Även i Ledarna fanns det tills för bara några år sedan äldre medarbetare som pratade nostalgiskt om ”nattmanglingarna på Blasieholmen”. Det som åsyftades var avtalsrörelsen i gångna tider, då arbetsgivarna och facken med stora åthävor spelade upp en trandans av krav och motkrav i löneförhandlingarna. ”Nattmanglingarna” skulle skapa en känsla av att det var alltför viktigt och hemligt för att de som det verkligen gällde – företagen och deras anställda – skulle kunna vara med och diskutera. Nej, dessa skulle istället dra en lättnadens suck över att några andra tog hand om de besvärliga lönediskussionerna.

Men detta tillhör historien. Trodde jag i alla fall, tills jag på morgonekot idag hörde hur Handels och deras motpart Svensk Handel suttit hela natten och ”granskat buden från medlarna”.

Vi upplever just nu en avtalsrörelse som kunde varit hämtad ur historien. Parterna stångas mer eller mindre offentligt om procentdelar – och ingen talar överhuvudtaget om det som lönen handlar om: Att du som enskild individ ska få lön efter prestation och ditt bidrag till företagets utveckling. För det är ju så som nästan alla löntagare i Sverige vill ha sin lön satt.

Men det finns ett tillbakablickande som är långt farligare än den lite löjeväckande nostalgi som gör att man känner sig viktig och betydelsefull efter en nattmangling.

Det är ett synsätt som innebär att man fastnar i resonemang om lönekarusellen på 70- och 80-talen och den sviktande ekonomiska stabilitet som ledde till en kostnadsspiral för företagen och en urholkning av reallöneökningarna. Svenskt Näringsliv – som i allt högre grad talar med kluven tunga – ägnar sig åt det i en artikel på DI debatt häromdagen. Samhällsdebattörer, som vanligtvis gjort sig kända för att vilja blicka framåt, som Peter Wolodarski i DN häromveckan, faller i samma grop. Och över detta resonemang tornar sig Industriavtalet upp. Ett avtal, som trots att det till vissa delar är framsynt, permanentar bilden av det centrala löneavtalets värde över allt annat.

Jag förnekar inte att historieskrivningen är korrekt. Men det är just det – historia!

Idag lever vi i ett kunskapssamhälle, där de flesta människor har en bra utbildning även inom LO-yrken. Vi ser en stark värderingsutveckling från kollektivism till individualism som omfattar hela samhället. Industrin sysselsätter en mycket liten del av den svenska arbetskraften och tjänstesektorn står för en växande del av svensk export. Det samhälle som kunde räddas av en starkt centraliserad lönebildning för fyrtio år sedan finns inte längre.

I dagens företag och offentlig förvaltning handlar det istället om att få alla medarbetare att vilja ge sitt yttersta på jobbet. Att bidra med sina kunskaper, sitt engagemang och sin innovationskraft. Ingen medarbetare är längre bara ”ett par händer”, alla är individer och har rätt att få sin lön satt därefter. Att envist blicka bakåt och klamra sig fast vid en gammal världsbild kommer inte gynna utvecklingen av Sveriges näringsliv. Om vi fortsätter att i varje läge sätta stabilitet före utveckling på lönebildningens område kommer vi snart att ha målat in oss i ett hörn. I det hörnet kan Svenskt Näringsliv, Medlingsinstitutet, Industriavtalets parter och Peter Wolodarski stå hand i hand och blicka in väggen, medan livet pågår bakom ryggen på dem.

Det går nämligen inte att bota nya åkommor med gammal medicin. Istället borde vi ägna våra krafter åt att förnya den svenska partsmodellen så att vi kan förena önskvärd stabilitet på nationell nivå med individens och företagens behov av en modern, ändamålsenlig lönebildning som sätter fart på Sverige.

Vissa rubriker är så bra att man önskar att man skrivit dem själv. Som i dagens DI: Bra ledare fostras inte på internat.

Nej, och inte dåliga heller, skulle jag vilja tillägga.

Visst finns det stora problem kring den ”fostran” som vi tagit del av i media i de senaste dagarnas artiklar om Lundsberg, dit några av samhällets toppar skickar sina barn under de allra mest känsliga åren för att skapa nätverk till nytta för den framtida karriären. Allt enligt uråldrig brittisk modell. Komplett med pennalism, instängda unkna ritualer och feghet. Inga bra egenskaper att lära sig för den som tänker ägna sig åt ett modernt ledarskap.

Men det största bekymret är egentligen att alltför många av dagens och morgondagens ledare och chefer fostras i precis samma miljöer. En och annan internatskoleelev skulle man säkert kunna svälja, om övriga personer i ledningsgruppen haft andra erfarenheter och kunskaper. Fått sin utbildning på kommunala gymnasieskolan i Åtvidaberg, toppat med högskolan i Jönköping. Läst klassiska språk eller internationella relationer på Göteborgs universitet, eller rentav jobbat och läst på komvux för att man var för obstinat för den vanliga skolan.

Ledarskap lär du dig inte bara genom att umgås med gelikar. Ett gott ledarskap fodrar öppenhet och vidsynthet, förmåga att se och förstå människor med olika bakgrund och olika förutsättningar. Riktigt duktiga chefer kan få medarbetarna att prestera långt över vad de själv trodde var möjligt genom att se under ytan.

Toppcheferna i svenskt näringsliv är lika intill förblandning. Svenskfödda män med copy-paste utbildning från Handels eller KTH. Varken kvinnor, invandrare eller rullstolsburna göre sig besvär.

Internatskolor är en marginell företeelse i Sverige. Men de är en bra bild av den stenhårda likrikting som finns i näringslivets topp, till men för innovation, kreativitet och gott ledarskap.

500.000 arbetande svenskar får just nu sina löner satta i hemliga samtal mellan arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen och de tre fackliga organisationerna inom industrisamverkan. Medlingsbudet överlämnades enligt Svd igår, men kommer hållas hemligt enligt vad som uppges i Dagens Eko på tisdagen. Hemligt????

Fundera lite över vad det innebär. Där sitter det alltså  personer som du aldrig har träffat och som inte vet ett dugg om vad ditt arbete innebär eller hur du presterar på jobbet och bestämmer att nästa år ska just din arbetsinsats vara värd 3,7 eller 2,3 eller 0,8 procent mer än förra året. De sitter i samtal om detta och håller dessutom samtalen hemliga för dig för att inte kunna få in störande synpunkter utifrån, t.ex från medlemmar.

Efter Ledarnas debattartikel i Aftonbladet, diskuterade jag lönebildningsfrågan med LO i P1 morgon den 1 november. Wanja Lundby-Wedin fick där en fråga från reportern om hon inte kunde förstå att människor vill ha inflytande över sin lön. Hon svarade med en redogörelse för fackets demokratiska struktur där man via yrkanden och synpunkter många månader i förväg ”kan påverka” vilka förslag LOs förbund ska lägga. Är det någon därute som känner att de kan påverka sin egen lön på det sättet?

För det är ju det allt handlar om – din egen lön.

Att få lönen satt utifrån ditt uppdrag, din prestation under året och ditt företags betalningsförmåga.

Att inte behöva acceptera lägre lön därför att din oengagerade slashas till kollega ska ha sin del av kakan.

Att inte behöva acceptera lägre lön därför att arbetsgivarna gjort en helhetsbedömning av vad hela branschen tål, och ditt företag naturligtvis drar nytta av det och betalar så lite som möjligt  oavsett hur fina vinster ni haft.

Att få lönen satt så att den ger dig kraft och inspiration att engagera dig ännu mer på jobbet och bidra till ditt företags framgång!

Det är hög tid för en modern lönebildning!

Nu har vi sett det igen, en VD tvingas -eller väljer- att lämna verksamheten efter det att något gått fel och detta något dessutom blivit uppmärksammat av medierna.

Det jag tänker på nu är den trista historien med SNS där en nytillsatt VD gjort en felbedömning och kanske varit alltför snabb att anpassa sig efter inflytesrika intressenter, vilket lett till att han fått lämna sin post. Men detta gäller inte bara SNS.

Vid allt  flera tillfällen ser vi lovande chefer, generaldirektörer eller VD:ar lämna sina uppdrag efter felsteg. Det heter att man ”tar sitt ansvar” och på vägen hinner man dessutom be om ursäkt till höger och vänster.

Jag tycker inte att det är att ta ansvar att frivilligt gå sin väg och lämna efterträdaren i smeten. Jag tycker inte heller att ägare och styrelser utkräver ansvar genom att fota den som begått ett felsteg. Ansvar tar man genom att i rätt forum berätta om sitt misstag, vad man lärt sig på det och hur man ska undvika att det händer igen. Sedan stannar man kvar tills misstaget är reparerat om det är möjligt.

Jag förstår mig heller inte på detta konstiga sätt att be om ursäkt rätt ut i luften. En ursäkt riktar man mot någon som man oavsiktligt behandlat illa. I SNS fallet kunde säkert en ursäkt till forskningschefen vara på sin plats men det är ju i så fall en sak mellan två personer.

Ett ledarskap bygger på att man är beredd på att låta sig korsfästas om och om igen, men också att återuppstå varje gång för att bygga ny tillit. Det låter drastiskt, men innebär att som chef, och allra mest som chef på riktigt hög nivå, måste du ha styrkan att ta på dig fel som blivit begångna och problem som uppstått, lösa dem och komma tillbaka. På så sätt bygger du förtroende till medarbetare och uppdragsgivare, inte genom att dra så fort det blåser kallt.

Vad vi behöver är ett uthålligt ledarskap, tydliga uppdrag och rimliga förutsättningar att leverera. En öppen dialog där både kritik och beröm finns på plats, och kontinuerlig utvärdering av resultatet. Man tar inte ansvar vare sig genom att försvinna med svansen mellan benen – eller som styrelse att kasta ut en duglig person som begått ett misstag!

Dagens Industri slår i måndagsnumret på trumman för att unga kvinnliga chefer i Storbritannien tjänar mer än unga manliga chefer för samma jobb. Under en fet rubrik ”Kvinnorna går om”, med undertexten ”Männen är förlorarna i den i brittiska lönematchen” försöker författaren framställa de brittiska chefslönerna som ett genombrott i jämställdhetsarbetet.

Jo pyttsan!

För lite längre ner i artikeln framgår det att manliga chefer i Storbritannien tjänar i snitt 100.000 mer än kvinnor som är chefer och att det med nuvarande förändringstakt kommer ta 98 år innan kvinnorna är i kapp! Företrädare för CMI, som gjort undersökningen, bekräftar att tillståndet skadar brittiskt näringsliv och att det är ett tecken på uselt ledarskap att betala chefer efter kön och inte efter vad de presterar.

Så varför presenterar då DI detta som en positiv nyhet? Är det en fråga om att man tolkar glaset som halvfullt hellre än halvtomt och gärna vill lyfta fram positiva tendenser, om än aldrig så svaga?

Faktum är att sveriges näringsliv, och dess informella språkrör DI, inte vill se det vansinniga slöseri på kompetens, som uppstår när man arbetar för att bevara privilegier för en grupp, istället för att se till den enskildes förmåga och engagemang. Dag efter dag kan vi på DIs sidor se enfalden i sveriges företag där chefer och VDar alltjämt rekryteras ur en liten smal grupp av män(niskor), med till förblandning lika bakgrund och utbildning.  Genom sin rubriksättning bidrar DI till att bevara känslan av att utvecklingen är på rätt väg och att bara vi har tålamod så kommer jämställdheten bland chefer lösa sig utan otäckheter som kvotering eller positiv särbehandling.

Men vi har inte 98 år på oss! Varken i Sverige eller Storbritannien. Tillståndet i västvärldens ekonomi visar oss tydligare än någonsin att det handlar om att använda all tillgänglig kompetens, att lyfta fram de bästa och mest innovativa cheferna och att betala dem vad de är värda oavsett kön.

På första sidan av Dagens Industri i tisdags tittar en besviken fd VD för Husqvarna sorgset på oss och säger”Jag har aldrig fått sparken förr”  och ”Jättetråkigt att tvingas sluta”.

Orsaken är att Husqvarnas styrelse beslutat entlediga Mats Yngen från jobbet som VD, och passat på – inte helt snyggt kanske – när han återhämtat sig efter en sjukdom.

Men det som gör mig så glad är att här har vi äntligen en chef på toppnivå, en framgångsrik man, som vågar sänka garden och erkänna att han är besviken över att inte längre få fortsätta sitt uppdrag. I de flesta fall brukar sådana här situationer omgärdas av tysthet och stenhård maskhållning från båda parter. Med en mun förklarar man att dettta var det bästa som kunde ske.

Men chefer är också människor. De flesta av oss går in med hull och hår för uppdraget och känner en nästan gränslös lojalitet mot företaget och verksamheten.Då är det väl helt rimligt att man som Mats Yngen tycker att det är ”Jättetråkigt att få sparken”. Att man dessutom kallar saken för dess rätta namn istället för att prata om överenskommelser och uppgörelser är i sig befriande.

Vågar man hoppas att detta är första tecknet på att den stenhårda machoprofilen hos börsbolagens VDar nu börjar mjukna i kanten? Att visa sina mänskliga sidor, att våga vara ledsen och besviken offentligt, det är stort. Och det är ännu större i en grupp som sätter en ära i att visa upp en sprickfri fasad!

Det är lustigt hur tunn fernissan är på Svenskt Näringsliv. Man vill väldigt gärna framstå som en offensiv och modern organisation, men med jämna mellanrum tittar gubbfoten fram.

En av de verkligt stora utmaningar som svenska företag och offentlig förvaltning står inför är att ersätta de chefer som nu lämnar arbetsmarknaden. Vi måste hitta ett ledarskap som kan ta Sveriges företag in i den nya världen där global konkurrens och spetskompetens står i fokus. Det kräver att man vågar titta utanför de snäva ramar som idag skapar en förfärande homogenitet i styrelserum och verksamhetsledningar. Vi behöver mer mångfald, inte mindre.

Lars Strannegård beskriver idag på SvDs Brännpunkt de diskussioner som förs kring högre utbildning inom ekonomi ute i omvärlden. ”Många ekonomutbildningar anses av kvalificerade bedömare vara alltför snäva i sin inriktning. De misslyckas med att stimulera intellektuell nyfikenhet, perspektivseende och ger för lite förståelse för de faktiska utmaningar som väntar i näringslivet. Det är förståelse för kultur, känslighet för mångtydighet och god tolkningsförmåga som tillhör kunskapsluckorna för de nyutexaminerade.”

Som chef måste du behärska mycket mer än teknik och ekonomi. Kunskap om människor och kultur, förmågan att orientera sig i omvärlden, och att analysera din egen verksamhet i förhållande till skeenden runt omkring. Jag våga påstå att detta är viktiga faktorer för chefer på alla nivåer och helt nödvändiga för den som vill syssla med ledningsfunktioner på en högre nivå.

Verkar jag personligt engagerad? Ja, själv har jag sju ”gamla” betyg i humaniora och samhällsvetenskap som jag tog innan jag påbörjade min yrkesutbildning. Jag har betalat tillbaka varenda krona utan att sörja över det, för det har berikat mitt liv, och framförallt mitt yrkesliv som chef inom ett helt annat område.Jag hade varit en sämre chef och en olyckligare människa utan mina kunskaper i litteratur och historia.

Svensk Näringsliv har gått ordentligt vilse denna gången. Svenskt utbildningsväsende har inte till uppgift att producera förprogrammerade studenter på beställning utan att skapa kreativa, kunniga och fritt tänkande chefer och medarbetare.

Jag fick ett brev igår. Från en chef på SAAB  Trollhättan.

Vi är många som med hjärtat i halsgropen följer turerna kring SAABs framtid. Vi oroar oss för jobben, inte bara för de tusentals anställda vid SAAB-fabriken, utan också för de många som arbetar hos underleverantörer och i lokalsamhället i den lilla staden vid Vänern. Några bekymrar sig också om ett stolt varumärke som hotar att för alltid försvinna från Sveriges industriella karta. 

Men det som stod i mitt brev har det inte pratats så mycket om, nämligen särställningen hos SAABs alla chefer i samband med hot om konkurs och nedläggning.

Naturligtvis oroar de sig, precis som alla andra, för sitt eget jobb, sin framtid och sin karriär. Men de bär också på medarbetarnas oro. Som chef kommer du nära dina medarbetare och vet många gånger mer än du egentligen skulle vilja om deras privata situation, ekonomiska bekymmer, familjeliv och hälsa.

Cheferna står också nära företaget. Det starka ledarskapet hos SAABs chefer har inte ifrågasatts av någon. Med stort engagemang, vilja och förtroende har man följt utveckling av affärsplaner, satsning på ny forskning och utveckling. Cheferna är de som förmedlar ägarnas framtidshopp och mål och skapar en samhörighet på företaget.

I den bemärkelsen är cheferna på SAAB just nu dubbelt belastade. Chefer är vana vid att inte föra sin egen synpunkt till torgs. Eller som en av Ledarnas medlemmar sade till mig tidigare ” Vi säger inget annat än det företaget säger. Så länge jag är chef står jag bakom de uttalanden som görs”.

Men i den situation som nu råder är det svårt att stå fast vid det. När reaktionen på att lönen betalas ut är lättnad och förvåning, när den  information som ges till cheferna är den vi alla kan läsa om i tidningen och när  hela bolagsstyrelsen avgått, ja då känns det som att man närmar sig gränsen för vad de lojala SAAB-cheferna ska behöva utstå.

”Vi ser påtagliga strukturella problem som innebär att kvinnor har mindre makt, tjänar mindre, äger mindre och alla konsekvenser som följer därav”.

Kommer ni ihåg vem det var som sa det här?

Det var moderaternas dåvarande partisekreterare Per Schlingmann som sa det till Ekot i januari 2010 apropå att M:s syn på jämställdhet hade förändrats och att partiet, om man inte kom till rätta med könsfördelningen i börsbolagens styrelser, kunde tänka sig lagstadgad kvotering till 2014.

Vi var många som hoppade till av förvåning och glädje när det här historiska uttalandet kom. Det var början på en nyttig avpolitisering av kvoteringsfrågan och gjorde tydligt att kvotering ju inte är speciellt värdeladdat, utan bara ett redskap för förändring. Det skrev Annika Elias och jag en debattartikel om ihop med Camilla Wagner och ett gäng näringslivstoppar efter Almedalsveckan förra året.

Jag ville bara bara påminna er.

Okej då, jag kanske också nämner Schlingman-uttalandet lite på grund av den här artikeln och Sverker Martin-Löfs uttalanden i Svd idag.

Ibland måste man liksom först bjuda på något hopfullt, smart och tänkvärt för att läsaren sen ska orka ta till sig något som känns hopplöst, förlegat och mossigt.

Klara Adolphson

 …argumenten för och emot en kvoteringslagstiftning för börsbolagens styrelse.

Därför tänker jag inte bemöta Isabella Jernbecks debattartikel i lördagens upplaga av DI med att radda upp det som jag anser vara goda skäl för att vi måste inkludera hela den kompetenta mängden medborgare i styrning och ledning av näringslivet istället för bara halva.

Utan istället nöja mig med några enkla, logiska påståenden:

Man behöver kompetens för att arbeta i styrelser och på chefspositioner i företag. Kompetensen består av utbildning, erfarenhet och personliga kvalifikationer.

Män och kvinnor i Sverige har sedan minst 30 år tillbaka haft lika hög utbildningsnivå och i stort sett samma förvärvsfrekvens. Därtill kommer under senare år en rad extra insatser för kvinnor som t.ex. regeringens satsning ”Styrelsekraft” för att undanröja den sista möjliga invändningen  mot kvinnors förmåga.

Om man trots detta accepterar att styrelserna i bolagen består av 74 % män, VD:arna av 95% män och likartade resultat för de andra höga posterna i näringslivet så måste detta bero på

1 Man anser att kvinnorna är dummare

eller

2 Det finns ett motstånd mot att välja de bästa individerna p.g.a. genus.

Jag vet vilket alternativ jag väljer men vad väljer du?