För ett par veckor sedan var jag i Slovenien och pratade chefsfrågor. I Slovenien har man en mycket positiv bild av Sverige som föregångare i frågor som rör arbetsmarknaden och jämställdhet. Det var därför man med stor förvåning iakktagit de kraftfulla åtgärder som svenska regeringen tagit till för att stoppa EU-förslaget om jämställda bolagsstyrelser, i ohelig allians med andra mörka krafter i Europa.

Jag fick frågan:  Men varför? Ni som kommit så långt inom nästan alla områden, föräldraledighet, förskolor och utbildning. Varför kämpar regeringen och företagen emot att låta jämställdheten genomsyra även ledning och styrning av företag och kommunala bolag?

Och svaret på frågan är ju ganska enkel. När jämställdheten börjar ställa krav på att även makten ska delas – ja då blir det jobbigt.

I dagens DN beskriver man i siffror den sorgliga situationen och låter näringsminister Annie Lööf återigen trosvisst trumpeta ut att ”Samtal och diskussioner är ett effektivare vapen för att uppnå verklig jämställdhet”.

Jaså? Pratat är väl det enda som gjorts i det här landet de senaste åren och se vart det fört oss. Inte ett steg närmare målet!

Nu tänker Annie Lööf bjuda in – observera inte kalla till sig – femton valberedningar från  börsbolag för att prata med dem om styrelsenomineringarna i höst. Och när hon har pratat med männen, för det är sannolikt män eftersom bara 13% av valberedningarnas ledamöter är kvinnor, så går de hem och gör som hon säger. Eller?

Låt oss se sanningen i vitögat. Detta handlar väldigt lite om kompetens, erfarenhet och lämplighet. Det handlar om makt.

Genom sin passiva hållning accepterar regeringen att en liten homogen grupps privilegier bevaras. Men vad värre är,  man accepterar också att Sveriges företag förlorar konkurrenskraft  och dräneras på den bästa kompetensen när många skarpa och välutbildade kvinnor väljs bort . Det, Annie Lööf, är värt att samtala om.

Detta är inte min rubrik, utan rubriken på en liten notis från TT som fanns i flera tidningar igår. Notisen handlar om en ny rapport från IFAU som behandlar chefernas betydelse för skolans resultat.

I rapporten kommer man fram till det häpnadsväckande resultatet att skolans resultat hänger samman med kvaliteten på dess chefer!!! Inte endast, men i hög utsträckning.

Ibland känner jag mig redo att ge upp. Om det i alla andra verksamheter; företag, offentliga förvaltningar och politik handlar om att leta efter chefer med den bästa kompetensen och låta dem göra ett bra jobb – så varför skulle inte det gälla skolan? Alla vet att chefer skapar resultat i verksamheten genom  gott ledarskap och kloka beslut som byggs på kunskap och insikt. Av ägarna krävs det att man ger en tydlig styrning och klara mål. I skolans fall är målen väl genomarbetade och förankrade på allra högsta nivå.

Så varför slå in öppna dörrar?

Är det kanske för att skolan har misslyckats med att ge sina chefer – aldrig så kompetenta – rätt förutsättningar? Att man inte velat erkänna att de allra flesta chefsuppdragen inom skolorna är för stora, för komplexa och har för dåligt stöd?

Men nu, med svart på vitt i en diger rapport, förväntar jag mig att alla kommuner som menar allvar med att man vill satsa på skolan och Sveriges framtid ser till att skolcheferna får rimliga förutsättningar och det stöd de har rätt att förvänta sig i Sveriges viktigaste chefsjobb!

Ny forskning visar att det inte alltid är chefen som ska ta åt sig då medarbetarna är stressade på jobbet. Nej, det kan lika gärna vara Mor och Far och släktens dåliga gener som gör att vissa stressar upp sig och har svårt att hantera minsta ökad belastning. Enligt en artikel DN finns det forskning som belägger att miljö och omgivning påverkar oss mycket mindre än våra ärftliga förutsättningar när det handlar om att hantera stress.

Stor sak i det kanske många tänker, men för mig och andra chefer med lång erfarenhet av att arbeta med många medarbetare trillar en polett ner. Jag kommer särskilt ihåg en medarbetare i ett ganska enkelt arbete som absolut krävde att få veta exakt vad hennes abetsuppgifter nästa dag skulle vara, annars kunde hon inte sova. Och att ändra något var uteslutet, även om förutsättningarna då var helt annorlunda. Hade hon inte varit så duktig på allt hon gjorde hade vi förmodligen avslutat vår relation ganska snabbt.

Och det frustrerande för mig var att alla de vanliga chefsknepen föll platt till marken. Kompetensutveckling, stödjande samtal eller mentorskap – inget bet på hennes stress.

Men kanske kan jag, och andra chefer, nu finna lite tröst i detta. Vissa rår man helt enkelt inte på!

Motståndarna till kvotering till bolagsstyrelser har fått ett nytt argument. Om vi säger ja till det väntade lagförslaget ger det EU ökad makt. Plötsligt, i ett land som brukar vara bäst i klassen när det gäller att följa direktiv och regler, är inflytandet från EU ett problem.

Märk hur skickligt man flyttar frågan från att handla om att undanröja hinder för att män och kvinnor på ett likvärdigt sätt ska delta i ledning och styrning av Europas näringsliv – till att bli en fråga om nationell suveränitet på tidningarnas ledarsidor idag.  Samma tema gick igen i dagens debatt i P1 morgon där Gunnar Hökmark försökte reducera frågan om makten över ledning och styrning till något som kommer lösas med RUT och valfrihet i barnomsorgen.

Så länge jämställdheten rör sig på det privata planet, i den lilla världen mellan dagis och dammsugaren, finns det en uppslutning bakom gemensamma värderingar, men när den  kommer nära makten så krackelerar den polerade ytan.

I lördagens SvD lyfte Ledarna det pinsamma i att Sveriges regering, i det som en gång var världens mest jämställda land, säger sig aktivt komma att försöka stoppa lagen. Som en symbolfråga är den viktig för att få unga begåvade kvinnor att satsa fullt ut på att använda sin potential som chefer i yrkeslivet. Men värdet av reformen är större än så.

Vi står inför en enorm utmaning att få Europas ekonomi på fötter igen. I det arbetet har vi inte råd att låta gamla fördomar styra rekrytering av de som ska leda våra företag och offentliga förvaltningar. Vi måste börja fokusera stenhårt på kompetens, vare sig det handlar om chefer eller om styrelser.

För egentligen handlar kvotering om just det: börja leta efter den bästa kompetensen istället för efter den största likheten.

Om Sverige ska kunna ligga i framkant och vara spjutspetsiga i det komplexa globala idé- och kunskapssamhället behöver vi innovera ledarskapet. Vi behöver vända upp och ned på bilden av chefen som en vit medelålders heterosexuell man som kan peka med hela handen och en gång för alla göra upp med det gamla brukspatronskomplexet, ett ledarskapsideal som skapades under industriåldern och är helt oanvändbart idag.

Det här har jag pratat om i många år och det här sa jag också på Scouternas och Ledarnas panelseminarium i Almedalen idag. Lite siffror på det:

• Endast 33 % av Sveriges chefer är kvinnor
• Genomsnittsåldern för chefen är 45 år
• 7 % av cheferna är utlandsfödda
• 9 av 10 chefer har en chef som är man
• Var tredje ung kvinna och hälften av de yngre männen kan tänka sig att bli chefer i dag
• 69 % av cheferna avvisar eller är tveksamma till att avancera till högre befattning
• 5 % av cheferna vill helst sluta som chef

Det är den här chefsnormen som unga tackar nej till. But who can blame them? Sverige har Europas äldsta chefskår. Endast var fjärde chef är yngre än 40 år. Till stor del beror detta på att Sverige har en offentlig sektor där man i princip inte kan bli chef innan man är medelålders. Istället pratar man om att unga gott kan ”växa till sig tills de blir 42 innan de blir chefer”. Detta är något vi på Ledarna märker av tydligt varje år i samband med nomineringarna till Framtidens kvinnliga ledare. Det verkar stört omöjligt för offentlig sektor att hitta unga kvinnliga chefer att nominera till vår lista. Här har de för en gångs skull något att lära av det privata.

”I have a mission. Not a jobtitle, not a career.”

Hur ska man göra då för att sätta unga chefer på banan? På Scouternas seminarium idag berättade Svenskt Näringslivs ordförande Kenneth Bengtsson om sina år på ICA och hur de där använt de unga talangerna i organisationen för att ”opponera” på ledningsgruppens arbete. Det är ett bra exempel på hur man kan jobba, vi behöver fler organisationer som går pratet och faktiskt skapar de där mötena mellan generationer. Men jag tror att vi måste ta tre steg till.

Nästa generation må tacka nej till en dysfunktionell chefsroll men de vill i allra högsta grad vara med och påverka. De vill vara med och sätta agendan, något som också lyftes idag av KTH-forskaren Cecilia Åkerblom. Unga kommer till en organisation för att de vill någonting. Den unga chefen Jeanette Mikkelsen från Åtvidaberg berättade att hennes intresse för ledarskap vaknade när hon hade haft en anhörig som vanvårdades i äldrevården. För henne handlade det om att ta en chefsroll för att hon ville ha makt att påverka och förändra. Hade hon inte fått det mandatet i sin roll hade hon inte velat vara chef. Det var viljestyrka som drev henne.

Men vems vilja är det som sedan får styra när man väl kommer in i organisationen? Hur tar vi hand om de unga med lust och kraft att göra skillnad? En annan av de unga cheferna på seminariet, Karl Schultz från TeliaSonera sa det så klokt: ”Vi kan inte målstyra våra talanger till 110 procent. Hur ska vi någonsin kunna vara innovativa då? Vi bygger maktstrukturer utan mellanrum och manöverutrymme. Vi låser in förändringskraften när vi gör så.”

Det går inte att fortsätta prata om att ”lyfta in” och ”öppna upp” för unga chefer. Vi behöver skapa ett ledarskap 3.0 som handlar om att släppa bilden av chefen som den som kan och vet allt. Svaren ska inte finnas hos chefen, de ska finnas i organisationen. Vi måste på samma sätt släppa tanken om mentorn som den äldre vise som ska öppna dörrar åt den unge hungrige och istället jobba med utveckling peer to peer och hitta gemensamma nämnare på tvärs av branscher, ålder och position.

Men framförallt behöver vi lära av de unga för att bli förändringskompetenta. De vet hur man gör. Det tror jag alla kände som lyssnade på de fem unga chefer som stod på scenen på Scouternas seminarium idag och pratade med självinsikt, auktoritet och kompetens. Tusen tack till er!

Modern lönebildning handlar i praktiken om att strukturera upp och hjälpa medarbetare och chefer i en situation som så många bävar inför: lönesamtalet. På Ledarnas seminarium i Almedalen igår debatterades hur detta ska gå till.

Pontus Schultz från  Veckans Affärer berättade om deras undersökning som visar att de bolag som funkar dåligt jämställdhetsmässigt är sådana som ger självmordsuppdrag till kvinnliga chefer och inte stöttar dem när det går åt pipan. De som fungerar bra däremot är sådana som har tydligt definierade och mätbara mål, där man får återkoppling och kan mätas på sina prestationer.

Jag har under året hållit i ett ledarskapsprogram för kvinnliga chefer och alla reflektioner som deltagarna gjort under programmets gång kokade ner till en slutsats: Vikten av en tydlig roll. Utan den tydliga rollen, det definierade uppdraget med väl avstämda förväntningar både uppåt och nedåt, är det nämligen omöjligt att göra sitt jobb som chef menade deltagarna på Kvinnor Leder. Det är dessutom helt omöjligt att veta om man gör det väl och ännu mer omöjligt att kräva den lön man ska ha för jobbet. Detta bekräftas också i en rapport från Saco  som visar att kvinnor tjänar på att ha strukturerade lönesamtal med sin chef. Mer än män faktiskt.

Visst verkar det enkelt och självklart?

Genom att skapa tydliga transparenta processer lokalt som är kopplade till verksamhetens mål och resultat kan facket kanske fortsätta vara relevanta även i kunskapssamhället.

Att det här även verkar vara avgörande för att skapa jämställdhet i näringslivet gör det bara ännu mer självklart. Men inte så enkelt, tydligen.

Klara Adolphson

Två av dagens seminarier hade bäring på den ständigt aktuella lönefrågan.

Ratio gick ut hårt med ett fullspäckat program kring företagens behov av kompetens för tillväxt. Med avstamp i utbildning och matchning mot arbetsmarknadens behov, diskuterades lönens, eller snarare löneprocessens roll för ett företags attraktivitet som arbetsgivare.

Metalls Anders Ferbe hävdade visserligen att märket och den heliga procentsatsen var det som skulle gälla oavsett företagets betalningsförmåga- och individens prestation- men på vilket sätt det bidrar till företagens utveckling sa han inget om.

På eftermiddagen följde Ledarna upp med ett värderingssamtal kring lönesättning. Ann Surtell  berättade med en avväpnande enkelhet hur hennes mångkulturella, ungdomliga och i viss mån låglönepräglade företag, Forex bank, löst frågan. Med ett systematiskt arbete med stöd till cheferna och ett transparent lönesystem genomför man helt individuell lönesättning så bra att företaget vunnit pris.

Hemligheten?

Forex är helt enkelt ett av de få företag som har förstått att tillväxt och utveckling för ett företag ligger i att attrahera och behålla de mest kompetenta medarbetarna. Och det gör man bäst med ett modernt lönesystem!

På en tillställning nyligen träffade jag en vän som stod mig nära i ungdomen, men som jag inte träffat på nästan fyrtio år. Vi gjorde det man gör i ett sådant läge, vi snabbspolade våra liv för varandra och gick igenom det viktigaste. Efter det att jag berättat om mitt långa yrkesliv som chef och mitt nuvarande uppdrag, var det hans tur:

-Ja, jag har i alla fall varit helt säker på en sak: Jag tänker aldrig bli chef! Jag vill inte ha ansvar för andra på jobbet.

Hans inställning både skrämde och förvånade mig, och ännu mer som man idag kan läsa i dagens DI att unga supertalanger anser att ledarskap ofta är lågt prioriterat i företagen och att en bra chef är en av de viktigaste faktorerna för att man ska vilja stanna och utvecklas.

Kampen om välutbildade och duktiga medarbetare är redan hård och kommer bli knivskarp längre fram. Utan ett stadigt inflöde av ny kunskap kan inte verksamheten utvecklas, man får tacka nej till affärer och jobben  i basen blir färre.

Att skapa en bra miljö för innovation och utveckling är ett av chefens viktigaste uppdrag. I det behöver man skapa förutsättningar för alla att ta ansvar för varandra i ett ständigt lärande.

Chefskap och medarbetarskap måste utvecklas parallellt. Att som min vän tro att man kan undkomma ansvar  helt och hållet fungerar inte i ett arbetsliv där unga medarbetare kräver en ständig känsla av utveckling  och inspiration för att vilja stanna.

Under den fantastiska rubriken ”Kvinnor kan själva” sätter DNs ledarsida nytt rekord i dumhet på lördagen. Som en kommentar till veckans nyhet om att jämställdheten i bolagsstyrelserna minskar istället för ökar, hävdar man att utvecklingen trots allt går framåt. Ge det bara lite tid kvinnor, så ska ni också få komma till.

DN, ”oberoende” liberal, sluter upp bakom alliansregeringens kategoriska nej till kvotering och menar att processen måste få ta sin tid och att det ännu inte finns tillräckligt många kompetenta kvinnor som kan ta plats i styrelserummen och ledningsgrupperna. Trots att samma alliansregering satsat stort på att få fram kompetens med program som ”Styrelsekraft” där redan dugliga kvinnor erbjudits att certifiera sin kunskap i styrelsearbete. Allt i hopp om att bli sedda och tillfrågade.

För det är ju precis det som det handlar om DN! Frågan handlar inte om att kvinnor inte kan – utan att de inte får. Oavsett kunskap, engagemang och förmåga kommer vi inte få jämställdhet i näringslivet förrän politiken klivit in.

I en kommentar till DNs ledare skriver Katarina Nyberg Finn  på sin blogg

”Politiken har möjlighet att skynda på utvecklingen och använda politiken för att förändra Sverige. ”

Att kvinnor kan i samma utsträckning som män det har vi vetat länge. Men hur lång tid det ska ta tills de får ligger i händerna på politiken.

EU har i år fokus på den åldrande befolkningen och behovet av att få fler som vill jobba längre. Den viktigaste frågan är att motivera människor med kunskap och erfarenhet att inte bara dra, utan stanna kvar och lämna över till nästa generation.

Det kan kännas som en paradox, när den svenska diskussionen rör sig med termer som massarbetslöshet och en förlorad generation, men faktum är att Europa förutspår en dramatisk nedgång med nära femtio miljoner människor i den totalt tillgängliga arbetskraften år 2050 samtidigt som ytterligare 16 miljoner kommer behövas i högkvalificerade jobb.

Samtidigt slänger vi, i alla länder utan undantag, bort en stor del av den välutbildade och kompetenta arbetskraften bara för att de är kvinnor. 

Många länder har dåligt utbyggd barnomsorg och klent stöd till föräldrar som gör det omöjligt för båda två att arbeta. Kvnnorna har då två val: antingen stannar man hemma med barnen och ger upp sin karriär, eller så låter man bli att föda barn. I båda fallen bidrar man  till den minskande arbetskraftstillgången.

Men även i länder med bra barnomsorg och en (ganska) jämställd föräldralagstiftning hindras kvinnor från att utveckla sin fulla kapacitet i yrkeslivet. Det yttersta tecknet i Sverige på detta är kvinnorepresentationen i bolagsstyrelserna, som från att ha stått stilla under många år nu t.o.m. krymper. Det är en kraftfull signal till Sveriges kvinnor att det inte lönar sig att satsa, för när det verkligen gäller räknas du inte i alla fall! Då är det grabbarna som ska fram.

Europa har en hård kamp framför sig att komma till rätta med ekonomi och sviktande produktivitet. I förhållande till övriga världen har vi en liten och krympande befolkning och många företag kommer få svårt att klara sin verksamhet på grund av brist på kompetent arbetskraft.

I Sverige har vi alla möjligheter att agera för att få både män och kvinnor att fullt satsa på jobbet. Det som krävs nu är att regeringen sätter ner foten och inför kvotering till bolagsstyrelserna. Dagens siffror visar med plågsam tydlighet att det är enda vägen.