Jag hade inte tänkt kommentera industriavtalet i år. Hela processen känns alltmer underlig, en slags danse macabre där figurer rör sig runt varandra i stela och invanda rutiner, efter förutbestämd regi. För att slutligen idag slå på trumman för resultatet, 6,8%.

Just 6,8% är vad Sveriges anställda inom industrin förväntas förbättra sina prestationer med de kommande tre åren. Oavsett konjunktur och global konkurrens, oavsett uppgift eller position på företaget och oavsett vilket företag man jobbar på. Lönerna för en halv miljon människor bestäms i Stockholm, av en handfull fack- och arbetsgivarrepresentanter som aldrig satt sin fot på ditt jobb eller sett vad du presterar. Man påstår visserligen att den individuella lönesättningen nu tar fart ute på företagen, men är som vanligt inte överens om 6,8% är taket eller golvet. Och med individgarantier delvis kvar, blir det småsmulor över att fördela individuellt.

Nej, jag hade inte tänkt att kommentera avtalet och det faktum att arbetet för att modernisera lönebildningen nu gör halt i ytterligare tre år.

Men så började jag tänka på vad detta får för konsekvenser. Inte på Metall eller Teknikföretagen, inte på Medlingsinstitutet eller på Näringslivsdepartementet – utan ute på företagen. På Volvo och Scania, på lilla  Nisses plåt i Gnosjö eller på Ericsson och andra företag som står mitt i konkurrensens malström. Där man ska leva med dessa hopplöst föråldrade avtalsmodeller som inte ser lönen som en investering i de anställdas kompetens och engagemang, utan som en rättighet som ska smetas ut lika för alla.

Och för alla chefer. Som i ytterligare tre år ska se sina allra skickligaste medarbetare i ansiktet och efter att ha höjt deras prestationer till skyarna i utvecklingssamtalet, bara ha ynkliga hundralappar att belöna dem med. Chefer som får svårt att levererara önskade resultat eftersom de bästa och mest kompetenta medarbetarna kommer söka sig till företag där lönen är individuell och speglar din egen prestation.

Som en sista bastion slår avtalsrörelsen vakt om alltigenom kollektivistiska principer. En för alla –  alla för en. Hur länge ska det fortsätta? Hur länge ska man värna organisationernas makt mot det enskilda företaget och den enskilde medarbetarens intresse? Hur länge ska vi vänta tills Sverige får en modern lönebildning?

I förra veckan presenterade Industriarbetsgivarna sitt recept för att få stopp på den nedåtgående spiralen inom industrin och minska risken för fler varsel genom en debattartikel i DI.

I sitt debattinlägg förklarar de sina krav inför den stundande avtalsrörelsen:

1. Längre avtal
2. Lägre avtal
3. Basindustrin sätter märket för hela arbetsmarknaden

Så här långt är jag med , det vill säga jag förstår och känner igen mig i resonemangen. Inget nytt under solen.

Men sen kommer:

4.Företagsanpassning

”Moderna avtal är anpassade till företagens och den anställdas villkor, och stöttar företagens anpassningsförmåga. I frågor om bland annat lönebildning, arbetstid och ersättningar måste det enskilda företaget kunna ta hänsyn till just sin situation. Avtalen ska dessutom underlätta, inte hindra, att den samlade kompetensen kan användas på bästa sätt. Regler som skapar inlåsningar behöver undanröjas. Att kunna jobba ännu smartare och mer flexibelt skulle kunna bli en konkurrensfördel för våra företag. ”

Nr 4 är en paradox i förhållande till 2-3. Otal undersökningar visar att just denna lönebildning leder till maktlösa medarbetare som inte upplever att de kan påverka sin löneutveckling och som inte upplever att en god prestation lönar sig. Och chefer som inte får fullt förtroende, inte har alla verktyg för sitt ledarskap och inte har bästa möjliga arbetsklimat på sina arbetsplatser. Vilket leder till sämre resultat och konkurrenskraft för företaget.

En lönebildning som ska stödja att kompetensen inom företagen används på bästa sätt måste vara fullt ut individuell. Det går inte att äta kakan och ha den kvar!

Pappers har haft lönebildningskonferens. Från denna skriver Dagens arbete en rapport som med plågsam tydlighet visar på ett av de största problemen med svensk lönebildning: Fackens oförmåga att anpassa sitt arbete efter medlemmarnas önskemål.

De allra flesta arbetstagare, också inom LOs grupper, vill att lönen ska sättas med tydlig koppling till prestation och individens bidrag till företagets resultat.  Även Pappers medlemmar säger i en enkät att man tycker mindre mätbara lönekriterier, så som flexibilitet och samarbetsförmåga, kan ingå i bedömningen av den enskildes arbete.

Men facket slår ifrån sig med båda händer. På en direkt fråga, om det är dags för mer individuell lönesättning för Pappers medlemmar säger man kaxigt nej, vi kommer nog kunna hålla emot.

Hålla emot vem? Sina egna medlemmar?

Från att vara drivande och framtidsinriktade har tyvärr många fackliga organisationer övergått till att vara konservativa bromsklossar. Orsakerna till det är flera.

Den mest välvilliga tolkningen är att man ser sig själva som skydd för svaga medlemmar som inte förstår sitt eget bästa. Den mest sannolika är att organisationen har stelnat i ett skydd för den egna makten och i att bevara arbetsuppgifter för anställda och förtroendevalda som under ett långt yrkesliv sysslat med att bestämma över andras löner.

Den svenska modellen med parter som förfogar över en stor del av arbetsmarknadens regelverk och avtal är bra. Den har tjänat oss väl under många år. Men den bygger på att människor som arbetar väljer att organisera sig och uppfattar sina organisationer som relevanta och legitima.

När Pappers nu väljer att driva en linje i lönebildningsfrågan som går på tvärs mot de värderingar som finns både bland deras medlemmar och bland övriga arbetstagare utgör det ett hot, inte bara mot deras egen existens, utan mot den svenska partsmodellen i sin helhet.

Modern lönebildning handlar i praktiken om att strukturera upp och hjälpa medarbetare och chefer i en situation som så många bävar inför: lönesamtalet. På Ledarnas seminarium i Almedalen igår debatterades hur detta ska gå till.

Pontus Schultz från  Veckans Affärer berättade om deras undersökning som visar att de bolag som funkar dåligt jämställdhetsmässigt är sådana som ger självmordsuppdrag till kvinnliga chefer och inte stöttar dem när det går åt pipan. De som fungerar bra däremot är sådana som har tydligt definierade och mätbara mål, där man får återkoppling och kan mätas på sina prestationer.

Jag har under året hållit i ett ledarskapsprogram för kvinnliga chefer och alla reflektioner som deltagarna gjort under programmets gång kokade ner till en slutsats: Vikten av en tydlig roll. Utan den tydliga rollen, det definierade uppdraget med väl avstämda förväntningar både uppåt och nedåt, är det nämligen omöjligt att göra sitt jobb som chef menade deltagarna på Kvinnor Leder. Det är dessutom helt omöjligt att veta om man gör det väl och ännu mer omöjligt att kräva den lön man ska ha för jobbet. Detta bekräftas också i en rapport från Saco  som visar att kvinnor tjänar på att ha strukturerade lönesamtal med sin chef. Mer än män faktiskt.

Visst verkar det enkelt och självklart?

Genom att skapa tydliga transparenta processer lokalt som är kopplade till verksamhetens mål och resultat kan facket kanske fortsätta vara relevanta även i kunskapssamhället.

Att det här även verkar vara avgörande för att skapa jämställdhet i näringslivet gör det bara ännu mer självklart. Men inte så enkelt, tydligen.

Klara Adolphson

Två av dagens seminarier hade bäring på den ständigt aktuella lönefrågan.

Ratio gick ut hårt med ett fullspäckat program kring företagens behov av kompetens för tillväxt. Med avstamp i utbildning och matchning mot arbetsmarknadens behov, diskuterades lönens, eller snarare löneprocessens roll för ett företags attraktivitet som arbetsgivare.

Metalls Anders Ferbe hävdade visserligen att märket och den heliga procentsatsen var det som skulle gälla oavsett företagets betalningsförmåga- och individens prestation- men på vilket sätt det bidrar till företagens utveckling sa han inget om.

På eftermiddagen följde Ledarna upp med ett värderingssamtal kring lönesättning. Ann Surtell  berättade med en avväpnande enkelhet hur hennes mångkulturella, ungdomliga och i viss mån låglönepräglade företag, Forex bank, löst frågan. Med ett systematiskt arbete med stöd till cheferna och ett transparent lönesystem genomför man helt individuell lönesättning så bra att företaget vunnit pris.

Hemligheten?

Forex är helt enkelt ett av de få företag som har förstått att tillväxt och utveckling för ett företag ligger i att attrahera och behålla de mest kompetenta medarbetarna. Och det gör man bäst med ett modernt lönesystem!

I tisdagens SvD läste jag några rader som jag sedan dess inte kan få ur huvudet Det var en kort artikel om sisten ut i avtalsrörelsen, nämligen den statliga sektorn. Journalisten tror att det kan ”bli tuffa tag” eftersom de fackliga organisationerna står splittrade och arbetsgivarverket vill ha sifferlösa avtal för alla.

SACO-s gick i bräschen redan för två år sedan och tecknade sifferlösa tillsvidareavtal, något som ger utrymme för lokal lönebildning och individuell lönesättning fullt ut. Vilket ligger helt i linje med det som dagens medarbetare vill ha, något som Ledarna presenterade i en undersökning redan 2009.

Men oavsett vad medlemmarna vill så tänker övriga fack inom statens område kämpa för att  behålla centralt avtalade siffror i sina avtal. För, säger STs nyvalda ordförande Britta Lejon, ”annars tappar vi makt och inflytande”.

Tydligare kan inte dilemmat i den dominerande modellen för svensk lönebildning beskrivas. Det handlar om organisationer, både på arbetsgivar- och artbetstagarsidan, som vill behålla makt och inflytande för sig själva. Att både löntagare och företag vill att lönen ska sättas i individuella samtal, utifrån den enskildes prestation och företagets betalningsförmåga, är mindre viktigt.

Att hålla fast vid inställningen att fackens roll är att ha makt över den enskildes löneutveckling är ur takt med tiden och kommer bara leda till att medlemmarna tar makten på annat sätt:

Genom att välja bort medlemskapet.

Även i Ledarna fanns det tills för bara några år sedan äldre medarbetare som pratade nostalgiskt om ”nattmanglingarna på Blasieholmen”. Det som åsyftades var avtalsrörelsen i gångna tider, då arbetsgivarna och facken med stora åthävor spelade upp en trandans av krav och motkrav i löneförhandlingarna. ”Nattmanglingarna” skulle skapa en känsla av att det var alltför viktigt och hemligt för att de som det verkligen gällde – företagen och deras anställda – skulle kunna vara med och diskutera. Nej, dessa skulle istället dra en lättnadens suck över att några andra tog hand om de besvärliga lönediskussionerna.

Men detta tillhör historien. Trodde jag i alla fall, tills jag på morgonekot idag hörde hur Handels och deras motpart Svensk Handel suttit hela natten och ”granskat buden från medlarna”.

Vi upplever just nu en avtalsrörelse som kunde varit hämtad ur historien. Parterna stångas mer eller mindre offentligt om procentdelar – och ingen talar överhuvudtaget om det som lönen handlar om: Att du som enskild individ ska få lön efter prestation och ditt bidrag till företagets utveckling. För det är ju så som nästan alla löntagare i Sverige vill ha sin lön satt.

Men det finns ett tillbakablickande som är långt farligare än den lite löjeväckande nostalgi som gör att man känner sig viktig och betydelsefull efter en nattmangling.

Det är ett synsätt som innebär att man fastnar i resonemang om lönekarusellen på 70- och 80-talen och den sviktande ekonomiska stabilitet som ledde till en kostnadsspiral för företagen och en urholkning av reallöneökningarna. Svenskt Näringsliv – som i allt högre grad talar med kluven tunga – ägnar sig åt det i en artikel på DI debatt häromdagen. Samhällsdebattörer, som vanligtvis gjort sig kända för att vilja blicka framåt, som Peter Wolodarski i DN häromveckan, faller i samma grop. Och över detta resonemang tornar sig Industriavtalet upp. Ett avtal, som trots att det till vissa delar är framsynt, permanentar bilden av det centrala löneavtalets värde över allt annat.

Jag förnekar inte att historieskrivningen är korrekt. Men det är just det – historia!

Idag lever vi i ett kunskapssamhälle, där de flesta människor har en bra utbildning även inom LO-yrken. Vi ser en stark värderingsutveckling från kollektivism till individualism som omfattar hela samhället. Industrin sysselsätter en mycket liten del av den svenska arbetskraften och tjänstesektorn står för en växande del av svensk export. Det samhälle som kunde räddas av en starkt centraliserad lönebildning för fyrtio år sedan finns inte längre.

I dagens företag och offentlig förvaltning handlar det istället om att få alla medarbetare att vilja ge sitt yttersta på jobbet. Att bidra med sina kunskaper, sitt engagemang och sin innovationskraft. Ingen medarbetare är längre bara ”ett par händer”, alla är individer och har rätt att få sin lön satt därefter. Att envist blicka bakåt och klamra sig fast vid en gammal världsbild kommer inte gynna utvecklingen av Sveriges näringsliv. Om vi fortsätter att i varje läge sätta stabilitet före utveckling på lönebildningens område kommer vi snart att ha målat in oss i ett hörn. I det hörnet kan Svenskt Näringsliv, Medlingsinstitutet, Industriavtalets parter och Peter Wolodarski stå hand i hand och blicka in väggen, medan livet pågår bakom ryggen på dem.

Det går nämligen inte att bota nya åkommor med gammal medicin. Istället borde vi ägna våra krafter åt att förnya den svenska partsmodellen så att vi kan förena önskvärd stabilitet på nationell nivå med individens och företagens behov av en modern, ändamålsenlig lönebildning som sätter fart på Sverige.

För en gångs skull delar jag oro med Aftonbladet. Oron gäller att vi ser tecken på att regeringen försöker muskla sig in i lönebildningen när det gäller ingångslöner, och att de dessutom blir inbjudna av vissa fackliga organisationer när det gäller kvinnolöner.

För någon vecka sedan bloggade jag om en debattartikel av sju fack som krävde att samhället ska uppvärdera kvinnodominerade yrkesområden. Det är inte så att jag tycker att det ok att kvinnor tjänar mindre än män, men vägen att rättställa det är inte genom riksdags eller regeringsbeslut om att vissa yrken är ”värda” mer. Nej medicinen är  ökad lönespridning och individuellt satta löner, så att duktiga och ambitiösa personer inom alla områden ska kunna få betalt för sitt arbete.

I Sverige har vi lyckats hålla politiken utanför lönebildningen och att  frångå det vore att slå in på en dålig väg. Parterna ska förfoga över arbetsmarknadens villkor.

Men parterna måste också våga förnya sig och ta ansvar när utvecklingen i samhället gör att gamla beprövade modeller för lönebildning inte längre upplevs relevanta. Ganska få människor har idag den modell för lönebildning som man vill ha. Sju av tio yrkesverksammma vill att lönen ska sättas i ett samtal mellan chefen och dig själv, men bara en av tio har det så, enligt Medlingsinstitutets statistsik från förra året.

Om vi vill hålla politiken utanför måste vi parter visa att vi klarar av att utveckla den svenska modellen. Vi måste  se till att lönebildningen tjänar sitt syfte att öka företagens konkurrenskraft, främja innovationer och göra medarbetare och chefer mer engagerade på jobbet. Lönen måste sättas individuellt och lokalt.

I TCO-tidningen beskrivs hur det nya centrala löneavtalet mellan arbetsgivare och tjänstemän inom Försäkring och finans som slöts i fredags redan har givit upphov till oenighet.

2,6 % gäller, säger arbetsgivarna. Nej lokalt kan man komma överens om vad som helst, säger arbetstagarna. Total förvirring således.

Kan man få ett tydligare exempel på hur fel det blir när man tror sig kunna kombinera centrala procentsatser med  individuell lönebildning?

Lokal, individuell lönebildning innebär att lönen ska spegla den enskildes bidrag till företaget och företagets betalningsförmåga. Kort sagt: om du arbetar på  företag eller  förvaltningar som går bra, är effektiva och genererar överskott eller vinst och du har bidragit till det resultatet så ska det synas i din lönerevision. Och eftersom vi alla är olika kommer det synas olika mycket.

Därför är centrala siffror alltid fel, vare sig det är 10, 5 eller 2,6%.

Med centrala löneavtal får arbetsgivaren en ursäkt att inte belöna duktiga medarbetare som förtjänar mer, genom att gömma sig bakom den framförhandlade procentsatsen. Det innebär att chefer går miste om möjligheten att premiera medarbetare som ansträngt sig extra och ofta tvingas att belöna en dålig arbetsinsats.

Procentsatser som förhandlats fram i ett sammanträdesrum i Stockholm kan aldrig någonsin förenas med en lokal individuell lönebildning!

Avtalsrörelsen fortsätter i sina invanda spår . Långt bort från din vardag på jobbet diskuterar andra vilken löneökning som du förtjänar i år. Man kunde rycka på axlarna om det inte vore för två saker:

Så vill inte människor att lönen ska sättas . 70 % av löntagarna vill få komma överens om lönen i ett samtal med sin egen chef, den person som ser och kan värdera vad du gör på jobbet. Och tittar man bland unga, är 80% som vill ha det så.

Men det finns också en annan sak som gör hela processen egendomlig.

Arbetsgivarorganisationerna, bland dem Svensk Handel, hävdar att de är glödande anhängare av individuell, lokal lönebildning. Men gör väldigt lite för att förverkliga det. I en debattartikel i Dagens Handel tar Ledarna upp gapet mellan retorik och verklighet i arbetsgivarorganisationens värld.

Ledarna erbjuder arbetsgivare där vi har medlemmar att teckna kollektivavtal som innebär en fullt ut lokal, individuell lönebildning. Svensk Handel är inte intresserad av det, trots att många tusen chefer i handeln efterfrågar en modern lönebildning, för sig och sina anställda.

It takes two to tango och de andra facken med medlemmar inom handeln är än så länge ointresserade av löneavtal som sätter en positiv process i centrum. Men om du menar allvar med dina fina ord Dag Klackenberg, så erbjuder Ledarna dig chansen att utveckla ett modernt spännande löneavtal för cheferna inom Handeln.

Tillsammans kan vi visa företag och fack hur en modern lönebildning kan få fart på företag och anställda!