ställa chefernas skicklighet i motsats till respekt för demokratiska principer tror jag är farligt och felaktigt. Istället är det ett ökat samspel vi behöver, där politiker måste öka sin förmåga att styra mot tydliga mål med väl utarbetade strategier och cheferna måste bli bättre på att föra en dialog och stämma av så att verksamheten följer de politiska intentionerna.

När Ledarna i somras frågade cheferna vilken egenskap man satte högst hos politiker blev svaret ”tydlighet”. Det är inte svagare chefer vi behöver utan starkare politiker!