Om man vet vad man gör, förstås. Det gör Susanne Holmström, vinnare av årets utmärkelse Framtidens Kvinnliga Ledare. I en intervju inför galan igår om skälet till sin framgång konstaterar hon enkelt

-Jag får människor att prestera bra.

Genom att arbeta med tydliga mål och försäkra sig om att alla förstår dem ser hon till att verksamheten går åt rätt håll.

Trots att hon är så ung, har hennes resa till det goda ledarskapet hunnit passera ett par ändhållplatser. På sitt första chefsuppdrag trodde hon att det handlar om att peka med hela handen och rya på medarbetarna så att de skulle göra som hon ville.

Som bara något äldre inser hon om det handlar om att få alla att vilja samma sak.

 ”Jag är inte en ledare som pekar med hela handen. Kraften i ett beslut kommer när alla förstår tanken och levererar tillsammans, säger hon.”

Susanne har gjort sin resa på ovanligt kort tid. Hon är en klok människa som arbetar för ett företag som uppmuntrar och stödjer unga chefer och hon har haft turen att haft bra kollegor som bollplank och stöd.

Men de flesta som blir bra och uthålliga chefer kommer så småningom fram till samma insikt: Ledarskap handlar om att få människor att förstå verksamhetens mål och vilja gå i den riktningen.

Grattis Susanne, det ska bli spännande att följa dig. The sky is the limit!

För en liten stund sedan avslutades ett frukostseminarium på Ledarna där rapporten ”Chefens chef är en man” diskuterades. I rapporten belyser vi ur olika vinklar det faktum att svenska chefer tjänar mindre, jobbar på lägre nivå och tar större ansvar för familjelivet – om de är kvinnor. När man läser rapporten skapas en dyster bild med fakta och siffror som belyser att” världens mest jämställda land” har fått sig en ordentlig repa i lacken.

-  2000kr i månaden mindre för samma jobb blir jättemycket under en livstid.

- 2,4 % av stockholmsbörsens bolags VD är kvinnor.

- 9 av 10 chefer svarar att deras chef är en man.

- 10% av chefer som är kvinnor säger att de delar lika på föräldraledigheten.

Listan skulle kunna göras jättelång, men ändå är det inte det som fick mig att däcka en kort stund. Nej , det var när Lovisa Sterner från Nova Agentum berättade att unga kvinnor under universitetsstudier har lägre förväntningar på sin framtida lön än unga män i samma utbildning! Där befinner vi oss alltså efter snart 100 år av aktivt jämställdhetsarbete (med utgångspunkt i rösträttsreformen). Unga kvinnor i Sverige vet, redan vid inträdet på arbetsmarknaden, att man kommer värderas lägre och ha sämre förutsättningar att göra karriär.

I en debattartikel i SvD belyser Ledarna situationen och lyfter de förändringar som måste göras om vi inte ska fortsätta kasta välutbildade kvinnors kompetens och engagemang på sophögen.

- Lönen måste sättas helt individuellt baserat på kompetens och prestation. Såväl vid nylönesättning som vid lönerevision.

- Bolagstyrelserna måste kvoteras för att fler kvinnor ska rekryteras till toppositioner.

- Vi måste inse att förmågan ledarskap inte sitter i kroppen utan i knoppen

- Föräldraförsäkring och VAB dagar måste individualiseras i högre utsträckning.

Sverige är ett litet land och utsatt för hård konkurrens. Men vi har en naturtillgång vid sidan av skog, energi och järnmalm som vi inte ens har börjat exploatera . Det är tillgången till välutbildade och kunniga kvinnor som är beredda att bidra till utvecklingen av näringsliv och offentlig sektor i svåra och krävande positioner.

Orden är Anders Borgs, som tar bladet från munnen i en intervju i  DI. Intervjun återges  i dagens SvD. Han har tröttnat på företagens bortförklaringar och tror inte längre att det kommer gå på frivillig väg.

Kanske har han, som så många av oss andra, insett att det handlar om makt och privilegier, och de ger man inte upp utan motstånd. Det faktum att kompetens, och sedan lång tid även utbildning och erfarenhet, fördelas jämnt mellan könen är inte tillräckligt skäl för bolagens valberedningar att rekrytera  de för uppdragen mest lämpade. Nej, inför valet att sätta samman en vass styrelse med Sveriges bästa förmågor, eller leta i sitt gamla trötta old boys network, faller man platt varje gång.

Jag har länge väntat på att unga smarta män som lever i jämställda förhållanden och kanske också vuxit upp i ett jämställt hem ska inse det absurda i att näringslivet enbart styrs av en massa mörka kostymer och vita skjortor – i ett samhälle som ser helt annorlunda ut. Nu verkar den insikten har landat hos Anders Borg.

Jämställda  styrelser är bara en liten, men viktig del. Nästa steg är att man också ska inse att chefsuppdragen bör gå till de som levererar bäst, oavsett kön eller andra yttre faktorer.

..åtminstone inte för alla de chefer som sliter i restauranger, städverksamhet, vård och omsorg . Nej, man får hoppas att det är annat som driver dem att gå till jobbet varje morgon. Ett roligt uppdrag kanske, eller lojalitet med medarbetare eller t.o.m kunder, för man får ofta dåligt betalt för sitt arbete .

Det visar Ledarnas cheflönestatistik, som släpps idag. Hur ”stort” ledarskap du har i ditt uppdrag påverkar lönen iliten utsträckning. Många chefer – oftast kvinnor – i dessa branscher kan ha personalgrupper på femtio medarbetare och mer. Deras ledarskap är helt avgörande för att driva och utveckla verksamheten och ändå ser man löner på runt 30.000 och ännu lägre! Det är skamligt!

Skamligt är det också att gapet mellan mäns och kvinnors chefslöner ökar för tredje året i rad. Idag får en kvinna med ett helt likvärdigt chefsuppdrag 2000 kronor mindre varje månad. Uträknat på en livslön blir det stora summor, men det är kanske ändå inte det värsta. För att vi som nation ska behålla vår konkurrenskraft i framtiden måste chefsuppdragen inom företag och offentlig förvaltning locka till sig de allra bästa av den nya generationen.  Att i ett sådant läge signalera att ledarskap värderas olika beroende på kön är inte bara orättvist, det är också dumt!

Dumt är det också att betala chefer i offentlig sektor lägre löner. Medianlönen är 2300 kronor lägre än i privat näringsliv, trots att några av de tuffaste och mest komplexa chefsuppdragen finns där. När man dessutom väger in att sveriges kommuner och landsting står mitt i sin största utmaning någonsin – att få tillräckligt många människor att vilja jobba där för att klara välfärdsuppdraget under kommande år, så tar man sig för pannan. Årets lönestatistik befäster tyvärr bilden av att  offentlig sektor värderar ledarskapet lägre.

Så vad är då en chef värd? Ja, självklart beror det på uppdrag och prestation. Men varje chef är värd att få ett bra lönesamtal som tydligt kopplar den egna prestationen till utfallet, där kompetensen och resultatet är det som styr, inte kön eller status på verksamheten.

Chefer är viktiga. Väldigt få tjänar några fantasilöner men väldigt många gör ett fantastiskt jobb!

Just hemkommen till Sverige efter möte med Confédération Européenne des Cadres -Europas chefsorganisation – läser jag ett helt uppslag i dagens SvD om kvinnors ställning på den svenska arbetsmarknaden. Huvudrubriken är ”Kvinnors kompetens syns inte”. Utgångspunkten är Allbrightrapporten som kom i veckan och som än en gång belyser det sorgliga tillståndet i Sverige att vi fortfarande slösar bort ofattbara mängder mänskliga resurser genom att tillåta att fördomar och vanföreställningar att styra rekrytering till chefspositioner och styrelser.

För mig känns det extra konstigt, efter att i flera dagar ha umgåtts med chefer från Italien, Spanien och Tyskland, länder som vi uppfattar som väsentligt mer konservativa i jämställdhetsfrågor. Men där finns antingen lagstiftning på plats, eller aktiva diskussioner om styrelsekvotering. Medan vi i Sverige duckar för frågan, eller som en av de intervjuade i SvD säger ” Det är en stor attitydförändring som måste till, inte kvotering”. Men man missar poängen. Kvotering är just en väg till att snabba på attitydförändringen, genom att  enkelt visa att kompetensen inte sitter i könet!

Uppenbarligen har många i Sverige mer tålamod än jag har. För jag tycker inte att det är ok att vi ska vänta i all evighet på att det ska gå upp en talgdank hos ägare, företagsledare och politiker, att välutbildade och meriterade kvinnor kanske skulle kunna göra nytta i näringsliv och offentlig sektor. Medan andra länder i Europa springer förbi oss och blir mer konkurrenskraftiga.

Det man diskuterar just nu i Europa är hur man kan öka tillgången på ”high skilled labour”, det vill säga personer som också kan tänkas ta chefsjobb. Det mest uppenbara är reserven av ”welleducated housewifes” som finns i de flesta europeeiska länder. I Sverige ser det annorlunda ut, men vi använder inte längre det försprång vi en gång haft genom att män och kvinnors förvärvsfrekvens blivit alltmer lika. Vi har tillåtit utvecklingen att stanna upp och accepterar att kompetenta och engagerade kvinnor ställs utanför ledningsgrupper och styrelserum.

Det var längesedan Sverige var Europas mest framgångsrika land, och tyvärr känns det som att vår egen inskränkthet och någras maktbegär kommer hindra oss från att återta den platsen på mycket lång tid.

Vågar man hoppas? Att regeringen nu kommer inse att jämställdhet i näringslivet inte kommer uppnås utan lagstiftning? Att unga kvinnor och unga män kan se fram emot en framtid där varje individ ges möjlighet att bidra utan hänsyn till kön?

I en mycket välskriven artikel i dagens DN beskriver Nyamko Sabuni den absurda situationen i Sverige, som anses vara världens mest jämställda land, men där näringslivet, och därmed den ekonomiska makten, helt domineras av män. Trots många goda ansträngningar händer i stort sett ingenting och jämställdhetsministern tycks nu ha insett att det behövs andra åtgärder.

Vi är många som gläds idag. Slaget är långtifrån vunnet, men insikten om att Sverige inte har råd att fortsätta med det vanvettiga slöseriet med välutbildade och kompetenta kvinnor tycks äntligen ha landat också hos Sabuni.En lång process återstår och vi kan förvänta oss motstånd från mörkermän av båda könen men förslaget som presenteras är ett stort steg framåt mot den dag när begreppet ” hög chef” inte längre är synonymt med ”man”.

I rapporten ”Vem sjutton vill bli chef?” som Ledarna släpper idag speglas synen på chefer och viljan att bli chef hos 4000 unga i fyra nordiska länder. Sverige och Europa står inför stora demografiska utmaningar med en åldrande befolkning. Just nu handlar det mesta om den höga arbetslösheten, men faktum är att många länder snart kommer uppleva en skriande brist på högutbildade och på chefer. I det sammanhanget är ungas vilja och drivkrafter att bli chef jätteviktig. Frågan belyses också i en debattartikel i dagens DI.

Men idag tvekar många unga inför att ta på sig en chefsroll. Skälen till deras tvekan handlar om svårigheten att förena ett ansvarsfullt och krävande uppdrag på jobbet med viljan att bygga en familj och ha tid över för annat. Den tvekan är störst hos de unga kvinnorna, där nästan hälften inte kan tänka sig en chefskarriär.

Unga människor är också tydliga i att de inte vill ta på sig ett uppdrag utanrätt förutsättningar och tillräckligt stöd ifrån arbetsgivaren.

Sammantaget är detta en bekymmersam utveckling som tydligt visar på behovet av att modernisera och förändra chefsrollen. Bättre tydlighet i uppdraget, fler individuella lösningar och en större öppenhet för arbetsgivarna att diskutera förutsättningar och villkor är det som måste till för att unga män och kvinnor skall vilja och våga kliva in i chefsuppdraget.

I en insiktsfull och nyanserad ledare i Dagens Industri idag skriver Torun Nilsson  om problemet med att skapa mer jämställdhet i näringslivet. Som föredöme lyfter hon fram Miljöpartiet och det faktum att hela deras högsta ledning (båda två) nu är föräldraledig. Ett oväntat föredöme,organisationen i politiska partier brukar inte generellt utmålas som goda exempel för näringslivet, och kanske allra minst Miljöpartiet.

Problemet som Nilsson fokuserar på är hur man kan förena föräldraledighet och höga chefsposter, eller för den delen föräldraskap och toppjobb. I ett samhälle där hemmafrun är död och begraven.

Ett jämställt familjeliv är naturligtvis första steget. Men man kanske också ska våga tanken på att även chefsjobb kan delas på, om man hanterar det rätt.För vinsten är, som Torun Nilsson formulerar det, ”mer talang och begåvning” och ”bättre konkurrenskraft, inte sämre”.

Om man kan välja bland alla unga begåvade och engagerade chefsämnen istället för bara hälften, och om man kan se till att unga chefer håller ut och orkar fullfölja sin karriär, genom att göra chefsjobb möjliga att förena med familjeliv, ja då går svenska företag en lysande framsteg till mötes. För medan våra konkurrenter ute i Europa och världen fortfarande tvingar hem välutbildade kvinnor från arbetsmarknaden, har vi möjligheter att ta vara på all kompetens om man bara vågar vara lite kreativ.

Det kanske till och med  kan göra det värt att snegla lite på Miljöpartiet.

Viviane Reding ger inte upp. I sitt oförtröttliga arbete för att Europas företag ska få mer kompetenta styrelser lägger hon nu fram ett lagförslag om kvotering till bolagsstyrelserna. Det första någonsin, som hon noggrant påtalar i en video från BBC.

Förslaget är något förändrat sedan i somras, så till vida att sanktionerna för bristande följsamhet mot lagen får avgöras nationellt.Sverige tänker rösta emot , och tar därmed ställning för att Sveriges viktigaste företag aktivt avstår från att välja bland den bästa kompetensen till sina styrelser.

I en tid, när allt fokus borde ligga på att utnyttja och engagera alla resurser för att bygga ett konkurrenskraftigt näringsliv och en stark ekonomi som kan skapa jobb och framtidshopp, väljer svensk regering att passa. Välutbildade och engagerade människor som vill och kan satsa på chefs- och ledarskap på hög nivå kastas bort och ställs på väntelistor.

 Det är uppenbarligen viktigare att inte stöta sig med Old boys network i mörka kostymer än att välkomna framtiden!

I förra veckan presenterade Industriarbetsgivarna sitt recept för att få stopp på den nedåtgående spiralen inom industrin och minska risken för fler varsel genom en debattartikel i DI.

I sitt debattinlägg förklarar de sina krav inför den stundande avtalsrörelsen:

1. Längre avtal
2. Lägre avtal
3. Basindustrin sätter märket för hela arbetsmarknaden

Så här långt är jag med , det vill säga jag förstår och känner igen mig i resonemangen. Inget nytt under solen.

Men sen kommer:

4.Företagsanpassning

”Moderna avtal är anpassade till företagens och den anställdas villkor, och stöttar företagens anpassningsförmåga. I frågor om bland annat lönebildning, arbetstid och ersättningar måste det enskilda företaget kunna ta hänsyn till just sin situation. Avtalen ska dessutom underlätta, inte hindra, att den samlade kompetensen kan användas på bästa sätt. Regler som skapar inlåsningar behöver undanröjas. Att kunna jobba ännu smartare och mer flexibelt skulle kunna bli en konkurrensfördel för våra företag. ”

Nr 4 är en paradox i förhållande till 2-3. Otal undersökningar visar att just denna lönebildning leder till maktlösa medarbetare som inte upplever att de kan påverka sin löneutveckling och som inte upplever att en god prestation lönar sig. Och chefer som inte får fullt förtroende, inte har alla verktyg för sitt ledarskap och inte har bästa möjliga arbetsklimat på sina arbetsplatser. Vilket leder till sämre resultat och konkurrenskraft för företaget.

En lönebildning som ska stödja att kompetensen inom företagen används på bästa sätt måste vara fullt ut individuell. Det går inte att äta kakan och ha den kvar!