Motståndarna till kvotering till bolagsstyrelser har fått ett nytt argument. Om vi säger ja till det väntade lagförslaget ger det EU ökad makt. Plötsligt, i ett land som brukar vara bäst i klassen när det gäller att följa direktiv och regler, är inflytandet från EU ett problem.

Märk hur skickligt man flyttar frågan från att handla om att undanröja hinder för att män och kvinnor på ett likvärdigt sätt ska delta i ledning och styrning av Europas näringsliv – till att bli en fråga om nationell suveränitet på tidningarnas ledarsidor idag.  Samma tema gick igen i dagens debatt i P1 morgon där Gunnar Hökmark försökte reducera frågan om makten över ledning och styrning till något som kommer lösas med RUT och valfrihet i barnomsorgen.

Så länge jämställdheten rör sig på det privata planet, i den lilla världen mellan dagis och dammsugaren, finns det en uppslutning bakom gemensamma värderingar, men när den  kommer nära makten så krackelerar den polerade ytan.

I lördagens SvD lyfte Ledarna det pinsamma i att Sveriges regering, i det som en gång var världens mest jämställda land, säger sig aktivt komma att försöka stoppa lagen. Som en symbolfråga är den viktig för att få unga begåvade kvinnor att satsa fullt ut på att använda sin potential som chefer i yrkeslivet. Men värdet av reformen är större än så.

Vi står inför en enorm utmaning att få Europas ekonomi på fötter igen. I det arbetet har vi inte råd att låta gamla fördomar styra rekrytering av de som ska leda våra företag och offentliga förvaltningar. Vi måste börja fokusera stenhårt på kompetens, vare sig det handlar om chefer eller om styrelser.

För egentligen handlar kvotering om just det: börja leta efter den bästa kompetensen istället för efter den största likheten.

I Sverige är makt något suspekt. Vi chefer pratar sällan om makt  utan använder begrepp som möjlighet att påverka, få vara med och utveckla, kunna driva frågor och andra omskrivningar. Alltsammans uttryck för att vi bejakar det svenska ledarskapsidealet, där chefen inte ska kliva fram alltför mycket utan jobba som en i laget.

Men alla chefer har makt. Chefer ska ha makt annars blir deras jobb omöjligt. Och det farligaste som finns är en chef som inte är medveten om sin makt över andra.

Att ställa  chefens makt i motsättning till medarbetarnas delaktighet och inflytande är att ducka för frågor om ledning och styrning. Chefen har ett uppdrag som ger dem makt över medarbetarna ända in i privatlivet. Man fattar beslut om semester och ledighet, kompetensutveckling och befodran. Och man sätter lön.

Chefer som låtsas att alla beslut går att fatta i konsensus och som inte vågar se att ibland ingår det i jobbet att göra en medarbetare besviken kommer bli svaga och otydliga och skapa förvirring kring roll och mandat.Trygga chefer som känner sin makt och använder den på ett ansvarsfullt sätt kommer också bjuda in till samförstånd och dialog när det är möjligt. 

Gudrun Schyman, som aldrig räds de svåra frågorna i livet och samhället, deklarerar idag i Dagens Media att hon tänker starta en ”Maktakademi”, där kopplingen mellan makt och ledarskap ska utforskas. Jag önskar henne lycka till och hoppas att några av resultaten från arbetet ska ge avtryck i samhällsdebatten.

Än en gång granskas avtalen för höga chefer i Västra Götalandsregionen. Med förtrytsam röst rapporterar lokala medier att det minnsann fortfarande finns höga chefer som har ”fallskärmar” trots att man vid en tidigare översyn sagt sig vilja ta bort dem. Den som nu är ansvarig för frågan säger att man på nytt ska titta på det och ”snäva in” kretsen för de som ska få avgångsverderlag.

Eller ska vi kalla det vid dess rätta namn och säga att det man vill reglera är uppsägningstiden?

För alla anställda har i sina avtal uppsägningstiden reglerad. Vid gemensamt accepterade skäl som arbetsbrist kan den för många vara relativt kort, men om det handlar om personliga skäl, dvs att man inte passar för jobbet längre, så rör det sig om betydande summor, ofta mellan 12-24 månader. Av egen erfarenhet vet jag att detta kan gälla för medarbetare på alla nivåer.

Och det är just det som vi pratar om i fallet med förvaltningscheferna. Arbetsgivaren, politikerna, vill kunna göra sig av med en chef som man inte längre tycker klarar sitt jobb så som förväntas. Eller för att man inte gillar henne. Eller för att man vill ha någon att skylla på. Kort sagt, man vill kunna avsluta en anställning utan att egentligen behöva uppge skälen.

Fair enough. På denna nivån vet man att det är spelreglerna som gäller. Det är exakt motsvarande situation i näringslivet, där en VD som inte kommer överens med styrelsen kan få lämna jobbet samma dag. Men skillnaden är att i näringslivet vet man att otrygg anställning har ett pris och det är inget man tjafsarom.

De senaste åren har vi sett alltfler höga chefer i offentlig tjänst som på ett bryskt – och många gånger offentligt – sätt fått lämna jobbet. Därvidlag har anställningsvillkoren för toppnivåerna inom offentlig och privat verksamhet närmat sig varandra. Men när det gäller att se att det finns en kostnad förknippat med bekvämligheten då fegar politikerna.

Med rätta ställs det stora krav på våra toppchefer. Jag ser inget problem med att man får gå om man inte klarar jobbet. Men man kan inte kräva att få avskeda chefer utan att ange skäl och samtidigt klara sig undan med tre månads uppsägningstid.

Gilla läget Västra Götaland, man kan inte både äta kakan och ha den kvar!

Det finns en tesort som jag gillar som heter Yogi Tea. På varje tepåse finns en liten lapp med kloka citat. Det är lite Kinderegg över det hela, man får gott för både hjärta, hjärna och kropp i en enda rykande kopp. Ett sådant där citat har jag sparat för att jag tycker det är så grymt. Det lyder:

”Where there is mastery there is no mystery”

Jag kom att tänka på det här citatet i torsdags när Greatness höll ett seminarium med opinionsanalytikern Arne Modig under rubriken ”Makt och Mystik i politiken”. Precis som under många andra seminarier under veckan gled samtalet snabbt in på politiskt ledarskap.

Lars Stjernkvist berättade bland annat hur Göran Persson kunde avsluta långa diskussioner med ”Kan vi låta den här diskussionen vara vägledande?” Ett ledarskap som kanske inte direkt skapade tydlighet och riktning. För vad var det man egentligen hade sagt? Hade alla samma bild av det? Vilka beslut hade tagits? Vem skulle genomföra? Listan på förtydligande frågor blir lång efter en sådan avslutning.

I en organisation med otydligt ledarskap skapas osäkerhet och irrationella processer. Man tolkar skeenden som mer mystiska än vad de kanske är. Fantasier skapas till exempel om att ledningen har en dold agenda vilket kanske inte alls är fallet. Ledningen kan å andra sidan, om de har dolda agendor, skapa rörighet och mystik för att behålla makt. Men alltid på bekostnad av transparens och effektivitet.

En gränslös och mystisk organisation kan vara bra för den som är bra på att ta sig fram, men organisationens kapacitet försvagas enormt eftersom det inte går att utnyttja de effekter det ger när alla arbetar mot samma mål.

Jag hoppas innerligt att våra partiorganisationer tänker på detta och jobbar för att vara så omystiska som det bara är möjligt nu och i framtiden.

Mer om seminariet kan du läsa här:

http://www.makthavare.se/2011/07/07/mediernas-mani-pa-mystisk-makt

http://ulfbjereld.blogspot.com/2011/07/makt-och-mystik-i-politiken.html

Klara Adolphson

En tydlig trend de senaste åren har varit det näst intill ohälsosamma konsumerandet, för att inte säga knarkandet, av tv-serieboxar. Jag gör det. Och jag känner många andra som gör det.

Man ser två avsnitt när barnen somnat, gör tjugo armhävningar, och så ger man sig själv tillåtelse att se ett avsnitt till innan man går och lägger sig.

Jag har först och främst knarkat Mad Men. Helt uppslukad har jag följt huvudpersonen Donald Draper från och till jobbet som creative director på Madison Avenue. Mad Men har allt. Iallafall om man som jag är intresserad av hur vi gör kön, ledarskap och innovationer i organisationer.

Jag förundras över hur denna skildring av en reklambyrå på Madison Avenue i New York på 60-talet kan påminna så mycket om dagens organisationer. Visst finns det stora skillnader, i alla fall på ytan. Det röks och dricks friskt på kontoret, racismen och sexismen är helt explicit, kvinnor och män hålls i princip helt åtskilda vad gäller roll och position, hemmafrun lever och frodas (eller i alla fall bilden av henne).

Ledarskapet representeras av medelålders, vita, heterosexuella män med en maktfullkomlig och cynisk syn på sin roll. Roger Sterling, en av delägarna, klämmer ur sig ett typiskt Mad Men citat när han får i uppgift att berätta att företaget har gått i konkurs: ”Well, I gotta go learn a bunch of people’s names before I fire them.”

Det är lätt att tänka att vi har kommit så mycket längre.

Jenny Lanz, forskare på Handelshögskolan i Stockholm, har gjort en analys av Mad Men på sin blogg. Där citerar hon den amerikanska sociologen Ervin Goffman som hade sin glansperiod just under tiden som serien utspelar sig:

”Similarly, executives often project an air of competency and general grasp of the situation, blinding themselves and others to the fact that they hold their jobs partly because they look like executives, not because they can work like executives.” (Goffman, Presentation of Self in Everyday life, 1959, s. 47)

Jag tolkar det här citatet som att bilden av chefen är viktigare för identitetsskapandet än det som chefen faktiskt gör. ”Jag ser ut som en chef, alltså är jag en chef. Jag ser kompetent ut, alltså är jag kompetent.”

Mina tankar går till dagens mansdominerade styrelser och ledningsgrupper och bilden vi har av att den kompetens de sitter på är fullständigt oersättlig och ouppnåelig. Är den verkligen det?

Det skapas utan tvivel ett moment 22 när de som sitter på makten också har tolkningsföreträde att definiera vad som är kompetens och vem som är kompetent nog att tilldelas makt.

Mad Men gör det tydligt att vi är i ett akut behov av att rucka på den här världsordningen som dröjer sig kvar likt gammal inpyrd cigarettrök.

Och jag håller absolut med Donald Draper när han säger “If you don’t like what’s being said, change the conversation.” Men man får inte glömma att det också krävs makt att ändra en konversation.

PS. Om du bara ska ha med dig en ledarskapsbok på semestern, låt det bli Mad Men-boxen. (Ja, jag vet att det inte är en bok.)

Klara Adolphson

Sitter i en liten trädgård i Sóller på Mallorca tillsammans med Anna Wahl och Karin Olofgörs som jag hållit utbildningen Medvetet Ledarskap med i fem dagar. Jag har just från en vinglig stege plockat mitt livs första aprikoser.

Vi har vinkat av deltagarna och har nu ett par dagar på oss att landa och planera vad som ska hända i september när utbildningen fortsätter i Stockholm.

Att hålla ledarskapsutbildning med fokus på makt och kön är en spännande resa. Insikt kommer gradvis och deltagarna går från klarhet till klarhet. När medvetenheten är ett faktum är det hallelujamoment och man blir som utbildare stolt både över deltagarna, sina kollegor och sig själv.

Anna, som till vardags är professor i genus, organisation och ledning på KTH har föreläst och Karin, som är organisationskonsult och psykoterapeut och jag har processat all den nya teorin och kopplat ihop det med deltagarnas egna erfarenheter av att vara kvinna och chef.

Vi har under veckan ägnat mycket tid åt att se ledarskap som en social konstruktion, att vända upp och ned på sanningar och att synliggöra det osynliggjorda. Anna har levererat guldkorn efter guldkorn av exempel ur sin egen forskning. Ett mycket minnesvärt sådant var kvinnan som i Annas doktorsavhandling beskrev sin situation på jobbet: ”När ingenting annat fungerat så provar man att lyfta fram mig”. Jag tycker det är en bra bild av hur det kan vara att avvika från normen och hur avvikaren har ett kön medan normens kön osynliggörs. Den kvinnliga chefen blir ett komplement till de ”vanliga” cheferna. ”Normens privilegium är att bara gå runt och vara människa”, som Anna beskrev det.

Det ligger i sakens natur att det kan vara svårt att få syn på något som osynliggjorts. Det är därför en utbildning som Medvetet Ledarskap är så viktig. Så att vi kan få syn på strukturer och normer som vi tar för givna och bryta dem.

Det kan vara jobbigt att upptäcka hur vi alla mer eller mindre omedvetet är med och återskapar könsordningen. Därför är det tur att man också kan garva åt eländet. Vi ramlade till exempel nästan av stolarna av skratt när Anna kom denna enkla uppmaning: ”Män är också kön. Skriv upp det nu så att ni inte glömmer det.”

Adios amigos!

Medvetet Ledarskap på Mallorca

”Medlemmar har större förtroende för folk i allmänhet än för sitt fack” skriver Unionens chefekonom Daniel Lind i Aftonbladet  och pekar på att förändrade attityder bland människor förklarar medlemsraset i facket.

Jag delar Daniel Linds problemformulering fullständigt. Ja, det är bekymmersamt att bara hälften av alla under 30 år är med i facket. Ja, det är ett problem att allt färre tycker att facket gör skillnad för dem i arbetslivet.

Men, kom igen Daniel Lind och Unionen. Det vore illa om vi inte kunde åstadkomma mer än så.. Låt oss ta bladet från munnen och bli konkreta.

Som vi uttryckte saken på DN Debatt för några veckor sedan; mycket har tack och lov hänt i Sverige sedan August Palms dagar. De flesta yrkesverksamma känner inte igen sig i beskrivningen av chefen och arbetsgivaren som den onde brukspatronen. För så ser inte dagens verklighet ut.

Vi lever i världens mest individualiserade land. Unga växer upp med tro på sin egen förmåga och förväntar sig att få påverka sin egen framtid. Det rimmar illa med fackets tro om att människor behöver bli företrädda av starka, mäktiga centrala organisationer som förhandlar åt dem. Det visar sig i undersökningar när man frågar unga.

Inom alla andra områden i samhället ger vi fullmakt år människor att klara sig själva. Du har inget ombud när du går till banken för att förhandla ett bostadslån, eller ska välja elleverantör eller skolor åt dina barn. Men på jobbet är man plötsligt omyndigförklarad. Här förväntas människor vilja bli företrädda av någon de inte ens har en relation till.

Dagens arbetstagare både kan och vill påverka sin egen löneutveckling. Det betyder inte att medlemmar lämnas i sticket. Facket har en annan roll att spela än förr; som rådgivare och stöd när det behövs. Inte som centrala maktapparater som förlorat kontakten med verkligheten.

Låt oss därför också våga prata om det maktskifte som måste till.

Facket behövs, liksom kollektivavtalen och den svenska modellen. Det betyder inte att allt kan förbli vid sin läst, baserat på värderingar från en svunnen tid. Det kan inte fortsätta vara tabu att diskutera en modernisering av arbetsmarknaden. 

Men då måste vi våga diskutera makt. Om att ge medlemmarna makten över sin egen yrkestillvaro, istället för att ta makten ifrån dem.

Då skapar vi en ny svensk modell som människor väljer att ansluta sig till.

Var finns vreden? Det undrar Jan Almgren i samband med SvDs artikel om de strukturella problemen med homogen könsfördelning i industribolagens styrelse.

En spegel av hur det ser ut i industrin, kommenterar näringslivet.

Och när hade ledningens och styrelsens sammansättning något alls att göra med hur det ser ut i organisationen under? Titta på alla företagen inom detaljhandel, inom vård och omsorg och inom turistnäringen där kvinnor alltid dominerat bland anställda upp till en viss nivå och alltså kunnat utgöra det efterfrågade rekryteringsunderlaget. Men ledning och styrning ser likadana ut som i industrin. Därför att detta handlar inte om kompetens – utan om makt!

Ledning och styrning av näringslivet

Nyamko Sabuni sa i TVs Debatt förra veckan att det är inte politikens uppgift att ställa grupper mot varandra, dvs män mot kvinnor i frågan om ledning och styrning av näringslivet. Men hon behöver inte oroa sig för det klarar männen av alldeles på egen hand. Det finns idag en avgrundsdjup klyfta, och som politiker kan man välja att strunta i den eller göra något åt den.

Var finns vreden? Den finns hos mig och mina medsystrar Jan Almgren, men efter fyrtio års ilska och vanmakt har den förvandlats och förpuppats, som en överlevnadsstrategi.

Men vi är många som är redo: Kvotera gärna in oss, vi besitter en unik kompetens och kommer sälja den dyrt!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Annika Elias på YouTube om vikten av förebilder

Var på morgonen och lyssnade på en diskussion på Lag&Avtal som handlade om flexibiliteten – eller bristen på, beroende på hur man ser det – på den svenska arbetsmarknaden och kopplingen till näringslivets konkurrenskraft. Ord som krisavtal, LAS och förändringsbenägen rörde sig stilla över bordet. Debattörerna var ett urval av den vanliga sorten, några från varje partsläger.

Kloka och förståndiga människor men låsta i en föreställning om att veta bäst hur andra människor vill ha sina liv.

Eget ansvar

Redan från förskolan uppfostras våra barn till att ta ansvar för sina liv och sina egna val, men väl på arbetsmarknaden väntar en annan verklighet.
Varför tror man att folk klarar av att göra nästan alla val i sina liv, utbildning, familj, bostad och bilköp för att inte tala om elbolag, telebolag och försäkringsbolag? Men när det kommer till att välja vilka villkor man vill ha i sitt arbetsliv – då är det någon annan som vet bäst!

Flytta makten

Centrala avtal, lika för alla, skapar trygghet sägs det. Men de centrala villkorsavtalen handlar inte om trygghet, de handlar om makt. Och 2010 är det dags att flytta makten från organisationer till individer och företag!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna