Om man vet vad man gör, förstås. Det gör Susanne Holmström, vinnare av årets utmärkelse Framtidens Kvinnliga Ledare. I en intervju inför galan igår om skälet till sin framgång konstaterar hon enkelt

-Jag får människor att prestera bra.

Genom att arbeta med tydliga mål och försäkra sig om att alla förstår dem ser hon till att verksamheten går åt rätt håll.

Trots att hon är så ung, har hennes resa till det goda ledarskapet hunnit passera ett par ändhållplatser. På sitt första chefsuppdrag trodde hon att det handlar om att peka med hela handen och rya på medarbetarna så att de skulle göra som hon ville.

Som bara något äldre inser hon om det handlar om att få alla att vilja samma sak.

 ”Jag är inte en ledare som pekar med hela handen. Kraften i ett beslut kommer när alla förstår tanken och levererar tillsammans, säger hon.”

Susanne har gjort sin resa på ovanligt kort tid. Hon är en klok människa som arbetar för ett företag som uppmuntrar och stödjer unga chefer och hon har haft turen att haft bra kollegor som bollplank och stöd.

Men de flesta som blir bra och uthålliga chefer kommer så småningom fram till samma insikt: Ledarskap handlar om att få människor att förstå verksamhetens mål och vilja gå i den riktningen.

Grattis Susanne, det ska bli spännande att följa dig. The sky is the limit!

Hämndbegär mot chefen och känslor av meningslöshet kan få människor att bli lata och fuska på jobbet. Det hävdar i alla fall forskaren Roland Paulsen i en avhandling vid Uppsala universitet som beskrivs i dagens DN. Nu handlar det inte om oss som smiter lite tidigare en fredagseftermiddag eller drar benen efter oss en enstaka lunch. Nej det är kvalificerade latmaskar som sätter i system att hålla sig undan allt jobb så mycket som möjligt, avsiktligt eller av nödtvång.

Egentligen är den en sorglig verklighet som beskrivs, att människor kan finnas på en arbetsplats och ingen egentligen noterar vad de gör. Varken arbetskamrater eller, ännu värre, chefen. Ingen klapp på axeln för väl utfört arbete och heller inget engagemang i svårigheter och problem.

Det är också ett exempel på den yttersta konsekvensen av en icke fungerande individuell lönesättning. Om chefen har till uppdrag att sätta lön på varje medarbetare utifrån prestation relaterat till verksamhetens mål kan sådant här inte hända. Men om chefen blir administratör för löneökningar som någon annan bestämt, och måste inskränka sig till att meddela individgarantier och generella påslag, kan medarbetare slinka igenom nätet och aldrig få någon feedback alls.

Och det är trots allt återkoppling och uppmärksamhet för utfört arbete som får oss alla att känna att vi har ett meningsfullt jobb och en bra chef.

Igår avslutades s-kongressen i Göteborg. I relativt stor öppenhet har vi alla kunnat följa de processer som lett fram till beslut om ställningstaganden i för partiet svåra frågor. Partiledningen har gång på gång förklarat sig som vinnare, efter att ha uppnått den godtagbara kompromissen.

Jag har inga synpunkter på besluten eller s framtida politik, men jag kan inte låta bli att fundera över vad processerna säger om det ledarskap som utövas.

Den modell för ledarskap som de flesta i Sverige bekänner sig till innebär delaktighet och inflytande för medarbetarna, fokus på utveckling snarare än styrning och ett stort utrymme för individen. Utanför Sverige upplever många att vi reducerat chefens roll till att bli en samordnare utan tydliga mandat.

Min egen chefskarriär har skett helt i ljuset av det ledarskap jag beskrivit ovan. Jag tror verkligen på fullt allvar att man når ett bättre resultat med fler personer delaktiga. Men på senare tid har jag börjat oroa mig för att det ställs i motsättning till att chefen också måste vara engagerad, drivande och framförallt vilja något själv!

På s-kongressen tycker jag att vi ser chefen reducerad till förhandlare.

Chefer måste kunna lyssna, väga in och kompromissa. Men de måste också kunna ta strid för det som de ser som den bästa vägen och våga använda sina mandat för att genomdriva det som man tror på. En bra chef måste ha mod att  vara öppen och att lyssna – men också mod att stå upp för sin egen övertygelse.

Det svenska ledarskapet tjänar oss bra, och har goda förutsättningar för framtiden.  Men vi får inte låta delaktigheten utvecklas på bekostnad av tydlighet och engagemang hos de som vill ta på sig ett chefsuppdrag. Starka chefer och kompetenta medarbetare är inte en motsats utan varandras förutsättning.

Jag hade inte tänkt kommentera industriavtalet i år. Hela processen känns alltmer underlig, en slags danse macabre där figurer rör sig runt varandra i stela och invanda rutiner, efter förutbestämd regi. För att slutligen idag slå på trumman för resultatet, 6,8%.

Just 6,8% är vad Sveriges anställda inom industrin förväntas förbättra sina prestationer med de kommande tre åren. Oavsett konjunktur och global konkurrens, oavsett uppgift eller position på företaget och oavsett vilket företag man jobbar på. Lönerna för en halv miljon människor bestäms i Stockholm, av en handfull fack- och arbetsgivarrepresentanter som aldrig satt sin fot på ditt jobb eller sett vad du presterar. Man påstår visserligen att den individuella lönesättningen nu tar fart ute på företagen, men är som vanligt inte överens om 6,8% är taket eller golvet. Och med individgarantier delvis kvar, blir det småsmulor över att fördela individuellt.

Nej, jag hade inte tänkt att kommentera avtalet och det faktum att arbetet för att modernisera lönebildningen nu gör halt i ytterligare tre år.

Men så började jag tänka på vad detta får för konsekvenser. Inte på Metall eller Teknikföretagen, inte på Medlingsinstitutet eller på Näringslivsdepartementet – utan ute på företagen. På Volvo och Scania, på lilla  Nisses plåt i Gnosjö eller på Ericsson och andra företag som står mitt i konkurrensens malström. Där man ska leva med dessa hopplöst föråldrade avtalsmodeller som inte ser lönen som en investering i de anställdas kompetens och engagemang, utan som en rättighet som ska smetas ut lika för alla.

Och för alla chefer. Som i ytterligare tre år ska se sina allra skickligaste medarbetare i ansiktet och efter att ha höjt deras prestationer till skyarna i utvecklingssamtalet, bara ha ynkliga hundralappar att belöna dem med. Chefer som får svårt att levererara önskade resultat eftersom de bästa och mest kompetenta medarbetarna kommer söka sig till företag där lönen är individuell och speglar din egen prestation.

Som en sista bastion slår avtalsrörelsen vakt om alltigenom kollektivistiska principer. En för alla –  alla för en. Hur länge ska det fortsätta? Hur länge ska man värna organisationernas makt mot det enskilda företaget och den enskilde medarbetarens intresse? Hur länge ska vi vänta tills Sverige får en modern lönebildning?

En gång om året riktar LO strålkastaren mot inkomstskillnaderna i samhället genom att peka på inkomsterna  hos några av de som tjänar mest och en genomsnittlig industriarbetarlön. Intressant att notera är att man inte tar med välbetalda artister, fotbollsspelare eller kungahuset – de har fribrev i LOs undersökning.

Fjärran vore det mig att förneka LOs rätt att slåss för sina medlemmar. I själva verket är det deras uppdrag, och det som medlemmarna i LOs förbund betalar sin avgift för. Men genom den årliga maktelitrapporten bidrar LO till att späda på det chefsförakt som finns i många delar av samhället idag. Det förakt som inte bara drabbar de som kanske är värda det, enstaka chefer som ljuger, skor sig och är allmänt giriga och ohederliga. För sådana finns.

Nej det drabbar den stora massan av chefer, de 500.000 som går till jobbet för att göra ett gott dagsverke på sina företag eller offentliga förvaltningar. Jag vet själv hur det känns i magen att titta ut genom fönstret från spårvagnen på väg till mitt roliga men ganska dåliga avlönade chefsjobb i Göteborgs kommun och läsa kvällstidningarnas svarta rubriker om chefer som ohederliga girigbukar. När det man ägnar sin dag åt är att peppa och stödja medarbetare och kollegor till att tillsammans göra ett bra resultat för medborgarnas bästa.

I början av 2000-talet hade Kommunal en kampanj som hette ”Heja chefen”. Den handlade om det som alla egentligen vet: Att chefer och medarbetare tillsammans är de som gör skillnad. Att en närvarande, kompetent och engagerad chef kan vara skillnaden mellan en dålig och bra arbetsplats. Formellt var Kommunal min motpart på jobbet under många år, men i verkligheten var de lokala ombuden många gånger min samarbetspartner och mitt bollplank.

Motsättningar och konflikter finns, på samhällsnivå och på arbetsplatserna. Men genom att utmåla chefer som en del av det dåliga och inte tydligt göra klart att alla vinner på ett gott och effektivt ledarskap skadar LO den svenska modellen för samverkan på jobbet. Lyssna på Kommunal, som just nu framstår som LOs mest moderna förbund både i synen på lön och ledarskap och sluta upp med att lägga  sten på bördan hos många, många vanliga chefer som bara går till jobbet och inte alls känner sig som en del av makteliten!

I början av varje år sprids en rad rapporter och statistik om vad som hänt det gångna året. Så även när det gäller antalet medlemmar i fackliga organisationer. När Ledarna i början av veckan berättade att vi återigen sett en kraftig tillväxt av chefer som vill vara medlmmar hos oss, kommenterades detta i TCO-tidningen med uttryck som ”Ledarna är en udda fågel i den fackliga världen”. Ett lite tvetydigt omdöme, men jag bestämde mig raskt för att tolka det positivt.

För Ledarna är en udda fågel vid arbetsmarknadens fågelbord, eftersom de personer som är medlemmar hos oss alla är chefer och alltid i minoritet på arbetsplatsen. Som chefer är våra medlemmar oftast lika lojala (ibland mer) med företaget än med sig själva. Vi är också udda eftersom vi kallar oss en chefsorganisation, och det är en fågel som inte tidigare funnits.

I vår tolkning är en chefsorganisation något som utvecklar och stödjer chefer i allt som har med arbetslivet att göra. Vare sig det handlar om att på ett bra och respektfullt sätt säga upp en medarbetare, ta fram en ny kvalitetspolicy för företaget man jobbar på eller få hjälp med att granska sitt eget anställningsavtal så ska man kunna hämta stöd och råd hos Ledarna. Vi kan möta alla chefens frågor utan att hamna i konflikt med andra medarbetare, eftersom vi bara är till för chefer.

Ledarnas fjäderdräkt växer sig allt tjockare och vi får mer dun för varje år. Genom ihärdigt PR-arbete har vi lyckats lyfta fram viktiga chefsfrågor i dagsljuset och fått fjädrarna att synas bättre.

De flesta av våra nuvarande medlemmar har kommit under de senaste tio åren och förra året var mer än hälften av de chefer som sökte medlemskap tidigare oorganiserade. Det visar tydligare än allt annat att det finns ett behov av nytänkande bland arbetsmarknadens organisationer. Talgoxar och gråsparvar är trivsamt och hemvant, men nya tider kräver   en mer färgsprakande fjäderdräkt och en större variation i fågelvärlden.

Diskussionen om hur man ska få balans mellan arbetsliv och privatliv blir allt viktigare ju mer våra vägar för kommunikation utvecklas. Det som någon upplever som underlättande och effektivt kan för andra bli till en stressfaktor, ett gissel som gör det omöjligt att koppla av från jobbet.Det handlar i hög utsträckning om ett personligt förhållningssätt, men allt ansvar kan inte läggas på individen själv.

Unionens samhällspolitiska chef uttrycker i dagens SvD glädjande nog en tveksamhet inför att införa lagstiftning på området. Ett flexibelt arbetsliv är trots allt i huvudsak av godo, men vi måste utveckla ett gemensamt synsätt till fenomenet. Policys och riktlinjer ska tas fram på varje företag.

Det är nog bra, men viktigare ändå är att cheferna på varje arbetsplats tar ansvar och får mandat för att driva frågan med sina medarbetare. Riktlinjer och regler kan vara bra som ett ramverk, men det avgörande är att chefen har förutsättning att föra en dialog med varje enskild medarbetare

Tiden för de stora kollektiva lösningarna är förbi. Varje medarbetare ha r en unik livssituation och för att vi ska prestera vårt bästa på jobbet – och hålla i ett livslångt yrkesliv – måste arbetsvillkoren utformas individuellt så långt som möjligt. Det kräver mycket av både chef och medarbetare i form av öppenhet, förtroende och ansvarstagande, men är en fantastisk möjlighet till ett friare och mer effektivt arbetsliv.

I rapporten ”Vem sjutton vill bli chef?” som Ledarna släpper idag speglas synen på chefer och viljan att bli chef hos 4000 unga i fyra nordiska länder. Sverige och Europa står inför stora demografiska utmaningar med en åldrande befolkning. Just nu handlar det mesta om den höga arbetslösheten, men faktum är att många länder snart kommer uppleva en skriande brist på högutbildade och på chefer. I det sammanhanget är ungas vilja och drivkrafter att bli chef jätteviktig. Frågan belyses också i en debattartikel i dagens DI.

Men idag tvekar många unga inför att ta på sig en chefsroll. Skälen till deras tvekan handlar om svårigheten att förena ett ansvarsfullt och krävande uppdrag på jobbet med viljan att bygga en familj och ha tid över för annat. Den tvekan är störst hos de unga kvinnorna, där nästan hälften inte kan tänka sig en chefskarriär.

Unga människor är också tydliga i att de inte vill ta på sig ett uppdrag utanrätt förutsättningar och tillräckligt stöd ifrån arbetsgivaren.

Sammantaget är detta en bekymmersam utveckling som tydligt visar på behovet av att modernisera och förändra chefsrollen. Bättre tydlighet i uppdraget, fler individuella lösningar och en större öppenhet för arbetsgivarna att diskutera förutsättningar och villkor är det som måste till för att unga män och kvinnor skall vilja och våga kliva in i chefsuppdraget.

I förra veckan var en av de stora inrikesnyheterna att arbetsmiljön och ledningskulturen på Arbetsförmedlingen sägs vara riktigt dålig. Den fackliga organisationen ST har genomfört en anonym enkät där många av de som svarat uppger att de man inte vågar framföra kritiska åsikter av rädsla för repressalier. DN tar upp temat i söndagens ledare och ställer sig frågan om det finns en ohälsosam tysthetskultur som gränsar till feghet på svenska arbetsplatser.

Med de skyddslagar som omger anställningen i Sverige är det svårt att förstå att människor på allvar är rädda  på jobbet. Visst är det lättare att göra sig populär bland chefer och kollegor som en positiv ja-sägare än som en öppet kritisk och ifrågasättande person, men jag har ännu aldrig upplevt att kritik som framförs öppet och med ett gott syfte bestraffas.

Däremot har jag flera gånger varit med om att anonyma enkäter snarare skapar än löser problem.

Missnöje och oro är destruktivt för produktivitet och utveckling, och det är en av chefens viktigaste uppgifter att bygga ett öppet och bra klimat i sitt arbetslag.

Inte alla chefer är lika bra på detta, och ibland handlar det också om vilka förutsättningar som ges. Att som chef för stora medarbetargrupper, 40 och fler är fortfarande vanligt i offentlig sektor, hinna se och bekräfta alla medarbetare är nästan omöjligt. Ett otydligt och frånvarande ledarskap ger grogrund för informella ledare, konflikter och tysthetskultur.

Men problemet löses inte genom anonyma personalenkäter, som ger människor tillfälle att projicera sitt missnöje och sin oro för allt möjligt på arbetsplatsen och på chefen. Och när chefen ska försöka hantera de anonyma synpunkterna väntar bara en ny tystnad.

Att bygga civilkurage hos chefer och medarbetare är ingen lätt uppgift, men det är nödvändigt för att uppnå bra resultat. Och det sker inte genom att uppmuntra anonymt tyckande utan ansvar, det sker genom att ge chefer förutsättningar att arbeta med ett transparant och närvarande ledarskap.

I Halland, inom äldreomsorgen i Kungsbacka kommun, tycker man inte att chefer bidrar till kvaliteten i verksamheten. Den slutsatsen måste man dra, eftersom antalet chefer kan minskas drastiskt utan att kvaliteten påverkas. Det framgår av en artikel i Norra Halland på lördagen som beskriver planerade neddragningar inom äldreomsorgen.

Enhetscheferna kommer i fortsättningen att ha mellan 40-50 medarbetare, vilket får anses normalt enligt arbetsgivaren. Inom äldreomsorgen vill säga. Enhetschefer inom kommunens mansdominerade branscher som teknik eller plan- och bygg kommer undan med tio medarbetare per chef. Men det kanske bedöms som svårare och mer krävande arbete att leda medarbetare som arbetar med döda ting än att leda de som varje dag ska ta hand om sårbara och svaga gamla människor??

Låt mig bara påminna om den senaste tidens affärer och skandaler inom äldreomsorgen, såväl offentlig som privat. Alltifrån otillräcklig hygien, dålig nutrition till dåligt bemötande och värderingar. Tror någon att dessa problem blir bättre om man tunnar ut bland cheferna?

Vi vet redan att mobbing och dålig arbetsmiljö är vanligare inom offentlig sektor än inom privat, där chefstätheten är högre. Vi vet att offentlig sektor står inför jättelika problem att rekrytera chefer och medarbetare de närmaste åren. Vi vet också att chefer i offentlig verksamhet ( i en undersökning som Ledarna gjort) själva beskriver sitt arbete med ord som; maktlös, lågavlönad och trött .

Är då detta verkligen rätt väg att gå? I en kommun som i sin policy talar om att chefer och ledare ska skapa” ett öppet klimat med bra kommunikation. Ett klimat där tid ges till att lösa konflikter samt för reflektion och eftertanke” .

Vem, jag frågar bara vem, kan och orkar vara en bra och närvarande chef för 50 medarbetare som själva har tuffa och krävande jobb?

Inte jag. Och ingen annan heller.